Jag har läst spaltvis med morsdagshälsningar idag. Jag har fått SMS, presenter, kramar och nybakade bullar av mina egna barn. Men den allra härligaste morsdagshälsningen jag sett idag, kommer från Milad Mohammadi i Göteborg. Läs den HÄR!
Så här tycker Göteborg om Milad´s mamma:
Ett särskilt grattis på morsdag till alla mammor som inte kan fira morsdag med sina barn idag!
Det är mycket som händer runt Blackout, som vanligt. De har sina bokningar, de har sina klasser, tävlingar och allt runt omkring… Förra veckan var det mycket som hände. Först var de fördansare i Stockholm på Nalen när Christopher Martin uppträdde där.
Sedan åkte Binta till Göteborg och var fördansare (även denna gång till Christopher Martin) tillsammans med sina tidigare elever Jeremy och Kristoffer som idag driver illuSion Crew i Göteborg:
Därefter var Blackout Twinz (Binta och Vendela) dagen efter i Norrköping och uppträdde.
Den 24:e April kommer Tommy Lee till Stockholm och då har man inriktat sig till de riktigt unga, nämligen i åldern 12-17 år:
Blackout anordnar även en workshop med Andre Cosmic (Elite Team) den 3:3 Maj 2013. Mer om det kan du läsa HÄR! Det är alltså föranmälan som gäller och det är ett begränsat antal platser!
Jag är så SJUKT glad och stolt över Gottsunda´s guldkillar Labyrint som kammat hem ännu ett Guld!! Denna gång i P3 Guld!! Labyrint vann Årets Hiphop/Soul och de är bara SÅ himla värda det!!
Jag har skrivit om labyrint flera gånger tidigare och hyllat dem för deras musik och inte minst för deras socialpolitiska budskap!!
Något som rörde mig till tårar var Labyrint´s Jacco´s uppdatering på instagram när de fått beskedet att de vunnit. Han skrev bland annat:
”Grattis bröstar grattis systrar! Grattis mamma pappa grattis Gottsunda !!!!! Grattis förorter i hela Sveerige! Grattis arbetarklassens mamma!!!! Hahha grattttis breeeeee!!!!! Pass på era recensioner och priser meeeeeen folket röstade fram oss så tack!!!!!!!!”
Jag är så glad och sjukt stolt över att grabbarna har kammat hem guld igen!! Så här lät det när jag mötte grabbarna 2010 på URF:
Många fler vinster tror jag vi kan vänta oss från Labyrint och under tiden vi väntar på det, så kommer vi definitivt att få fortsätta njuta av deras grymma musik!! GRATTIS Labyrint!!
Efter alla år av debatt med n-ordet så kan jag verkligen inte förstå hur en polis i Göteborg kan tro att det är okej att använda ordet upprepade gånger. Jag tycker det är rätt att han får en varning, även om ordet i sig inte är förbjudet och jag inte heller anser att ord ska förbjudas, tycker jag ändå det är på sin plats med en varning!
Lite längre än så tycker jag nog att vi borde ha kommit i utvecklingen och förmågan att förstå ordets innebörd. Jag hoppas också att debatten fortsätter så att folk i allmänhet kan inse att vi har hunnit för långt i utvecklingen för att rasbenämna våra medmänniskor.
Nej, man måste inte nödvändigtvis vara rasist för att använda n-ordet, även om det verkar som om många av de som använder det är just det, men man är för mig synnerligen ignorant i alla fall!
Varför jag ogillar n-ordet så starkt och varför kan du läsa HÄR!
Tillägg 2016: Fotnot: Jag har nu skrivit om mina gamla blogginlägg med n-ordet och m-ordet utskrivna i de inlägg jag funnit. Jag beklagar om du hittar ”rester” av dem i min blogg och blir glad om du påtalar detta, så jag kan ändra dem då jag inte vill bidra till att ytterligare fortsätta sprida och normalisera dessa uttryck.
Det var länge sen. Det var så länge sen en bok grep tag om mig, skakade om mig och sedan släppte mig att ramla handlöst ner. Det lyckades den här boken med!
Först till ämnet. Boken handlar om Backabranden i Göteborg 1998. Natten när 63 ungdomar dog på ett disco och många blev skadade. Natten när många föräldrars, syskons, vänners, mor- och farföräldrars liv skulle förändras för alltid. Det är förstås ett starkt och berörande ämne i sig.
