Övermodiga eller Överbeskyddande föräldrar

När jag var barn så gick vi påskkärring, sålde jultidningar, julkort och en massa annat. Ibland för att samla in pengar själva, ibland för att samla till en klassresa eller förening eller liknande vi var med i.

Idag är det andra tider. Men jag har ändå låtit mina barn gå Halloween, sälja grejer till olika klassresor, bingolotter till olika idrottsföreningar etc. Jag har dock förstått att det finns en del föräldrar som inte längre tillåter det här.

Jag tänker att jag kanske är lite ”vågad” som låtit/låter mina barn göra de här sakerna? Eller att andra föräldrar är lite överbeskyddande mot sina barn?

Men så funderar jag på om jag någonsin hört talas om barn som gått på sådana här insamlingsrundor i grannskapet och råkat illa ut. Jag kan inte minnas att jag någonsin hört talas om eller läst i någon tidning eller liknande att barn har farit illa när de samlat in pengar i grannskapet.

Jag tänker att det kanske är som med facebook? Alla varnar för att om man ”checkar in” på olika ställen i sociala medier så vet tjuvarna att man inte är hemma (fast de har ju ingen aning om du har lämnat man, 15 ungar eller hela boxningsklubben hemma i vardagsrummet) och så gör de inbrott när man är borta, men i själva verket så händer det i princip aldrig.

Det kanske är samma sak med att låta barnen gå och sälja diverse saker till grannarna? Logiken säger att det kan hända något, medan statistiken säger att det i princip aldrig händer något. Att det är större risk att ens barn trillar ner för en trappa och slår sig illa. Eller att man själv utsätter dem för livsfara, genom att köra bil med barnen i och de kan förolyckas eller skada sig svårt i en bilolycka.

Jag minns när jag själv gick runt och sålde saker eller klädde ut mig till påskkärring och delade ut slarvigt ritade kycklingar med en bläckpenna, för att dela ut dessa små teckningar (läs papperslappar) och förhoppningsvis få lite godis, pengar eller i värsta fall en frukt.

Vissa grannar var det jätteroligt att knacka på hos. De skojade med oss barn, köpte gärna våra alster eller gav oss helt enkelt en liten valförtjänad slant. Så hade vi andra grannar där det handlade om ”tur”. Ibland var det en bra dag för tant Greta och man fick en hel femma. Andra dagar väste hon något och drog igen dörren framför näsan. Sedan hade vi de där otrevliga, som man inte stod kvar vid dörren tills de öppnade, utan man plingade på, klev bakåt fem steg och stod där utan att våga klämma fram med i vilket ärende man kom och hoppades på att få en mandarin i alla fall, vilket man ändå aldrig fick.

De värsta var förstås där ”fyllgubbarna” bodde. Som barn hade man vrålkoll. Man visste PRECIS var ”fyllgubbarna” bodde och förbi deras dörrar tog man långa omvägar. Man var rädd att de skulle flyga ut genom dörren och bete sig otrevligt, oväntat eller ovårdat!

Ibland var det jätteläskigt, särskilt när det blivit lite mörkt. Att knacka på hos en massa mer eller mindre okända människor. Men jag tror att det var mest för att vi skrämde upp oss själva och varandra som vi ibland kände oss rädda.

Det är som när man sov över hos kompisar första gångerna. Man låg i mörkret och skrämde upp varandra med spökhistorier och man var så rädd, så rädd och ändå ville man bara höra mer och mer av spökhistorierna.

Ja, så var det för mig. Jag skulle vilja veta i den här helt ovetenskapliga undersökningen:

Har du eller någon som står dig nära någonsin råkat illa ut när ni knackat dörr för att sälja grejer som barn? Tror du att det är farligt att låta barn sälja grejer eller gå Halloween eller påskkärring?

(Nu menar jag förstås inte små, små barn, men det kanske ingen trodde heller? Jag pratar om barn i kanske 8-12 års ålder. Mindre barn brukar nog oftast bara gå med äldre syskon, vad jag har sett.)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,