Fatou snackar om Rasistiska nidbilder i Dansk TV


DSC_3750

För några veckor sedan var dansk TV här hemma hos mig och intervjuade mig om det här med rasistiska nidbilder, om både Stina Wirséns Lilla Hjärtat, men även om Mustafas Kiosk som har en dansk författare/upphovsman. Jag skrev om det besöket HÄR!

Jag oroade mig lite grann över hur programmet skulle visas, eftersom deras besök hos mig var… låt oss säga lite spektakulärt. Men nu har programmet visats och ja, det var ju inte så att jag framställdes i dålig dager på något sätt, även om de som har en annan åsikt, säkert inte håller med om vad jag säger, men det var aldrig min tanke heller. Kort sagt, jag står för mina uttalanden i programmet, även om jag, i vanlig ordning får jag nog säga nu, tycker att det blev väldigt kortfattat och avklippt, å andra sidan borde jag vid det här laget ha lärt mig att det funkar så med TV…

Nåja, slutsnackat. HÄR kan du se vad jag hade att säga. Hela programmet handlar lite om danskars fördomar mot svenskar och så kommer det ett TV-team till Sverige och besöker en massa människor och platser för att se vilka fördomar de kan fastställa och vilka de kan lägga åt sidan. Typ… Programmet var helt okej att se i sin helhet, men om du bara vill se vad jag hade att säga så kan du dra fram tidsvisaren till 16:30, så hamnar du på mitt avsnitt direkt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bajsrännan i mig fortsätter ifrågasätta Stina Wirséns Lilla Hjärta

rasistiska nidbilderI debattens efterdyningar så här långt senare, blir jag ändå upprörd när jag ser Stina Wirséns uttalanden i olika intervjuer. Jag blir inte upprörd på henne, utan på hennes totala oförmåga att se sin egen del i det hela och att helt och hållet ställa sig blind till vad debatten faktiskt handlade om. Antingen förstår Stina verkligen inte vad det handlade om, eller så vill hon inte förstå.

Först och främst vill jag belysa de delar som jag själv inte riktigt förstår i artikeln med Stina Wirsén i tidningen Vi:

Stina säger i artikeln att hon blev utpekad som rasist. Det blir ett märkligt uttalande för mig som verkligen har följt och varit en del i debatten under hela tiden den pågick, då alla de som jag sett kritiserat Stina´s figur ”Lilla Hjärtat” poängterat många gånger att ”Vi tror inte att Stina är rasist, men att hennes tecknade figur är en rasistisk stereotyp, då den är tecknad som ett Blackface/Pickaninny.” Inte någonstans har jag sett eller hört någon påstå att Stina är rasist!! Tvärt om har många röster menat att trots att man förstår att Stina´s intentioner var goda, så blev det fel, då den tecknade figuren påminner allt för mycket om en rasistisk nidbild av svarta människor som många tagit illa vid sig av och/eller inte velat att deras barn ska mötas av i en modern barnfilm.

Vidare kan man läsa i artikeln: ”– Bilder av mörkhyade barn i barnböcker är sällan riktigt svarta, kanske just av ängslighet. Jag ville fylla en stiliserad docka – en kolsvart figur – med nytt innehåll.” Det är ju inte riktigt sant. Att det saknas svarta människor i barnböcker stämmer inte, utan tvärt om är det relativt gott om dem. De ”riktigt svarta*” finns också, bland annat i flera av barnboksförfattaren Eva Sussos barnböcker, men även i många andra barnböcker.

Vidare beskriver Stina sin egen reaktion och chock över den hårda kritiken mot henne som skapare av barnboksfiguren Lilla Hjärtat. Den känslan kan ju ingen ta ifrån henne och jag kan verkligen förstå att hon tyckte det var en tuff period och jag tvivlar inte på att hon mådde dåligt, särskilt som jag verkligen tror på att hennes intentioner med Lilla Hjärtat var ”goda” och inte ”onda”. Samtidigt så tappar jag lite av min empati för Stina´s upplevelser när jag i intervjun i Vi läser hur hon själv förminskar och visar brist på förståelse för oss som kritiserat denna rasistiska nidbild och våra barn som är de verkliga förlorarna i att svarta nidbilder återskapas och sprids i barnlitteraturen och i en barnfilm. (För att inte tala om alla de prylar med LH som fortfarande går att köpa på många ställen.)

