Religion, politik, glädje och sorg – 2017 har fått en raketstart

Ett nytt år har tagit sin början. 2017. Wow, det känns som ett årtal långt in i framtiden, inte som att det är nutid. Känner mig ung och gammal på samma gång. Gammal när jag tänker tillbaka på minnen långt bak i tiden och ung när jag tänker på mina egna förmågor och energi i nutid. 

Min man och jag 2017 Fatou Darboe©

Jag har så många drömmar kvar, så mycket jag vill sätta i verket i det här livet. Göra skillnad. Jag har en annan glöd och energi som kommit tillbaka till mig. Den var kanske inte borta, men den hade naggats lite i kanten. Nu är jag tillbaka med stor styrka igen.

Den senaste en och en halv månaden så har situationen i Gambia upptagit mycket av min tid och tankeverksamhet. Tröttsamt, intressant, oroande och mycket nervöst på en och samma gång. I sanningens namn har det varit många sömnlösa nätter och mycket följande i media, särskilt internationella. Informationen har bjudit på både stunder av högsta lycka, glädjerus och förhoppning, för att i nästa stund bytas ut mot hopplöshet, tårar och stark frustration. Jag vet att jag inte varit ensam om dessa känslor. Jag skulle nog säga att de flesta gambier och alla andra personer som är engagerade på olika sätt i landet Gambia, har gått igenom samma typ eller liknande typ av berg- och dalbana sedan den första december när valet i Gambia hölls. På torsdag ska den nya presidenten Barrow sväras in och på onsdag ska den gamla avgå är tanken, något han uttryckt att han inte tänker göra.

Jag känner att det här året kommer att bära med sig en hel del förändringar, precis som 2016 gjorde för min del personligen. Om det blir positivt eller negativt vet man ju aldrig i förväg, men jag har en stark känsla för att det blir en hel del förändringar. Jag hoppas ju förstås på positiva förändringar, men det är fortfarande något som återstår att se.

Något som jag sällan skrivit om, trots mina miltals långa blogginlägg, artiklar, krönikor, debattartiklar, statusuppdateringar och intervjuer är min religion. Eller min religion har jag ju varit öppen med och skrivit om ibland, men min relation till den har känts väldigt privat. Det är den fortfarande, men jag har fått en liten ”nytändning” eller vad man ska kalla det för. När jag konverterade till Islam för över 20 år sedan, så kände jag mig nära och i ”samförstånd” med religionen. Men med åren har mycket ”runnit bort”. Jag har hela tiden haft en önskan och en längtan till att komma närmare min religion, men jag har inte förmått och inte alltid haft tillräcklig vägledning heller, eller ens rätt vägledning.

Vårat bröllop hölls i Uppsala moské

Min tro har inte förminskats, men mitt utövande har definitivt gjort det. Jag har sökt andlig vägledning, men på grund av en massa omständigheter (till exempel avstånd till de som varit bra vägledare och annat) så har jag inte upplevt den närhet jag känt behov av.

Nu känner jag att jag hittat tillbaka till religionen och jag känner att jag har ett sunt utövande som jag mår väldigt bra av, andligt sett. Jag tänker lite att oavsett hur det kommande året blir, så kommer jag ha min tro att luta mig tillbaka på både när det sker bra och dåliga ting i mitt liv.

Ja, religionen har helt enkelt blivit mycket viktigare i mitt liv och jag känner att jag börjar landa i det nya som kommit in i mitt liv under det senaste året. Jag har blivit mormor, jag har hittat kärleken och gift mig. Även boendesituationen har förändrats då två av döttrarna flyttat ut och även om vi fortfarande är trångbodda, så funkar det bra. Vuxna barn ska ju egentligen inte bo hemma, men samtidigt så ser bostadssituationen ut på ett helt annat sätt än man skulle önska, därför har vi improviserat en hel del.

Ja, mycket har förändrats. Även min arbetssituation har förändrats under året som gått, men även om den lämnar en hel del att önska så känner jag mig hoppfull.

