Utvecklingssamtalen har inte alltid varit så glädjande…

Binta, Jai och Isatou när de var små. Så mycket bus rymdes i dem att det till och med bubblar ut… Eller hur?!

Idag har jag varit på utvecklingssamtal med Mabou. Jag ska erkänna att jag alltid är jättenervös när jag ska gå på utvecklingssamtal. Det beror dock inte på Mabou eller hans uppförande, utan snarare på hans föregångare, d.v.s. hans storasystrar. Idag fanns det inga som helst negativa anmärkningar, snarare tvärt om. Beröm. Vad fint det ordet kan smaka…

Men det har inte alltid varit så… Det finns utvecklingssamtal som jag har gråtit mig hela vägen hem efter. Det finns utvecklingssamtal i mitt förflutna som fick mig att ligga sömnlös, orolig, förbannad, ledsen och arg. Det var då. Jag har fått min beskärda del flera gånger om.

Idag är jag tacksam att det finns en annan slags utvecklingssamtal. De där man inte kan sluta att le på vägen hem för. De där som värmer ett modershjärta på alla sätt.

Det kan jag knappast påstå att dessa utvecklingssamtal gjorde:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mycket stolt mamma till min egen Supastar

I morse på Nyhetsmorgon på TV4 hade de artisten Million Styles som sjöng låten Supastar. Nu var min dotter Binta inte med på Nyhetsmorgon, men på originalvideon, så är det hon som dansar.

Eftersom jag är hennes största fan och dessutom en omåttligt stolt mamma, så måste jag förstås lägga upp videon i min blogg igen. Just nu är hon tyvärr skadad i benet och hoppar på kryckor och har dansförbud, efter en tävling i Lördags. Men tro mig, det kommer inte stoppa henne i det långa loppet! Snart står hon garanterat på dansgolvet igen! Den här låten gör mig i alla fall galet glad!

Här är hon under själva inspelningen:

I ´m Proud! Jag säger bara: Shake what ya ´mama gave ya ´!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Glada dagar

Idag har jag varit så där skrattig som man kan vara ibland, vissa dagar. Jag har liksom inte kunnat låta bli att skratta.

Det började redan tidigt i morse, innan morgonmötet på jobbet. En kollegas felsägning där hon sa ”ballar” i stället för ”bollar” gjorde att jag inte kunde sluta skratta. Sen har det rullat på under dagen.

Jag har känt mig så där bubblig och skrattig hela dagen. Men nu är jag trött. Jag vet inte om det är allt skrattande, men jag är så trött så, så trött i hela kroppen, att jag knappt vet hur jag ska ta mig i säng…

Men visst är det så, att ett gott skratt trots allt förlänger livet?

Här kommer lite underhållande skratt:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att bli bekräftad i sin vardag när den är som tyngst

Idag när jag hämtade Mabou från skolan, så var det för en gångs skull med lättat samvete och glatt sinne. Jag har berättat tidigare att jag går en utbildning i Stockholm och pendlar. Själva utbildningen är helt okej och att pendla är i sig helt okej, men det äter verkligen upp mig inifrån att jag får så långa dagar. Mitt samvete är så tyngt just nu för att jag i stort sett aldrig hinner spendera tid med Mabou eller lämna eller hämta honom på fritids. Det gör ont på riktigt i mitt mammahjärta!!

Jag försöker tänka att det är för en kort period och att den här utbildningen i det långa loppet gagnar både mig och min familj, men jag sticker ändå inte under stol med att det känns väldigt tungt just nu.

Eftersom jag just idag inte behövde pendla, utan hade ett möte här i Uppsala, så fick jag alltså möjlighet att hämta Mabou i skolan och jag slapp lägga den bördan på döttrarna (som är en annan del av det dåliga samvetet, att ställa så högqa krav på dem med hämtning, lämning och barnpassning nu under min utbildning)

När jag kom till skolan blev Mabou så glad när jag kom, att det där samvetet värkte i mitt hjärta. När Mabou var klar och vi kom ut på skolgården, kom en lärare fram till mig, som inte är Mabous lärare, men som jobbar i paralellklassen och tog mig lite på axeln och sa: ”Vilken fin kille du har. Verkligen fin och alla tycker om honom!”

Då blev det så där varmt och skönt inom mig. Det blev en sådan där varm känsla av härlig, underbar vardag. Som när vardagen är som allra bäst!! En sådan där vardag som inte har med glamour eller Stureplan eller märkeskläder att göra. Sånt där ”verkligt liv” som jag tror att Linda Skugge pratar om och menar, fast hon säger det på ett mycket mer provokativt sätt!