Att SvD låter en ledarblogg skriva denna artikel: Stina Wirséns brott var att hon är vit av Ivar Arpi är så långt ifrån debatten man kan komma. Det handlar självklart inte om att Stina är vit, då det finns mängder av vita barnboksförfattare som illustrerat svarta figurer i barnböcker i Sverige. På samma sätt som Makode Linde (som är svart) fick massiv kritik under ”Tårtgate” för sin tårta som skapades som ett Blackface.

I intervjun med Stina läser jag följande:

Men människor blev ju inte bara lite förbannade, de blev djupt kränkta. Kan du inte se det?

– Jo, det var det sista jag ville! Det gjorde mig djupt olycklig. Men jag ser inte bara det. När jag tog bort Lilla Hjärtat tillfredsställde jag en grupp röststarka personer, men i samma stund hörde många fler av sig. Hundratals. Många av dem med egna erfarenheter av rasism.”

Detta, tillsammans med tidigare uttalande från Stina om att hennes kritiker borde ägna sig åt att stoppa ”riktig rasism” i stället, gör att jag tycker Stina undervärderar oss kritiker. Om det skrev jag tidigare här: Vad vet Stina Wirsén om vår vardagliga kamp mot rasism?

Det Stina har kritiserats för är att bilden hon tecknade är en rasistisk nidbild. Det är ganska stor skillnad på den kritiken och att säga att Stina är rasist, men det hjälper ju knappast om man har ritat en figur som till utseende får många att associera till Golliwog, Blackface etc. Det är dessa rasistiska nidbilder som har tagit åratal att förpassa dit de hör hemma: i det förgångna och jag tycker inte det är svårt att förstå att många blir upprörda när någon då försöker återinföra dem. För mig blir det lite som när folk kräver att få använda ”N-ordet”, med ursäkten att de ”inte menar något negativt”. Det hjälper liksom inte. ”N-ordet” symboliserar redan så mycket negativt att det för vääääldigt många människor inte kan göras positivt eller neutralt. Samma med Blackface. Det är redan förknippat med så mycket negativt att det inte går att göra positivt eller neutralt.

Stina antyder att problemet är att hon tecknat en svart figur. Problemet är absolut inte att teckna svarta människor, problemet är att denna svarta bild är tecknad efter en gammal svart nidbild som efter lång kamp äntligen rensats ur all ny litteratur. För mig har tecknade Blackface samma bakgrund som ”N-ordet”. De skapades i en tid då svarta användes som slavar, för att nedvärdera och avpersonifiera svarta människor. Det ena är en teckning (eller person som målas som ett Blackface), det andra är ett ord i tal eller skrift, men de båda har liknande innebörd och poängen är att förtrycka och stigmatisera.

Jag är en av de som har kritiserats för att ha kritiserat Stina Wirsén starkast och flest gånger. Det är sant. Jag är också en av de som har kritiserat hennes försvar, då jag inte tycker det håller. Jag har aldrig kritiserat hennes barn, kallat henne rasist eller på något sätt försökt kontakta henne som person eller gå till personangrepp, eller stalka henne. Om någon har gjort det så tycker jag självklart att det är fel, men tänker inte ta ansvar för vad andra vuxna människor gör. Jag säger inte heller att det inte har skett, men trots att jag mig veterligen har sökt upp denna debatt på alla möjliga ställen på nätet och följt den grundligt, då den engagerat mig, så har jag inte någonstans funnit någon person som använt sig av personangrepp eller på annat sätt hoppat på henne personligen.Tvärt om har jag vid många tillfällen glatt mig åt att man hållit en så pass bra ton, trots den ilska, förtvivlan och sorg debatten har väckt hos många personligen.