Det jag kan känna väldigt stark saknad efter är att mitt barnbarn ju inte bor i samma stad och även om det inte är särskilt långt så krävs det en hel del planering när vi ska ses. Jag önskar vi sågs oftare. Helst en gång i veckan, men det funkar ju inte riktigt så när vardagen kräver sitt.

Något som jag verkligen är glad över är att när man gifter sig så får man ju inte bara en partner, utan en hel familj ”på köpet” med allt vad det innebär. Det ger mig ytterligare en dimension att glädjas åt. Människor som man står nära ur familjär vinkel, samtidigt som man måste lära känna de nya familjemedlemmarna.

Min make och jag
Fatou Darboe©

Att träffa en partner är ju knappast någon svårighet. Men att träffa någon som man trivs så bra med, som man känner sig så älskad av och som man själv har så lätt att älska. Någon som visar omsorg, omtanke och som gör en glad. Någon som behandlar en väl och som du känner respekt för. Det är det jag känner så stor tacksamhet för. Särskilt som jag hade levt själv (utan en partner) i 12-13 år när jag träffade min make och egentligen helt givit upp tanken på en kärleksrelation igen.

Ja, det finns så enormt mycket att glädjas åt i mitt liv och jag är så oerhört tacksam. Låt oss glädjas åt det vi har, sträva efter det vi behöver tillföra våra liv och känna tacksamhet över de vi utvecklas till! Sen är det ju också så att vi alla möter svårigheter i våra liv, det är liksom ingen som surfar fram på någon räkmacka hela livet… Men ja, låt oss möta våra svårigheter med den styrka som krävs för att även ta oss igenom dessa perioder, men låt oss glädjas över det vi har däremellan…

Låt oss ta ett hoppfullt kliv rakt in i 2017…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

30 år med Gambia i mitt hjärta

Idag. Precis idag, den 17 mars 2016, är det precis 30 år sedan jag gjorde något som kom att få en väldigt stark betydelse i mitt liv. Jag var ganska nyss fyllda 15 år och jag reste tillsammans med min mamma till Gambia i Västafrika. Det var den 17 mars 1986. Statsminister Olof Palme hade nyss blivit mördad och jag minns att när jag reste från den lilla orten i Mellansverige, Söråker för att resa till Gambia så var mordet på vår statsminister i färskt minne.

Binta 3 år, Bakau, 1992

Binta 3 år, Bakau, 1992

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig på vår resa, bara att jag tyckte det skulle bli spännande. Men datumet, den 17 mars 1986 har för alltid präntat sig in i mitt minne.

Jag vet inte hur mycket en resa kan förändra en 15-årings liv, men jag vet att den här resan gjorde det. Jag fick en ny syn på livet på många sätt och resan blev den första av flera och sedan den dagen för precis 30 år sedan så har landet Gambia och människor med ursprung från landet kommit att betyda enormt mycket för mig! Kanske var de positiva intrycken extra starka då jag hade gått igenom en riktigt svår period i mitt liv och denna resa liksom förlöste vissa händelser för mig? Ett annat perspektiv i min enorma sorg?

Kanske var det den känsla av samhörighet från min egen uppfostran och mina egna rötter som gjorde att banden blev så starka? Gästfriheten, enkelheten, livsglädjen, att alla räknas, alla inkluderas. Det är den känsla jag har för Gambia generellt och det är den känsla jag uppfostrats i.

Jag kan inte svara på exakt vad det var, jag vet bara att det nog var den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv, förutom mina fyra barns födelser. Den här resan har kommit att påverka hela mitt liv efter den där dagen för 30 år sedan! På både gott och ont, men allra mest på gott.

Några av de vänner vi mötte i mars 1986 räknar jag fortfarande till några av familjens och mina allra närmsta vänner. Många är döda. Jag träffade faktiskt min första make (jag har varit gift 2 gånger) på den resan, även om vi blev tillsammans och gifte oss först många år senare, när han bodde i Norge. (Vila i Frid!)

