Vardagens guldkanter

Jag tycker själv att jag har blivit så väldigt bra på att uppskatta de där små, små guldkanterna i vardagen. De där små tingen, som jag knappt la märke till tidigare.

Guldkanterna som i en renbäddad säng, en lång dusch för mig själv, en god bit mat på fredag kväll. Att uppskatta en bra bok, en lunch med en kär vän, några fina ord på twitter eller en vänligt sms…

Ja, när man väl börjar tänka på det och reflektera, då kan jag se så tydligt hur mycket det finns att uppskatta och att vara tacksam för.

Vad får dig att glädjas i din vardag?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

All that you have is your soul…

Jag säger det utan minsta bitterhet eller sorg. Det är bara ett konstaterande. Egentligen ett ganska skönt sådant. Men allt det vi har är oss själva. Vi kan inte lägga vår tilltro till någon annan eller tro att saker i livet löser sig av sig självt.

Det är skönt att konstatera att även om man inte vet var man har någon annan, så vet man i alla fall var man har sig själv.

Jag har funderat mycket över det här den senaste tiden. Kanske närmar jag mig en 40-årskris?   😉 Men sanningen att säga så har jag nog aldrig känt mig tryggare eller mer tillfreds med min vardag, än jag gör just nu. Det finns en särskild tjusning i att bli äldre.

Jag vill inte ha några himlastormande nyheter, eller överraskningar. Det är de där små, små guldkanterna på vardagen jag värdesätter idag. En god middag med familjen. Att få hållas med små drömmar, som kanske inte någonsin kommer att slå in, men som finns där och ger mig näring varje dag.

Att komma hem till ett städat hem. Att se botten på tvättkorgen. En kort möte och pratstund med en vän. En renbäddad säng. En stund i soffan med täcke och ett eller några barn vid min sida. Ja, livet är svårt att förstå sig på alla gånger, men man får passa på att uppskatta det vi har omkring oss och det känns som om jag lyckas allt bättre med det med åren.

Jag vill inte slå klackarna i taket. Jag vill stoppa in fötterna i mjuka tofflor och sätta mig med en skön kofta och levande ljus och njuta av nuet och en kopp varm choklad med vispgrädde. Det är guldkant på min tillvaro, på min vardag och det räcker både länge och gott.

I slutänden vet jag att det bara är JAG som kan skapa mitt liv som JAG vill ha det. Ingen kommer göra det åt mig och visst är det en tjusning i att leva ett liv man själv har skapat också?!!

”Dont be tempted by the shiny apple

dont you eat of a bitter fruit

Hunger only for a taste of justice

Hunger only for a word of truth

´Cause all that you have is your soul… ”

/Tracy Chapman

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ett helt onödigt inlägg om örhängen och hudkräm

Monday, bloody monday. Ja, måndagar är verkligen ingen höjdare. Jag trodde det var ett dåligt skämt när mobilen ringde i morse, men det var inget skämt. Det var en helt vanlig Måndag. Jag längtar efter att slippa ifrån vardagen lite. Bara lite. Jag har skrivit om små guldkanter tidigare, bara såna där små, små guldkanter som gör att man orkar kliva ur sängen nästa gång mobilen ringer och idag bestämde jag mig för att skapa mina egna små guldkanter.

Direkt efter kursen som slutade tidigt, gick jag till Taj Mahal på Kammakargatan i Stockholm. Taj Mahal är en affär i centrala Stockholm där de säljer bl.a. löshår, en uppsjö av krämer för hår och kropp för svarta och andra som behöver särskilt mjukgörande krämer för hår och kropp i vårt klimat. De säljer också en massa livsmedel som är svåra att få tag på i våra matbutiker här i Sverige.

När min döttrar var små, så handlade jag ständigt på Taj Mahal. Det var löshår när jag skulle fläta håret på dem och rakpermanent när de inte ville ha flätor och hud- och hårkrämer i alla kulörer, dofter och konsistenser, som jag noga smorde in deras kroppar och hår med varje dag.

Idag är döttrarna stora nog för att ordna med dessa inköp själva, dessutom finns det en uppsjö av affärer ute i förorterna som säljer flera av dessa produkter till ofta bättre priser.

Nu har jag dock blivit ganska torr i huden själv och bestämde mig för att gå till Taj Mahal, dessutom brukar de sälja en läsk (Vimpto) som jag brukar dricka mycket när jag är i Gambia och som jag älskar, men tyvärr var den slut idag. Jag måste säga att det var en riktig nostalgitripp att komma in på Taj Mahal. Alla de där märken jag använt till döttrarna fanns kvar. Samma flaskor och burkar. Även om min shopping blev blygsam, så blev det ändå en liten guldkant för mig.

Taj Mahal på Kammakargatan i Stockholm

Sortimentet med hud- och hårkrämer är enormt

”Exotiska” matvaror lika så. Det mesta på Taj Mahal får du inte tag i på ICA.

Kokoshudkräm med härlig doft

Därefter gick jag och träffade ”Mr. Secret” och vi käkade lunch på chinarestaurang tillsammans.