När det gäller utgivna artiklar i detta ämne, så tycker jag att den har varit till Stina´s fördel i denna debatt. DN som är den tidning som tagit in flest artiklar i debatten, har konsekvent tagit in i princip endast förespråkare för Stina och Lilla Hjärtat, med några få undantag. Nu har de igår valt att ta in en av mycket få artiklar som i stället kritiserar Lilla Hjärtat och Stina Wirséns försvar för sin figur: Alla är vi doppade i samma rasistiska gryta, av Mona Masri, som ett svar på intervjun med Stina Wirsén i Vi härom dagen och de uttalanden hon gett i den artikeln. Faktum är att Stina till och med fått en bok med försvar för Lilla Hjärtat, där vi som kritiserat henne, i vår tur blir kritiserade (jag har inte läst boken än.) Så även om hon fått en hel del kritik, så har hyllningarna varit desto fler.

Personligen är jag nöjd över att Stina valt att sluta teckna Lilla Hjärtat, men jag önskar också att hon hade haft någon slags självinsikt i varför många av oss upprördes och den insikten tycker jag lyser med sin frånvaro när jag läser hennes intervju i Vi. Jag kan förstå att Stina inte insåg att hennes tecknade figur Lilla Hjärtat var mycket lik en rasistisk nidbild, eller i alla fall att hon inte insåg att den skulle bemötas med så starkt motstånd. Om Stina hade sagt att hon inte avsåg att föra vidare en rasistisk nidbild, bett om ursäkt och sedan slutat teckna Lilla Hjärtat, hade allt varit fine. Som det är nu känns det ganska okej, för hon har slutat teckna Lilla Hjärtat och bett om ursäkt, men i nästa andetag menar att hon är missförstådd, att det är människor som sökt konflikt: ”Stina Wirsén säger att hon fick en känsla av att vissa sökte konflikten.” Hon pratar om kommentarsfälten i debatten (jag antar här att hon menar på Facebook?) som ”bajsrännan” och då känner i alla fall jag att den där ursäkten fastnar lite på vägen…

För mig blir det lite som att säga: ”Jag menar inget illa med att använda N-ordet, men jag ber om ursäkt om någon känt sig kränkt, men eftersom jag inte menar något illa egentligen, så tänker jag fortsätta använda N-ordet.”

Ett annat utdrag från intervjun:

””Blev världen bättre”, säger Stina Wirsén, ”för att Lilla Hjärtat plockades bort? Blev Sverige ett öppnare land?” Hon tittar på mig, men frågan är en kulspruta riktad mot dem som attackerat henne hårdast.”

Ja, Stina, lite bättre blev den allt. I alla fall för en del enskilda barn och deras svarta och vita och bruna föräldrar. Att slippa se en rasistisk nidbild upptryckt i våra barns ansikten där de förväntas acceptera, kanske till och med tacka och ta emot, att de som mörka också fick en plats i litteraturen och barnfilmen, trots att den för tankarna till mörka, rysliga, skräckinjagade tider när deras förfäder förslavades, förnedrades och tillintetgjordes på ett fullständigt inhumant vis.

Det är ju så med strukturer, oavsett om det är rasistiska strukturer, vita maktstrukturer eller manliga maktstrukturer eller vad det än handlar om, att det är svårt att se dem, för att vi blivit så vana vid dem och för att de ofta är lite mindre klart uttalade, att vi inte så lätt lägger märke till dem. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka eller säga saker som är ganska ojämlikt, för att jag tänker eller säger det av gammal vana. Här måste vi hjälpas åt och påminna oss själva och varandra att det kanske inte är helt okej att kalla säga att någon beter sig som ”en jude” när vi menar att den är snål, eller utgå från att alla svarta har ”rytmen i blodet” eller liknande, eller att kvinnor har ”mer fallenhet för att ta hand om barn/disk/tvätt” etc. Det är sätt att uttrycka sig/tänka, men i sanningens namn så är det väldigt stereotypa jämförelser och tankar. Om vi någonsin ska få bort rasism och bli mer jämställda och om vi verkligen MENAR från våra hjärtan att ALLA människor har precis samma värde, då måste vi nog komma till insikt själva och rannsaka oss själva för att kunna lämna över en bättre värld till våra barn, än den vi själva har växt upp i.

