När små barn blir stora

Jag har haft besök i helgen. Av min kompis och hennes son och tillika min gudson, vars förlossning jag var med på. Han har växt och blivit stora killen nu, snart fyra år!!

Man glömmer så snabbt. Jag upptäckte i helgen att jag verkligen glömt hur det är att ha små barn. Då Mabou snart fyller 11 år, känns det som helt nyss han var en liten, liten kille som lyssnade till namnet ”Spiderman”, men i själva verket var det ett bra tag sedan. mabou-pa-mcÄven om jag alltid har ansett att varje ålder har sin charm och även om jag alltid tyckt att barn i olika åldrar, har särskilda fördelar, så ska jag inte sticka under stolen med att jag tycker det är väldigt skönt att barnen börjar bli så stora. Det har säkert att göra med att jag blev mamma vid nyss fyllda 18 år och på det viset varit väldigt upptagen med småbarn i så många år att jag till slut fylls av en mättnadskänsla.

dscn0657Jag tycker om att träffa mina tre bröders barn, tycker om att träffa mina kompisar som fått barn senare i livet än mig och deras barn, men i sanningens namn är jag ganska mätt på att ha små barn på heltid. Små doser är härliga doser, men sen vill jag ha tillbaka mina vuxna och halvstora barn. 🙂

017 (2)Mitt äldsta barn (Binta) fyller 24 år om bara en månad, mellandottern (Jai) fyller 22 i år, extradottern (Hareg) fyller 21 och yngsta dottern (Isatou) fyller 20 i år. När jag var i deras åldrar hade jag redan flera barn och hela mitt liv var uppfyllt av just små barn. När jag var lika gammal som min äldsta dotter är nu, så hade jag tre barn på 6, 4 och 2 år. När jag var lika gammal som mellandottern (Jai) hade jag också redan tre barn, då på 4 år, 2 år och nyfödd.

105När jag ser mina egna barn har jag svårt att förstå att jag hade så många barn vid så ung ålder. Det gör mig stolt och förvånad att inse hur ung jag var. Jag tycker ju förstås att mina egna barn knappt är vuxna ännu… 😉

bintaojai

IMG_5711När jag tänker tillbaka på alla år så kan jag se alla bråk, all kärlek, all omsorg, alla konflikter, alla ostädade rum, alla tvättstugetider jag bokat. Jag kan se alla middagar svepa förbi med köttbullar, makaroner, tacos och inte minst alla pannkakor som stekts. Förmaningar om att sitta ned och äta maten, alla legobitar jag trampat in i fötterna med höga skrik som följd. Jag kan se alla promenader till dagis med barn i överfulla vagnar, pulkor eller hur vi nu tog oss fram. Jag ser överfyllda matkassar som släpades, syskonbråk som skulle avstyras, myskvällar med popcorn och familjeprogram. Jag ser framför mig alla sagor som har lästs, alla febersjuka pannor som har baddats och alla läxböcker som vi tragglat oss igenom och jag ser de nybakade sconesen med ost framför mina ögon.

IMG_9384Jag ser födelsedagstårtor som bakas, galonisar som kissats ned, hår som flätas och jag känner knubbiga små armar runt min hals som vill kramas. Även om jag blir nostalgisk och varm i hjärtat så kan jag ändå säga att det är skönt ändå att den tiden är över nu och att det är nya tider, nya problem och nya drömmar och längtan som eftersträvas.

Heder till alla föräldrar och i synnerhet alla ensamstående föräldrar som nästan alltid orkar, som nästan alltid kämpar och som nästan alltid lyckas se till sina barns bästa och få vardagen att fungera!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Många barn- en styrka eller svaghet?

Min stora, underbara familj!

Familjer med många barn har en förmåga att ofta bli kritiserade, i alla fall upplever jag det så. Familjer med många barn är däremot oftast väldigt stolta över att ha många barn. Aftonbladet har en artikel där man tar upp för- och nackdelar med att ha många barn. En av fördelarna är att barnen får mer social träning och känner trygghet i att alltid ha någon man kan leka med, prata med eller rådfråga.

