Eftertanke och tacksamhet

Ett inlägg jag läste i morse gjorde mig glad, positiv och manade till eftertanke och en känsla av tacksamhet över det vi har i våra liv och tacksamhet för att vi har själva livet. Inlägget är skrivet av Soulsister och du kan läsa det HÄR!

Fotnot: Jag har tidigare intervjuat Soulsister. Intervjun kan du läsa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

URF 2010 Första dagen (Massor av Bilder)

Jag, nära att svimma av nervositet inför Blackouts show…

Okej, reggaefestivalens första dag avnjuten. I sanningens namn så blev det en rätt kort njutning. Vi hade massor av förberedelser för Blackout innan showdags och blev därför ruggigt sena dit.

Riktigt roligt däremot var att vi fick morfar med oss dit för första året. Alltså min pappa, barnens morfar. Till skillnad från oss andra så är han ingen stor reggaefantast, även om han visst nynnar på en och annan reggaelåt ibland.

Jag tror dock han var rätt nöjd med kvällen och bestämde sig genast på att haka på i morgon också…! 🙂

Det blev langos för mig och nachos för pappa

Nåja, väl på plats var jag så hungrig att jag nästan var blind och döv. Så pappa och jag hann heja på lite folk vi kände och sedan gick vi direkt och började gå runt bland alla goda matstånd och välja mat.

När vi ätit var klockan rätt mycket och det var snart dags för Blackouts uppträdande. När vi kom backstage för att peppa tjejerna, så var det inte lika kul. De gav mig magknip direkt. Vendela satt och flåsade i sin inhalator för hon kände av sin astma. Binta såg så blek ut som hon nu kan och informerade om att hon inte ätit något på hela dagen, för att hon stressat så, trots att de kört genrep hemma hos oss och varit igång hela dagen. Hon hade spykänslor. Mathilde gick omkring och såg allmänt förvirrade ut… Dessutom var de förstås nervösa, vilket är bra, då det sägs ge tur.

Jag försökte ömsom intala Binta att dricka eller äta något, (vilket hon för övrigt vägrade innan show för att hon då var övertygad om att hon skulle spy) ömsom få henne att försöka spy INNAN uppträdandet, då jag var rädd att hon skulle spy på scenen. Haha, vilken mamma jag är, men glöm inte att jag är manager också. The show must go on, liksom… 😉

Jai var backstage innan showen för att backa upp tjejerna…

…liksom Isa som höll ställningarna med Rut som var i sista minuten på väg till festivalen och inte hittade dit… (Rut är den som skrivit koreografi till första delen av showen. Hon dansar själv och för er som har hört ”Hon har myror i brallan”, kan jag avslöja att det är ingen mindre än RUT ´s röst ni hör!)

Mabou höll koll på säkerheten runt scenen, så inget hot skulle föreligga mot tjejerna… 😉

Två av tjejerna från dansgruppen Rebound som är Blackout ´s elever och som även gästspelade på scenen idag, i början av showen…

Vendela mellan inandningarna i inhalatorn

Själv blev jag så nervös av dem att jag höll på att svimma och säga upp mig som manager 2 minuter innan framträdandet…

Nu blev det inte sådan dramatik, utan de gick upp och höll värsta showen!!

Den var verkligen DUNDER!! Folk skrek rakt ut och jag fick ont i öronen, så jag hade svårt att hålla kameran stilla medan jag filmade. Film kommer upp när jag orkar gå igenom den och lägga upp den…

Publiken var helt taggad. Underbar publik att få underhålla!!

En liten teaser på Blackout ´s framträdande tills film kommer…

Direkt efter showen gick tjejerna upp igen på scenen för att posa för stillbildsfotograferna. Därefter stod en massa små tjejer och killar vid utgången backstage och väntade på de sedvanliga autograferna. Tjejerna skrev autografer för glatta livet och massor av kamerablixtar ven runt omkring dem.

Autografskrivning…

Då hade till och med Rut hittat fram…

Från vänster: Malicka, Jai, Isa och Rut, killarna längst fram: Jeremy och Mabou

Sedan hade vi lite tid att strosa runt på festivalen och kolla läget. Misty in Roots var då på scenen, så vi hann se dem en liten stund. Tyvärr gick det inte att komma längst fram, då det var mycket folk där, så därför blev bilderna kassa, så jag ska bespara er dem… Vi hann också träffa glada vänner och bekanta:

Binta ´s kompis Fia med lilla söta Estelle som fick njuta av sin första reggaefestival. Det ska börjas i tid... 🙂

Mathildes syster Adelaide visar att hon också gillar reggaefestival

Några av alla i gänget som var med…

Jag och Binta ´s kompis mamma…

…som säljer så här snygga smycken på festivalen!