Att debatten inte alltid varit helt balanserad är kanske inte så konstigt, med tanke på att vi är många som känner att våra barn blivit kränkta i och med lanseringen av och försvaret av ett Blackface 2013 och inte vill ha denna rasistiska nidbild upptryckt i våra barns nyllen. Stina kan fortsätta försvara Lilla Hjärtat så länge hon orkar och jag kommer att fortsätta försvara mina barns rätt att slippa växa upp med dessa rasistiska nidbilder så länge jag orkar.

Ej rasistiska bilder

”riktigt svarta*” nyanser av ”svarthet” är något som också har kritiserats under många år, som om man måste vara ljus svart för att vara mer accepterad, eller att inte bli bemött på ett visst sätt för att man inte är ”tillräckligt svart”. Det kan ju jämföras med om vi som är vita skulle bemötas på olika sätt utifrån hur starka eller svaga pigment vi har i huden.

BONUS: För dig som vill höra debatter om detta ämne med Oivvio Polite i Malmö i höstas kan kolla debatt och efterföljande publiksamtal i ämnet HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tintins ut- och intåg i barnbokshyllorna

Debatten om ordet neger, golliwog-tårta, golliwog-barnfilm och Tintin-böckerna och ”neger-kungen” i Pippi Långstrump är egentligen samma debatt för mig, fast i olika tappning.

Jag personligen respekterar och högaktar yttrandefriheten väldigt starkt. Den är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle. Samtidigt ska man minnas att yttrandefriheten aldrig har varit total. Varken i Sverige eller någon annanstans. Yttrandefrihet måste alltid gå hand i hand med ansvar och respekt, annars blir den värdelös i sig.

Användandet av ordet ”neger” är helt uteslutet i min värld. Jag har tidigare, vid flera tillfällen förklarat varför jag tycker så.

I ny konst, eller litteratur, såsom i Makode´s tårta eller Liten skär och alla små brokiga är det så enkelt, tycker jag. Nidbilder av svarta hör inte hemma 2012 i vårt samhälle. Med äldre litteratur såsom i Pippi Långstrump och Tintin handlar det om äldre litteratur som skrevs och ritades i en tid när de flesta här i västvärlden faktiskt inte ”förstod” bättre. Så hur gör man då? Censurerar gammal litteratur? Eller skriver om en historia som vi faktiskt haft. Nej, jag tycker inte det. Det skulle vara som ett dåligt försök att dölja den historiska rasism som funnits i västvärlden.

Däremot tycker jag inte heller att den är okej. Framför allt av det skälet att den fortsätter sprida nidbilder, kränkningar och strö på alla fördomar av svarta människor som någon slags ”ociviliserade djungelfolk”. I synnerhet är det inte en uppfattning som bör föras vidare till en ny generation, vilket innebär att jag tycker det är helt på tok med dessa spridningar inom barnlitteratur och även barnfilm. Det blir ett sätt att återupplyfta och legalisera fördomar samtidigt som man sprider dem vidare igen och igen och igen. Jag tycker det är väldigt viktigt att man tänker på hur den som är utsatt upplever saker och hur de reagerar på det hela. Inte bara för vad alla ”proffstyckare” anser och hur de tycker att andra borde uppleva saker som vänds mot en viss grupp människor.

Det är svårt hitta en väg som passar alla, egentligen är det helt och hållet omöjligt att alla människor ska bli nöjda över ett beslut, men vissa saker känns ganska självklara att förändra. Om man läser på lite om den vita maktstruktur vi lever i till vardags, så blir det inte lika märkligt att vi måste börja SE bortom det uppenbara och sätta oss in i vissa saker på ett djupare plan.

De som protesterar mot svarta som golliwogs eller andra nidbilder har en tendens att bli kallade för extrema och överkänsliga. Kanske är det så. När man har blivit utsatt för något under tillräckligt lång tid och av väldigt många människor, så är det lätt att bli överkänslig. Extrem kan man också säga, men extrem är kanske just det som krävs för att vissa saker faktiskt ska kunna förändras. Det är trots allt inte alla ”fiskar som simmat med strömmen” som lyckas få igenom förändringar i vårt och andra samhällen. Det är just de personerna som är obekväma, som tycks få genomslag som förändrar saker i vår värld till något bättre. Det betyder inte alltid att alla dessa förslag är bra, men det betyder att väldigt många av dem är just det.

