Boktips: Morgon i Jenin

Jag har läst boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Den här boken är lite dubbel för mig och jag ska förklara varför. Innan jag började läsa denna bok hade jag läst en del böcker med ”fart i”. Början av den här boken var väldigt ”lugn” i takten. Det innebär att den hade ett lugnt tempo och jag hade därför svårt att koncentrera mig i början. Faktum var att jag knappt ville läsa i den, eftersom jag inte kunde koncentrera mig när jag väl läste den. Därför tog jag knappt fram den. Det resulterade i att det tog väldigt väldigt lång tid att läsa första halvan för mig!

Jag tänkte i mitt huvud att jag max skulle kunna ge den här boken 3 av 5 i betyg. Men det var då. Bli nu inte skrämd för att läsa den, det kan mycket väl ha haft att göra med mig och inte med själva boken.

När jag närmade mig hälften av boken så hände dock något. Jag blev så inne i den att jag knappt kunde lägga den ifrån mig. Jag läste och läste och läste… Och faktum är att den andra delen var så oerhört bra att jag skulle kunna ge den 8 av 5 i betyg. Så på det stora hela kommer jag att ge den en klar 5:a sammanfattningsvis och nämna att den är en av de bästa böcker jag läst! Så totalt kan en bok alltså förändras. Eller om det var jag som förändrades och hade svårt att ge den en chans i början?

Till handlingen: Den handlar om konflikten mellan Palestina och Israel. Den handlar om ett av vår tids svåraste konflikter och boken sätter en in så att man verkligen kan KÄNNA den smärta som krigets fasor innebär. Det handlar också om vikten av att tillhöra, om barndomen och hur den påverkar oss. Den handlar om blod, sorg och förtvivlan, om de yttersta konsekvenserna för både barn och vuxna av ett krig som innefattar allt vad ondska kan innebära. Jag gråter mig igenom många sidor och jag har en klump i magen under många sidor. Det väcker både ilska, sorg och en djupaste förtvivlan. Samtidigt finns där en försoning. En försoning som man i stunder av boken inte ens insåg vara möjlig eller kunde tro var möjlig.

Språket i boken är oerhört vackert och beskrivande. Ibland flyter språket på i ren poesi. Jag är överväldigad av det vackra språket!

Historien berättas på så vis att den innehåller många förvecklingar som man inte förväntar sig och därför vill jag inte skriva så mycket om handlingen i boken, för att riskera att förstöra dynamiken i den. Jag väljer därför att bara uppmana alla om att läsa den! Den är verkligen, verkligen värd det!!

Boken får en solklar femma av fem möjliga:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Och jaaaa…

…jag tänker fortsätta stötta mina barn i det de vill syssla med! 😀 Att låta dem utveckla sina intressen i det som de själva är intresserade av och inte tvinga på dem mina egna intressen. Så länge det inte är något som skadar dem eller någon annan eller deras hälsa så kommer jag att stötta dem i det de vill, med mina råd och min vägledning har de mitt fulla stöd! I medgång och motgång.

Binta är kanske den som syns mest av mina barn, det beror nog mest på att hon valt ett yrke där en av delarna är i rampljuset

För mig är det inte viktigt att de blir framgångsrika. Det är viktigt att de har ett liv de själva trivs med och mår bra. Det är viktigt för mig att stötta dem för att nå de mål de själva har satt upp och när de inte lyckas med det så är det min önskan att få finnas där för dem och visa att de duger och är älskade i alla fall. För de personer de är!

Min kärlek till mina barn är förbehållslös och kommer att vara lika starkt oavsett vad de väljer att göra med sina liv. Jag kommer alltid att respektera deras val och så långt det är möjligt stötta dem i deras val även om jag kanske inte alltid kommer att tycka om dem.

Binta med hennes dans, oavsett vad illasinnade ryktesspridare tycker om dansen! Jag vet att hon jobbar mycket hårt och förtjänar varje framgång hon gör. Det är HON och ingen annan som tagit henne till den nivå hon är idag! Det är jag stolt över och därför har hon mitt fulla stöd!