Enligt Bengt Grandelius kan det handla om föräldrar som själva vuxit upp i stora familjer och vill ha många runt omkring sig.

Men det kan också vara frågan om ett slags duktighetssyndrom.

– Kvinnan blir duktig i ett traditionellt avseende, den gamla ”bullmamman” har kommit tillbaka. Ju fler barn hon har desto duktigare bullmamma är hon. De finns också de som har barnen som en slags social uppvisning, säger Bengt Grandelius.

Finns det några baksidor med storfamiljen?

– Det finns nog inte så mycket utrymme för väninnoliv eller karriär. Och man kan fråga sig om mannen och kvinnan får någon tid för varandra. Men det kanske inte är så viktigt. Deras livsuppgift har förmodligen varit att skaffa en stor familj.

Ingen av ovanstående punkter stämmer överens med mig trots att jag har fyra barn. Jag har aldrig ansett att det är någon social uppvisning. (Social uppvisning, när man ibland krupit på knäna av jobb och stress för att få vardagen att funka?!)

Jag är inte heller uppväxt i en storfamilj. I och för sig har jag tre bröder, men endast en bror har jag som jag bott med under vissa perioder. Dessutom är alla mina bröder mycket yngre än mig.

Någon ”bullmamma” har jag heller aldrig varit eller ens strävat efter. Min plan var att skaffa två barn. En flicka först och en pojke sedan. Nu blev det inte så. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Nej, mina barn har aldrig varit någon social uppvisning, däremot är jag naturligtvis mäkta stolt över vart och ett av mina fyra barn och är väldigt glad över att jag har vart och ett av dem. Jag vet inte heller på vilket sätt en stor familj skulle vara en social uppvisning. Jag har aldrig mött (vad jag kan minnas) en enda människa som sagt: ”Men gud så roligt/coolt/bra med en så stor familj” Snarare brukar reaktionen bli: ”Oj, vad mycket jobb” eller ”oj, vad många barn…”

Vilket retar mig, för jag är förstås otroligt stolt och glad över vart och ett av mina barn och det hade jag säkert varit om jag bara haft två eller om jag haft tio stycken också.

Det jag kan hålla med om i artikeln är det gäller det negativa är att det varit tidsbrist när det gäller allt utanför familjen. Det är trist att det är så svårt att få tid till allt man vill. Ã… andra sidan är ju barnen alltid viktigast, så det gäller att försöka prioritera sin tid.

En sak som jag upplevt som en svårighet är att ge egentid till varje barn. I perioder har jag verkligen varit jättebra på det. När flickorna var små så var det väldigt regelbundet jag gjorde en sak i veckan och bara hade med mig ett barn i taget. Andra perioder har jag haft när jag inte alls har varit duktig på det.

Laxrom-bloggen håller inte alls med mig. H*n anser till och med att det är barnmisshandel med många barn.

Så länge man skaffar barn av kärlek och för att man tror att man har något bra att ge sina barn och ger barnen tid, kärlek och respekt, så kan jag inte se varför det skulle vara dåligt på något sätt. Jag tror att VARJE barn är en gåva, varje barn är en tillgång. Varje barn är en fantastisk människa.

Jag tror att jag kan sitta här och rabbla upp 100-tals för- och nackdelar för en stor familj med många barn eller en liten familj med få eller inga barn. Jag tror dock inte att det hänger på antalet barn för hur ”bra” eller ”dålig” en familj är. Tack och lov.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Svensk Maffia

Jag har precis läst ut boken Svensk Maffia, skriven av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson och utgiven på Norstedts Förlags AB 2007.

