Önskeblogg: Tonåringar

Nattvandrare i Uppsala

För ett tag sedan ställde jag frågan om ni läsare har något ämne ni vill läsa om i min blogg. Jag fick en del svar och ett av dem var att jag skulle skriva lite om hur jag ser på tonåringar och hur mycket man ska lägga sig i barns och tonåringars liv. En läsare skriver så här:

”Jag skulle gärna vilja läsa om vad du anser “var gränsen går” när det gäller att LÄGGA SIG I barnens/ tonåringarnas liv!! Jag är inte tonårsförälder men väl “tonårssyrra” och jag känner ibland att jag håller på att SPY på mina (myndiga)tonårssystrar som tror att de är vuxna “vuxna” och deras tveksamma val av vänner (med liberal inställning till droger)gör mig så orolig/ irriterad.

Hur man ska undvika att gå ner på deras nivå…”

Jag har gått och funderat en hel del på det sedan dess. Jag inser att det är en otroligt stor, men också viktig fråga som kanske är omöjlig att ge ett konkret svar på som passar i alla lägen eller i alla familjer.

Min tanke är i alla fall så här:

Jag kan bara utgå från mig själv när jag var ung och från de ungdomar jag lever med.

Jag tror det är viktigt som vuxen att tala om var man själv står. Jag tror också det är viktigt att sortera ut vad som faktiskt är viktigt för en själv. Vad är det viktigaste att förmedla till mina barn? Är det:

  1. Att de städar ordentligt?
  2. Att de säger nej till droger?
  3. Att de inte klär sig för utmanande?
  4. Att de behandlar sina medmänniskor med respekt?
  5. Att de tar för sig?
  6. Att de får ett jobb med en fin titel eller att de får ett jobb de brinner för?
  7. Att de inte ser på dokusåpor?
  8. Att de bäddar sängen på ”rätt sätt”?
  9. Att de inte blandar i röda kläder i vittvätten?
  10. Att de inte använder för mycket smink?
  11. Att de inte använder våld för att lösa problem?

Ja, det finns förstås hur många exempel som helst att ta, men jag tror det är viktigt att vuxna i tonåringars omgivning alltid låter tonåringar förstå vad man själv har för åsikter utan att för den skull döma andra människor, vilket kan vara svårt nog. Men det är nog viktigt att inte döma personer som har ett beroende, utan att skilja på sak och person. Det är ju drogerna du dömer, inte personen som använder det!

Jag tror också det är viktigt att fokusera på det man tycker är viktigast. Om man till exempel tycker det är viktigare att ens tonåringar låter bli droger, än hur de sminkar sig, så ska man lägga sitt krut just där. Annars är det risk att det bara blir tjat, oavsett om det är väldigt viktigt för dig eller mindre viktigt.

Hur ska man kunna föra fram sina åsikter?

Om din tonåring kommer hem och säger att h*n tycker att det är okej att röka hasch, eftersom det egentligen inte är farligare än att dricka sig full. Vad svarar man då? Jag tror det är väldigt viktigt att hålla sig till sanningen. Att i avskräckande syfte säga att de som röker hasch är dumma i huvudet, att de med all säkerhet kommer att börja ta heroin och att det kommer att växa ut gröna öron från deras huvud, tror jag inte alls funkar.

Risken finns då att när de märker att den kompis som börjat använda till exempel hasch inte får gröna öron, är dum i huvudet eller börjar ta heroin, så tror man att allt negativt som sägs om hasch bara är lögner och antidrogpropaganda.

Då tror jag det är bättre att starta diskussion och något jag minns att vuxna sa till mig som tonåring var att ”ingen som tar droger första gången tror att den ska bli missbrukare, så det enda sättet att vara säker på att inte bli det, är att inte testa”. Jag tror att det funkade rätt avskräckande på mig i alla fall. Sen tror jag det är jätteviktigt att leva som man lär.

Jag tycker också man kan säga att: ”Nej, det är inte säkert att Elin blir beroende för att hon testat röka hasch några gånger, men varför ta risken? Det är ju mindre risk att Lisa blir beroende eftersom hon aldrig har testat!”

Jag tror inte heller man ska starta dessa diskussioner när man är uppe i en konflikt, för just sådana gånger tror jag det är svårare att göra sig hörd. Det är lättare att både barnet/tonåringen och den vuxna då kämpar för att ”få rätt” eller göra sin röst hörd och att man då kämpar mer för att vara emot den andra personen, än att ha en uppriktig debatt. Det finns då också risk att man som vuxen bara kritiserar, vilket ofta har en förmåga att ge helt motsatt effekt.

Jag tror också att ungdomar ofta är mycket smartare än vi tror. Även om man i en viss ålder kan vräka ur sig saker för att väcka debatt eller uppmärksamhet, så tror jag inte alltid man menar det.

Tänk efter själva, vad är det som gjort att just du inte började använda droger och om du har använt droger, vad kunde ha fått dig att låta bli? Den frågan kan naturligtvis leda till så långa svar att en roman kan verka kort. Men jag tror det är viktigt att ta sig den tiden. Inte en gång eller två, men att ta diskussionen igen och igen och igen.

Hur mycket ska man lägga sig i?

Jag är av den åsikten att man inte läser sina barns dagböcker, avlyssnar samtal, eller på andra sätt ”smyger till sig” information från sina barn. Men jag tycker också att det finns undantag. När man är orolig för att ens barn kommer att utsätta sig för livsfara. D.v.s. om man misstänker att ens barn faktiskt tar droger, är självmordsbenägna eller något annat som faktiskt skulle kunna äventyra barnets liv. Då tycker jag inte att det finns någon integritet att värna om längre. Inte i det läget. Det är naturligtvis omöjligt att veta innan, men jag tror att många föräldrar känner på sig när det faktiskt är allvar. Däremot tror jag det är viktigt att då berätta att man har gjort det och då också förklara varför.

Hur mycket man ska ”lägga sig i” för övrigt, är svårt att säga generellt tycker jag. Men att fråga och visa engagemang tycker jag inte är fel. Däremot tror jag inte på sådant som att förbjuda ungdomar att umgås med vissa kompisar och liknande, det tror jag tvärt om kan ge helt motsatt effekt. Min erfarenhet är i alla fall att de flesta typ av ”förbud” mot ungdomar kan ha rakt motsatt effekt. Däremot tror jag man som vuxen kan vara lite smart och föra sansade diskussioner där man låter tonåringen ”själv” komma fram till en vettig åsikt.

Frågor som:

”Hur skulle du själv reagera om din son/dotter kom hem med en kompis som var hög som ett hus?” ger ofta ganska vettiga svar.

Ja, som sagt så vet jag inte om det finns några färdiga svar, men jag tror det är viktigt att minnas att många tonåringar använder just tonårstiden till att testa gränser och töja gränserna maximalt, för att skapa effekt, eller för att se hur långt man kan gå. Det behöver inte alltid betyda att de är på väg in i fördärvet, även om det kan vara bra så frustrerande att höra gamla myter som blir till ”sanningar” i tonåringens mun.

Har du några bra råd när det gäller tonåringar och droger, gränsdragningar och hur mycket man ska få lägga sig i?

Tillägg: Precis när jag sitter och har skrivit klart detta finner jag DEN HÄR sidan på nätet. Där skriver man en del av det jag redan har berört ovan.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,