Jag och Vendela ´s goa mamma, som liksom mig är van att få agera hotellverksamhet every now and then. Obetald förstås! 😉 Men vi är glada och stolta ändå, som ni ser!

Beauty Vendi och min härliga, snälla, gosiga, hjälpsamma och vackra”extradotter” Hareg

Hela barnaskaran, i åldersordning: Mabou 8, Isatou 17 (i morgon), Hareg 18, Jai 19 och Binta 21 ♥♥♥ Underbart att få njuta av festivalen med de man älskar allra mest!

Blackout flippar lite efter en bejublad och lyckad show! Det kan de unna sig…

Därefter klev Gentleman upp på stora scenen och vi hann se honom en kort stund innan Mabou och pappa var så trötta att jag trodde de skulle trilla av pinn, så då drog vi oss hemåt med Jai och hennes kompis.

Lite mer uppdateringar om artister och konserter hoppas jag kunna lämna de dagar som är kvar av festivalen!

Mabou ´s slutkommentar på kvällen var: ”Mamma! I natt tror jag att jag kommer att sova RIKTIGT GOTT!!”

Sanningen att säga så tror jag att jag också kommer att göra det. Mer analyser och uppdatering av kvällen kommer när jag piggnat till. I en blogg nära dig! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Jag och Mabou mot världen…

Höstkastanj

Kallt, kallare, kallast. Ni vet ju vad jag tycker om kylan. Den är på väg nu. Jag känner hur den kommer och försöker erövra mitt liv igen… Brrr… I helgen jobbar jag och jobbar, jobbar, jobbar… Det är kanske inte världens roligast helger när man jobbar och det är kyligt och mörkt…

Men den här gången har jag i alla fall en härlig resa och en lång semester att se fram emot. Det är nästan sex år sedan jag var där senast och då var det inte direkt en ”nöjesresa” utan det fanns andra skäl till att jag reste. Det var dessutom en mycket kort resa på bara en vecka och jag reste då utan något av barnen. Jag har lite svårt att räkna den som en vanlig resa…

Men nu ska jag resa med flera av barnen och även om det inte bara är semester den här gången heller, så är det ändå något som jag verkligen ska försöka mig på. Att ha semester. Också. Senast innan dess, jag reste till Gambia med barnen (då var det bara Binta, 20 och Jai, 18 som var födda), var för hela 17 år sedan. Sjutton år!!

I sjutton år (!!) har jag drömt om att få resa med mina barn till Gambia. I 17 år har jag velat visa mina barn det Gambia som jag älskar, det Gambia som har format en stor del av mitt liv   och som gör att jag kan känna ”hemlängtan” till ett land som aldrig varit mitt land på riktigt!

Det är en månad kvar nu ungefär. En månad och jag kan egentligen inte riktigt tro att jag verkligen är på väg. Jag tror inte jag kommer tro det förrän jag sätter ner mina fötter på Afrikas mark. Tills jag känner dofterna jag känner så väl. Tills jag känner värmen   och solens strålar i mitt ansikte.

Isatou 16

Den enda ”smolken i bägaren” är att jag inte har möjlighet att ta med mig min yngsta dotter Isa. Men jag har inte riktigt gett upp ännu. Vi har hittat billigare biljetter nu och om de sjunker ännu lite till och om de inte tar slut, så kanske, kanske, vi kan skramla, jag och döttrarna…

Nåja, vi får se, jag hoppas fortfarande, även om jag känner mig väldigt tveksam till att vi får till det. För övrigt är jag säker på att vi kommer att ha en fantastisk resa. Flera av barnens kompisar ska också följa med så vi blir ganska många. Alla förberedelser är så roliga för att man vet att det kommer att komma något gott ut av det hela!

Binta 20

Härom dagen var Binta hemma på besök och vi höll på att prata:

Binta: Var är Jai?

Jag: Jag tror hon är med Emma.

Binta: Vilken Emma?

Jag: Alltså Emma som ska följa med till Gambia.

Mabou: Ja, alltså blondinen…

Ibland har han så roliga inflikningar i samtal och uttryck att det är svårt att hålla sig för skratt. Han blir för övrigt den enda killen som hänger med på resan, men jag gissar att han dels inte har så mycket emot det och dels att vi kommer att träffa killar på resan. Mitt och Mabou ´s problem blir nog snarare hur vi ska lyckas hålla alla killar på avstånd, med så många unga, snygga tjejer med oss. Blondiner och brunetter, lugna tjejer och vilda, glada tjejer och ledsna…

Mabou kanske blir min bästa vapendragare på den här resan? Jag och Mabou mot världen, liksom…

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Tre månader kvar…

Två kvinnor i Bakau 2004

I morgon är det tre månader kvar.   Tre månader tills jag ska resa med några av barnen till Gambia. Jag längtar varje dag. Tänker, drömmer och ser fram emot resan… Jag bara vet att det kommer att bli en fantastisk resa!