För 40 år sedan hade det varit väldigt märkligt om en pappa ville ta ut föräldraledighet med sitt barn, i dag är det en ren självklarhet och snarare ser man män som väljer att inte göra det, som bakåtsträvare eller oengagerade fäder.

De svartas historia är kantat av slaveri, nedvärderande, förlöjligande, att bli behandlade som mindre intelligenta varelser, med hån och förnedring. Ännu idag så har de flesta med svart bakgrund i Sverige blivit behandlade som mindre vetande, med rasism, förlöjligande, skällsord och hån väldigt många gånger. Självklart är det dags att rensa ut bland vårt arv av rasistisk propaganda. Det kanske krävs att Tintin plockas ned från barnhyllorna i affärerna och biblioteken och förpassas till historieavdelningarna. Det kanske krävs en ”varningstext” på bokomslagen så de föräldrar som inte inser eller tänker på historien och blir påminda om att det här är kanske inte den lämpligaste barnlitteraturen idag.

Det kanske krävs att Stina Wirsén lanserar en ny film utan någon Golliwog-liknande figur i sina barnfilmer. Det kanske krävs att man omarbetar de nya upplagorna av Astrid Lindgrens ”neger-kung” till något mer modernt och låter de gamla upplagorna få finnas i samma historiska avdelning som Tintin och annan förnedrande litteratur. Om jag var Astrid Lindgrens arvingar skulle jag definitivt göra det, då jag uppfattat att Astrid Lindgren aldrig velat uppröra eller förnedra små barn för deras hudfärg och vi kommit lite längre nu än att vi kallar någon ”neger” över huvud taget. Kung eller ej.

Det kanske är så att vi måste ha en ”extrem revolution” för att få folk att fatta att VI VÄGRAR LÅTA VÅRA MÖRKA BARN KRÄNKAS FÖR ATT DET FINNS MÄNNISKOR SOM INTE BLIR UTSATTA FÖR RASISM SOM TYCKER DET ÄR OKEJ ATT VIDAREBEFORDRA EN KRÄNKANDE BARNLITTERATUR TILL FRAMTIDENS BARN?

Nu ska tydligen Tintin upp på hyllorna igen. Jag är den första att beklaga det till våra mörka barn och andra medmänniskor i vårt land som drabbas av rasism.

Det handlar inte om lättkränkta svarta människor, det handlar om förtrycket mot en stor grupp människor, det handlar om den synliga och osynliga rasismen. Det handlar om historien, men även om nuet. Det handlar om att våra mörka barn har svårare att få jobb just för deras hudfärg. Det handlar om barn som blir kallad neger på skolgården och kissar i byxorna för att de är rädda. Det handlar om tonårspojkar i förorten som blir stoppade på moppen för att de som svarta antas ha stulit mopeden de fick i födelsedagspresent. Det handlar om barn som leker, men tystnar för att de blir kallade smutsbruna och känner sig som främlingar på sin egen lekplats. Det handlar om svarta vuxna som skrattar med åt ”negerbollar” för att de inte har ett ordförråd på svenska som räcker för att beskriva den ilska, förnedring och historia de känner.

Det handlar om oss vita föräldrar som också känner samma förtvivlan för att vi hellre skulle bli förnedrade själv än att låta våra barn behöva utstå det, för deras hudfärg. Men mest av allt handlar det om dig och mig som är bosatta i Sverige och som vill att våra barn ska växa upp med respekt och förståelse, kärlek och vänskap till sig själva och andra barn och vuxna, men som alltid kommer att hamna i ett naturligt under- eller överläge beroende på om de är mörka eller vita.