Jai har jag i flera år försökt stötta med hennes sång, då hon har en fantastisk sångröst, vilket hon vägrar att utveckla och det tycker jag också är viktigt att acceptera, även om jag tycker det är lite trist att inte utveckla den talang hon uppenbarligen har! I stället försöker jag nu att stötta henne i sitt yrkesval för att kunna utveckla sig inom det!

Isatou försöker jag stötta och uppmuntra i sitt matlagnings- och bakningsintresse på de sätt jag kan. Jag har ofta skrivit om hur hon lyckas skapa fantastiska smakupplevelser i vårt kök, till familjens stora glädje!

Mabou är det ju lite svårt att säga vilket som kommer att bli hans styrka och stora intresse i livet, då han ännu är så ung, men just nu vill han lära sig mer inom dans och att spela tv-spel är ett gemensamt intresse vi har för tillfället…! 😉

Jag anser att det i stort sett är en förälders plikt att ge sitt stöd till sina barn, oavsett om det finns de som har sina moraliska betänkligheter i frågan!

För övrigt ger jag mitt fulla stöd till Blackout Dancecrew, som jobbar mycket hårt med sin egen och andras dans. Som undervisar alla dessa människor i alla åldrar. Som dessutom ger unga tjejer en bättre och starkare självkänsla. Som får en massa unga fans att inse att det är okej att dansa och tycka om sig själv även om man är ”för” kort, lång, smal, tjock, har stora fötter eller långa ben, breda höfter eller vad-det-nu-kan-vara… Ja, helt enkelt att man duger som man är och kan gå väldigt långt ändå om det är något man brinner för! Det visar ju inte minst alla bokningar och erbjudanden de får!

Jag älskar att få vara en del av mina barns liv och jag älskar att de är en del av mitt liv! Jag har mina vänner, kollegor, släktingar, bekanta, men störst av allt är kärleken till mina barn! Leve Kärleken! Länge, länge leve spridning av glädje, kärlek, positivism och uppmuntran till dina medmänniskor. Kort leve till alla som sprider illasinnade rykten och lögner, förtal och elakheter, hat och avundsjuka, både på Internet och utanför!

Peace, Love & Harmony!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Same same but different

Tankar på morgonkvisten…

Vid samma stund som jag födde henne,

så föddes din lilla flicka.

Samtidigt som mina glädjetårar rann längs mina kinder,

så rann dina på samma vis.

När jag höll mitt lilla knyte, mitt lilla nyfödda barn så nära intill mig och drog in den ljuvliga babydoften, så gjorde du samma sak.

När mitt lilla knyte blev sjuk för första gången med hög feber, så kände jag samma rädsla och vanmakt som du kände för din lilla bebis.

När mitt barn tog sina första, stapplande steg och formade sina små röda läppar till ”mamma” för första gången, så kände jag samma innerliga glädje, stolthet och lycka som du kände när din lilla flicka gjorde detsamma.

Med samma omsorg och moderskärlek som du flätat ditt barns blonda lockar, har jag flätat mitt barns mörkbruna, krusiga hår.

När jag ser din dotter så fylls jag med kärlek för ett litet fint, oskuldsfullt barn, en liten älva med blonda lockar och rosiga kinder. Vem kan känna något annat för ett barn?

Men när jag ser mitt eget barn, så fylls mitt hjärta med en kärlek som hotar spränga mig i bitar. Precis som du känner när du ser ditt barn.

Sitt barn kan man bara känna den där enorma kärleken för. Man kan bli galen på något barnet gör eller säger, men kärleken finns där lika stark som när hon första gången slog upp sina ögon i dagsljuset.

Så det spelar ingen roll vad du säger om mitt barn. Fula skällsord eller ord så fyllda med hat. I mina ögon finns bara kärlek och därför kommer jag bara se det vackra som hon är inför mina ögon.

På samma sätt som du kommer att se detsamma i ditt barn.

Skillnaden är att jag kan se även ditt barns skönhet och känna kärlek inför ett barn som lever och finns, medan du bara kan se färgen på mitt barn. Du är förblindad av ett inre mörker. Färgen som förgör ditt inre av hat och bitterhet som egentligen grundar sig i ditt eget inre…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Allt är Internets fel… Eller?

Debatten om Bjästa rullar på… I mina ögon blir det rätt makabert att nu ”lynch-mobben” har svängt och i stället för att hota flickorna så hotar man nu pojken, hans familj, prästen, skolan och även en helt oskyldig pojke som har samma namn som det fingerade namnet ”Oscar” som den dömda pojken fått i media.