Jag måste säga att jag tycker att boken speglar en trovärdig verklighet för de gäng man tar upp i boken. Den är skriven på ett intressant sätt utan att försköna brottslighet eller heller för den delen sticka under stolen med vad ett våldsamt samhälle faktiskt ställer till med. Naturligtvis är det helt omöjligt för oss ”vanliga” människor att kontrollera sanningshalten i boken, men jag tycker att författarna försökt spegla så många delar som möjligt.

Man har intervjuat poliser, åklagare, kriminella ledare, avhoppare och anhöriga. Det blir trots allt ett ganska brett spektra och bidrar förhoppningsvis till riktigheten i de uppgifter man lämnar. Jag tycker att boken är välskriven och att man berättar på ett intressant, närgånget och upplysande vis. Det som förvånade mig lite är att många brott som funnits med i media där man bara fått läsa att man gripit en rånare eller att ett mord har begåtts, men att man inte fått veta mer om, i boken pekas en hel del gängmedlemmar ut för dessa brott och det är intressant att veta att det man genom media har uppfattat som en enskild kriminell handling, visar sig vara en liten del av en större uppgörelse mellan olika gäng.

Någon som kanske inte helt otippat framkommer genom boken, men som förstärker de tankar jag har haft runt organiserade gäng, är att det förefaller mycket vanligt att det i grund och botten är ganska vilsna, sökande små pojkar som vill något mer, eller som helt enkelt har en önskan om att vara en del av en gemenskap. En gemenskap de inte lyckats ta sig i, på ett sätt som många av oss tar oss in i samhället. Detta utanförskap, eller snarare känslan av utanförskap blandas mycket med en känsla av att inte vara som ”alla andra”. Att få vara en unik människa, att få vara ”någon”. På det sättet är det inte svårt att förstå varför nyrekryteringen av ungdomar som gängmedlemmar är så enkel och så utbredd. Alla vill vi känna känslan av att vara någon, att vara betydelsefull för någon annan, att få vara en del av ett kontaktnät där man tar hand om varandra, känner gemenskap och känner ett egenvärde.

Jag tycker att det är ett samhällsmisslyckande när vi har en massa ungdomar som inte lyckas hitta denna känsla i vårt samhälle och därför letar sig ut till, eller blir uppletade och rekryterade av gäng.

Lite ironiskt är det därför att många av de intervjuade medlemmarna som hoppat av de olika gängen beskriver hur det var just denna känsla av gemenskap och ”brotherhood”-känsla som lockade dem till gängen, men att det också var avsaknaden av detsamma som fick dem att hoppa av. Många är de som anser sig lite lurade för att man menar att den där gemensamheten inte alls existerade i deras gäng, utan att det bara var en illusion som inte var en verklig del av deras gäng.

Många av gängmedlemmarna är unga förortskillar som önskar något mer av livet. Som ung är det lätt att uppleva sig själv som odödlig och att man kan ”göra vad man vill” då ändå ingen kan stoppa en. Jag önskar dessa ungdomar ägnade några minuter åt statistik för deras egen framtid. Dödligheten för dessa gängmedlemmar förefaller nämligen att vara extremt hög, när man läser denna bok!!

Jag önskar att dessa killar inte kände sådant förakt för livet, utan använde all sin kreativitet (som de uppenbarligen besitter) till att göra något bra med sina liv. Ett liv där de kunde få avnjuta en annan sorts respekt, ett liv där de fick möjlighet att vara någon som inte är föraktad av samhället och framför allt önskar jag att de kunde få ta del av en himla massa ödmjukhet och kärlek, för det gör oss trots allt till lyckligare människor!

Helt klart är att de inte är några duvungar, utan de har en hel del på sitt samvete, jag kan ändå inte låta bli att undra, när jag läser boken, om man verkligen inte kunnat göra något för att stoppa utvecklingen hos dessa ungdomar INNAN det gått så långt? Riktade insatser i förorten INNAN man går med i gäng och påbörjar en kriminell bana.

Boken är intressant och välskriven och jag rekommenderar den varmt.

Boken får fyra ”tonårsmorsor” av fem möjliga!