Det går inte en dag utan att jag tänker på det.

Jag förbereder så sakta det som kan förberedas. Har börjat lägga upp planer och tankar. Vi har en hel del lite ”tyngre” saker, både praktiskt och känslomässigt att ta tag i där också, så det är inte bara semester, men jag vet ändå att jag kommer att njuta av varje sekund.

Tre månader kvar… Tre ynka månader och jag längtar så jag nästan spricker!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Barnen i mitt liv och vad de lärt mig om Kärlek!

Hur konstigt det här än kan låta, när det kommer från en fyrabarnsmor, så är det faktiskt så att jag inte är en särskilt barnkär person.

Alltså, det finns några barn som jag älskar över allt annat på jorden och det finns barn som är oerhört söta, snälla, glada etc. Jag skulle aldrig heller kunna göra ett barn något ont med flit, för få saker berör mig så mycket som barn som far illa.

Ändå, trots detta, så är jag inte en person som blir särskilt lätt överväldigad av att träffa barn. Visserligen är jag mer barnkär nu än för några år sen, men det är inte så att jag ser ett okänt barn och genast blir helt överväldigad.

Men det finns några barn, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och som jag älskar så högt att det är svårt att sätta ord på de känslorna.

De barnen som fångat mitt hjärta och som jag förundras över den kärlek de får mig att känna är barn som detta inlägg kommer att handlar om. Naturligtvis mina egna fyra barn, men även nedan nämnda barn:

Binta, 20, min äldsta dotter. Henne har jag att tacka för att hon lärt mig vad riktig kärlek är. När hon kom till världen så förstod jag var villkorslös kärlek betyder! Det var inga ritade hjärtan på ett pappersark. Riktig kärlek är inte att dela en glass. Riktig kärlek är den där hettan som brinner i mitt bröst och som gör att håret reser sig på mina armar för att jag får uppleva den!

När Jainaba, 18, föddes så släcktes den där rädslan jag hade att den enorma kärlek jag kände för Binta, bara skulle räcka till en person. När Jai föddes insåg jag att ju mer kärlek man känner, desto mer kärlek kan man ge… Att kärlek är en oändlig källa som aldrig upphör, utan som tilltar i styrka, ju fler man delar den med!

Med Isatou, snart 16, föddes också vetskapen om att kärlek inte bara behöver vara svår. Kärleken till Isatou är så lätt, så lätt och på samma gång är vikten av kärlek omätbar! Den beskyddarinstinkt som tilltog med Jai ´s födelse, blev ännu starkare när Isa kom. Isa och jag knöt starka band under hennes första två år, som fortsatt växer sig oändliga.

När Mabou, 7, kom till världen förstod jag att kärlek inte handlar om kamp eller kön. Det är så enkelt att vara mamma till den första kille som krupit rakt in i mitt hjärta! Mabou lyste upp ett inre mörker. Han har väckt förståelse för kunskapstörst hos mig. Han är min mest uppmärksamma och kunskapstörstande elev.

När brorsan träffade sin sambo, så kom Kribban på köpet. Han är det bästa ”köp” brorsan har gjort! När Kribban kom, så insåg jag att kärlek inte har något med biologi att göra. Den finns eller växer fram med tiden, till fantastiska människor, som går under huden på en. Kribban är en vis liten man, i en ung pojkes kropp! Intelligent och en liten bokmal. Man behöver inte vara med från början, för att känna riktig kärlek, man behöver inte veta en människas historia för att älska!

Sedan kom Kribbans lillasyster ”Kamelen” till världen. På något sätt fick biologin ett värde igen, fast på ett annat sätt. Det var som att se min älskade bror i annan tappning och kärleken bara fanns där, från början. Med förundran, glädje och viss förvåning såg jag på, när hon kastade sig in i mitt hjärta och hon har fortfarande inte hittat ut!

Min namne, lilla Fatou i Gambia. Hon fick mig att förstå att man kan älska även på avstånd. Vi har ju bara träffats en enda gång, ändå ligger hon så nära mitt hjärta! Om jag lärt känna lilla Fatou först, så hade jag nog inte trott att man behöver egna barn, för att få uppleva den där starka kärleken. För det gör man. Också. Jag är så stolt över att den här prinsessan bär mitt namn och att hon lever så nära mig, trots alla mil, hav och gränser som skiljer oss åt!

Till sist kom då lilla Olali. Olali som fick mitt hjärta att stanna när han kom till världen (jag såg inte först att han var vid liv). Olali som fick mig att gråta av glädje innan han själv hann se dagens ljus. Olali som fick mig att inse storheten av en förlossning från ett annat perspektiv än en egen förlossning. Att jag i Lördags blev hans Gudmor är en stolthet som gör mig så rörd och lycklig. Det är en ynnest att jag faktiskt får möjligheten att ta del av ännu ett barns liv!