Det är ju väldigt skönt att flickorna äntligen får stöd. Samtidigt tycker jag det är en annan sida av samma mynt att man nu vänt hatet och hoten mot annat håll. Jag har lite svårt att förstå hur vuxna människor lyfter telefoner eller sätter sig vid datorn och liksom tycker sig ha rätt att säga/skriva och hota andra människor som de vill.

Jag skrev härom dagen att jag själv, liksom så många andra har reagerat väldigt starkt på det som hände i Bjästa. Jag skrev också att jag tycker det är väldigt bra att vi vuxna reagerar och agerar när något som berör oss starkt och som tycks vara väldigt fel, så som tycks ha skett i detta fall.

Att människor vill visa sitt stöd och engagemang för dessa två unga, utsatta flickor tycker jag faller sig rätt naturligt och positivt.

Att man i stället använder sin upprördhet till att skriva/ringa/skvallra om sitt hat mot ett annat mål nu, tycker jag tyder på en otrolig osmaklighet och naivitet, för att inte säga dumhet!

Two wrongs does ´nt make it right!

Jag skrev också i mitt inlägg härom dagen att:

”Bjästa, namnet på samhället där hela den här hemska historien utspelar sig. Bjästa, namnet som idag har använts som skällsord. Handlar det då om att personer från just Bjästa är särskilt grymma människor? Nej, det tror jag inte.

Däremot tror jag att det är vanligare att en sådan här typ av ryktesspridning blir lättare och därmed även farligare i mindre orter, än i större städer. Orter där “alla känner alla”, är lättare att få ett rykte spritt och därmed möjlighet att förstöra för de människor som blir de utpekade i ryktesspridning.”

Jag har själv under fyra år bott i ett mindre samhälle i Norrland och vet hur snabbt ett rykte kan gå och hur oerhört lite substans som kan ligga bakom ett rykte. Men att tro att Bjästa är en plats där mer ”ondska” bor, kan jag inte alls hålla med om. Jag tror egentligen att samma sak kan hända precis var som helst. Även i en storstad, även om det inte blir lika uppenbart. I en storstad kanske ryktet skulle ha spridits bland jämnåriga i staden, bland vuxna i samma bostadsområde och möjligen några närliggande områden. I den aktuella skolan. Förödelsen för en utsatt flicka är troligen av samma grad.

I tillägg har även debatten om djävulsskapet Internet blossat upp.

Jag tycker det blir samma sak här. Man slår lite i ”tomma luften” för att ge så många som möjligt skulden! Internet är helt ofarligt i sig. Internet utgör inget hot på något sätt. Däremot så är Internet ett verktyg som vi har tillgång till och precis som alla verktyg så kan det bli farligt om den som håller i det (eller sitter bakom tangentbordet) missbrukar det eller begår brott. Precis som en kofot är farlig om personen som håller i den är beredd att skada, är även Internet farligt om den som skriver en kommentar/ett inlägg ämnar skada andra personer. Sedan kan man ju säga att skadan sprids snabbt med internet och det är ju viktigt att tänka på och vägleda våra ungdomar i.

Det är klart att vi måste hålla lite koll på vad våra ungdomar gör på Internet. Vi måste vägleda dem och tala öppet om faror med att ett förfluget ord, snabbt kan få spridning och orsaka en skada som är större än man kan föreställa sig när man skriver. På samma sätt som med allting annat behöver våra barn och ungdomar råd och vägledning. Vi sätter inte en yxa i händerna på våra barn, utan att tala om hur den ska användas.

Men att skylla på Internet i sig, för att folk har uttryckt hot och hat på nätet, det tycker jag är som om vi skulle skylla på hammaren att huset har byggts snett. Det är naturligtvis den som håller i hammaren som bär ansvaret, på samma sätt som det är personen som använder Internet som har ansvaret för vad den skriver.

Om du missat vad det hela handlar om, så kan du se om Uppdrag Granskning HÄR! (Rekommenderas)

Debatten fortsatte i Debatt HÄR!

Bloggen; I Cattas Värld sammanfattar det hela bra HÄR! Med ett litet förtydligande HÄR!

