Att ta farväl av en vän…

(Så märkligt att inse att min vän ligger i kistan, så stilla, så tyst.)

Det har varit en mycket, mycket tung dag.

Jag har deltagit på en av mina absolut närmsta vänners begravning. Det är tungt. Att ta ett sista farväl av min bloggsyster, som funnits där på så många sätt för mig.

Det har varit en mycket tung dag. Jag vet att jag kom på Helenes begravning och jag förstår att Helene inte finns mer. Ändå kan jag inte riktigt förstå att det är Helene som ligger där i kistan. Kistan med det vackra sammets-täcket och med de guldiga fransarna. Det går inte riktigt ända in att Helene inte kommer att ringa mig igen och jag är ganska upprörd över att det nu gått över en månad utan att hon har ringt till mig.

Jag är också upprörd över att Helene har gått igenom så här stora saker, som att gå och dö, utan att hon ringt mig och berättat hur det har varit för henne. Men jag är också ledsen. Jag är ledsen för att hon inte hann ta farväl av sina barn en sista gång. Jag är ledsen för att jag inte förstod hur kort tid min vän hade kvar. Jag är ledsen för att det fanns saker i hennes liv som jag önskat hon hade hunnit reda ut.

Jag är ledsen för att att Helene inte fick den respons från myndigheter som hon förtjänade efter alla års kamp. Jag är ledsen för att Helene inte fick se sin yngsta son uppträda i melodifestivalen.

Men jag är ändå glad att Helene hann förbereda sig. Jag är glad att Helene var beredd och att hon i livet trodde så starkt på de änglar hon nu gjort sällskap. Jag känner också glädje över att prästen lyckades fånga så många delar av Helene som jag har uppfattat henne. Jag är glad över att Helene var en oerhört stark kvinna som borde vara många kvinnors förebild.

Jag känner enorm tacksamhet över att få ha varit en stor del av Helenes liv de senaste åren. Jag känner tacksamhet över att ha fått dela den bloggvärld som hon kände och som till viss del skilde sig från min. Jag känner också tacksamhet över att ha fått hållit henne i mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av hennes kunskaper och jag är verkligen tacksam för alla skratt vi har delat.

Jag är så oerhört tacksam att Helene finns med sina barn. Att hon kan vaka över dem nu, likt en ängel. Jag är glad att de slipper vandra ensamma i en tid så svår.

(Som jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle göra, så la jag på en ros från mig och barnen och en annan, stor, röd, vacker ros som var från hela bloggvärlden, från alla som önskar hedra en stor bloggerska och kvinna)

Till sist är jag också mycket, mycket tacksam för att en kvinna, som jag, en kvinna som lever i sin egen vardagskamp, precis som de flesta av de kvinnor jag känner, precis som även Helene gjorde, jag är tacksam att hon gjorde det möjligt för mig och mina barn att ta ett sista farväl av en av mina absolut bästa vänner. Min bloggsyster Helene!! För att hon är en levade ängel, på samma sätt som Helene är en ängel som nu gått vidare, till något vi inte känner till… TACK! TACK! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så stannar världen till en sekund och jag faller åter i en otröstlig gråt…

Jag satt och letade efter ett helt annat inlägg, när jag råkade hamna på ett inlägg som jag skrev för två år sedan (20/12-06) Blicken råkar ramla på en kommentar som Helené skrev till mig. Inlägget är HÄR och du kan läsa Helenés kommentar som är nummer #3 från Alma Mater.

Plötsligt slutade jorden snurra. Plötsligt stannade världen till en sekund och jag måste hämta andan innan jag faller in i en otröstlig gråt. Igen. Varje ord skär som en kniv rakt in i min kropp och min själ. Skrev hon det för att jag skulle läsa det just nu? Visste hon då, fast hon inte visste?

Det gör så ont, samtidigt som de skrivna orden är en enorm tröst. Mitt eget svar till Helené (kommentaren under) får mig om möjligt att bli lika tagen. Vad är det Ludmilla brukar säga? Att livet är så underligt!

Helené, visste du redan då att du skulle bli en ängel?

Med min sanna kärlek och saknad av dig! Från din lillasyster Fatou.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att förlora sin pappa

Du är så stillsam. Ett lugn som spridit sig över din person. Du sörjer. Allt är som vanligt och ändå… inget är egentligen som vanligt. Det är tomt nu. Tomt och tyst och allt är dämpat och dovt.

När jag går in i mitt rum för att sova, så ligger du redan där. I min säng. På den andra sängen i min dubbelsäng. Du sover inte längre ensam. Det värmer mig att du söker mig i din sorg. Det är lättare att bearbeta sorg i gemenskap, även om man också behöver ensamma stunder.

Jag smyger ner på min sida i sängen. Tror att du sover. Jag släcker lampan och blundar. Efter en stund så hör jag dina snyftningar. Din stillsamma gråt.

Jag lägger min hand på din axel. Kramar dina axlar med mina händer. Jag försöker trösta. Det är inte lätt att finna de rätta orden, för någon som just förlorat sin pappa… Jag smeker dig över ditt hår, ditt huvud. Jag viskar försiktigt tröstande ord och känner att jag når fram. Och ändå inte. På ett sätt är du alldeles, alldeles ensam i din svåra sorg. Jag önskar så att jag kunde ta det där onda ifrån dig, samtidigt som jag vet att du måste gå igenom din sorg. Du måste få tid…

Ett ljus brinner här hemma. För din far. För din sorg. Vi finns här med dig och för dig. Men sorgen över en förlorad far kan jag inte dela med dig.

Min kärlek till dig är oändlig. Alltid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,