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Jakten på Kriminella gäng del: 1

Jakten på Kriminella gäng del: 2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Helgens barnkommentarer

En trevlig helg med tjocka släkten har vi haft. Min mamma, ena bror och hans familj har varit på besök. Vi har pratat, ätit gott och spelat. Vi har spelat guitar-hero, vi har spelat bubblor, vi har spelat fotbollsspelet, vi har spelat Nintendo DS och jag vet inte allt vi har spelat…

Ja, kort sagt så har vi haft en helg av gemenskap, gemensamhet och samvaro. Men när de åkte var jag trött, trött, trött. Jag tror jag skulle kunna sova ett helt dygn om jag ville, men jag ska iväg och jobba snart och får vänta med vilandet tills min semester om några dagar.

Helgens två kommentarer får nog min lilla brorsdotter Kornelia (3) stå för:

Binta ´s kompis kom på besök. Hon är inte så mörk, men kanske en nyans mörkare än mina barn och Kornelia ´s storebror ”Kribban”. Tjejen kommer in och Kornelia tittar storögt på henne: ”Oj, vad bruuun du är!” Behöver jag nämna att alla hade svårt att hålla sig för skratt?

Kommentar två var när hon följde med min mamma på toaletten och råkade komma åt hennes bröst:

”Vad stora tuttar du har, farmor, men min mamma har ÄNNU större…!”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Efter Begravningen

Efter Begravningen gav vi oss av till en hyrd lokal i det bostadsområde som den bortgångne bott. Många från begravningen kom dit, men det var också en massa folk som inte varit med på själva begravningsceremonin som kom dit.

Eftersom det kommit fler personer än vad man väntat, så fick man inte plats i lokalen, så många stod i korridorerna och utanför. I samlingssalen bad man för Lamin och alla fick mat och dryck och man samlades helt enkelt i sorg.

Alla som kände varandra, men inte träffats på länge fick också möjlighet till samtal. Man pratade om sina minnen av Lamin och folk beklagade sorgen till de närmast sörjande.

En vän till Lamin kom fram till mig och berättade att när han precis blivit sjuk, men ännu inte varit så dålig hade han kommit hem till denna vän på besök. De hade suttit och tittat på gamla foton hemma hos vännen. Bl.a. foton från vårat bröllop 1989. Det var särskilt en bild, där vi dansar på vårt bröllop och där han höll mig runt midjan, som Lamin blivit särskilt betagen av och sedan hade han gråtit.

Sådana berättelser är tröstande.

Jag fick också höra många liknande berättelser som gjorde mig varm om hjärtat. Det känns som det blir lättare att ge vår gemensamma dotter en helhetsbild av hennes far, när jag får höra dessa små anekdoter och berättelser. Jag känner djup tacksamhet för detta.

Många kom också fram till mig och berättade att de tycker jag är en bra människa och mamma och det värmer förstås att höra från folk som inte säger det för att ”vinna något” och det känns också skönt att få det bekräftat av utomstående när man inser att man ensam har ansvaret för allt framtida föräldraskap.

Jag hade också vackra samtal med våra vänner från tiden när han bodde i Norge och vi började träffas. Särskilt en man som var även en av mina bästa vänner under en lång tid. Han bodde tillsammans och delade lägenhet med Lamin när vi träffades. De hade kommit några stycken under natten till begravningen och bröt upp efter minnesstunden i lokalen för att återvända till Oslo för att orka upp och arbeta idag, Onsdag. Skämtsamt sa vår gemensamma vän till min dotter: ”Sedan kom din mamma till Oslo och tag honom ifrån oss, för att de flytta till Sverige”. Jag känner djup tacksamhet för att de kom ända från Oslo för att dela vår dag.