Läs också:

Trollhare ´s: ”Jamen, jag tycker ju inte som de i Bjästa. Våldtäkt är ett allvarligt brott, men…”

Annarkia ´s: Vad kan vi lära oss av Bjästa?

Röda Malmö: Upprättelse för Bjästa

Mina Moderata Karameller: Bjästa eller Rödeby – samma sak…

Opassande: Beatrice Ask, Bjästa och Blogghat

Svensson: Vem som helst blir inte våldtäktsman och Allt fler Våldtäktsanmälningar i Sverige

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Ku Klux Klan och mina egna fördomar

(Bild från Aftonbladet)

Som förespråkare för mångkultur, berör det mig mycket illa att läsa att Ku Klux Klan och andra högerextrema grupper rider på framgångsvågor under USA ´s president Barack Obama.

Jag är inte själv befriad från fördomar. Jag besitter dem i allra högsta grad när det gäller just Ku Klux Klan-anhängare, det har jag tidigare vittnat om i min blogg.

Mina fördomar handlar alltså om att dessa personer inte är ”den skarpaste kniven i lådan”, om man säger så… Å andra sidan så bygger jag dessa fördomar framför allt på ett fåtal intervjuer och dokumentärer som jag sett om just Ku Klux Klan. Jag kan ju omöjligt veta hur vinklad dessa program har varit.

Fast med den kunskap jag har om just denna typ av extrema grupper så har jag verkligen svårt att tro att man är särskilt smart när man går med i grupper som i mina ögon handlar om att hata. Å andra sidan tänker jag att det är väldigt korkat av mig att undervärdera den här typen av grupper. De har trots allt en förmåga att kunna organisera sig.

Jag undrar vidare om det är en känsla av utanförskap som driver människor till den här typen av vansinne, för vansinne menar jag verkligen att det är. Vansinne att tro att man är mer värd för att man har en viss hudfärg. Det är galenskap för mig. Men jag tror inte riktigt att alla dessa människor som är med i dessa grupperingar är galna.

Men kanske fattas det något hos dem? Den där känslan av empati? Eller blir man helt enkelt ”hjärntvättade” när man går med? Som man kan bli i vissa religiösa sekter?

Eller tror man verkligen, på fullaste allvar, att det finns en hudfärg som gör dig mer värdefull? Är det så illa?

Ja, jag har så väldigt många frågor just nu, men väldigt få svar…

Vad tror du?

Den här sista kunde jag bara inte låta bli att lägga in. Jag vet att det diskuterats att dessa talkshows är uppgjorda och fejkade och om den är sann, så är den bara tragisk. Jag vet också att den är diskutabel på många sätt, just för hur man bygger upp dessa talkshows, men jag lägger upp den ändå, för att hinta om var min egen fördom runt människor som söker sig till Ku Klux Klan ligger…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Gynnings och Birros avslut (?) i bloggvärlden

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg angående näthat och nätkärlek och uppmanade alla bloggare med positiva erfarenheter att skriva om det. Jag ville att vi tillsammans skulle lyfta fram det positiva med bloggandet, eftersom jag tycker att det överväger, samtidigt som jag tycker att det är det negativa, såsom till exempel näthatet, som får störst utrymme i media.

Det var en hel del bloggare som hängde på och skrev om just nätkärlek och om allt det positiva som bloggen gett dem. Jag la in de länkar i inlägget, som jag har uppmärksammat och blev så glad när jag läste de länkade inläggen. Jag är nu än mer övertygad om att nätkärleken vinner mångfaldigt över näthatet.

Men. Det betyder inte att jag tycker det är okej med näthat på något vis, eller försöker låtsas som att det inte finns. Även om jag tror att jag varit relativt förskonad, så har jag ändå blivit drabbad i perioder. För det mesta kan jag skaka av mig dessa hatkommentarer ganska lättvindigt. Jag skrattar ofta när jag läser kommentarer där man i stället för att hålla sig till sakfrågor kommer med personangrepp, eller helt enkelt skiter i vad sakfrågan handlar om och i stället bara handlar om att såra/skada mig.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det finns ett par händelser som gjort mig illa till mods och till och med sårad. Så pass illa till mods att jag faktiskt hade svårt att blogga under några dagar. Jag började fundera på om det var värt det? Om jag tyckte det var okej att ”bli utpekad” som en person som man kan håna. Jag började fundera på om jag ville fortsätta blogga.