Helt enkelt guldkantad vardag fast utan riktigt guld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jantelagen och Stora Bloggpriset

Som jag skrev i föregående inlägg så är jag nominerad till stora bloggpriset i kategorin Vardag tillsammans med följande fyra bloggare:

Detta gör mig inte bara glad och sprallig, men jag är också stolt över att min blogg och och det arbete jag faktiskt lagt ner på den, uppmärksammas. Mina små ynkliga åsikter räknas någonstans hos några personer. Naturligtvis ska jag inte sticka under stolen med att den här bloggen har blivit ett av mina allra största intressen, eftersom jag själv har fått ut väldigt mycket av att skriva i den. Först och främst vill jag tacka alla er bloggare som har nominerat min blogg. Jag anser att just kategorin vardag är den kategori med störst konkurrens.

Det finns så oerhört många bra bloggar i Sverige som passar in under den kategorin, så jag känner mig verkligen hedrad över den här utnämningen. Jag har fortfarande svårt att tro och förstå att jag verkligen har fått denna nominering!

Mymlan är en annan av de bloggare som blivit nominerad i denna kategori. Jag läser hennes inlägg om Jante och tänker ”hon är allt lite tokig den där Mymlan, som tror att hon inte har en chans att vinna hela kategorin”. Hon är min favorit av de alternativ som finns att välja på. Annat är det med mig. Jag har liksom ingen chans. Jag skriver förvisso om en massa ”viktiga” ämnen, men i grunden bygger min blogg på lättsamhet, vardag och enkelhet och förstås allra mest; mina egna intressen. Jag skriver bara om ämnen som intresserar mig och som jag vill dela med mig av. ”Inte ska väl jag…” tänker jag. Jag är absolut inte förmer än någon annan. Jag kan ingenting som ingen annan kan bättre, som Mymlan också är inne på i sitt inlägg…

Jo, kanske en enda sak då. Jag är bäst på att vara JAG, Jag är bäst på att vara Fatou. DET blir det svårt att ta ifrån mig i alla fall. Men för övrigt. Jag skriver ju bara en blogg, om det som finns i mitt hjärta och mitt huvud för stunden. Ibland är det ytliga inlägg, ibland musikaliska, ibland avhandlar jag en del samhällsfrågor och ibland är de fyllda av sorg. Precis så som jag vill ha min blogg.

Men att någon annan skulle… att min blogg, mina skrivna ord faktiskt skulle betyda något för någon annan, det kan jag inte riktigt ta på allvar… ”Inte ska väl jag…”

Jag tror inte att jag är bättre än någon annan, jag tror inte att någon bryr sig om mig, jag tror inte att jag är någon… Jag vet bara att Jante har satt sig på min axel och han liksom VÄGRAR att kliva av. Bloggfrossa skriver också att han inte har en chans i vår kategori. Du ser, han inser liksom inte att har man kommit så långt, så handlar det mest om slumpen sedan. Vilka som röstar och vilken blogg de kanske känner till innan, eller vilken blogg de faller för just då…

Jag inser att Jante sitter där på var och en av våra axlar och skriker i våra öron: ”Du ska inte tro att du är någon!!” Och vi sitter här och lyssnar med våra öron på helspänn och bara VET att vi inte har en chans att vinna, men vi sitter här och myser över att vi i blev nominerade och nöjer oss väldigt gott med det.

Men jag tycker faktiskt att både den där tokiga Mymlan och den där lika tokiga Bloggfrossan, de får ju ändå se till att knuffa ner Jante från axeln och fatta att de har superstor chans att vinna båda två. Egentligen är det ju bara Tonårsmorsa som inte har en sportslig chans… (men jag är jätteglad och nöjd med nomineringen ändå!!) 😀

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Världens gladaste cyklist

Idag är Mabou (6) världens gladaste cyklist. Hans cykel har varit paj ett tag och jag har inte brytt mig om att låta den lagas, då jag ändå planerat att köpa en ny cykel till honom. Idag passade vi på. Mabou ´s pappa satte in halva summan på mitt konto, då vi bestämt att betala hälften var och idag när min pappa var på besök, så åkte vi och köpte en alldeles ny cykel, men ny cykelhjälm, nytt lås och nya lampor bak och fram.

Jag tror att Mabou är världens gladaste cyklist just nu!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,