Jag kan inte återge alla samtal och tankar runt dagen, men sammanlagt under den hela dagen närvarade säkert 200-300 personer i olika omgångar och jag är glad och tacksam över den stora uppslutningen och jag känner glädje och tacksamhet över att ha delat något så stort tillsammans med alla som kom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Att förlora sin pappa

Du är så stillsam. Ett lugn som spridit sig över din person. Du sörjer. Allt är som vanligt och ändå… inget är egentligen som vanligt. Det är tomt nu. Tomt och tyst och allt är dämpat och dovt.

När jag går in i mitt rum för att sova, så ligger du redan där. I min säng. På den andra sängen i min dubbelsäng. Du sover inte längre ensam. Det värmer mig att du söker mig i din sorg. Det är lättare att bearbeta sorg i gemenskap, även om man också behöver ensamma stunder.

Jag smyger ner på min sida i sängen. Tror att du sover. Jag släcker lampan och blundar. Efter en stund så hör jag dina snyftningar. Din stillsamma gråt.

Jag lägger min hand på din axel. Kramar dina axlar med mina händer. Jag försöker trösta. Det är inte lätt att finna de rätta orden, för någon som just förlorat sin pappa… Jag smeker dig över ditt hår, ditt huvud. Jag viskar försiktigt tröstande ord och känner att jag når fram. Och ändå inte. På ett sätt är du alldeles, alldeles ensam i din svåra sorg. Jag önskar så att jag kunde ta det där onda ifrån dig, samtidigt som jag vet att du måste gå igenom din sorg. Du måste få tid…

Ett ljus brinner här hemma. För din far. För din sorg. Vi finns här med dig och för dig. Men sorgen över en förlorad far kan jag inte dela med dig.

Min kärlek till dig är oändlig. Alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Minnes ceremoni

Idag på eftermiddagen åkte vi till Stockholm för att vara med vid tredagars ceremonin av vår bortgångna anhöriga.

Precis när vi lämnade hemmet började det snöa. Det var flingor stora som femkronor som singlade i sakta men tät takt. Jag vet inte varför, men i alla år har jag alltid blivit väldigt sentimental och börjat gråta när första snön fallit, på samma sätt som jag brukar bli sentimental och börja gråta vid tolvslaget på Nyårsaftonen.

Den här gången lyckades jag hålla tårarna tillbaka, men jag kände mig ändå väldigt sentimental. Vi kom fram till den avlidnas bostad, där han levde själv. Det var ganska full med folk när vi kom och vi blev genast serverade mat och dryck.

Det var inte lika lugn och sorgsen stämning denna gång, som det var i förrgår, vilket delvis berodde på att många som befann sig i bostaden när vi kom fram inte ingick i den allra närmsta bekantskapskretsen till vår anhöriga. Men, efter en liten stund måste jag erkänna att det var min käre sons ”förtjänst” att det inte var så lugnt där. Han är normalt en väldigt ”lydig” och förståndig liten kille, förutom att han älskar att prata, men idag var det som om något flög i honom och han var mer vild än tam.

Visserligen fick han igång ett och annat skratt hos de som var där, men framför allt kände jag att han ”tog över” lite väl mycket.

Efter en liten stund kom min dotters kusin dit, som vi inte träffat på många år. Han hade kommit till Sverige från Finland där han bor och är fotbollsspelare tidigt i morse. Jag hade inte sett honom sedan Gambia 1992, då han var 12 år gammal och jag kan ju säga så mycket att jag hade aldrig känt igen denna ståtlige man på 28 år om han inte presenterat sig. Han kom fram och kramade om mig direkt, så han kände uppenbarligen igen mig.

Jag och barnen träffade också flera personer som stod den bortgångne nära och som jag i alla fall inte träffat på väldigt många år. Det kändes härligt. Vi talade en hel del minnen om den bortgångne och det blev mest roliga minnen som fick oss att minnas och le och skratta. Gemenskap. Gemensam sorg. Gemensam glädje. Värme. Kärlek.