Varje barn är en gåva i livet. Dessa åtta barn är den största gåvan jag har fått, eftersom jag får ta del av deras liv och uppväxt. Jag är den rikaste kvinnan i världen, som får ta del av dessa barns liv!!

Bakgrunden till detta inlägg är att Kornelia fyller år idag. Kornelia fyller fyra år och jag fylldes här av tankar och kärlek till både henne, hennes bror och ovan nämnda barn. GRATTIS Kornelia och TACK för att du finns!! Livet är verkligen fantastiskt!!

Tillägg: Jag hade inte planerat det, men nu tycker jag nog att mitt inlägg om kärlek till barn, inte nödvändigtvis bara mina egna, passar i Bloggvärldsbloggens veckotema: Mamma!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det kom ett mail…

Minns ni? Minns ni intervjun jag gjorde för ett tag sedan, i intervju-serien, som jag fortfarande håller på med, när jag intervjuade Therese? Intervjun hette Intervju med Therese om att vara ung och sjuklig.

Nyss fick jag ett mail. Ett mail som gjorde mig alldeles varm och glad, jag har fått lov att lägga ut det:

Hejsan Fatou!
Hoppas allt är bra med dig!
Hos mig går det framåt. Tänkte ge dig en uppdatering om vad som hänt i mitt liv sedan sist. Jag fick en remiss till en reumatolog kom dit och äntligen efter så lång tid har jag träffat en doktor som knäckt gåtan. Jag har en reumatisk systemsjukdom som heter SLE. Äntligen har jag fått ett namn på allt det hemska jag gått igenom. Ett läskigt namn men ändock ett namn. Jag är så glad. Jag var verkligen lika sjuk som jag kände mig. Det var inte psykiskt eller inbillning som alla sa när de inget hittade!

På tisdag ska jag till ögonmottagningen och genongå en ögonundersökning inför min medicinering. Medicinen jag ska få kan nämligen fördärva ögonen bland annat färgseendet och vid den första undersökningen visades det att jag redan hade små fel på färgseendet så nu ville de kontrollera så att inget allvarligt ligger bakom. Efter undersökningen kommer jag få börja med ett läkemedel och min doktor har goda förhoppningar om att jag ska kunna få tillbaka min livskvalitet. Det känns otroligt underbart! Jag kan knappt tro att det är sant.

Inte nog med detta. Bloggaren Katrin Zytomierskas pappa Vladde Zytomierska fick höra min historia och har bestämt sig för att bjuda ner mig till sitt lyxhotell i Nice och stå för både resa och boende för att jag ska få lite rekreation. Helt otroligt!! Läs hans inlägg här http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/?cat=5

Så det verkar som att min historia får ett solskensslut trots allt!

Stor kram
Therese

Jag är väldigt glad för Thereses skull!! Ibland är livet bara fantastiskt!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intervju med Carl Cykeltaxi

Carl hämtar upp mig hemma inför intervjun. Mabou provsitter i cykeltaxin.

I flera års tid har vi Uppsalabor sett honom. Jag tror ingen har missat honom. Han cyklar omkring i Uppsala med sin riksha. Det som är utmärkande för Carl, förutom hans exotiska cykel, här i Uppsala, är hans leende på läpparna och värme i ögonen.

En natt för något år sedan kom mina barn hem och berättade att han kört dem ända hem från stan, för att de missat sista bussen. Han hade kört dem helt gratis mitt i natten. (En cykelfärd på ca: 15 minuter) En sån sak värmer ett mammahjärta, särskilt när man som mig saknar körkort och bil och därför inte själv kan plocka upp barnen hur enkelt som helst.

Nyligen startade en av Binta ´s kompisar; Jennifer, en facebook-grupp som heter RÄDDA CYKELTAXI-CARL! Jag gick med i gruppen som tredje person och när jag ett dygn senare tittade så visade det sig att gruppen redan fått över 1600 medlemmar. Just nu har gruppen 7518 medlemmar och fler verkar det bli… (jag har fått ändrat siffran fyra gånger under skrivandet av detta inlägg.)

Binta kommer ut och hejjar på Carl. Han har kört hem henne tidigare och liksom de flesta ungdomar i Uppsala känner hon väl till ”Carl, den glada och snälla cykeltaxi-chauffören”.

Det framkommer genom den här facebookgruppen att Carl är hemlös och sover under bar himmel! Jag blev nyfiken och berörd av historien om Carl och bestämde mig för att kontakta honom.

Jag bestämmer mig för att ta en tur med Carl och vi har kommit överens om att jag ska få intervjua honom till min blogg efter åkturen. När Carl hämtar upp mig hemma har han allt sitt bohag med sig, då han ännu inte har hunnit gömma sina saker någonstans, som han brukar göra när han är ute och kör. Han berättar glatt att han fått en sovsäck som han sovit med under natten. Tyvärr har den inte värmt honom nämnvärt mer än vad hans filt brukar göra. Han ler och ser så glad och snäll ut att man bara vill krama om honom.

