Missa inte vardagens alla guldkorn

IMG_9973-768x1024Idag har jag haft en toppen dag på mitt arbete. Ibland så har man bättre dagar och ibland sämre, så är det bara, men idag var en fin dag. På väg hem från jobbet sitter jag på tunnelbanan och lyssnar på det tips min mamma givit i sin blogg om Ubah Musse´s ”Sommar” från 2011 och Tankar från dagen. Sommar uppfyller mig med skratt, spänning, sorg och stort intresse över hennes person.

Jag går och handlar lite mat. När jag nästan är framme vid min gård, på gården innan min, ser jag en liten flicka med rosa cykelhjälm och rosa cykel. Hon pratar med mig och pekar och jag plockar ut lurarna ur mina öron och ställer ned matkassarna:

”Jag kan cykla!!” Jublar den lilla flickan och så vinglar hon med styret hit och dit, medan hon trampar. Jag förstår att hon precis lärt sig cykla: ”NÄMEN! Vad du kan! Vad duktig du är! Har du precis lärt dig det?” Frågar jag flickan. ”Ja”, flåsar hon, samtidigt som hon försöker hålla tungan rätt i munnen och styret åt rätt håll. En liten pojke som står bredvid flickan, med blå hjälm och jacka säger: ”Vill du se att jag också kan cykla utan att hålla i mig?” ”Javisst”, svarar jag och så springer han iväg två portar bort och hämtar en blå cykel i cykelstället och så kommer han cyklande med full fart mot mig. Så ropar han: ”Kan du cykla utan att någon håller i dig?” Jag svarar med ett stort leende över hela ansiktet: ”Ja, det kan jag, men jag kommer ihåg att det var väldigt svårt att lära sig!”

Så lyfter jag upp matkassarna och börjar gå mot min port. Då hör jag pojken ropa efter mig: ”Jag tycker i alla fall att du är snäll och jag tror att du kan cykla nästan lika bra som mig!”

Hur kan man inte älska barn, deras spontanitet och tillit till sina medmänniskor? Hur kan man missa alla guldkorn i vardagen? Hur kan man inte älska att leva?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ett Guldkorn eller Två

Ibland finner man de där små guldkornen av bloggar. Igår fann jag Rodwan. Det verkar som om hela bloggen är små fyndiga, tänkvärda berättelser. Dit kommer jag att återvända. Jag fann bloggen genom ett annat Guldkorn, som jag nämnt många gånger tidigare: Svarten.

De har bloggat varsin tänkvärd berättelse om pinnar:

Rättsskipande Pinnar

En bunt med Pinnar

Läs dem. Båda två

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag ÄLSKAR att blogga!!

Bloggandet har diskuterats en hel del i media, sedan det blev poplärt att blogga. Först ansågs det av förstå-sig-påarna att det var en amatörhobby. Sedan upptäckte man till sin stora förvåning att en del bloggare hade OERHÖRT höga besökssiffror. Inte minst de s.k. ”modebloggarna”. Förstå-sig-påarna skakade förvånat på huvudet och skrek ut i tidningstablåerna att det var en övergående trend. Sedan upptäckte man att bloggarna växte sig ännu större och dessutom kunde man inte längre blunda för att bloggande blev en maktfaktor. Det blev helt omöjligt att försöka se mellan fingrarna och inte ta bloggvärlden på allvar.

De flesta medier idag har tagit in bloggarna och försöker uppmärksamma det som skrivs, som kan ses ligga i ”allmänhetens” intresse. Sedan finns de där bakåtsträvarna. De som inte alls gillar det här fenomenet med att precis vem som helst kan starta en blogg och skriva i stort sett vad de vill (inom lagens gränser). De går och väntar på ”undergången” av bloggarna.

Vi som befunnit oss i bloggvärlden under flera år, vet att faktiskt merparten av alla bloggare till slut lägger ner sina bloggar, eller pausar, börjar om på nytt eller vidareutvecklar sina bloggar. Få bloggare som hållit på i några år, fortsätter sitt bloggande på samma vis de började. Men i högre takt än folk lägger ner bloggar, så uppstår det nya. Så meddelar två kända personer att de slutat blogga, eller i alla fall tar en paus.

Då kommer de. De blodtörstiga antikrönikorna. ÄNTLIGEN får man lite legitimitet att spy galla över bloggare.

Elisabet Höglund skyndar sig att skriva.

David Nyström hänger också på.

Både jag och Mymlan har fått oss en skopa ovett också. Vi är naturligtvis inte ensamma om det.

Jag tycker att en som kommenterat Elisabet Höglunds krönika, säger en hel del:

Man kan verkligen undra Elisabeth. Du har gått ut i pressen o talat om hur du blivit mobbad – ändå hänger du med tåget o ger dig på Linda Rosing. Mig veterligen har hon inte gjort en människa förnär. Trots all den skit hon får ta talar hon dessutom aldrig illa om någon annan människa. Vem är du o jag att döma henne? det finns väl en otrolig massa människor som skadar och visar ondska. Men att du ska sitta här och kritisera triviala bloggar när du kan använda din möjlighet att skriva på detta utrymme om riktigt viktiga och angelägna saker gör dig betydligt mer sorglig än bloggarna du attakerar..

Jag tycker den kommentaren säger vettigare saker än någon av nämnda uttalanden ovan.

The point is made. Vi har förstått att en del människor inte gillar fenomenet bloggande. För mig är det ganska obegripligt. För mig är det ungefär som att säga ”jag gillar inte mat”, för att man tycker det finns för många snabbmatskedjor. Eller som att säga: ”Jag är inte intresserad av något”. Det häftigaste med bloggar tycker jag är att man faktiskt kan hitta bloggar som handlar om precis det man själv är intresserad av.

Du kan läsa bloggar om matlagning, fotboll, vardagsliv, teknik, böcker, politik, dans, humor, familjeliv, sex, resor, religion, husdjur, musik, krogliv, föräldraskap, graviditet, skilsmässa, film, beroende… ja, jag skulle kunna fortsätta i evigheters evigheter… Det finns liksom inga gränser för vad folk kan blogga om.

Därför köper jag inte det där med att säga att man inte gillar bloggar. Idag finns det dessutom så pass bra portaler där man enkelt kan finna sina guldkorn i bloggvärlden om man inte har tid eller ork att leta fram dem själv.

Själv bloggar jag av flera skäl, men det främsta är att jag verkligen älskar att få uttrycka mig i precis det här forumet. På det sätt jag vill, om vad jag vill och hur jag vill. De som kommer till min blogg har valt att göra det. Ibland delar vi åsikt och ibland gör vi inte alls det. Men ingen tvingar in någon här. Om man vill läsa min blogg så står det en fritt fram och vill man det inte så har man all möjlighet att avstå. Jag skriver om det som ligger i mitt eget intresse, för jag skulle aldrig kunna blogga om saker som är helt ointressant för mig. Jag brinner verkligen för bloggen. Dessutom lär jag mig en hel del. Dels när jag ibland letar fakta inför nya inlägg, men även i kommentarer under diskussioner eller när jag läser andras bloggar om ämnen som jag normalt inte skulle leta information om. Det är oerhört lärorikt att blogga!!

Liksom många andra bloggare så älskar jag att skriva. Jag skrev dagböcker sedan jag började lära mig bokstäver och dag- och diktböckerna var sånt jag delade med mig hela min barn- och tonårstid. Ofta i tonåren hade vi tjejkvällar hemma hos mig, med scones och tända ljus och de flesta gånger så var det någon av min vänner som frågade om jag hade några nya dikter. Jag hämtade glatt min diktbok och började läsa högt av det jag ville dela med mig. Ungefär som nu, fast det inte är dikter, utan andra händelser och tankar från livet som jag valt att dela med mig av på bloggen.

Jag delar med mig av mycket men långt ifrån allt. Jag har en klar gräns på vad jag vill dela med mig av och vad jag vill behålla privat.

När jag började blogga så var min blogg endast en lättsam, humorblogg som handlade mest om tonårsdöttrarna och deras bravader. Med tiden har bloggen både medvetet och omedvetet förändrats. Att gå från humorblogg till blandad blogg var ett medvetet val. Jag kände att mina humor-ämnen började bli ganska urholkade efter typ det femtielfte inlägget om att tonårsdöttrarna vägrade storstäda på torsdagar. Dessutom kände jag att bloggen blev för ytlig. Jag skriver fortfarande om samma ämnen som i början, men jag har som sagt utvecklat den en hel del.

Jag har plockat in inlägg om Afrika, om nyheter, samhällsproblematik, mångkultur, rasism, krönikor, musikinlägg, intervjuer och mycket, mycket annat. Samtidigt som jag alltså även har kvar inlägg om familjen med vardagshumor. Det passar mig mycket bättre, för den här helheten är mycket mer jag. Jag har säkert förlorat en hel del läsare som bara var intresserad av mer lättsamma inlägg att skratta åt och känna igen sig i, men samtidigt så har jag fått en hel del nya läsare, som kanske vill ha mer än det lättsamma. Jag tror det går på ett ut.

Även om jag tycker det är väldigt sporrande och roligt med många läsare, så tror jag att jag skulle fortsätta att blogga även om jag förlorade nästan alla läsare. Det är nämligen så att när jag i början, typ första veckorna jag bloggade, så satt jag och skrek av glädje för att jag hade typ 25 läsare om dagen. Jag kunde inte fatta att det fanns tjugofem främmande personer (det var inte så många av mina närmaste som kände till min blogg och brukade läsa den då) som faktiskt klickade sig in på just min sida då.

Jag läser en massa bloggar i olika kategorier. Sedan finns det en massa bloggar som jag helt enkelt inte gillar. Jag skulle aldrig säga att en blogg är en skitblogg eftersom jag anser att alla bloggar fyller någon typ av syfte. Om inte annat för skribenten själv. Det vore ju konstigt om jag som inte är förtjust i fotboll, helt plötsligt skulle börja älska en fotbollsblogg. Å andra sidan anser jag inte heller att en blogg är en skitblogg bara för att jag inte är intresserad av att läsa den.

Däremot är jag evinnerligt trött på människor som ska tala om för mig vad som är okej och inte. Människor som anser sig kunna avgöra om en blogg är läsvärd för andra eller inte. Jag är trött på att man antingen tycker att det är lite ”fult” att läsa bloggar generellt eller lite fult att läsa vissa specifika bloggar. Jag tycker det är skittrist att man väljer att omyndigförklara vuxna människor. Låt folk läsa vilka bloggar de vill. Sluta moralisera över hur andra människor vill lägga sin tid.

Hur många gånger har du inte sett en film som suger? Hur ofta har du inte läst en bok du inte gillade? Hur ofta sätter du på TV ´n och det faktiskt är ett viktigt och intressant program? För att inte tala om alla ”meningslösa” samtal vi har med människor vi möter. ”Det är fint väder idag, men jag hörde att det skulle regna till helgen. Jag vet inte hur jag ska göra, vi som tänkte grilla på Lördag…” Hur meningslösa samtal kan man inte ha? Men någonstans så fyller även dessa ”meningslösa” samtal en funktion.

På samma sätt kan det fylla en funktion att läsa 20 ”meningslösa” blogginlägg om hur någon shoppat nya linnen och handväskor inför sommaren. Eller läsa om hur någon varit sömnlös för att man har ett barn med magsjuka och fått torka spyor en hel natt.

Jag tror mig ha koll på att de flesta vardagsbloggar, föräldrabloggar och modebloggar skrivs av kvinnor. Jag vet inte om det är så, men jag har en stark känsla av att de ämnen som kvinnor oftare skriver om än män, också blir mer kritiserade. Själv kan jag omöjligt förstå varför det skulle vara mer legitimt att skriva om fotboll än om familjeliv? Egentligen anser jag nog att familjeliv är ett ”viktigare” ämne för människan än fotboll. Att uppfostra och ta hand om barn tycker jag är viktigare i det stora hela, än att springa efter en boll på en fotbollsplan. Ändå har jag aldrig hört någon kritiker skriva ”De här sportbloggarna har inget att tillföra sina läsare, de skriver om så ytliga saker och har inget viktigt att komma med” Eller: ”Den här fotbollsskribenten upprepar sig hela tiden, han har skrivit att hans favoritlag har gjort tre mål i rad nu, har han inget viktigare att skriva om?

Jag vet inte om det är så, man kan det vara så att vi alla lättare förminskar vikten av typiska ”kvinnoämnen”, medan mer typiskt ”manliga ämnen” lättare tas på allvar? Är det också anledningen till att man hackar på bloggvärlden på ett så fördömande sätt, som man faktiskt gör?

Kan vi inte i alla fall försöka sluta klanka ner på varandra? Vi kvinnor? Vi bloggare? Jag ska försöka att:

Inte säga: Jag gillar inte bloggar Utan i stället säga: Modebloggar (till exempel) intresserar mig inte särskilt

Inte säga: Det där är en skitblogg Utan i stället säga: Jag gillar inte just den där bloggen

Inte säga: Den där bloggen är så jävla ointressant Utan i stället säga: Jag är inte intresserad av den där bloggen

Ja, alla gör och säger som de vill, det är ju klart och alla får tycka vad de vill! Samtidigt så tror jag vi alla bloggare och bloggläsare skulle lära oss ännu mer om varandra och av varandra om vi slutade hacka och kritisera varandra så förbaskat. (Och då menar jag inte att vi inte får ha olika åsikter i olika debatter.) Jag tror också att man måste se till sig själv. Jag är övertygad om att jag har MASSVIS med meningslösa inlägg i min blogg. Jag är också övertygad om att det inte finns någon bloggare som har skrivit 3000 inlägg som inte har en hel del meningslösa blogginlägg. Oavsett om vi skriver om fotboll, frisyrer, barnafödande eller teknik.

Jag kommer att fortsätta blogga eftersom jag ÄLSKAR att blogga!! Jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta blogga länge till. Kanske kommer jag att utveckla bloggen ytterligare med tiden och kanske kommer jag att blogga på ett helt annat sätt i framtiden eller om helt andra ämnen. Det har jag ingen aning om idag, men fortsätta blogga är jag övertygad om att jag kommer att göra. I någon form och jag är helt säker på att det är många andra som kommer att göra det, även om en och annan kändis slutar att blogga under tiden…

Tack för att du läste, fast det blev så långt. Jag ser fram emot att få läsa din åsikt.

Hannah Graaf Karyd som också är med i Blogguppropet har skrivit om detta också, ur sin synvinkel, jag rekommenderar er varmt att läsa hennes inlägg:

Dubbelmoral + Elisabet Höglund = ?

Till sist hoppas jag att vi är många som hjälper till att samla in pengar till krigsdrabbade mammor och jag hoppas också att alla bloggare hjälps åt att sprida detta vidare både inom och utanför bloggvärlden:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,