En sak som fascinerar mig är att: här möter en massa människor varandra. Många av oss känner naturligtvis varandra, från skilda tider i den bortgångnes liv. Men tänk vad uppenbart det blir vid sådana här tillfällen hur många som faktiskt möter en människa under en livstid. Människor som vid olika tidpunkter lär känna en människa och hur man lämnar avtryck i varandras liv.

I kväll har jag träffat många vänner från åratal tillbaka i mitt liv och jag kände en gemenskap förutom att vi känner varandra, men också för att vi delar en viktig sak som vi inte kan dela med precis vem som helst ute på gatan: nämligen sorgen efter just den här personen som precis gått bort, även om vi alla hade helt skilda relationer till honom.

(Även om det finns familjemedlemmar i min familj som sörjer mer än mig, så vill jag inte skriva så mycket om hur de upplever det, eftersom jag tycker att det är DERAS sorg och det får de dela med sig av på det vis som de vill, även om de närmast sörjande i min familj okejat att jag skriver)

Jag vill också passa på att tacka så enormt mycket för alla vackra kommentarer, telefonsamtal och mail jag får av er alla och jag vill att ni ska veta att det är väldigt betydelsefullt att känna stöd och tröst i sorg, från personer man känner eller inte. För mig betyder det oerhört mycket att kunna skriva av mig i denna sorg, här på bloggen. Det känns också skönt att få respons av er som ni gett mig dessa dagar och det känns väldigt skönt att slippa sörja ensamma! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Gambianska traditioner runt döden

Bland Gambianer i Sverige håller man ganska hårt vid vissa traditioner, särskilt när det gäller ceremonier som runt bröllop, namnceremonier och begravningar. I det här fallet så är är den närstående vi mist, som ni kanske förstått något av mina barns far. Han var född och uppvuxen i Gambia och kom till Oslo i Norge i mitten av 80-talet, där vi senare träffades. 1989 gifte vi oss och levde tillsammans några år.

Jag hade varit i Gambia tidigare (första gången 1986, när vi faktiskt träffades också, kom vi fram till när vi senare träffades i Oslo.) och umgåtts med Gambianer sedan barnsben, så jag visste en del om kulturen, även om jag alltid har nya saker att lära.

I Gambia är ca: 90% muslimer, däremot så har man blandat mycket av religionen med kulturella traditioner, så ibland är jag osäker på vad som är tradition och vad som är religion, vilket jag även upptäckt att många Gambianer själv är osäkra på, eller tror sig veta att det är t.ex. något som har med religionen att göra, men gör man lite efterforskningar eller frågar någon annan från Gambia, så visar det sig i stället vara en kulturell tradition man håller fast vid.

Många av dessa kulturella eller religiösa traditioner är sådant som jag särskilt är förtjust i. Ofta har de en väldigt fin baktanke eller något som man känner att det har en anledning.

Jag ska berätta lite om det som jag konkret blivit glad över att få vara en del av efter bortgången av min f.d. make.

Direkt efter att de som ville kom till sjukhuset och tog farväl av kroppen, åkte man till den bortgångnes lägenhet. Man ringde runt till släktingar, vänner och alla möjliga som kan tänkas ha haft någon kontakt med den bortgångna. En del kompisar ringde också till sina egna släktingar, som kanske inte ens kände den bortgångna, men som ändå kanske ville vara med och sörja, då h*n kanske står nära någon annan som sörjer.

Många går och handlar mat och läsk och frukt, för att alla som kommer ska få något att äta och dricka. Många går hem och lagar mat som man sedan kommer över och bjuder på till alla sörjande gäster. De närmast sörjande kanske inte själv kan äta något, men det är viktigt att alla får mat och att det inte är de närmast sörjande som ska behöva göra det. De som bor i närheten går hem och hämtar stolar så alla ska få någonstans att sitta. Om stolarna ändå inte räcker, går man runt bland grannar och ber att få låna. Alla som kommer ska känna sig välkomna och bekväma.