Carl utanför Västgöta Nation, visar stolt upp Tibets flagga och berättar att den är förbjuden i Tibet.

Hela vägen till stan berättar Carl, medan han trampar, om sitt liv. Han berättar osentimentalt, men hans ord går ändå rakt in i mitt hjärta. Han berättar om all den glädje han upplever när han träffar människor. Han berättar om Tibet som ligger varmt om hans hjärta.

Det har skrivits massor om Carl Wachtmeister i media. Det finns så mycket att återge av allt Carl har att berätta, men jag ska försöka att sammanfatta en del.

Carl trampar på och jag sitter i rikshan och lyssnar uppmärksamt på Carl.

När vi åker runt i Carls riksha kan jag inte låta bli att se hur många som stirrar, vinkar glatt eller ler när vi susar förbi. Rikshan drar uppmärksamhet till sig. Många hojtar till eller vinkar och jag förstår att Carl har blivit en kär profil i Uppsala. Men också en profil som får kämpa. Jag berättar för Carl att jag inte förstått att han var hemlös förrän jag såg facebookgruppen. Carl säger att han inte brukar prata så mycket om det, men i det här fallet så kände han att det var rätt. Han berättar att han är trött. Han är trött på att aldrig veta var han ska sova, att inte ha en stabil plats, ingen grundtrygghet och att han är ledsen över att bli ifrågasatt. Han berättar att han bara vill jobba och göra rätt för sig och ha en stabil plats där han kan få vara ifred ibland.

Carl berättar också att han är social och älskar att träffa människor, att det ger honom mycket, men att han samtidigt har ett behov att få vara ifred. Ha sitt eget. Han säger att det inte bara handlar om var han ska sova i natt, utan i ett större perspektiv.

Jag frågar Carl var han sovit i natt och han berättar att han sovit under bar himmel strax utanför stan. Han berättar att allemansrätten gör att han kan sova ute, men han får bara stanna en natt på samma ställe, sedan måste han hitta en ny plats att sova på. Jag frågar om det inte är kallt och han säger att det är det. Det är oerhört kallt. Fötterna brukar domna och det tar lång tid att få igång dem på morgonen. Han brukar tappa känseln. Jag försöker att föreställa mig hur det skulle vara att sova ute i den här kalla vintern, hur jag kämpar varje morgon för att få tillbaka känseln i fötterna, för att de är så kalla och stela, men jag lyckas inte…

Carl visar stolt upp Tibets flagga

Varje gång Carl återkommer till Tibet så börjar de varma ögonen att lysa. Det är uppenbart att han brinner för Tibet. Jag frågar hur han kan känna sånt starkt engagemang för Tibet när han själv har det så svårt? Han säger att det är människor han möter som ger honom glädje och styrka. Samtidigt kryper det fram att det inte alltid är människor som vill Carl väl. Vid flera tillfällen har olika personer gett sig på honom fysiskt och verbalt och jag förstår att man som hemlös är oerhört oskyddad och utsatt. Han berättar om en kille som bad honom sticka. När Carl stod på sig och frågade varför han skulle sticka, han har väl samma rätt som någon annan att finnas till, då hade killen visat upp en polisutredning med bilder på olika vapen. Carl gick därifrån. Han vill inte ha bråk. Han vill få samma rätt som alla andra till ett värdigt liv. Han vill inte bråka, han vill umgås med människor.

En annan gång blev Carl misshandlad av väktare på Helsingborgs järnvägsstation. Han blev chockad och rädd och det gjorde ont. Han säger att han inte kan förstå varför en del blir provocerade av honom, eftersom han inte provocerar folk.

Vad är det bästa med att köra cykeltaxi? Det bästa är möten med alla människor och att det är ett miljövänligt alternativ. Jag trivs också med att det går långsamt.

Vad är det sämsta med att köra cykeltaxi? När cykeln går sönder, vilket är i snitt tre gånger om dagen.

Vad är det värsta med att vara hemlös? Att bli ifrågasatt och att inte få vara ifred. En annan baksida av det hela är den fysiska och själsliga otryggheten. Stressen över min situation har lett till att jag har fått posttraumatiskt stressyndrom.

Kan du beskriva dig själv med några ord? Envis smålänning. Lantbruksintresserad. Tibetaktivist. Naturvän med himlen som hem.

Västgöta Nation i Uppsala

När Carl hämtade upp mig, meddelade jag att jag skulle bjuda honom på lunch, så han fick välja ställe själv. Han valde Västgöta Nation, eftersom han brukar få gratis soppa där… Soppa är bra, då äter man och dricker på samma gång, säger Carl.

