Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

blågulkanvarabruntUnder 2012 ledde många debatter till samma slutpoäng. Många debatter under det gångna året har handlat om tårtgate, Tintin i Kongo, Liten skär och alla små brokiga, piccaninnyn i Disney och mycket om nidbilder av svarta människor.

Sammantaget kan man säga att många röster har höjts mot en vit maktstruktur som alltid har varit en självklarhet för majoriteten av oss i Sverige. På samma sätt som det ansetts ”normalt” att vara heterosexuell, har många av oss haft svårt att se hur marginaliserade människor i Sverige fått kämpa för sin existens och för sina vardagliga behov i vårt samhälle. Ibland på grund av fördomar, ibland på grund av okunskap och väldigt ofta på grund av ignorans.

Jag har själv umgåtts med afrosvenskar sedan barnsben och växt upp och in i en grupp som varit hårt utsatta för rasism, trångsynthet och fördomar i vårt samhälle. Som ung är det lättare att se dessa saker. Dels på grund av att man gärna ser saker mer ”svart-vitt” i ungdomen och sällan har förmågan att se gråzoner och nyanser i samhället, men även på grund av att man som ung ofta umgås mer nära och intimt. Som ung umgicks jag mycket med vänner med olika ursprung, många med en väldigt stark medvetenhet av just utanförskap, politik, en vit samhällsnorm etc.

Det bidrog säkert på många sätt till att jag själv alltid haft ett starkt medvetande i dessa frågor och i tillägg har växt upp med en mamma som även hon alltid varit mycket medveten i dessa frågor. Sedan fick jag barn när jag var 18 år och genom deras ögon, under hela deras uppväxt har jag upplevt deras utanförskap för sin hudfärg och naturligtvis även mycket rasism i både vardagliga situationer, men även riktade rasistiska attacker, som jag ibland skrivit om i min blogg, både ingående och ibland bara omnämnt.

På så vis är inte den här debatten och tankegångarna nya för mig. Jag har levt med dessa tankegångar i hela mitt vuxna liv. Snarare har jag under det gångna året blivit förvånad många gånger över att debatten känns så ny för många och att jag upplever det som om många faktiskt har gått omkring och inbillat sig att ”hudfärgen inte spelar någon roll”. (Varför är det alltid vita som säger det?) Jag har förvånats över att det finns en massa människor i vårt land som på allvar tror att alla som växt upp i Sverige har samma förutsättningar i vårt land.

Ändå har även jag haft vissa AHA-upplevelser detta år. Särskilt under hösten när jag var väldigt aktiv i debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Bland annat blev det ett nyttigt uppvaknande för mig att jag som vit är privilegierad i vårt samhälle av det enda skäl att jag har vit hudfärg. Jag hade inte tänkt på det.

Jag har tänkt på att jag inte har varit privilegierad på grund av en massa olika orsaker och jag har tänkt på att många svarta inte är privilegierade på grund av sin hudfärg, men jag har aldrig tänkt på att den vita maktstruktur som vi lever i, gör mig privilegierad i det sammanhanget. Det har jag verkligen lärt mig av den debatt som pågått. Att se sin egen del inte bara indirekt, utan direkt.

Hur har det faktum att jag som vit är privilegierad påverkat människor i min omgivning som inte är privilegierade?

Mina barn är svenskar. De är födda och uppväxta i Sverige, av en svensk mamma och afrikansk pappa. De talar flytande svenska, har svenska medborgarskap och de är allt svenskt som man kan tänka sig, men de har i princip aldrig bemötts som svenskar av folk de möter i sin vardag. Bara det faktumet i sig är stigmatiserande.

Något som dock blivit påtagligt under det gångna årets debatter är att de inte är ensamma. Någonstans har jag alltid känt mig ensam i den här kampen. Inte helt ensam, förstås, men väldigt ensam mot majoriteten. Det har varit min familj, en del i mitt umgänge som varit väldigt medvetna och tagit dessa fajter i vardagen, men under det gångna året har jag förstått att det finns så enormt många föräldrar till mörka barn. Föräldrar som själva är afrosvenskar, vita föräldrar till bruna barn både som de fött själva eller som har adopterats. Det finns en enorm kraft i att känna gemenskap i det man själv upplever som utsatthet. Den är jag tacksam för!

Att få perspektiv från vänner, mina nu vuxna barn och människor jag mött i dessa debatter, som själva är mörka och som delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser är obetalbart!!

Det blir samma sak som med personer som på annat sätt är marginaliserade i vårt samhälle. Det gäller personer som är mobbade eller utfrusna, det gäller funktionshindrade personer, det gäller HBT-personer eller kvinnofrågor. Det är personerna som själva är utsatta som måste sätta gränserna och det är även de som måste ha företrädesrätt när vi talar om det som diskriminerar människor.

När man talar med personer som upplever sig diskriminerade, så säger de ofta att den ”dolda diskrimineringen” är den värsta, för att den öppna kan man i alla fall försvara sig emot och den ”dolda” är svårt att sätta fingret på, eller att ”bevisa”. Det är det vi ofta kallar ”vardagsrasism” som jag tycker är ett ganska dåligt ord, då rasism är rasism för mig, men ändå är vi alla ovilliga att rannsaka oss själva när det gäller diskriminering för att se hur vi själva är ansvariga för att vara delaktiga i diskriminering och att därefter kunna arbeta med oss själva för att minska möjliggörande av diskriminering av andra människor.

Man kan inte förändra andra, även om man kan påverka andra, men förändring måste komma inifrån sig själv och det bästa sättet att förbättra ett samhälle är trots allt att börja med sig själv.
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad vet Stina Wirsén om vår vardagliga kamp mot rasism?

Jag har haft stressiga dagar och mitt i allt detta så har jag gluttat in lite här och var och försökt följa debatten som återigen har blossat upp om Stina Wirsén´s figur Lilla Hjärtat i Liten skär och alla små brokiga, när det visat sig att det inte bara handlar om en kort barnfilm och barnböcker, utan att det handlar om en stor, välplanerad lansering utomlands med en hel uppsjö prylar som ska säljas.

Att folk lanserar barnfilmer eller saker eller tjänar pengar är inte ett problem i sig! Det som däremot blev uppenbart i och med utlandslanseringen är dock frånvaron av debatt eller ett möte med sina kritiker, som Stina och filmproduktionen har erbjudits, men låtit bli att bemöta. Skälet till det vaga och slingrandet från att bemöta den faktiska kritiken blev mer uppenbart när den stora lanseringen av Liten skär visade sig i den nya uppblossade debatten.

I en intervju i DN säger Stina Wirsén:

”Om några av dem som ägnat all kraft åt att hata Lilla Hjärtat kunde fokusera på att arbeta mot den verkliga rasism som präglar vårt samhälle, skulle mycket vara vunnet.”

Jag häpnar över uttalandet! Av de kritiker jag läst och kommit i kontakt med under den här tiden, så är det en övervägande del som arbetar mot rasism dagligen i sina yrken. Väldigt många av oss kämpar ständigt i det tysta mot rasism som vi själva eller våra barn och övriga familjemedlemmar utsätts för i vår vardag.

Jag är övertygad om att när nidbilder på svarta såsom Lilla hjärtat och i Tintin-albumen och när f.d. sportkommentatorer säger ”svartingar” i direktsänd radio, så sanktioneras dessa uttryck på ett sätt som jag tror breder ut den så kallade ”vardagsrasismen” (för mig är även den rasism och jag tycker inte om ordet ”vardagsrasism, då det lätt ger en uppfattning om att den sortens rasism skulle vara mindre skadlig för de utsatta).

I fredags blev jag intervjuad i P3 angående Stina Wirsén´s lansering i Japan och på andra håll i världen av Liten skär. Av en 10-15 minuter lång intervju valde man att ta med endast en mening av det jag sa. Du kan lyssna på det HÄR!

Jag hade ganska mycket mer att säga som jag tycker är av vikt i debatten.