Jag minns när jag tog emot nyheten om Sveriges stadsminister: Olof Palme ´s död. Jag minns vad jag gjorde och var jag var, trots att jag bara var 15 år. Men jag minns också precis vad jag gjorde och var jag var när jag tog emot nyheten om Backabranden i Göteborg, trots att det är hela tretton år sedan.
Jag satt hemma i min lägenhet med min dåvarande svärmor som var på besök i Uppsala, som hon ofta var på helgerna. Hennes söner hade samma dag åkt till Göteborg för att delta i en boxningstävling för ungdomar.
Jag minns att vi satt uppe länge den natten och pratade, som vi så ofta gjorde och jag minns skräcken när vi såg på nyheterna att det brann på discot. Jag minns min dåvarande svärmors rädsla och chock. Rädsla för att sönerna skulle vara där. Så småningom fick vi besked att pojkarna visserligen befann sig nära diskoteksbranden, sovandes i en skola, men hade blivit förbjudna av tränarna att gå dit på kvällen, då de skulle ha match tidigt på morgonen och behövde vara utvilade.
Lättnaden över att de ungdomar vi kände levde och inte skadats. Sedan förtvivlan över alla andra föräldrars stora förluster.
När jag börjar läsa boken som är skriven av författaren Eva Wiklund, så är jag ledsen och tagen. Jag förstår snabbt att i denna händelse finns 63 människoöden. 63 olika berättelser. 63 unga människors anhöriga har fått sina liv fullständigt sönderslagna. Boken fokuserar framför allt på en av dessa 63 ungdomars anhöriga. Den handlar om Anne-Britt som har två barn: Johanna och Thomas. Johanna ska hon komma att mista den där hemska natten 1998. Men innan dess ska man få följa Anne-Britt och hennes två barn, genom glädje, sorg och en massa vardag.
Sedan kom den där natten. Natten då allt stannade. Då allt förändrades för så många människor samtidigt. Man får följa med in i den där avgrundsdjupa smärtan, som saknar botten och som saknar ord som är tillräckligt talande för vad de anhöriga kände.
Men man får också följa med vidare… genom vardag, genom begravning, rättegångar och till mental försoning till det som skett. På den där långa, snåriga vägen där det gör ont, men Anne-Britt samtidigt finner styrka. Styrka att både ta sig vidare själv, finna stöd för sonen och för andra som gjorde samma förlust den där ödesdigra natten. Men någonstans finner hon också en styrka att dela med sig till andra. Både styrka och kunskap. Hon delar med sig av detta och blir en av de drivande i anhörigföreningen BOA (Brandoffrens anhöriga).
Ur hela den här märkliga historien och under hela läsningens gång, så väcks många känslor inom mig. Något som gör att det är så oerhört svårt att lägga ifrån mig boken, som jag läser ut på tre kvällar. Det går bara inte att lägga ifrån sig den. Vid varje nytt kapitel, tänker jag: ”bara ett till…”
Den väcker gamla tankar till liv, den drar upp och hjälper till att bearbeta sånt jag redan trodde var klart.
Till alla er som vill läsa en berättelse till punkt. För er som vill veta vad som sker där bakom rubrikerna. För er som vill finna styrka både i det vardagliga och i det smärtsamma! LÄS DEN HÄR BOKEN!
Det som också slår mig när jag läser boken är att sorgearbete tar tid. Det måste få ta tid och det krävs resurser. Jag tycker det verkar som de anhöriga i det stora hela är ganska nöjda med de resurser som sattes in i och med Göteborgsbranden och därefter. Det är bra! Men det får mig också att tänka på att dessa resurser bara tycks sättas in vid större katastrofer när många människor mister sina liv, samtidigt som man vet att det finns föräldrar som förlorar sina barn. Varje dag. Föräldrar som knappt får något stöd alls. Med det menar jag inte att man ska ta bort stödet när många människor blir drabbade vid större katastrofer, men jag menar att det troligen finns ett behov för en krisberedskap varje gång en människa förlorar sitt liv. Det känns som om en del finner tröst och stöd i varandra vid en sån här större katastrof, med många drabbade, samtidigt som de som förlorar sina barn i en ”vanlig” bilolycka, i en ”vanlig brand”, i ett självmord, sjukdom eller vad det nu kan vara, varken har andra drabbade i sin närhet eller någon katastrofberedskap.