Hur kan du se så glad ut jämt när man ser dig? Jag blir glad av att se människor, jag tycker så mycket om att träffa människor, men det är inte alltid jag känner mig glad inombords…

När vi kommer fram till Västgöta Nation parkerar Carl sin riksha utanför. Trots att det är väldigt kallt i luften så kikar solen fram. Två studenter sitter på en bänk och solar lite. Carl frågar paret om hans cykel står i vägen, trots att den står flera meter ifrån paret. Jag noterar att Carl är oerhört omtänksam och ödmjuk. Han ler mot människor, han utstrålar godhet. Han gör helt enkelt människor glad.

Vi går in och ställer oss i lunchkön på Västgöta nation. Carl förklarar att ibland får han gratis soppa här och att han brukar spela en stund på pianot som motprestation. Jag förstår efter en stunds samtal att det är viktigt för Carl att känna att han gör rätt för sig. Soppan är varm och de två brödbitarna är väldigt mörka och innehåller russin. Ett par skedar råkost ligger också på assietten där soppskålen står. Carl visar pianot där han brukar spela ibland när han fått en gratis soppskål. Han upprepar att det är viktigt att göra rätt för sig, jag förstår att det handlar om Carls självkänsla och egenvärde.

Det bekräftar han lite senare när jag ställer frågan om vilken hjälp han skulle behöva för att känna att han hade det drägligt? Jag vill bara vara självförsörjande och kunna ta hand om mig själv. Jag skulle behöva en ny cykeltaxi så jag kan satsa på det här under en tid och bli självförsörjande.

Jag förstår att Carl har en känslig personlighet. Han berättar om händelser som är smärtsamma. Han berättar om att det är oerhört sårande när folk ger honom pengar, för att sedan tillägga: ”hoppas du inte köper knark för de här pengarna”. Att bli ifrågasatt gör ont, säger Carl. Han har inga problem med något missbruk och inte heller någon psykisk sjukdom. Men hans stressade livssituation har alltså lett till att Carl har posttraumatiskt stressyndrom. Jag inser ganska snart att Carl är udda. Med udda menar jag annorlunda, utan att lägga någon värdering i ordet. Jag tycker om udda människor. Jag tycker om människor med mod. Carl framstår som en modig människa. Han har vågat gå sin egen väg, även om den inneburit många svårigheter. Den som tror att Carl är lite korkad, misstar sig verkligen, det märker man om man diskuterar en stund med honom. Han vet mycket om samhällsproblem, om politik. Han kan uttrycka sig väl och hans vokabulär är långt ifrån svordomar och slang.

Carl har lämnat sin CV till mig. Den är välfylld, men här följer några axplock:

Ökenforskning, skogsarbete, undervisning i Engelska, siloarbete, vårdbiträde akademiska sjukhuset, plöjning, djurskötsel, studieresa i Mexico, University of Arizona, Tucson, jordbruk i Brasilien, trädplantering i Mali, projektering av vattenkraft i Tibet, egen företagare; cykeltaxi med F-skattsedel sedan 2004, lärarvikarie på Tiundaskolan, Lantmästarstudier vid Lantbruksuniversitet, gårdsmästarstudier, vältring, spannmål, oljeväxt, solrosfröhantering, utgödsling av kalvboxar och demontering av djurhagar hos nötboskap och skogs-/utegrisar, potatissättning, mjölkning… m.m.

Övriga meriter: talar engelska, franska, tyska, spanska och kinesiska. Tidigare ordförande i internationella stiftelsen Fjäll Foundation, anlitas som föreläsare i frågor som rör miljö och Tibet. Har B-körkort…

Som sagt, CV ´n är lång, det här är bara ett litet axplock. Carl är ständigt på jakt efter nya jobb.

Här är ett utdrag av ett mail Carl sände mig, där jag bad om kompletterande uppgifter efter intervjun:

”Under mina resor i 30 länder har jag ofta varit hemlös för att klara helhetsekonomin, men riktigt blodigt allvar blev det i Tibet 1998 då det föregicks av dödshot, konkludent avtalsbrott och fortsatt aggressivitet från min närmaste medarbetare som övertalat mig att ingå som styrelseordförande i en stiftelse som vi tillsammans upprättat. Fjäll Foundation var namnet på stiftelsen och var ett svar på Kungliga Vetenskapsakademins uppmaning att bilda ett ” Mountain Research Center” i Tibet. Till mig riktade miljösekreteraren behovet av förankring i Tibet. I Januari 1998 backade/ drog sig min kollega ur detta som jag förberett i tre år.
Ja jag har oftast blivit nekad all form av hjälp i Lund och Uppsala, ens rätten att få ansöka om hjälp, d v s få ut ansökningsformulär. Utan provokation hotad med polis. Har enl dem tillräcklig inkomst o pekar på lån tagna för att betala skatt. När jag gick till Kronofogden för att delges information om läget hotade även de med polis om jag inte betalar.”
Under mina samtal med Carl så upplever jag det som om han pendlar mellan att ha en stark önskan om att klara sig helt själv, kontra insikt om att han behöver hjälp för att klara sig att komma igång. Han betalar av gamla skulder och det tycks också vara den största anledningen till Carls hemlöshet.
Just nu sponsras Carl av ESTRADA – Det senaste tillskottet på Uppsalas klubbhimmel! Men jag hoppas att fler företag kan sponsra Carl, som erbjuder reklamplats på sin cykeltaxi, men som även skulle kunna sponsra hela cykelverksamheten för ett helt år, se hemsidan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Nästa gång du som Uppsalabo ska beställa taxi, beställ gärna en tur med Carls cykeltaxi.
Det är svårt att sammanfatta ett helt liv. Carl är en sån där människa som sprider glädje med sin uppenbarelse. Alltid ett leende på läpparna som han är beredd att dela med sig av. Alltid redo att dela med sig kunskap om situationen i Tibet. Alltid redo att dela med sig av sig själv.
Men också: alltid med en oro över var han ska lägga ner sin filt i natt, alltid orolig över att cykeln ska gå sönder, så han inte kan ta en förbokad körning. Med en ständig rädsla att bli påkörd och skada sig, så han inte kan köra på ett tag, orolig för att bli sjuk och inte kunna jobba…
Taxikunder som fått skriva små meddelanden på insidan av sufletten

Fakta om Carl:

Namn: Carl Wachtmeister

Ålder: 44 år

Sysselsättning: Bonddräng, cykeltaxi och allt i allo. (Ständigt arbetssökande, för att få andra inkomster)

Bor: Ibland i Mikaelskyrkan eller på härbärgen, ibland får jag sova över hos någon, men mest under en gran, en tall eller under bar himmel, strax utanför stan. Officiellt hemlös sedan tolv år, har under dessa år levt ”under bar himmel” i sammanlagt cirka fyra år.

Brinner för: Ett självständigt Tibet; Svenska Tibetkommittén

För att boka cykeltaxi: Uppsala Cykeltaxi

Ytterligare länkar som Carl vill rekommendera:

International campaign for Tibet

Green Cross International

Revolution Rickshaws/ transport i New York

Obama

Brev

Taxi

Till sist: Om någon har något förslag på hur vi alla kan hjälpa Carl tar jag tacksamt emot det. Lämna gärna en kommentar eller maila mig på tonarsmorsa@gmail.com

Kanske en insamling och i så fall i vilket forum? Får/kan man ha insamlingar via facebook? Om alla som har gått med i hans stödgrupp på Facebook la en liten summa var till Carl, så skulle han kunna köpa in en ny cykel och betala underhållet, reparationer, hjälpmotor, garageplats, försäkringar till cykeln. Enligt Carls egna beräkningar skulle det kosta 100 000 för det första året, inklusive en ny cykel. Om alla på facebook gav, låt säga 20-25 spänn var så skulle det faktiskt kunna rädda Carls situation och han skulle kunna bli självförsörjande. För sammanlagt 30-40 spänn kanske han även skulle kunna slippa vara hemlös. Vad tror du?

Tidigare intervjuer finner du längst ner i DETTA inlägg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ny intervjuserie

Jag har ju redan nämnt att jag har en ny intervjuserie på gång. Idag kommer den att ta sin början. Den kommer inte att vara lika intensiv som den förra med en intervju varje dag, utan jag kommer att ha lite mer tid emellan jag lägger ut dem.

Vissa av dem ämnen jag kommer att lägga upp kan väcka många tankar och känslor. Det är meningen. Jag har ett budskap med de inlägg som ingår i mina intervjuserier. Ett budskap som handlar om att hjälpa varandra så gott det går. Ett budskap som handlar om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Först ut är Carl som är hemlös och kör cykeltaxi i Uppsala (han har även kört på många andra platser i Sverige). Carl är en levande exempel på hur man själv kan leva under svåra omständigheter och ändå kämpa och stötta andra som har det svårt. Carl är också ett levande exempel på hur man kan leva under svåra omständigheter men ändå sprida glädje och hopp!

Tidigare intervjuer kan du läsa längst ner i DETTA inlägg!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Tack, tack, tack, fotbollsfrun

Det är inte alltid jag håller med Malin Wollin. Eller rättare sagt: det är inte ofta jag håller med. Men just nu känner jag en enorm tacksamhet till hennes krönika angående reportage-serien i Aftonbladet om ensamstående mammor.

I kommentarerna under krönikan läser jag åtskilliga inlägg om hur vi ensamstående bara vill att folk ska tycka synd om oss, leva på bidrag och hur vi har hindrat våra barns fäder att ha kontakt med sina barn.

