Boktips: I huvudet på en mamma

Härom veckan skrev jag om att jag var på en bokafton, som rörde två olika böcker, med temat ”Mamma förr och nu”.

Men kan väl lugnt säga att jag ”skrev ner” Hanne Kjöller och hennes, som jag upplevde det, föraktfulla och ironiska uttalanden om arbetarklassen.

Precis så upplevde jag det med flera uttalanden som Hanne gjorde.

Jag skrev också då att jag ändå skulle läsa boken, trots att kände mig rätt upprörd över hennes samtal under bokaftonen och trots att Hanne väldigt klart deklarerar redan i början av boken att den vänder sig till ”vällyckade” medelklasskvinnor i omvärldens ögon och som hon beskrev det så kan jag inte säga att jag kan räkna mig själv till en av dessa. Jag ska också erkänna att jag läste boken med väldigt kritiska ögon. Men. Och det här är viktigt. Jag blev väldigt glatt överraskad när jag läste boken.

Flera av de saker Hanne tar upp och kritiserar är sådant som jag själv har funderat över. Boken vänder sig visserligen i första hand till medelklassmammor som bildat familj under väldigt välordnade förhållanden, men jag kan säga att jag tror att de flesta mammor, oavsett samhällsklass, kan ta till sig många saker ur hennes bok; I huvudet på en mamma.

Vissa antydningar till klassförakt kan man skönja, men inte mer än att man då kan bortse från dessa. På något ställe finns till och med ett ”försvar” av arbetarklassen, när Hanne skriver:

”Det som kanske förvånar mest är att det är just de med de flesta och största resurserna som tycks mest missnöjda. De som har intellektuella möjligheter att identifiera och motarbeta ”kvinnofällan”.

(En liten parentes kan jag då göra på att ”intellektuell” för mig inte har något att göra med status och resurser.) Vidare skriver Hanne:

”Jag har ett förflutet inom vården och sällan eller aldrig hörde jag där en undersköterska, eller en ensamstående mamma med små ekonomiska ramar, klaga över ersättningsnivån i föräldraförsäkringen. Detta trots att de rimligtvis borde ha det betydligt svårare att få både tillvaron och ekonomin att gå runt med 80 procent i ersättning av en från början låg lön.”

Men om jag nu försöker att lämna detta med klasstillhörighet något så när, vilket var förvånansvärt lätt att göra med Hanne ´s bok, så tycker jag att den har många bra och handfasta råd och en rad exempel som visar på att man kan handskas med sin föräldraroll på många olika sätt.

I boken tar Hanne upp många varnande exempel ur boken ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den boken var en verklig besvikelse för mig. Visserligen tycker jag att den tog upp en del viktiga tankar runt jämställdhet, men boken var så extremt bitter. Jag skrev, när jag läste ut den:

”Men mer tycker jag att den saknar livsglädje och framtidshopp. På så sätt lever boken upp till sitt namn. Bitterfittan. För den är verkligen svart och bitter. Jag måste säga att lite moloken och deppad blir man av att läsa/lyssna på den här boken.”

I en av mina kommentarer sades det att Hanne ´s bok skulle vara ett svar på Bitterfittans bok och efter att ha läst ut dem båda, så kan jag verkligen tänka mig det!

Jag gillar positivism. Jag, precis som de flesta människor, kan säkert beklaga oss en hel del mellan varven, men i det stora hela så tror jag att jag är en väldigt positiv människa och framför allt att jag väljer att se positivt på både mina barn och min mammaroll.

Att få barn är ju verkligen helt fantastiskt!! Det är en gåva som inte går att jämföra med något på jorden! Visst är det tungt att springa mellan jobb, tvättkorgar, dammsugaren, vardag, matkassar så cykeln nästan faller omkull och som ibland faktiskt gör det. Att ständigt säga nej till läger, nya skor och pengar till badet till barnen och själv bära samma redan ärvda vinterkappa tre vintrar i rad, för att det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Jag förnekar inte det. Men inget. Jag säger INGET av det slår ut glädjen, kärleken, den där varma känslan inombords när man ligger i soffan och känner doften av sitt nybadade barn. Eller när man vaknar av att ens lilla barn har drömt en mardröm och kommer tassande in till en mitt i natten och kryper ner under täcket för att känna mammas trygghet.

Eller stoltheten när tonårsdottern ringer från skolan och berättar att hon fått godkänt på ett prov i ett ämne hon har väldigt svårt för. Eller de gånger man ligger i sin säng och det går upp för en vilken fantastiskt lycklig och lyckad människa man är som fått just de barn man har fått och att det de ger en bara av att finnas till, uppväger alla överfulla tvättkorgar och alla dammråttor i världen!

För det är ju så att inget, inget kan mäta sig med ens barn. Men jag tror också att det finns många, många mammor runt om i Sverige som glömmer bort att uppskatta det man faktiskt har. Som går vilse bland alla dessa dammråttor, obekväma arbetstider och tvätthögar. Som glömmer bort att lyfta blicken och se annat än hålen i strumporna eller hur dammråttorna hopar sig. Som glömmer att lyfta blicken och se att solen faktiskt skiner vissa dagar. Som glömmer att titta sitt barn i ögonen och känna den där känslan av värme och kärlek som man bara kan uppleva när man ser på sitt barn.

I Hanne ´s bok tar hon upp många exempel på gånger när vi föräldrar gör det väldigt svårt för oss, när vi skulle kunna göra det så himla mycket lättare. När vi ser alla glas som halvtomma i stället för halvfulla. Kanske är det sant som Hanne skriver att det är medelklasskvinnor som oftare gnäller och klagar fast de egentligen skulle kunna ha det rätt bra. Det är i och för sig inte min upplevelse. Jag kan nog uppleva att vi alla kan ha det där gnället ibland, för att vi måste släppa ut det för att kunna gå vidare, men sedan finns det de som glömmer bort att släppa och gå vidare och som i stället fortsätter med bara gnällandet. Jag har aldrig relaterat det till samhällsklass tidigare och bland mina bekanta.

Andra exempel som Hanne skriver om i sin bok, är till exempel att från början ha en planering som rustar våra barn för den där bekanta ”världen utanför” som inte är lika överseende med våra barns bortskämda eller osjälvständiga handlingar, som vi som mammor är. Så här skriver Hanne i ett avsnitt i sin bok:

”För en tid sedan träffade jag David Eberhard, psykiatriker och författare till den skarpsynta I trygghetsnarkomanernas land. Han berättade om en radiointervju och om hur programledaren invänt mot hans resonemang och sagt något i stil med att föräldrars huvuduppgift väl ändå var att ge sina barn kärlek. Nej, hade David Eberhard sagt. Det är att göra den självständiga. Det finns förstås ingen motsättning. även vi som vill stimulera våra barn att växa av utmaningar snarare än att undvika dem, älskar förstås våra ungar. Kärlek kan inte vara att skona barnen från de besvikelser som onekligen hör livet till, utan att rusta dem för det liv de förr eller senare måste klara själva.”

Ã…terkommande i Hanne ´s bok är också det gamla välkända uttrycket: ”It takes a willage to raise a child” Det krävs en by för att fostra ett barn. Jag ska inte gå in på alla exempel som Hanne ger på detta, men där kan jag verkligen hålla med henne. Jag tror, som henne, att det är väldigt negativt sett ur barnets perspektiv att binda upp sina barn/sitt barn för hårt runt dig som mamma. Ett barn har behov av att lära sig skapa relationer till andra människor omkring såsom de andra familjemedlemmarna, släktingar, dagispersonal, andra barn, vänner till familjen etc.

Dessutom ger det dig som mamma också utrymme att skapa egna intressen eller helt enkelt få inspiration från andra saker i livet än bara själva föräldraskapet. Det här behovet kan ju jag, som ensamstående känna större behov av än när jag har levt med en partner. (Alltså behovet av egentid tror jag ökar när man lever ensam än i en parrelation, då det vid dessa tillfällen bör finnas utrymme för egentid i alla fall.)

Jag håller inte med Hanne i allt. Till exempel har hon lite svårt att förstå mammor som Nina Björk och Linda Skugge och andra kvinnor som i dagisdebatten känner att ”det gör ont i magen att lämna ett gråtande barn på dagis.” Hanne kallar det för att man då skulle ha en ”Grandios självbild och se moderskapet som en upphöjd Gudom som ens telingar aldrig kan få nog av.”

Här måste jag upprepa Hanne ´s egna ord att det krävs ingen motsättning. Bara för att man känner sympati, för dåligt samvete och ont i magen av att lämna ett gråtande barn på dagis, så är det ju inte så att vi inte tror att barnet ska klara sig utan oss. Att barnet inte skulle bli väl omhändertaget utan vår omsorg. Det är ju det som gör att vi faktiskt ÄNDÃ… lämnar det gråtande barnet på dagis. Inte springer tillbaka. Inte skiter i dagis, tar barnet under armen och springer hem igen. Trots att det faktiskt gör ont i magen!

Handfasta råd skrev jag om. De finns det gott av i Hanne ´s bok och det gillar jag. Nu är mina egna ”småbarnsår” över och jag känner väl att är det något jag lyckats bra med i min barnuppfostran (oj, här berömmer jag mig själv, haha) så är det att lära mina barn att anpassa sig. Idag kan jag tydligt se hur mina barn verkligen kan somna överallt, äter det mesta, har lätt att umgås med olika typer av människor och är både sociala och artiga när det behövs. etc.

För mig har det varit väldigt viktigt!

Med Hanne ´s handfasta råd kan man ju läsa igenom och faktiskt ta till sig de som passar en och hoppa över de som man inte känner passar en själv.

Här kommer ett exempel på ett av hennes handfasta råd:

Om du vill göra det svårt för dig:

Inrätta rutiner som gör det svårt att umgås med andra människor. Se till att mattider liksom läggtider är absoluta. Detsamma gäller matvanor. Förvänta er att alla ska anpassa sig efter er, även familjer som liksom ni själva har barn och kanske egna lika fasta rutiner.

Om du i stället vill göra det lätt:

Skaffa er gärna rutiner, men se till att de är så pass böjliga att ni kan umgås med vänner som äter klockan sex även om ni är vana vid att äta en timme tidigare. Se till att barnet lär sig äta åtminstone något av det som bjuds. Fundera över hur det kommer sig att många barn äter mer allsidigt när föräldrarna inte är med (som på dagis till exempel). Beror det på barnet eller föräldrarna?”

Dessa exempel kommer då som ett avslut på ett kapitel där Hanne tagit exempel på situationer ur livet, när det varit svårt för vissa familjer att anpassa sig till andra o.s.v.

Det finns många fler exempel där jag håller med Hanne. Och många fler exempel där jag inte håller med henne.

Men sammantaget vill jag faktiskt rekommendera hennes bok för jag tror att det blir ganska många tankeväckande exempel för många människor. Särskilt vill jag rekommendera den till just mammor, oavsett samhällsklass, som känner sig negativ till mammarollen och har ”svårt att lyfta blicken”.

Så här efter att ha varit med på dels bokaftonen med Hanne och nu även läst boken och en hel del krönikor och artiklar med henne, så kan jag sammanfatta det med att det var synd att Hanne gav ett så pass trångsynt och fördömande intryck, att många krönikor och artiklar är skrivna om rätt mycket skit, när hon faktiskt hade så vettiga saker att förmedla. Också.

Tro det eller ej, men jag ger lätt boken hela fyra Tonårsmorsor av fem, vilket ni som följer min blogg, vet att det är oerhört generöst:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Fler boktips och inspiration om böcker kan du få på Boktipset!

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

När Medelklassen hånar Arbetarklassen

Som jag skrev tidigare i veckan, så var jag inbjuden till en bokafton med ämnet: Mamma förr och nu, som tema. Ämnet skulle berättas av Hanne Kjöller som skrivit boken: I huvudet på en mamma och Karin Thunberg som skrivit boken: En dag ska jag berätta om mamma.

Jag hade i sanningens namn inte riktigt koll på dessa böcker innan jag gick dit, men tyckte att ämnet lät väldigt intressant.

Först ut var Karin som berättade lite om sin bok, om hur och varför den blev till och en del om innehållet. Den handlar om att det dels är lättare att förstå sig själv och sitt liv, om man förstår sin mammas liv. Den handlar om familjehemligheter och om vikten att förstå vad som ligger bakom. Hon berättade bland annat om den familjehemlighet som deras familj bar på och som handlade om hennes mamma i första hand. Men den handlar också om hur viktigt det var för Karin själv att inte bli som sin mamma i dessa avseenden.

Hon tog upp flera intressanta tankegångar och aspekter på detta med generationsklyftor, mammarollen förr och nu o.s.v. Jag upplever också att Karin kommit till insikt på många sätt om varför hennes mamma var som hon var, som kanske är svårt att förstå som barn, men som hon idag kan förstå.

Jag ska tillägga att jag inte hunnit läsa någon av böckerna, men att jag planerar att göra det. (Har en hel hög böcker just nu, som ligger före på listan bara.) När jag läst dem kommer jag absolut skriva om det i bloggen och betygsätta dem, på det vis jag brukar göra med de böcker jag läser.

Karin ´s bok verkar intressant.

Sedan skulle Hanne Kjöller berätta om sin bok. Jag ska här säga att jag första kvarten bara hade följande ord ringande i huvudet: ”klasskillnader, arbetarklass, medelklass…” Det berodde till stor del på hur Hanne presenterade sin bok och sina tankar runt moderskapet. När jag kommer hem och bläddrar lite i boken (som sagt var så har jag inte hunnit läsa den ännu) så ser jag att Hanne redan i inledningen skriver följande:

Låt mig säga detta först

Det här är inte en bok om tonårsmammor utan utbildning, egen bostad och framtidstro. Inte en bok om fembarnsfamiljer som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Inte en bok om föräldrar med funktionshindrade barn som kämpar för att få den hjälp och avlastning de borde ha rätt till i ett välfärdssamhälle. Inte om mammor och pappor med kolikbarn som håller på att förlora förståndet av uppdämd sömnlöshet och otröstliga barn.

Det här är i stället en bok om oss andra. Om oss som haft turen att få ett eller ett par efterlängtade, friska barn under goda sociala förhållanden och vid en tidpunkt i livet då det ingalunda är självklart att vi ens skulle få några. Om oss som lever i en tid, i en del av världen och under sådana omständigheter att vi har alla skäl att känna oss nöjda. Men som ändå inte är det.”

Så kan man läsa i Hanne ´s bok. Innan den ens har börjat. Jag passar alltså inte in i den läsargrupp som Hanne efterlyser. Inte för att jag passar in på alla exempel ovan, men kanske något av dem i alla fall. Hur jag blev inbjuden till just denna bokafton funderar jag över? Eller så var det just därför. Jag är ändå glad att jag blev det, även om jag känner mig väldigt kritisk till en hel del som Hanne sa. Men jag är framför allt glad att jag fick en inbjudan och att jag gick då det dragit igång mina tankar rejält de senaste dagarna. Om moderskap. Om klassamhälle. Men visst, det ska finnas böcker till alla. Det hindrar dock inte mig från att ha en åsikt om dem.

Hanne börjar med att berätta att hon, likt många kvinnor, i synnerhet i Stockholm som allt för sent i livet ville skaffa barn och det inte blev några just därför. Hon berättar om hur hon gjort flera IVF behandlingar och har en varmt efterlängtad dotter till följd av detta. (Jag har för mig att hon sa att hon gjorde några av dessa försök efter att dottern var född, för att försöka få ett syskon till henne, men som inte lyckades)

Hanne berättar vidare om hur hon anser att många mammor som egentligen har det väldigt bra, klagar för mycket på föräldraskapet och dess problematik, i stället för att fokusera på det positiva med att få barn i ett land som Sverige där vi har så pass mycket trygghet som vi har. Så långt är jag med. Vidare ger Hanne en del rätt slående exempel och en hel del roliga kommentarer till vårt gnällande i detta land.

Bl.a. tar hon upp exemplet med att vi kvinnor ofta är rätt snabba på att skapa framtida problem redan i ett tidigt skede. Problem för oss själva. Hanne nämner bl.a. att man inte först kan ta ut den största delen av föräldraledigheten och sedan kräva att man ska vabba hälften var. Där vill jag sätta en liten parentes för att det finns familjer som inte har ekonomiska möjligheter att om mannen har ett mer högavlönat yrke, låta mannen vara hemma halva tiden. Men för övrigt så tycker jag det ligger en del i den kommentaren. En del andra intressanta betraktelser delade Hanne med sig. Barn som blir tröstade av pappan och mamman kommer och tar barnet ur pappans famn för att ”H*n behöver mig nu!”

Det fanns en del poänger i Hanne ´s resonemang. Sedan fanns det en hel del som jag inte alls håller med om.

Bland annat tar hon upp att mammor väldigt ofta har dåligt samvete, trots att våra barn har det väldigt bra. Hanne slänger ur sig frågan snabbt till publiken: ”Har ni dåligt samvete?” Jag håller bokstavligen på att ramla baklänges när jag hör ett rungande: ”Nääää…”

Jag börjar fundera på om detta också är en klassfråga? Jag känner nämligen inte en enda mamma som inte har dåligt samvete. Jag tänker att om man lever med en man och ett barn, har en skaplig ekonomi och jobbar med ett arbete som man trivs väldigt bra med och som kanske inte ställer så väldigt höga fysiska krav på en. Ett arbete där man har möjlighet till flextid eller på andra sätt har fördelar som kommer familjen till godo.

Då kanske man faktiskt inte heller har dåligt samvete?

Om man inte behöver jobba över påskhelger och lämna barnen till barnvakter, för att fritids inte har öppet, eller skicka barnen till släktingar eller vänner på julafton för att man själv jobbar. Eller för den pappa som arbetar som byggnadsarbetare/ställningsbyggare eller vilket annat fysiskt ansträngande arbete som helst och som bara inte orkar leka med barnen när han kommer hem från jobbet på kvällen och undrar hur han ens ska orka ställa fram mat på bordet. Det är klart att det ger dåligt samvete. Det bör ju rimligen göra det och jag tycker inte ens att det är negativt. Tvärt om så tycker jag att det visar att vi vill våra barn väl och faktiskt har en plan för vår uppfostran av barnen och en tanke bakom för hur vi vill spendera tid med våra barn och hur vi vill ägna mer tid åt barnen.

Om man alltid har det barn som hämtas sist på fritids/dagis. Det barn som alltid får gå på fritids på alla lov. Eller ett barn som är mer krävande men man ändå inte lyckas tillgodose behovet som kan handla om att ha fler aktiviteter än barn ”normalt” har, eller att göra mer fysiskt ansträngande aktiviteter som kräver en förälders fullständiga uppmärksamhet mer än man har möjlighet att ge.

Är det konstigt då om man som förälder får dåligt samvete? Är det ens negativt?

Då kanske det faktiskt även här finns en klasskillnad? För det är klart att det är rimligt att ha dåligt samvete om man hela tiden är tvungen att prioritera bort saker som skulle komma barnen till godo, till förmån för att kunna försörja sin familj. Däremot så är det kanske orimligt att gå runt med dåligt samvete om man faktiskt kan avsätta så mycket tid, engagemang och stimulera sitt barn så mycket som man önskar.

Hanne ger också exempel på att barn blir kreativa av att ha tråkigt och att de inte alltid behöver vara sysselsatta eller att man måste sysselsätta sina barn. Att det föder kreativitet att ha tråkigt. Det är sant. Till viss del. Men återigen ramlar jag in på spåret att det är en klasskillnad. Det är en sak att barnen har tråkigt ibland och tvingas bli mer kreativa för att roa sig själva, mot att alltid uppleva att man som förälder måste säga nej på grund av ekonomiska eller tidsbegränsade skäl, medan Hanne ´s ”nej” av pedagogiska skäl, säkerligen är bra, då hon vid ett senare tillfälle kan ta sig tid och råd att stimulera sitt barn.

Jag kan dra upp extremt många fler exempel på det Hanne redan inleder sin bok med; nämligen att den här boken inte är för oss som kanske har gått igenom lite fler saker på vägen, såsom skilsmässor, arbetslöshet, sjukdomar, en partner som gått bort eller annat. Det är definitivt inte en bok för oss som anser oss tillhöra arbetarklassen. Särskilt inte om man vill ha tips och råd i sitt föräldraskap eller få uppmuntran i sin mammaroll. Snarare tvärt om uppfattade jag det som om Hanne visar ett visst förakt för oss som inte lever under i hennes ögon ”perfekta” omständigheter och inte heller drar sig för att ironisera över detta.

Särskilt när hon avslutar sitt samtal med att referera till den Expressen-artikelserie där bland annat jag medverkade i höstas. För det första har hon helt missat handlingen i artikelserien om otillåtna skolavgifter, där en del familjer lyftes fram som exempel på att ha det eller ha haft det svårt i någon period att få ihop just till dessa dolda utgifter, utan hon avslutar sin pratstund med att referera till Expressens artikelserie med: ”Ja, det kanske inte är så svårt att fatta att man inte kan resa till Thailand om man har fem barn”. Vilket hon spinner vidare på och sedan nämner att man kanske inte kan ha fem Lamborghini och ändå tro att man ska kunna göra en massa andra saker…

Jag tycker det är roligt när människor och mammor ”lyckas” i livet genom att förverkliga sig själva. Jag tycker att det är toppen att kvinnor som gjort andra prioriteringar (som att förverkliga sig själva) får hjälp till IVF behandlingar så att de också kan få ett varmt efterlängtat barn. Jag tycker också det är toppen att överviktiga människor kan få hjälp med operationer för att minska sin vikt. Jag är även gärna med och betalar detta med min skattsedel.

Det som retar mig är när dessa personer slår på till exempel:

  • En fembarnsmammas önskan om att få resa utomlands med sina barn för att hon är låginkomsttagare/skild/arbetslös/änka/sjuk/
  • På arbetarklassen trots att hon har lyckats förverkliga sig själv JUST på grund av att kvinnor i arbetarklassen på 70-talet slogs för dagisplatser, kvinnors lika berättigande till arbete och studier som gjort det ens möjligt för dessa kvinnor att kunna förverkliga sig själva. För det hör till saken att Hanne i sin bild av sig själv, sitt yrkesmässiga självförverkligande i kombination med föräldraskapet är väldigt historielös
  • När man, liksom Hanne visar ironi och förakt mot kvinnor/mammor som av olika skäl inte kan avnjuta den frihet och lycka som Hanne anser sig kunna avnjuta.
  • Att man visar förakt för flerbarnsfamiljer (som dessutom kanske hade helt andra förutsättningar när man bestämde sig för att skaffa sina många barn, än vad de får senare i livet?) då det faktiskt är tack vara flerbarnsfamiljer som vi alla förhoppningsvis får en pension som gamla. Det är inte enbarnsfamiljer, där man alltså inte ens reproducerar sig själva, som två föräldrar, som gör att vårt land förökar sig såsom krävs för att vi ska kunna leva som vi gör idag och önskar göra i framtiden. Sverige behöver mer barnafödande och det funkar inte så bra om alla väntar på att ha förverkligat sig själva, för att kunna skaffa barn.

Några andra saker som jag stör mig mycket på är dels att Hanne inte verkar tro att man kan ha ett starkt efterlängtat barn, för att man inte genomgått IVF för att kunna bli befruktad, eller för att man inte lever under samma ekonomiska trygghet som henne. Jag citerar:

Om oss som haft turen att få ett eller ett par efterlängtade, friska barn under goda sociala förhållanden och vid en tidpunkt i livet då det ingalunda är självklart att vi ens skulle få några.

Eller att vi inte skulle ha någon framtidstro kvar, för att vi kanske inte har planerat våra liv på samma sätt som henne. Jag citerar igen:

Det här är inte en bok om tonårsmammor utan utbildning, egen bostad och framtidstro.

Inget kunde naturligtvis vara mer fel! Trots att jag både var tonåring och utan utbildning på den tiden jag fick mitt första barn, så kan jag garantera att det inte gått en dag av min idag 21-åriga dotters liv utan att jag haft framtidstro. Trots att två av mina fyra barn heller inte var ”planerade” så kan jag garantera att de var minst lika efterlängtade som de övriga två!!

Vad jag vänder mig emot med Hannes samtal runt hennes bok och det lilla jag har hunnit kika i hennes bok, är alltså inte att boken vänder sig till medelklasskvinnor, eller hur deras liv ser ut, utan jag vänder mig emot just ironin och föraktet som jag tycker att Hanne visade i direkt klarspråk. Jag ska tillägga att jag har flera vänner och bekanta som tillhör både medel- och överklass och likt Hanne på många sätt har det väl förspänt på många plan. Som är gifta i bra äktenskap och med god ekonomi, men som för den skull inte visar samma förakt eller ironi över andra mammor som inte haft samma möjligheter i livet, av olika skäl!

Till sist vill jag säga, att trots att jag i detta inlägg har tagit upp väldigt många negativa aspekter på att vara ensamstående förälder/låginkomsttagare/sjuk/arbetslös etc. och leva under andra premisser än vad Hanne Kjöller gör, så vill jag ändå avsluta med att lyfta fram det fantastiska med föräldraskapet, med att ha barn. Jag tror att min blogg nästan helt uteslutande har varit av den positiva karaktären när det gäller föräldraskapet, sedan jag började blogga för snart fem år sedan.

Jag har alltid försökt lyfta fram det positiva med att få den gåva som ett barn är, den fantastiska upplevelsen med att vara förälder, på ett humoristiskt, positivt, kärleksfyllt och glädjande sätt. Jag tycker dock inte att det innebär att man för den sakens skull kan blunda för de svårigheter många av oss föräldrar får kämpa med i vår vardag.

Slutligen tackar jag för att du orkat läsa hela detta inlägg, som troligen är ett av mina allra längsta!

Texten till Björn Afzelius Medan Bomberna Faller

Tillägg, andra bloggar som är relaterade:

Feel in the Blogg: Hanne Kjöller och utbrändheten (Om sjukskrivna)

Kulturbloggen: Hanne Kjöller kan få mig att säga upp prenumerationen på DN (Om arbetslösa)

Röd Libertarian: Hanne Kjöller, rövslickarnas drottning

Svensson: Att argumentera med Hanne Kjöller (Om förslag om inskränkningar i de mänskliga rättigheterna)

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Inbjudan till Bokafton: Mammarollen förr och nu

En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg

I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller

Jag älskar böcker. Dessutom älskar jag inbjudningar.

Nu har jag fått en inbjudan till en Bokafton och har även möjlighet att bjuda in mina bloggläsare som kan vara intresserade.

Det är Brombergs Förlag som står för inbjudan och det är de, i samarbete med Elite Hotel som håller i bokaftonen.

Här är information om Bokaftonen och om hur du anmäler dig:

Brombergs Förlag kommer i samarbete med Elite Hotel anordna en bokafton på Elite Hotel Stockholm Plaza (Birger Jarlsgatan 29) med fokus på mammarollen förr och nu. Medverkande är journalisterna och författarna Hanne Kjöller och Karin Thunberg. Dorotea Bromberg leder samtalet. Arrangemanget äger rum kl 17.30-19.00 den 17 mars.

Priset för att komma är 100 kronor och då ingår dryck och tilltugg.

Du måste föranmäla dig och anmälan är bindande och det är ett begränsat antal platser. Du betalar i dörren och du anmäler dig genom att maila följande adress: petra.rorfors@elite.se

(OBS! Ã…lder från 18 och uppåt)

Skriv ”bokafton” i ämnesraden. Anmälan ska ske senast den 12:e Mars. D.v.s. i morgon. Författarnas böcker finns att köpa under kvällen. Kanske vi ses?

Tillägg: Något jag tyckte var lite extra roligt med den här inbjudan är att fokus handlar om mammarolllen förr och nu och bara härom dagen skrev jag ett inlägg, som handlade mycket om kvinnor förr och nu (i Sverige och andra länder). Det kallar jag relaterat ämne!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,