Men nu ska jag berätta en helt meningslös historia om vad som skedde innan jag åkte hem. När jag började min förra utbildning för cirka 11-12 veckor sedan, så var jag på Ã…hlens en dag och kollade örhängen. Jag är en riktig sucker för underkläder och örhängen. Mina shoppingrundor slutar ofta med att jag kommer hem med örhängen och underkläder, trots att jag kanske planerat shopping av helt andra saker som jag behöver mer. Egentligen behöver jag alltid allt annat mer än jag behöver underkläder och örhängen, eftersom jag alltid har tillräckligt eller till och med lite för mycket av just dessa saker.

Nåja, back to the meningslösa story som jag började på. Jag var alltså på Ã…hlens och kollade örhängen. Jag hittade ett par väldigt fina vardagsörhängen av märket ”snö of sweden”. Eftersom jag inte är så mycket för märken och dessutom hade en riktig ”Fatou cheap-ass” dag den dagen, så tyckte jag att 150 spänn var för dyrt för ett par vardagsörhängen, så jag struntade i att köpa dem och gick därifrån. Nu vet jag inte om det bara är jag som brukar ”fastna” på grejer ibland och ångra saker jag inte köpt, men det var vad som hände. Jag gick och tänkte på de där jäkla örhängena i typ en vecka och sedan bestämde jag mig för att gå tillbaka och köpa dem.

Naturligtvis var de slut. Jag hittade en annan butik på Centralen som heter Engla som också har Snö of Sweden. Men även där var de slut, även om kassörskan sa att de skulle få in nya. Sedan dess har jag varit på Ã…hlens och Engla minst en gång i veckan under inte mindre än 11-12 veckor. Jag kunde till slut inte hålla mig och fann två par liknande örhängen som jag köpt under tiden. Visserligen tycker jag jättemycket om dem, men de har ändå inte fått mig att glömma de där örhängena från Snö of Sweden. (Gud, nu har jag nämnt dem så många gånger att de borde sponsra min smyckesanvändning det närmsta året. Haha…)

Substitutörhängen som jag tycker mycket om men de är ändå inte samma sak…

Idag, precis i dag. En bloody monday, så var örhängena slut på Ã…hlens fortfarande, men när jag kom till Engla på Centralen… Då hängde de där. Och väntade på att jag skulle komma och köpa dem. Sällan har jag känt en sådan orgasm skön känsla av ett par örhängen. Sällan har jag känt det som en riktig SEGER att köpa ett par örhängen. Men nu är de mina.

Påsen var stor men fin, I ´m a sucker för detaljer också…

Asken med mina små silverjuveler skulle kunna vara av diamant i mina ögon…

Så här ser alltså mina små dyrgripar ut.

Snacka om att man blir road av lite. Ett par örhängen och en burk kokoshudkräm and it just made my day!

Jag kom, jag gick jag segrade!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Att bli bekräftad i sin vardag när den är som tyngst

Idag när jag hämtade Mabou från skolan, så var det för en gångs skull med lättat samvete och glatt sinne. Jag har berättat tidigare att jag går en utbildning i Stockholm och pendlar. Själva utbildningen är helt okej och att pendla är i sig helt okej, men det äter verkligen upp mig inifrån att jag får så långa dagar. Mitt samvete är så tyngt just nu för att jag i stort sett aldrig hinner spendera tid med Mabou eller lämna eller hämta honom på fritids. Det gör ont på riktigt i mitt mammahjärta!!

Jag försöker tänka att det är för en kort period och att den här utbildningen i det långa loppet gagnar både mig och min familj, men jag sticker ändå inte under stol med att det känns väldigt tungt just nu.

Eftersom jag just idag inte behövde pendla, utan hade ett möte här i Uppsala, så fick jag alltså möjlighet att hämta Mabou i skolan och jag slapp lägga den bördan på döttrarna (som är en annan del av det dåliga samvetet, att ställa så högqa krav på dem med hämtning, lämning och barnpassning nu under min utbildning)

När jag kom till skolan blev Mabou så glad när jag kom, att det där samvetet värkte i mitt hjärta. När Mabou var klar och vi kom ut på skolgården, kom en lärare fram till mig, som inte är Mabous lärare, men som jobbar i paralellklassen och tog mig lite på axeln och sa: ”Vilken fin kille du har. Verkligen fin och alla tycker om honom!”

Då blev det så där varmt och skönt inom mig. Det blev en sådan där varm känsla av härlig, underbar vardag. Som när vardagen är som allra bäst!! En sådan där vardag som inte har med glamour eller Stureplan eller märkeskläder att göra. Sånt där ”verkligt liv” som jag tror att Linda Skugge pratar om och menar, fast hon säger det på ett mycket mer provokativt sätt!