Det finns så många röda trådar som går genom livet och många av dessa röda trådar som skapades där och då är fortfarande en stor och viktig del i mitt liv.

Jag minns att vi vägrade att åka hem när det var dags. Jag minns att mamma sa att det inte fanns tillräckligt med pengar kvar för att stanna, men när ägaren av hotellet vi bodde på ville byta biljett med oss för att resa hem tidigare och sa att vi fick bo kvar gratis på hotellet, så tvekade vi inte en sekund. Vi bytte och levde snålt den tid vi var kvar. När vi ändå var tvungna att resa hem så grät vi hela vägen hem. Jag minns att jag somnade utmattad av gråt på flygplanet efter flera timmar.

Det var den första resan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, men så mycket kan jag säga att Gambia och dess befolkning har fortsatt berika mitt liv på ett sätt som gör mig oerhört tacksam!! Inte minst genom mina nära relationer till folk i Sverige med gambiskt ursprung och som fortsatt fylla mig med kunskap om det här landet, religionen och kulturen. Ni vet vilka ni är: TACK!!

Jag känner tacksamhet för att jag fått så mycket kunskap, jag inte skulle ha fått annars. Jag känner tacksamhet för att jag inte bara bjudits in att se kulturen på håll, utan även bjudits in att vara en del av den. Jag känner tacksamhet för att jag fått känna den tillhörighet som jag känt och fortfarande känner. Jag känner tacksamhet för att jag fått perspektiv på min tillvaro på ett sätt jag inte hade fått utan de fina gemensamma minnen jag har med många från den gambiska gemenskapen. Ledorden är ödmjukhet, tacksamhet, kvinnor och öppenhet. Jag återkommer alltid till kvinnorna.

Jag är helt övertygad att om du som kvinna vill komma nära en kultur, eller människor i en annan kultur, så ska du leva med kvinnorna.

Jag älskar verkligen vardagen i Gambia. Jag är väldigt ointresserad av fest och nattklubbar och det är sällan jag går på dem, men att sitta vid matlagningskärlen och skala lök, prata om livet, stå nedsjunken i tvättbaljor och tvätta kläder för hand. Gå till marknaden på morgonen för att planera dagens matlagning. Sitta med wonjo-juice eller baobabjuice och prata om livet och det som sker där och då. Att prata om förlossningshjälp och nyheter, det är det jag trivs mest med.

Med åren har jag, liksom många med mig, blivit mer bekväm och bor gärna på hotell när tillfälle ges, eller äter på restauranger, men i grund och botten är det fortfarande vardagslivet jag vill åt, det är där jag har min roll och det är där jag har min plats.

Jag tycker mycket om att resa, se nya platser och lära känna olika kulturer, men när jag landar i Gambia då har en del av mig ”kommit hem”. Jag vet att jag kommer möta människor jag älskar och som jag älskar tillbaka och jag vet att jag kommer känna mig hemtam och van vid det jag möter. Jag försöker alltid lära mig mer och ge något tillbaka, men framför allt blir jag lugn i sinnet och får ro.

30 år med ett land, ett folk, en utökad familj. Min tacksamhet känner inga gränser och jag älskar den person jag blir när mina fötter vidrör den röda, varma sanden och jag kan dra in doften av churay (myrra) i mina näsborrar och känna den välbekanta doften, ljuset, ljuden och allt det som omsluter mig. 30 år av genuin kärlek! Tack för den här tiden, jag hoppas den aldrig tar slut…

 

Lite bilder från några av våra resor, även om jag efter källarinbrott, trasiga kameror och annat, inte har bilder från alla resor, så är det här en liten del i alla fall. ♥