Relaterat: Vit vrede tystar diskussionen om Tintinalbumens rasism

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Det handlar inte om att ha avbildat en svart figur i en barnbok

Debatten om Stina Wirséns sagofigur lilla hjärtat i den nya barnfilmen: Lilla Skär och alla små brokiga, har fortsatt dessa dagar och även om kommentarerna nästan helt har uteblivit i min egen blogg och på thegambia.nu där jag har skrivit om detta, så kan jag se ett högt antal besökare på båda sajterna.

Debatten som jag trodde var på väg att börja sina i media, fortsätter alltjämt. Det förvånade mig när jag läste att Jonas Thente skrev en artikel i DN om detta. Inte nog med att han inte har tillräckligt med insikt för att inse vad debatten faktiskt handlar om, utan även underlåter sig med att ironisera över den, utan att ha läst på i sakfrågan tillräckligt för att ens kunna sätta sig in i saken och inse vad debatten handlar om. Då menar jag inte att han måste hålla med kritikerna i sakfrågan eller dela min åsikt, men jag menar att det är extremt ignorant att göra sig lustig över en problematik som funnits i århundraden och som lever kvar än idag i många svarta och bruna människors vardag, utan att ens ta debatten på allvar, när man skriver för en av Sveriges största tidningar.

För att kunna ta ställning i en fråga, så måste man trots allt ha viss sakkunskap om den problematik som finns i att framställa svarta som karikatyrer av Golliwog / Blackface. Den saknar Jonas Thente helt och hållet och dillar i stället om att vi kritiker försöker locka åt oss forskarpengar.

Jag är inte ensam om att uppröras av just Jonas artikel, då jag fått en strid ström av mail det senaste dygnet av upprörda människor som läst Jonas artikel och den ignorans artikeln visar. ”Upprörande” kallar en person artikeln för och ”beklämmande” en annan. Ytterligare en skriver:

”Vet han ingenting om oss svartas historia och är han helt okapabel att ta till sig information? Hur ska vi slippa ifrån alla dessa stereotyper när det finns skribenter på landets största tidningar som skriver artiklar som den Jonas skrivit? Jag inser att vi har en längre väg att gå för att medvetandegöra än jag trodde. Trodde han att allt blev frid och fröjd efter slavtiden och inser han inte att problemen hänger kvar att vi bara tar ett litet steg i taget för att komma framåt. Inser inte Jonas att de flesta av oss svarta i Sverige idag för en vardaglig kamp mot fördomar mot oss som inte är vita…”

Jag har skrivit tidigare att den här debatten har hållit en ganska hög och bra nivå, men det var alltså innan jag läste Jonas artikel i DN!

Ylva Habel på SVT Debatt lyckas i alla fall ta debatten till en nivå utanför South Park. Läs den! Länk finns nedan!

Mina tidigare inlägg i debatten:

Barnfilm med rasistisk nidbild av svarta (debattartikel)

Liten skär och en svart Golliwog (bloggen)

Extrem ignorans eller ovilja att förstå (bloggen)

Andra artiklar:

DN, Jonas Thente: Jag fick nypa mig i öronen när jag hörde att barnfiguren var rasistisk

SVT Debatt, Ylva Habel: Vita ”antirasister” måste försöka se mer än sig själva

DN: Affisch byts efter debatt om rasism

DN, Sverker Lenas: Synd om det leder till mer rädsla

Aftonbladet, Malin Krutmeijer: Rasistdebatt om tecknad figur landar på penisnivå

Bilden: Skärmdump från filmen

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Extrem ignorans eller ovilja att förstå

Apropå debatten om Liten skär och alla små brokiga, de senaste dagarna som jag skrev om både här och på Thegambia.nu så kom jag att tänka på en sak sent igår kväll:

En av de saker som förvånar mig efter den här debatten är att man dels inte verkar ha förstått kritiken. ALLS. Eller så vill man helt enkelt inte förstå. Ingen hävdar att filmmakarna är rasister, utan att man hjälper till att sprida rasistiska nidbilder som för länge sedan är begraven.

Så här skriver man på P3 idag: ”Även Stellan Skarsgård, som är berättarrösten i filmen slår ifrån sig kritiken. Han säger att Stina Wirsén är antirasist och att kritikerna borde ge sig på riktiga rasister istället.”

VEM har sagt VAR att Stina, Stellan, Folkets Bio eller någon annan som haft med filmen att göra är rasister? Just det: INGEN. Varför kikar man inte på figuren ”Lilla Hjärtat” i stället och på de bilder som finns att finna på nätet med Golliwog och säg sedan att ”Lilla Hjärtat” INTE påminner om en Golliwog. Nej, just det! Det går inte för det är en liten kopia av tidigare skapade Golliwog´s.

Varför säger man inte som det är i stället: ”Fan! Vi gjorde en jävla tabbe! Vi älskar den här filmen och figurerna och sagan vi skapat, men det var banne mig inte meningen att vi skulle efterlikna en nästan glömd rasistisk nidbild till docka! Sorry! Hur går vi vidare nu, för vi vill inte vara med och sprida en rasistisk bild som hör till vårt förflutna!!” Nej i stället tittar man i taket, visslar lite nonchalant och säger: ”VI ÄR INGA RASISTER! Vi tycker om även de som är (lite lagom) bruna!” Vuxna människor! VILL ni inte fatta, eller gör ni er bara dumma, eller är ni verkligen så extremt ignoranta för andras verklighet som ni verkar? Jag undrar verkligen!!

Debatten verkar fortsätta och jag tycker att den, till skillnad från många andra internetdebatter håller en väldigt hög nivå. Från ett håll. Tyvärr måste jag säga att det inte gäller filmskaparna…!

Bilden: Skärmdump från filmen

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Liten skär och svart Golliwog

Jag skrev en debattartikel idag om debatten runt den nya barnfilmen: Liten Skär och alla små brokiga där Stellan Skarsgård är berättarrösten.

Kritiken handlar om hur man valt att karaktärisera den svarta figuren i filmen. Jämförelser har gjorts med Gollywog. (Stavas ibland Golliwog) Jag kan inte annat än instämma i att karaktären definitivt har likheter med en Gollywog. Blackface har också nämns i kritiken. Om Blackface kan du läsa mer HÄR och HÄR!

Debattartikeln kan du läsa här: Barnfilm med rasistisk nidbild av svarta

Min största förvåning kommer i hur filmmakarna och de andra inblandade väljer att bemöta kritiken. Om det kan du läsa HÄR! Först väljer man att svara på något som debatten inte ens handlar om, om deras egen inställning till rasism och sedan väljer man att blunda helt för vad kritiken faktiskt handlar om: att avbilda en av karaktärerna till en Golliwog som man därmed även återupplivar, trots att det är en gammal rasistisk karaktär som i princip ”utrotats” i vår tid. Man använder argument som: ”Vi älskar Lilla Hjärtat” och ”Vi är ledsna över att ni upplever att vi förstärker en rasistisk bild. Allt vi arbetar och står för är det motsatta.”

Kritiken handlar alltså inte om att någon hävdar att filmmakarna är rasister. Kritiken handlar om att man har valt att avbilda en figur enligt en rasistisk stereotyp och att man sedan väljer att försvara det i debatten med att ”Vi älskar Lilla Hjärtat”. Då har man ju inte på allvar ens lyssnat på vad kritiken handlar om och väljer också att fortsätta sprida denna nidbild med gott mod. Jag tycker också det är anmärkningsvärt och ganska trist att Rädda Barnen valt att vara med och marknadsföra denna film.

Jag tror att de flesta av oss föräldrar är rätt trötta på att våra barn får sagor, filmer och teatrar som handlar om figurer som förstärker negativa bilder av flyktingar, kvinnor, homofobi, svarta som avtecknas som en Golliwog som inte längre används. Nog måste det finnas ett bättre sätt att avbilda en svart figur än denna?

Vi ska inte glömma att barn påverkas av allt i vår omgivning, men i synnerhet av det som vänder sig direkt till dem.

Tycker du att Golliwog är en okej avbildning i en barnbok?

Tillägg: Debatten har även blossat upp på P3. Du kan lyssna på det HÄR!

Bilden: Skärmdump från filmen


bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,