Att dela en dag av minnen

Sorg, vardag, matlagning, handla mat, prata, gråta, skratta, minnas, minnas, minnas… Det är ungefär vad vår dag har innefattat idag. Det är både motsägelsefullt och samtidigt finns det inte heller något motsägelsefullt alls i det.

Det är ju så livet är.

Idag är det precis ett år sedan Lamin drog sitt sista andetag. Idag är det ett år sedan jag satt vid hans sängkant och kände tystnaden. Väntade på det där andetaget som aldrig kom… väntade på att bröstkorgen skulle häva sig, trots att den inte gjorde det. Det känns som igår och ändå som det skedde i ett annat liv…

Den där första chocken och sorgen har lagt sig, men vissa dagar är fortfarande svåra. När man mist en person så är det oåterkalleligt. Det finns ingen väg tillbaka, bara en väg och det är framtiden.

Lamin tyckte om framtiden och han tyckte om nuet. Lamin ville att folk omkring honom skulle vara glada. Lamin ville se glädje. Därför har det också funnits plats för skratt idag. Minnen och skratt. Minnen av Lamin och den glädje han skänkte. Må han vila i frid och finna glädje där han nu befinner sig…

Isatou, Vendela, Mabou, Hareg och Jai ute och handlar mat

Vendela och Hareg sitter och grejar vid datorn en stund

Lamins brorson och namne Lamin var med oss och åt gott och pratade minnen för att hedra Lamin. Hans år har varit tungt, då han nog var den som stod sin farbror närmast och även skötte om honom till stor del på slutet…

Till allas vår glädje kom även Binta förbi. Hon var också förbi graven i Stockholm idag och lämnade ljus och blommor och hade en egen minnesstund vid graven

Lamin ´s begravning. Vi kommer alltid att minnas… Rest In Peace

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,