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Min krönika om misshandeln i Malmö

yusupha sallahMin krönika om den fruktansvärda händelsen mot den gambiske pappan och hans 1,5-åriga lilla son kan du läsa HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Africa Crown

bintablackout2012Binta, min äldsta dotter som jag ofta skriver om i samband med hennes dansgrupp Blackout, är nu med och reppar Gambia i Africa Crown, som en av de tävlande i år, 2013. Kolla HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Du missar väl inte?

poster-SWEDENwebbNu på torsdag är det premiär på filmen The Hand of Fate, en gambisk film:

”The Hand of Fate är en spelfilm som behandlar den viktiga frågan om tvångsäktenskap bland unga kvinnor i Gambia. Filmen visas på Mångkulturellt Centrum i Fittja den 30:e maj kl. 18:00, biljettpris 150:- Mer info finner du HÄR!”

En trailer från filmen:

 MISSA DEN INTE!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Förlusten av en betydelsefull artist och människa

maudo sey 2I onsdags (17/4-2013) miste världen en gambisk-svensk sångare och musiker som har betytt mycket som inspirationskälla och underhållare under många år för väldigt många musiker och fans. Jag har skrivit en artikel om honom i Thegambia.nu som du kan läsa HÄR!

Ibland är det först när någon går bort som man inser vidden av den storhet personen haft och den inverkan på många människor som personen haft. Säga vad man vill om Maudo Sey (Mawdo Sey), men han har verkligen berört många…

Vissa människor lämnar helt enkelt tydligare och större avtryck efter sig än andra.

Vila i Frid Mao!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Glöm inte hålla dig uppdaterad

024Ni glömmer väl inte att ibland, lite då och då gå in och kolla in de artiklar jag skriver på thegambia.nu? Igår skrev jag en artikel om de kamerunska gästarbetarna som har tagits upp på både Uppdrag Granskning, Debatt och andra program. Den artikeln kan du läsa HÄR!

Idag har jag också skrivit om ett restips när man åker till Gambia och det kan du läsa HÄR!

Eftersom webbtidningen uppdateras relativt sällan, så kan man alltid följa oss på Facebook HÄR eller prenumerera på, genom att fylla i din epostadress på sidan, så sänds ett meddelande till din epost när en uppdatering publiceras.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Aktuell debatt om kvinnlig könsstympning igen

De senaste dagarna har jag fått en hel del mail och telefonsamtal om kvinnlig omskärelse/könsstympning. Alla med samma grundbudskap: det måste bli ett stopp!

Jag har skrivit en artikel om det fall som föranledde den förnyade debatten, på thegambia.nu och vi har sedan i våras planerat in en mer djupgående artikel om kvinnlig könsstympning under hösten/vintern på just thegambia.nu.

Ämnet könsstympning har intresserat mig under väldigt många år och jag har läst mycket, debatterat mycket om ämnet, både i min blogg och med vänner.

Den bästa bok jag har läst i ämnet är Omskärelsen av Alice Walker (hon som skrev Purpurfärgen) och boken är egentligen en fristående fortsättning av just Purpurfärgen. Tyvärr trycks boken sedan många år inte längre på svenska, men jag tror att den går att få tag i på vissa bibliotek fortfarande och ibland säljs den även på Tradera.

Genom boken kan man få en djup inblick i inte bara det fysiska men även det psykiska lidandet för både den person som blir drabbad, men också för dess omgivning.

Jag var i tidiga tonåren när jag första gången kom i kontakt med en ung tjej från Eritrea som kom till insikt om att hon var omskuren. Det var en smärtsam upptäckt och som berörde mig mycket starkt. Med åren har det varit ett ämne som i princip hela tiden har varit aktuellt för mig i olika former och diskussioner. En annan kvinna som kämpar mycket hårt mot just kvinnlig könsstympning är modellen Waris Dirie och hennes bok/film i ämnet är mycket angelägen: En blomma i Afrikas öken.

I natt fick jag denna kommentar i bloggen:

”Hej
Förra veckan blev ett gambiskt par anhållna för könsstympning jag som själv är halv gambian och råkar känna paret är ju helt paff tycker att det borde uppmärksammas mer och diskuteras öppet jag frågade runt och tydligen är det mer vanligt än vad jag trodde och det bränner i själen skulle va trevligt med en riktig diskussion kring det hela utan en massa rasistiska kommentarer jag är 100% emot det därför brinner jag av ilska jag försöker vara lugn men kan inte fatta att det fortfarande händer! Och allt som står i tidningen e ju att d blev anhållna mer information bör sändas ut fler diskussioner bör hållas om detta ämne då menar jag inte bara om gambianer utan allmänt har du några tankar vet du hur gambianer ser på det snälla starta en diskussion om detta för det brinner i mitt hjärta att lilla stackars. .. Har gått igenom detta va händer med henne och hennes syster? Gud jag mår illa skakar när jag skriver detta snälla snälla tysta inte ner detta jag vet att d blir en dålig syn på gambianer men det kanske hjälper en stackars liten flicka i längden”

Det var den kommentaren som fick mig att skriva även det här inlägget. Min uppfattning när det gäller gambier i Sverige är att många kvinnor är väldigt starkt emot detta. Då menar jag inte bara att de väljer att inte omskära sina egna döttrar, utan att de pratar med landsmän och förespråkar och sprider läran om att inte andra kvinnor ska låta omskära sina döttrar heller. Som en kvinna från Gambia som jag talade med i helgen sa:

”Fatou! Jag har varit som en hök på mina döttrar när jag har besökt Gambia. Jag har samlat mina släktingar och sagt att jag INTE kommer att tolerera eller acceptera att man utsätter mina döttrar för omskärelse! Men även om jag sagt det, har jag inte känt mig fri, utan jag har vakat över mina barn som en hök i Gambia!”

Det sker i Gambia. Det är många små flickor som utsätts för denna ålderdomliga tradition på grund av okunskap. Tack och lov så minskar den dock. Av de kvinnor från Gambia jag talar med, som är bosatta i Sverige, så verkar det som om merparten som är ungefär i min ålder (jag är född 1970) och äldre är omskurna, medan de flesta som är yngre än mig, inte är det. Då menar jag kvinnor som kommer från de större städerna i Gambia. Det finns naturligtvis många kvinnor som är yngre än mig från städer i Gambia som ändå blivit och blir omskurna, men jag menar rent generellt nu.

Tyvärr pågår detta fortfarande regelbundet och ofta både i Gambia och i andra länder runt om i världen och det finns bara ett sätt att stoppa det, som jag ser det och det är att informera, utbilda och att våga tala högt om det.

Där har vi alla ett ansvar, inte bara de som ställs inför detta personligen. Vi måste våga lyfta debatten, vi måste våga prata om det.

En sak som jag tycker är bra är att lagen i Sverige har blivit skarpare i och med att man sedan 1999 skärpte lagen till att inte bara gälla om brottet begåtts i Sverige, utan även om man könsstympar sin dotter utomlands, så kan man bli straffad för detta här i Sverige. Det tycker jag är en viktig markering från samhället. Att straffsatserna är relativt höga tror jag också är viktigt. Förhoppningsvis har detta gjort att någon/några små flickor blivit skonade från att könsstympas och för varje flicka som kan undkomma en könsstympning är en framgång för samhället världen över.

Har du erfarenheter av kvinnlig könsstympning? Direkt eller indirekt? Har du några förslag på hur vi ska komma tillrätta med problematiken? I Sverige och världen över?

Mer info om kvinnlig könsstympning kan du läsa på:

Wikipedia

Gambiagrupperna

Unicef, Unicef

UPPDATERAT: Jag fick precis ännu ett mail. Denna gång med en bra, intressant länk till en svensk radiodokumentär i ämnet. HÄR kan du lyssna på dokumentären och vad du än gör: MISSA DEN INTE!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vilken härlig succé

Kanske är det lite övermodigt att kalla ett projekt som har två och ett halvt dygn på nacken, för en succé, men jag har svårt att tolka smygpremiären som något annat. Det första dygnet hade min lilla bebis, alltså den nya webbtidningen Thegambia.nu som jag precis börjat smyglansera, över 700 besökare och besökarna fortsätter rulla in…

Den här idén är långt ifrån ny. Faktum är att jag haft den i flera år, men inte riktigt varit redo för att testa den. Det krävs ett enormt intresse, engagemang och brinnande lust för att sjösätta ett sånt här stort projekt, men med hårt arbete och en massa hjälp av framför allt Carina, har vi lyckats få bollen i rullning. Nu är det bara att hålla tummarna för att det är så många som anmält intresse, för att låta det hela fortgå med en hög kvalité, har energi nog att hjälpa mig hålla båten flytande.

Det jag är mest glatt överraskad över är att det verkar vara så många som inte varit i Gambia, eller har någon anknytning dit, som visat intresse och söker kunskap. Jag har även fått ett stort gensvar från den yngre generationen av ungdomar men även vuxna med en eller två föräldrar från Gambia och det känns jätteroligt!

Jag söker fortfarande fler skribenter. Eftersom projektet är helt ideellt, så vill jag ha så många skribenter som möjligt, så att arbetet med uppdateringar inte blir så tung för några få personer.

Tidningen ska uppdatera nyheter från Gambia och händelser i den gambiska gemenskapen i Sverige inom alla kategorier och utspridda över hela Sverige i den mån det är möjligt.

Krav: Att du är duktig på att skriva och att du har ett genuint intresse i den gambiska kulturen, politiken, modet, sporten, historien, som semesterort, samhälle, maten, eller musik eller dans. Om du har intresse för ett eller flera av ovanstående, så är det bara att höra av sig. (Du får gärna komma med fler förslag på ämnen). Tidningen skrivs på svenska, men om du eller någon du känner skulle passa som skribent och inte behärskar svenska helt i text, så finns det möjligheter med hjälp för att översätta.

Man kan både anmäla intresse för att sända in någon enstaka artikel när man själv vill, men om du vill bli en av de fasta skribenterna, så kommer du även att få en egen inloggning och presentation av dig själv på sajten. Du bestämmer då själv hur ofta du vill uppdatera (till exempel en eller två gånger i månaden) och i vilket/vilka ämnen du är intresserad av att skriva.

Jag söker även ett par duktiga fotografer som har möjlighet att avvara några timmar var i månaden för olika plåtningar och event.

Det finns massor av ideér, förslag och planer bakom sajten, så jag hoppas det kommer att rulla på… Tack till alla som hjälpt till att göra smygpremiären till en succé.

Tidningen hittar du här: Thegambia.nu

Gilla oss på Facebook, kan du göra HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hemligheten avslöjad

Minns ni att jag rätt nyligen nämnde en hemlighet?

Nu är det inte så hemligt länge. Jag har startat upp en webbtidning om Gambia på svenska. Det har gjort att jag inte bloggat så mycket på sista tiden, men jag hoppas det ska bli fart på mig snart igen, då jag har sett MASSA spännande ämnen passera, men som jag inte hunnit ta tag i än, både på grund av webbtidningen, men också på grund av dotterns student.

Jag söker nu fler skribenter till tidningen. Om du känner någon som är duktig på att skriva och har intresse i Gambia, så kontakta mig gärna!! Jag söker både skribenter som kan skriva kontinuerligt och även de som vill sända in enstaka artiklar. Vad vill du själv läsa om?

Tidningen kommer att skrivas på svenska, med möjlighet till översättningar till andra språk, troligen redan från och med ikväll, men om du känner någon skribent som föredrar att skriva på annat språk, så kan vi ordna med översättningar!

Webbtidningen finner du här:

Thegambia.nu

och vi finns även på facebook, gå gärna in och ”gilla”:

https://www.facebook.com/Thegambianu#

Tacksam för spridning av båda länkar! VÄLKOMNA!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,