Att förlora sitt barn måste vara varje förälders största katastrof!
Jag kommer sen… handlar om Johanna och hennes kompis Gilda som skulle gå på ett disco några timmar och sedan komma hem och fortsätta vara de unga flickor de var. Det handlar om tonårsrevolt och konflikter mellan mor och dotter. Det handlar om skilsmässa och kärlek. Det handlar om vänskap och det handlar om dig och om mig och om den där oerhörda kärleken till våra barn.
Tag vara på dagen, du har ingen aning om vad du har i morgon!
Jag blir verkligen illa berörd av artiklar som DESSA. Barn i vårt land som bor i husvagnar sedan ett och ett halvt år tillbaka. På en camping som dessutom redan är problemfylld, enligt polisen. Barn i vårt land 2008, ska inte behöva växa upp på detta sätt här i Sverige. Även om de råkar komma från värre förhållanden i Rumänien.
Inte blir jag lugnare av att läsa att polisen kontaktat de sociala myndigheterna, men att de slår ifrån sig:” -Om de bor där så utgår jag ifrån att de bor där tillfälligt. Vi har en fri rörlighet och man får själv välja var man vill bo, säger Renate Saul, enhetschef på socialtjänsten i Askim till Uppdrag Granskning.”
Tyvärr missade jag Uppdrag Granskning ikväll, men jag ska försöka se reprisen. Enligt vad som står i artikeln så har ju polisen handlat helt korrekt, de ska ju anmäla detta till socialtjänsten. Dessutom säger mig något att polisen inte skulle ha uttalat sig på det här viset, om de inte fann situationen för dessa barn alarmerande.
Trist är det också att det inte verkar på socialtjänstens uttalande som om de ens har varit i kontakt med de berörda familjerna på campingen. Det är väldigt illa, tycker jag.
Ännu mer ledsen blir jag när jag läser en av kommentarerna till artikeln: ”OK, nu är jag på krig stigen, här pratar vi hur synd det är om folk och barn som är rumäner, ja, vi har även sånt i dom infödda svenska familjerna, jag har barn med en sån svensk som är en höginkomsttagare 40000 i månaden jag har 10, vi har tvillingar på 11 och han vägrar betala för sina barn fast jag tyvärr har fått meddela honom att jag har ca 30000 mindre i månaden, det finns även svenska barn som inte får en cykel och kläder dom behöver och månadspeng… MINNS DET!! jag är inte bitter och tar hand om det mina massor menjag orkar inte bråka mer om rättigheter som även mina barn har”
Eeeh, nu pratade vi inte om att vissa föräldrar inte har råd att köpa en cykel till sina barn, vi talar om hur barn bor i HUSVAGN!! På en camping bland missbrukare, psykiskt sjuka och kriminella. Vi talar om hur de inte ens har en stadig inkomst, utan blir försörjda av välgörenhetsorganisationer. De har alltså inte ens ett socialbidrag. Dessutom tycker jag att även om svenska barn lever i misär, vilket naturligtvis absolut inte heller är okej, men vad gör det mer okej att Rumänska barn lever i Sverige under dessa villkor?
Jag vet att vi inte kan rädda världen. Jag vet att alla inte kan bo i Sverige, men de som faktiskt gör det, borde ju få rätt att i alla fall ha möjlighet att skaffa sig en dräglig tillvaro till sina barn.
Sedan undrar man varför vissa människor begår brott, vilket i och för sig inte är någon ursäkt, men jag tror att de flesta av oss skulle överväga det hela i en tillräckligt svår situation för våra barn, även om jag önskar att jag har fel.
Vad förväntar vi oss sedan att dessa barn ska bidra med till samhället? Barn som börjar sitt liv på detta sätt. Säg bara inte att alla barn föds med samma möjligheter…
Michael Jackson fyller 50 år i dagarna. Även om mina närmsta tankar på denna popikon går till pedofilanklagelser och ansiktsoperationer, så påminner det mig också, om jag tänker efter om andra tider. Tider då Michael Jackson var en stilikon för massor av svarta killar runt om i världen. Tider när Michael Jackson var den största stjärnan, oavsett om man var en popälskare eller ej. Det var svårt att inte ryckas med av musiken, oavsett vad man tyckte om Michael Jackson som person.