Jag pratade om lanseringen i Japan och det faktum att man valt att INTE lansera Liten skär och alla små brokiga  i Afrika, Nord- och Sydamerika. Jag berättade om att jag som mamma till 4 fina, mörka, afrosvenska barn KRÄVER att mina barn ska ha samma rättigheter i Sverige idag, som till exempel mina bröders blonda, fina barn, utan att bli kallade neger eller bli nedslagna! Jag berättade att saken satts i ett annat ljus när jag och många med mig insåg att Stina Wirsén planerat lanseringen av en hel uppsjö saker i Japan och andra länder. Jag berättade också att jag är förbannat trött på att det finns vissa som vill ”stilla debatten” med att man inte är rasist för att man kräver att få säga ”n-ordet-bollar”, säga ”svarting” i direktsändning, att få lansera rasistiska nidbilder på svarta i barnfilmer och att ha Tintin i Kongo på barnavdelningen och att Stina Wirsén sa i Norrbottenskuriren att det är bättre kritikerna ägnar sig åt att bekämpa ”riktig rasism” när det är PRECIS det vi gör i princip varje dag!!

Jag är trött på att mina barn (sedan TVÅ års ålder) blivit nedslagna, kallade ”n-ordet” och behandlats kränkande på grund av sin hudfärg och jag menar även att dessa två saker hör ihop! Jag menar att det som är grunden för dessa debatter gör att det blir mer ”okej” i samhället att använda n-ordet och att diskriminera våra mörka barn.

Bland annat. Det var en del av det jag sa idag, i alla fall en liten, liten del av det… Jag sa även att jag är upprörd över att Wirsén gör sig själv till ett offer, trots att hon själv inte är utsatt!! Det är jag verkligen förbannad över! Det är mina och våra barn som är de utsatta för den här typen av spridning runt omkring och inte Stina Wirsén!

Jag är upprörd över att Stina Wirsén försöker göra sig själv till offer, trots att hon inte är den som är utsatt. Det är våra barn som blir utsatta för rasism, fördömanden, utanförskap och kränkningar i sitt vardagliga liv och det är de som är de verkligt utsatta, inte Stina Wirsén, för att hon får kritik för den nidbild hon skapat och som med hennes goda minne fortsätter spridas världen över och som det framkommit att hon varit medveten om redan innan att den skulle komma att skapa debatt.

Jag är också upprörd över att Stina Wirsén ger sig själv (som icke utsatt) tolkningsföreträde när hon hävdar att vissa av hennes kritiker har begränsad utblick. Jag skulle vilja påstå att de flesta av oss kritiker som jag kommit i kontakt med har en mycket vidare och mer klarsynt utblick i den här frågan än vad Stina Wirsén någonsin kommer att få!!

Jag är också upprörd över att media (och DN i synnerhet) ger så enormt mycket mediautrymme till Stina Wirsén och hennes försvarare i jämförelse med dem som faktiskt är drabbade av rasism och de nidbilder hon sprider. För mig blir det lite som att låta den som utsätter andra för mobbing eller liknande få mer utrymme och tolkningsföreträde än till de som faktiskt är utsatta.

Alla möjligt märkliga försvar kommer upp såsom yttrandefriheten och konstnärsskapet och så vidare, men att man sprider rasistiska nidbilder av svarta som är en av våra mest utsatta grupper för just rasism i vårt samhälle, tar man föga hänsyn till och jag tror att detta bli än mer uppenbart för oss som faktiskt är vita men har svarta/mörka människor som familjemedlemmar, då det blir uppenbart när vi särbehandlas och vad som ligger till grund för det. Jag undrar när företrädarna för Liten Skär och alla små brokiga råkar ut för den här negativa särbehandlingen själva?

Jag är till sist också upprörd över att det visat sig att både Svenska institutet, Sveriges ambassad i Tokyo och Svensk form är med och lanserar Liten skär och alla små brokiga med alla prylar som lanseras just nu. Att det dessutom delvis finansieras av svenska skattebetalare är helt förkastligt! Det är alla svarta/mörka barn i Sverige som blir måltavlan för detta som och det är inte acceptabelt i ett mångkulturellt och demokratiskt land som Sverige. Gör om. Gör rätt.

