När optimismen spirar som starkast

Jag brukar inte skriva om jobbet, direkt,   men nu kommer lite jobbrelaterat i alla fall. Jag jobbar på ett företag med flera arbetsplatser. Den arbetsplats jag jobbat på de senaste åren, lade ner nu i veckan. Jag får behålla jobbet, vilket jag förstås är glad över, men kommer nu att jobba på lite olika verksamhetsområden framöver.

Igår skulle jag för första gången jobba på ett ställe utanför stan. Tanken var att det ”gamla stället” skulle stänga först efter helgen och jag var inställd på att jobba där över helgen, men av en slump så fick jag veta tidigare i veckan att det skulle stänga tidigare, så kollade jag upp var jag skulle vara och det visade sig då att jag skulle vara på stället som ligger på landet.

När jag insåg att vi kanske skulle vara ”dubbelbokade” inför helgen, ringde jag en person och sa att om vi skulle gå dubbelt, så skulle jag kunna tänka mig att ta ut semesterdagar i helgen och vara ledig, vilket även jobbet skulle tjäna på. Personen sa att det var möjligt, men att en av personerna var sjuk. Men om den kom tillbaka innan helgen, så var det lugnt, då skulle jag kunna vara ledig.

Inte för att jag planerat något i helgen, framför allt för att jag planerat jobba, Mabou är i Norrbotten (kommer hem idag) och Isatou är i Stockholm med Binta och Jai skulle vara med sina kompisar. Men jag tänkte ändå att jag kanske kunde göra något litet själv och sedan vara pigg Lördag morgon för att ta emot Mabou. Dessutom ska jag jobba väldigt många timmar de närmsta veckorna, så jag tänkte att det kunde vara soft att vila en helg.

Hur som helst så hörde ingen av sig från jobbet, så jag hoppade in i duschen och började göra mig klar för jobbet. Optimist som jag är, tänkte jag att det skulle vara skönt att cykla. Innan jag åker hemifrån ringer jag för säkerhets skull min ena vikarierande chef och kollar så vi inte är övertaliga. Nej, nej, vi var de vi skulle vara.

Jag var i god tid och tänkte att det är ju ändå midsommar och det finns faktiskt en liten vägkrog bredvid den här arbetsplatsen, så jag tänkte cykla dit och käka innan jag började, då jag inte ville ställa mig och laga mat själv här hemma. Jag startade två timmar innan jag skulle börja, för att vara säker på att vara i tid och hinna käka.

Gamla Bettan is still going strong

Problemet var att jag aldrig har cyklat dit ut och endast åkt dit några få gånger med bil. Men jag trampade på. Och trampade… Jag har ju varken konditionen på topp eller någon sportcykel, så visst, det gick inte jättefort med Gamla Bettan…

Jag cyklade förbi lagårdar, hästhagar och det kändes verkligen som om jag var på väg ut i ingenstans…

Efter ett tag blev jag osäker på vägen, då jag cyklade en annan väg än jag tidigare åkt bil (har normalt ett GRYMT lokalsinne). Jag ringde upp min pappa och kollade med vägen.

Jag förklarade vad jag såg.

Pappa: Neeej, men nu har du nog kört fel.

Jag vänder cykeln och kör tillbaka en bit. Förklarar vad jag ser.

Pappa: Jahaaa, men då var du nog på rätt väg i alla fall.

Vänder cykeln igen.

Pappa: Kör nu bara tills du kommer till en stor väg…

Jag cyklar. Och cyklar. Vinden blåser i håret och det är jättefint väder, trots att det är kväll. Så dyker till slut den stora vägen upp. Men min landsväg jag cyklar på, går liksom under den och det finns ingen avfart att åka upp på den, bara åkrar med en massa högt plantage.

Jag stannar cykeln och ringer pappa igen:

Nu är jag vid den stora vägen men det finns ingen avfart att åka upp på den…

Pappa: Ja, men jag vet ju inte om det är den du ska upp på, när jag inte ens vet var du är…

Jag: Nej, men jag vet ju inte heller var jag är… Det är bara en massa åkrar här och lagårdar och en stor väg jag inte kommer upp på…

Efter många om och men kommer en annan cyklist som jag stoppar och han visar mig vägen jag ska åka på. (Jag skulle inte ens upp på den där stora vägen). Medan jag cyklar ringer jag barnen för att önska en fin midsommar. Jag pratar med Binta: Vet du var jag är?

Binta: Neeej…

Jag: På cykeln ut till mitt jobb…

Binta: Va? Där ute där min kompis bor?

Jag: Ja.

Binta: Men du är ju inte riktigt frisk, det är ju skiiitlångt!!

Efter en och en halv timme är jag framme vid vägkrogen. När jag ska kliva in kommer ägaren framspringande: Det är stääängt sen en halvtimme, det stååår på dörren!!

Hungrig som en varg och törstig efter min långa cykeltur lyckas jag övertala honom om att få köpa en ramlösa i alla fall. Jag har stått på rätt hårt sista biten, av rädsla för att komma för sent, så jag är rätt slut.

Åker ner till jobbet. Då kommer killen som varit sjuk, till synes frisk som en nötkärna. Det visar sig att han inte bara är frisk nu, utan även varit det dagen innan, eftersom han jobbat även då. Det visar sig alltså att vi är övertaliga… Nu har jag förstås möjlighet att stanna på jobbet ändå, men eftersom jag var riktigt hungrig som en varg och dessutom visste att Mabou ska komma nu på förmiddagen, ringer jag upp vikariechefen igen och berättar att vi är övertaliga och frågar om jag nu får åka hem och ta en semesterdag eller kompa ut. Han ringer tillbaka efter en stund och säger att det kan jag. Det har blivit någon miss någonstans…

Så… i min optimism tänker jag nu att det kommer att gå myyycket fortare att cykla hem igen eftersom jag nu har ”ångan uppe” och dessutom hittar vägen…

Vad jag inte tänkte på var dels att jag skulle möta på en del motvind på vägen hem, men framför allt att mina-krafter-var-helt-slut!! Heeelt slut!! Hungrig, trött och hungrig så cyklade jag i alla fall på… Sa jag att jag var extremt hungrig, förresten? Jag var så trött och hade sådan brist på energi att minsta lilla uppförssluttning, fick mig att kliva av cykeln och dra den uppför. Det fanns verkligen inga krafter alls att ta från. Jag ringde Binta igen:

Vet du var jag är?

Binta: Näääe?

Jag: På väg hem igen, på min cykel…

Binta: Ska du cykla hela vägen tillbaka, direkt?

Jag: Ja, vi var övertaliga på jobbet!

Binta: Men du äääär ju störd. På riktigt!

Efter drygt en och en halv timme kom jag hem. Sammanlagt tillbringade jag alltså drygt 3 timmar på min kära cykel. På midsommaraftonen. Kom hem med träsmak i rumpan, ben svaga som kokt spagetti och torr i halsen som en jäkla öken!!

Jag vet, det finns bättre sätt att fira midsommar på, men det man inte har i huvudet, det får man har i benen…

Vad gjorde du själv i midsommar?

Om du mot förmodan inte har röstat på min blogg, men ändå vill göra det, så verkar det fortfarande gå att rösta! Jag blir glad för varje röst! Rösta hos Familjebloggarna!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, jobbet, arbetsplats, hungrig, trött, gamla bettan, humor, cykla, semester,