Man ställer gärna fram en bild på den bortgångna och tänder ljus framför bilden. Man spelar upp en cd-skiva med böner på arabiska i bakgrunden, sedan börjar folk berätta om episoder eller personligheten hos den avlidna.

Naturligtvis kan det skilja sig en hel del från familj till familj, precis som det gör med traditioner för oss här i Sverige till exempel. Där är klart att alla inte gör på precis samma sätt, men lite generellt så tror jag detta är huvudgrejerna vid någon Gambians bortgång här i Sverige.

Igår var det många som menade att det kändes konstigt att man spelade böneläsning för den bortgångna, många menade att man skulle ha spelat reggae i stället, för även om han var muslim, så visste alla att det var reggaemusik som satte denna persons hela väsen i brand. Han älskade Burning Spear och Culture bland annat. En liten stund spelade man därför också lite reggae, men i huvudsak så spelade man böneläsningen, då det fanns några äldre personer som menade att det kändes ”respektlöst” att spela reggae vid någons bortgång.

En muslimsk begravning ska ske, som det står i Koranen ”skyndsamt” vilket det finns en del som tolkat som inom 24 timmar. Detta brukar av praktiska skäl dock vara ganska svårt att genomföra i Sverige, men den begravning vi kommer att ha, kommer att ske nästa vecka. Efter det följer de 40 sorgedagarna och då är det meningen att alla ska samlas igen vid en ceremoni. Precis som detta bör upprepas på årsdagen av någon persons bortgång. Mer om religiösa traditioner om detta kan du läsa HÄR!

Men innan dess så har vi morgondagen. På den tredje dagen efter någons bortgång samlas man åter. Den tredje dagen är alltså i morgon och vi kommer att återsamlas i Stockholm i min f.d. makes lägenhet.

Det jag särskilt gillar med de Gambianska traditionerna (blandade med de religiösa) är just dessa uppsamlingstillfällen och hur de genomförs. Att man har som tradition att samlas för att följa upp och sörja gemensamt. Man behöver inte oroa sig för att det sitter en massa personer ensamma och otröstliga i sina hem och känner sig övergivna och kvarlämnade till sitt öde. De av mina döttrar som närvarade natten till igår och under nästan hela gårdagen, var tacksamma att få vara en del av denna tradition. Det gav tröst till oss alla och jag känner tacksamhet över att få ha delat med mig av mina minnen till andra som stått honom nära och jag glädjes över att få ha tagit del av andra personers minnen av min f.d. man.

En annan sak jag vill nämna just runt traditioner och Gambianer, är att jag aldrig varit med om att Gambianer inte velat dela sina egna traditioner med till exempel Svenska traditioner. Om någon skulle ha sagt att ”jag vill att vi gör så här, för det är en tradition som jag vill ha med här” så är jag säker på att ingen hade protesterat, utan man hade säkert försökt lägga in den så att alla skulle känna sig nöjda med sammankomsten.

Därför tänker jag också lägga upp här en video med en av Lamin ´s favoritartister, nämligen Joseph Hill (som också är bortgången sedan Augusti 2006, R.I.P.) från Culture.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1200 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

DET ska vi inte prata högt om…

Jag nämnde i föregående inlägg att vi även haft gemenskap och glädje i helgen. Den glädjen och gemenskapen bestod i en härlig samvaro med flera släktingar. Bl.a. med min bror och hans familj och min mamma. Vi har kramats, lekt, pratat om både lättsamma och djupa tankar och funderingar. Vi har även ätit gott och försökt ta hand om varandra. (Med undantag för när jag åkt som en skottspole till sjukhemmet, förstås)

Mabou och min härliga brorsdotter har lekt och lekt. Mabou gjorde en kullerbytta ute på asfalten och då MÅSTE naturligtvis min lilla brorsdotter Kornelia göra samma sak. Sedan att det inte alltid blir som man tänkt sig, det är en annan sak. Men det behöver vi ju inte prata högt om i bloggen…! 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,