Det här stämmer säkert in på en del mammor, men i många fall kan det verkligen inte vara mer fel.

Jag lever inte på bidrag, jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig och jag har inte motat bort någon pappa att ha kontakt med sitt barn.

Ändå. Jag ska inte förneka att jag är ensam i mina beslut, i min vardagliga kamp för mina barn eller att jag ensam är den som bär problemen på mina axlar.

Jag tänker inte heller sticka under stolen med att det skulle vara svårare att klara mig utan barnbidragen och bostadsbidraget.

Men framför allt: jag vill inte att någon tycker synd om mig, däremot så suckar jag djupt av tacksamhet över Malin Wollins krönika och Aftonbladets artikelserie.

Jag vill inte att någon ska lägga huvudet på sned och titta på mig med medlidandets ögon och säga ”stackars dig”.

Däremot känns det skönt när någon har förmåga att sätta sig in i de delar som faktiskt är väldigt tufft för en ensamstående förälder, lägga en hand på min axel och säga: ”du är ingen perfekt förälder, men du gör ditt bästa, jag ser dig, jag bekräftar dig och du gör så gott du kan, det är gott nog!”

I en tvåsamhet kan man stötta och uppmuntra varandra på ett helt annat sätt än vad som oftast sker när man är ensamstående.

Det är det där lilla som blir så betydelsefullt. En klapp på axeln, lite uppmärksamhet, lite försök till förståelse…

Jag älskar verkligen mina barn och de ger mig enormt mycket glädje i livet som jag känner verklig tacksamhet för. Jag är också levnadsglad och försöker att alltid se saker och ting väldigt positivt.

Samtidigt, med all denna tacksamhet, kärlek och lycka som jag faktiskt känner till själva livet, så är det en annan sanning att det funnits dagar när brutit ihop i förtvivlad gråt för att jag tycker att ansvaret som ligger på mig har varit mig övermäktigt. Det har funnits kvällar när jag säckat ihop i sängen och funderat på hur jag ska orka kliva upp ur sängen ännu en morgon. Det har funnits morgnar när jag dragit täckte över huvudet och önskat att jag bara kunnat sticka i från allt…

Jag ser mig inte som någon ”stackars ensamstående mamma”. Jag ser mig som en kvinna som lever själv med mina barn som kämpar för att ständigt förbättra mitt och barnens liv och framtid. Jag ser mig själv som en stark kvinna, fylld av resurser. Resurser man kan använda och resurser som hittills är oanvända!

Jag ser att jag är en person som jobbar alla mina vakna timmar. Jag har ett heltidsarbete som jag trivs bra med, jag skriver krönikor, kåserier och bloggar. Jag jobbar med hemmets alla hushållssysslor (med god hjälp av döttrarna) och när jag inte jobbar med något av ovanstående, så jobbar jag med relationerna i min familj. Ibland med lyckosamma resultat och ibland med mindre lyckosamma.

Det underliga är att när barnen gör en bra prestation av något slag, som klarar av en uppgift som h*n har svårt för och kämpat för, när barnen gör något som jag blir stolt över, eller helt enkelt för att de gör mig glad för att de är den de är, då lägger jag all ”cred” på barnen själva.

När de gör något som jag blir besviken, arg, eller ledsen för, då tar jag alltid på mig den skulden själv. Jag känner mig övertygad om att om jag hade gjort ”si eller så” i stället, så hade det aldrig hänt. Jag är säker på att jag inte är ensam om det, eftersom alla föräldrar antagligen bär den känslan i olika situationer och kanske i ännu större utsträckning gör ensamstående föräldrar det.

Därför är det så tacksamt med en sådan krönika av Malin Wollin eller vem som än skulle skriva något liknande. Bara att ha fått en ”klapp på axeln” gör att man klarar faktiskt lite till…

Därför: Tack Aftonbladet och Tack Malin Wollin!! Tack för att ni ser oss, uppmärksammar oss och visar ett mått av förståelse för våra tunga vardagar. Vi ger aldrig upp!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Din lycka gör mig så glad!

Jag skrev för ganska länge sedan ett inlägg om ofrivillig barnlöshet och jag länkade även till låten ”Infertility” av Lady Saw, som jag tillägnade Birsen, som då genomgick IVF-behandlingar!

Jag känner fortfarande starkt med människor som vill ha barn, men som av olika skäl inte kan få det. Jag vill säga till er alla KEEP STRONG!!

När jag går in på Birsens blogg och läser blir jag så spralligt glad och tårarna kan jag inte hindra när jag läser om hennes glädje och spänning! Jag är så glad för din skull!

Nu tillägnar jag Lady Saws låt till er andra som är ofrivilligt barnlösa och hoppas den ger er styrka och tröst!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,