Mina tidigare inlägg i debatten:

Barnfilm med rasistisk nidbild av svarta (debattartikel)

Liten skär och en svart Golliwog

Extrem ignorans eller ovilja att förstå

Det handlar inte om att ha avbildat en svart figur i en barnbok

Extrem ignorans eller ovilja att förstå

Den tiden har kommit nu

Med Tintin i fokus på Uppsala stadsbibliotek

I have a dream… (Rekommenderad läsning!!)

Öppet brev till Stellan Skarsgård

Tintins ut- och intåg i barnbokhyllorna

Sveriges Radio p3 (Kort Radioklipp)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Det handlar inte om att ha avbildat en svart figur i en barnbok

Debatten om Stina Wirséns sagofigur lilla hjärtat i den nya barnfilmen: Lilla Skär och alla små brokiga, har fortsatt dessa dagar och även om kommentarerna nästan helt har uteblivit i min egen blogg och på thegambia.nu där jag har skrivit om detta, så kan jag se ett högt antal besökare på båda sajterna.

Debatten som jag trodde var på väg att börja sina i media, fortsätter alltjämt. Det förvånade mig när jag läste att Jonas Thente skrev en artikel i DN om detta. Inte nog med att han inte har tillräckligt med insikt för att inse vad debatten faktiskt handlar om, utan även underlåter sig med att ironisera över den, utan att ha läst på i sakfrågan tillräckligt för att ens kunna sätta sig in i saken och inse vad debatten handlar om. Då menar jag inte att han måste hålla med kritikerna i sakfrågan eller dela min åsikt, men jag menar att det är extremt ignorant att göra sig lustig över en problematik som funnits i århundraden och som lever kvar än idag i många svarta och bruna människors vardag, utan att ens ta debatten på allvar, när man skriver för en av Sveriges största tidningar.

För att kunna ta ställning i en fråga, så måste man trots allt ha viss sakkunskap om den problematik som finns i att framställa svarta som karikatyrer av Golliwog / Blackface. Den saknar Jonas Thente helt och hållet och dillar i stället om att vi kritiker försöker locka åt oss forskarpengar.

Jag är inte ensam om att uppröras av just Jonas artikel, då jag fått en strid ström av mail det senaste dygnet av upprörda människor som läst Jonas artikel och den ignorans artikeln visar. ”Upprörande” kallar en person artikeln för och ”beklämmande” en annan. Ytterligare en skriver:

”Vet han ingenting om oss svartas historia och är han helt okapabel att ta till sig information? Hur ska vi slippa ifrån alla dessa stereotyper när det finns skribenter på landets största tidningar som skriver artiklar som den Jonas skrivit? Jag inser att vi har en längre väg att gå för att medvetandegöra än jag trodde. Trodde han att allt blev frid och fröjd efter slavtiden och inser han inte att problemen hänger kvar att vi bara tar ett litet steg i taget för att komma framåt. Inser inte Jonas att de flesta av oss svarta i Sverige idag för en vardaglig kamp mot fördomar mot oss som inte är vita…”

Jag har skrivit tidigare att den här debatten har hållit en ganska hög och bra nivå, men det var alltså innan jag läste Jonas artikel i DN!

Ylva Habel på SVT Debatt lyckas i alla fall ta debatten till en nivå utanför South Park. Läs den! Länk finns nedan!

Mina tidigare inlägg i debatten:

Barnfilm med rasistisk nidbild av svarta (debattartikel)

Liten skär och en svart Golliwog (bloggen)

Extrem ignorans eller ovilja att förstå (bloggen)

Andra artiklar:

DN, Jonas Thente: Jag fick nypa mig i öronen när jag hörde att barnfiguren var rasistisk

SVT Debatt, Ylva Habel: Vita ”antirasister” måste försöka se mer än sig själva

DN: Affisch byts efter debatt om rasism

DN, Sverker Lenas: Synd om det leder till mer rädsla

Aftonbladet, Malin Krutmeijer: Rasistdebatt om tecknad figur landar på penisnivå

Bilden: Skärmdump från filmen

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,