Helt enkelt guldkantad vardag fast utan riktigt guld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En Guldkant på min Grå Vardag

Precis idag. En helt vanlig fredag. När man är trött efter veckan som gått (särskilt som jag varit sjuk och febrig i veckan och ännu inte återhämtat mig ordentligt). Precis en sådan här dag när jag är trött och ändå lättad att jobbet är slut för veckan och att jag är ledig i helgen. Då händer det. En sådan där sak som gör en gammal trött morsa, jäkligt GLAD!!

Nu ska jag sluta tjata om hur mina kameror går sönder och hur de försvinner. Min mellandotter Jai (17)   köpte nämligen en jättefin, rosa kamera till mig i dag. Bara sådär. Inte nog med att jag fick en så fin kamera, den är faktiskt bättre än den jag hade. Så nu kan jag uppdatera bloggen med fina bilder igen. För att inte tala om Bloggalan som är på måndag. Nu kan jag bildblogga om galan efteråt, för er som inte har möjlighet att vara med.

Ja, det här med bloggalan har jag också tjatat en hel del om den senaste tiden. Av den enklaste anledningen att jag dels är väldigt glad över att min blogg visar sig så uppskattad att jag blivit nominerad, men inte minst för att jag har något att se fram emot. Det är nog inte alla som tycker att det är ”en grej”, men det gör jag! Av den enkla anledningen att det är en verklig guldkant på min just nu vansinnigt grå vardag.

Som nominerad så har jag också fått möjligheten att bo på hotell. Jag ska bo på Scandic Anglais som visst ska ligga på Stureplan. Utan den möjligheten hade nog mina chanser att gå på Bloggalan minskat radikalt. Nu känns det som en rejäl Guldkant på min vardag att få sova på hotell i närheten av bloggalan och att faktiskt få möjlighet att ens GÃ… på bloggalan. Att få sätta sig vid ett dukat frukostbord innan jag ska iväg på den utbildning som jag på samma gång börjar på måndag, som ska pågå i nio veckor.

Jag ser också mycket fram emot att få träffa en del av bloggarna som jag följt till och från under flera år. Jag ser också fram emot att få klä upp mig lite och gå iväg på en Bloggala. Det ska verkligen bli trevligt. Jag ska mingla och jag ska äta och jag ska titta på prisutdelningen och jag ska ha trevligt, det är jag övertygad om. Sedan ska jag naturligtvis försöka fota och kanske till och med filma en del, så att ni som läser min blogg och ni som hjälpt till att rösta mig till bloggalan ska kunna få ta del av det som händer där, ur min synvinkel.

Stora bloggpriset meddelar att Jenny Östergren blir konferencier på Bloggalan. Underhållningen ska The Attic stå för.

Själv ska jag luta mig tillbaka och njuta av att få den där lilla Guldkanten på min just nu extremt grå vardag.

Normalt handlar mina guldkanter om små, små saker. Kanske att få njuta av ett nystädat hem, att äta en semla på fredagkväll, att få lägga sig i ett varmt bubbelbad (utan att fyra ungar knackar på dörren, eller rent av öppnar den med en sax). Guldkant kan vara att få sitta i soffan och mysa med hela familjen, eller äta en bra måltid tillsammans. Att få prata i telefonen utan att det står ett gäng tonåringar och suckar, tittat på klockan och säger ”Mamma! Skyyyndaaa, jag måste riiingaaa!”

Det är guldkant för mig. Måndagens guldkant känns lite lyxigare, lite mer utåtriktad, lite mer glänsande. (Kanske är den guldkanten av 24 karat i stället för 18?)

Binta (19) lyckades få tag på ett par biljetter till Gästlistan, så hon kommer också att vara med. Vad Mabou (6) tycker om Bloggalan? Att det är JÄTTE-ORÄTTVIST, förstås:

”Jag får ALDRIG gå på bloggala eller sova på hotell och det är JÄTTE-ORÄTTVIST!!”

Ikväll är Isatou (15) och Binta i Stockholm på fest och firar att farmor ganska nyligen kom hem från Mecka. Vad Mabou tycker om det hela? Behöver jag säga det? 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Funderingar i natten…

Mitt liv går just nu på halvfart. Fast det är egentligen helt fel uttryck, för det är verkligen FULL fart, som vanligt! Det jag menade först med halvfart, är att det händer inte så vansinnigt roliga saker just nu. Det är höst, vilket i och för sig är skönt, för att rutinerna är tillbaka. Det är upp till jobbet, stress till fritids, till affären, slänga fram lite käk, plocka i tvätthögarna o.s.v.

Men allvarligt talat så känns det helt okej. Jag är inne i en period när jag försöker se de där små, små guldkanterna i vardagen. Ett nydammsuget vardagsrumsgolv och köksgolv. Doftljus som luktar underbart (tack Birsen). En renbäddad säng. Barnen som håller mig på halster med sju sorger och åtta bedrövelser. Var.

Lite gnäll och lite grå vardag. Men mitt i allt detta gråa. Mitt i vardagen som nästan drunknar i tristess, en kärlek så enorm att den varken känner väggar eller tak. Kärleken man ger och får till barnen.

Det är guldkant på vardagen för mig. Det är värt oändligt mycket mer än allt annat på jorden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,