Jag kom fram ganska snart till att det ville jag. Jag ville fortsätta blogga och jag vill absolut inte sluta för att det finns troll som gör allt för att få mig att känna mig illa till mods. Jag kom fram till att jag inte tyckte det var okej, men att det inte skulle få mig att ”tystna” för det.

Carolina Gynning, Marcus Birro med flera har kommit till andra slutsatser. Carolina Gynning överväger dessutom att anmäla en del kommentarer. Jag tycker det är rätt. Om man överträtt lagen så ska det naturligtvis anmälas, på samma sätt som brott utanför nätet anmäls. Problemet är snarast att det är väldigt svårt att anmäla. Jag har själv försökt, eftersom jag har en ”stalker” som skriver kommentarer lite då och då.

Kommentarerna handlar naturligtvis inte om att de skrivit ”du är dum”, utan jag har fått kommentarer som kränker både mig och barnen och när det kom till en viss gräns så bestämde jag mig för att göra en anmälan. Tyvärr så är det väldigt svårt att gå vidare med anmälningar av det som sker på nätet. Jag vet inte om det handlar om begränsade resurser eller okunskap?

Jag tycker det är synd att Birro och Carolina slutar blogga för det här. Samtidigt som jag har full förståelse för att de gör det. Allt har en gräns och jag tror att det bara är personen ifråga som kan avgöra när deras gräns är nådd. Den dagen jag finner olust varje gång jag ska logga in på min blogg, så kommer jag att sluta. Jag gissar att det är så Carolina och Birro känner. Ändå kan jag inte riktigt släppa den där känslan av att ”de låtit trollen vinna”. Men var och en måste som sagt avgöra var deras gränser går.

Däremot så har Carolina mitt fulla stöd i att anmäla de som stalkat henne! Jag hoppas också att man driver ärendet vidare, för det kan få betydelse för dessa trolls agerande i framtiden!

Jag anser att om man går ut med sina åsikter offentligt, så måste man vara beredd på att det finns de som inte håller med och som kommer att tala om det. Men att däremot använda sig av personangrepp, hot och allmänt hat, det ska inte vara okej. Någonstans!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

DET gör mig aggressiv!

Det är inte så ofta jag blir arg. Det krävs vanligtvis väldigt mycket för att göra mig förbannad!! Men det finns två saker som väldigt lätt inte bara gör mig arg, utan riktigt förbannad! Det ena är att cykla i motvind och det andra är att frysa.

Just nu har jag frysit konstant i typ två veckor. Jag känner mig aldrig riktigt uppvärmd! Jag har ett extra element i mitt sovrum, som barnen inte är så förtjust i för de säger att det blir som en bastu där inne när jag sätter igång det några timmar. Jag har tjocka duntäcken, jag har filtar och täcken i båda sofforna för att vi inte ska frysa. Många hävdar att jag har det väldigt varmt i mitt hem, men själv går jag ständigt och fryser.

Det värsta är att jag verkligen HATAR kyla!! Trots att jag är (stolt) Norrlänning och trots att jag bor i Sverige, är född och uppvuxen här så kommer jag aldrig att vänja mig vid kylan! Eftersom jag även hatar vind och framför allt motvind, så antar jag att jag flyttade till helt fel stad i tonåren. Uppsala är nämligen helt platt och därför blåser det i stort sätt konstant här.

Det är få saker jag HATAR, men kyla och motvind HATAR jag verkligen. Jag blir arg, på dåligt humör och jag blir aggressiv. Jag vill helst köra på någon med cykeln när jag cyklar och fryser. Särskilt om jag också har motvind! Jag skulle naturligtvis inte göra det, men jag skulle verkligen VILJA göra det!

Ibland när det inte är så många cyklister ute så skriker jag av ilska när jag fryser och har motvind. Det händer till och med att jag gråter. Jag vet att det är ett oerhört barnsligt beteende, men jag i de stunderna struntar jag i det, för jag är så arg inombords att det kryyyper under skinnet på mig.

Vad gör dig så arg att det kryper i skinnet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,