Året var 1987 och jag var 16 år. Jag hade mitt första långa, fasta förhållande. Han var snygg. Riktigt bildskön, faktiskt. Han hade moderiktiga kläder och till det en lång, tunn kappa. Han var dansant. Han hade alla Michael Jacksons skivor och hade övat in vartenda danssteg. Han kunde moonwalk och alla andra steg Michael Jackson uppträdde med. Han hade en vit handske när han dansade. Han hade samma frisyr. Wetlocks. Han fick använda så mycket kräm i håret att han sov med en plastpåse på huvudet (haha, det är faktiskt sant).
När vi var på fest tillsammans gjorde han alltid succé på dansgolvet. Yared Tekeste ordnade redan på den tiden fantastiska fester dit folk i alla åldrar och från alla världens hörn träffades för att dansa och ha roligt! Dit gick vi. Mina kompisar, min mamma och hennes kompisar och han som då var han med stort ”H” för mig. Han dansade precis som Michael Jackson. Vi var tillsammans i ett och ett halvt år. Albumet Thriller hade just kommit ut och Han hade både den LP-skivan och Michael Jacksons alla tidigare skivor.
Så skulle Jackson komma till Sverige och uppträda i Göteborg. Min pojkvän köade i Stockholm utanför konserthuset en hel natt och en halv dag mitt i vintern. Han köpte biljetter och ett halvår senare var det meningen att vi skulle åka och se konserten i Göteborg, men några få veckor innan dumpade jag min pojkvän. Inte för att han inte var en bra kille, för det var han verkligen! Jag vet inte om det var den där plastpåsen på huvudet… 😀 Men jag tyckte det var dags för oss att gå vidare på varsitt håll och jag sålde min Michael Jackson-biljett utan att blinka…!
På den tiden var verkligen Michael Jackson en modeikon och en stilikon för många runt om i världen. Säga vad man vill om honom, men han är nog en av världens största musiker. Han kan verkligen sin sak. På 80-talet när jag var ung (eller 1800-talet, som mina barn tycker det var) så var han en god förebild och någon för ungdomar att verkligen se upp till.
Även om allt som media inte skriver är sant, så är den bild som senare framträtt på Michael Jackson med alla operationer och pedofilanklagelser trist. Trist att han inte var så stor som människa, annat än på dansgolvet, som jag föreställde mig, när jag till och med stod ut med att min pojkvän sov med plastpåse på huvudet, för att det inte skulle bli fettfläckar…! Musikaliskt sett: Grattis till det Michael! Din musikaliska begåvning blir det svårt att ta ifrån dig. Trots allt!
Binta ringde precis från Göteborg, gråtande. Det är sådana gånger ett mamma-hjärta stannar:
Jag: Binta! Vad ÄR det? Vad har HÄNT?
*mobilknaster-jag-hör-inte-ett-ord*
Jag: Hallå, Binta? Vad ÄR det?
Binta: *snyyyft* Vi har missat bussen tillbaka hem…
Jag: Va? Hur sjutton kan ni MISSA BUSSEN??
Binta: Ja, men alla var så jävla sega… Och det var en annan buss som skulle till Stockholm, med bara tre passagerare, men det var inte samma bussbolag, så han vägrade ta med oss! *Snyyyyyyyyft*
Var bara SÃ…Ã…Ã… nära att säga: ”Have a nice life in Göteborg, jag kommer o hälsar på nå ´n gång…”
Akta er i Göteborg! Nu har Binta gett sig av, med två kompisar och en packning för ett år framöver…
Hon ska till Gotia-cupen och hade själv jättekul åt att hon ska på fjortis-disco.
Tack och lov hade hon inte ens ont längre efter misshandeln, så jag hoppas allt ordnar sig! Känner mig dock väldigt mycket tryggare med att hon valde att resa till Göteborg i stället för Bulgarien… *pustar ut*
Men nu ska jag alltså gå och oroa mig för henne tills på Söndag-morgon, när hon ska vara hemma igen…!
Ja, ja, hoppas ”tjejen av stål” tar sig oskadd hem igen…
2 visitors online now 2 guests, 0 members Max visitors today: 7 at 04:18 am UTC This month: 25 at 03-09-2023 03:59 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC