Jag saknar min vän – sju års minne idag

Sju år. Det är idag sju år sen jag förlorade en väldigt fin vän. Helené. Bloggerskan. Hon som talade om var ”skåpet skulle stå”! Hon som kom hem till mig och hade semester i flera veckor, samtidigt som hon tapetserade om köket. Körde ut ena dotterns pojkvän när han försökte smyga sig in på natten. Helene som lärde mig en massa om nätet och datorer

Jag och Helene på Kålmården som Lille Skutt och Skalman

Jag och Helene på Kolmården som Lille Skutt och Skalman

Helené som lagade fantastiskt god mat. Helene som jag stapplade omkring på högklackade skor med i Stockholm, tills fötterna var helt uppsvällda och vi fick gå och köpa tofflor. Helené som jag ringde till och grät när livet gick helt emot mig. Helene som ringde till mig och grät när hennes liv gick emot henne. Och däremellan alla dessa fantastiska skratt.

Jag, Helene och Mabou på Kålmården

Jag, Helene och Mabou på Kolmården

Skratt så tårarna rann. Skratt så magen värkte. Våra politiska, vilda diskussioner. Och så kramarna. När vi höll om varandra och kände oss som systrar. Det där kvinnliga systerskapet som man kan känna till vissa kvinnor.

Jag är så ledsen att du fick så kort tid på jorden. Du hade så mycket mer att ge. Jag är så ledsen att du inte hann med allt du ville hinna. Jag är så ledsen att allt togs ifrån dig så snabbt. Och jag är så väldigt ledsen att jag inte tog dina ord på allvar. När du sa att du snart skulle vara borta. Jag trodde bara det var ord. Jag ville inte tro att du verkligen skulle dö. Och inte att det skulle ske så snabbt.

Helenes begravning

Helenes begravning

Jag sörjer dig, Helené. Jag sörjer allt du var och allt du betydde för mig. Jag sörjer också att jag inte hann säga allt det där jag ville säga. Jag hoppas du kan se och höra mig nu.

Nu har sju år gått. Sju år av saknad efter dig Helené. Jag önskar du fortsatt vara min storasyster här på jorden. Jag saknar dig. Enormt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En stark vänskap jag saknar

Idag, den tionde December 2012, är det precis fyra år sedan jag förlorade en av mina allra närmsta vänner. Helené och jag blev mer än vänner, vi kallade varandra för systrar. Vi var så lika på många sätt och så olika på andra, men våra band var enormt starka och vi blev verkligen en viktig del i varandras liv.

Fortfarande tänker jag på henne, nästan varje dag. Fortfarande saknar jag henne enormt.

Hon skänkte mig så mycket vänskap, så starka band. Vi hade det så roligt tillsammans. Hon fick mig att skratta tills jag inte kunde andas, hon fick igång mig, hon stöttade mig och hjälpte mig och hon var en helt fantastisk vän som jag saknar enormt!

Ibland tänker jag att det verkar vara så lätt att glorifiera och ”hjälteförklara” en person som inte längre finns bland oss, men i Helenés fall känner jag inte alls att jag ser henne så. Tvärt om är det lätt att minnas hennes ilska, skällande och styrande. Däremot ser jag idag på den med kärlek och starka känslor av vänskap. Det var en del av henne och ännu en del jag tyckte väldigt mycket om med Helené!

Jag är så glad att hon var en del av mitt liv och jag är så glad över att jag fick vara en del av hennes liv. Jag känner ibland att hon ännu finns med mig. Ibland pratar vi förtroligt med varandra och ibland skäller hon på mig. Men jag är övertygad om att vissa band finns det ingen som kan separera. De finns där. För evigt. Vila i frid min vän!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Julkalender Lucka 10

Hon var en av de första bloggare jag träffade. Vi lärde känna varandra genom bloggarna och genom vår gemensamma bloggvän Vendettanbettan. Hon var en krävande och pratglad kvinna som alltid sa vad hon tyckte. Många tyckte hon var obekväm, men framför allt var hon hjälpsam, vänlig och hon blev snabbt en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Hon kom hem till mig och ”tog över” mitt hem. Hon gjorde små renoveringar, pysslade, fick barnen att kliva ur sängen innan klockan 12 på sommarloven. Hon tog hand om mig och barnen som en storasyster och vi kallade varandra för systrar också. När hon var hemma hos mig den sommaren jag jobbade, så tog hon hand om migalla sätt när jag kom hem på kvällarna!

Vi besökte henne också i Norrköping. Mabou var inte så stor, men han minns Helené tydligt och bra!

Den här gjorde Helené till mig

Inte nog med att vi träffades intensivt på somrarna, vi pratade i telefonen med varandra i princip varje dag. Som Helené har skrivit här ovan så var vi som systrar. Vi kivades ibland och var inte alltid helt överens, men i det mesta höll vi med varandra eller kunde förstå varandra. Framför allt stod vi varandra mycket, mycket nära!

Vi skrattade också mycket tillsammans. Vi skrattade så tårarna rann många gånger och många och starka är de minnen jag bär med mig av allt vi gjort tillsammans.

Idag är det tre år sedan jag förlorade min storasyster. Idag är det tre år sedan hon gick bort i den där förbannade cancern! Jag har försökt finna en vän som Helené men jag har förstått att en människa inte kan ersättas av en annan och jag har förstått att ingen annan kan bli som Helené!

Vila i Frid, Syster! Vi vet vad vi hade tillsammans och det ska inget få skilja åt.

För dig som vill stävja Cancer eller veta mer, gå in HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Ett år har gått…

Alter Ego / Helené på besök i Uppsala

Ett helt år har hunnit passera. Ett år av sorg och saknad efter dig. Det har inte gått en enda dag utan att jag har saknat dig och tänkt på dig. Livet blir aldrig vad det var med dig. Du har lämnat ett tomrum efter dig och ja, Helené jag SAKNAR dig så mycket.

Du var ju inte alls färdig med livet. Du och jag hade så många planer kvar. Saker vi skulle göra tillsammans. Du hade så många planer kvar för dina barn.

Jag känner mig lite lurad. Av livet. Att livet togs ifrån dig innan du hunnit med allt du planerat. Att du togs från livet så långt i förtid.

Ändå känner jag också tacksamhet. Tacksamhet över att jag fick lära känna dig. Över att få vara din vän.

Jag önskar att jag hade uttryckt det tydligare och oftare till dig.

Du kommer alltid att ha en särskild plats i min familj, en särskild plats i mitt hjärta.

Vila i Frid, Helené!

Jag och Helené i Uppsala

Andra bloggare som mindes Helené vid hennes bortgång:

Cissi (Helene ´s dotter)

Tonårsdotter (Min dotter)

Kulturbloggen

Ludmilla

Arvid Falk

Trollhare

Frk F

Daniel Brahneborg

Gunilla

Opassande

Tindra-Annette

Mina Moderata Karameller

Deepedition

Teflonminne

Evas svammel

Sugbloggen

Scaber Nestor

Kyrksyster

Madonnan

Stationsvakt

Puppe

Oväsentligheter

Beas tankar

Kamferdroppar

Signerat Kjellberg

Bisonblog

Soulsister

Jardenberg

Thomas Hartman

Jigartala

Bloggtidningen

Kattkorgen

Mumlan

Karolina Lassbo

Bloggstafetten

Schmut

Kortare Tankar och Updates

Darkangel och Mumma

Agge the little angel

Pysan

Vendettanbettan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Till minne av våra döda bloggvänner

heleneskistaashx-225x300

Alter Ego ´s begravning. Vila i frid.

Igår fick jag besked om att en bloggvän gått bort i en våldsam bilolycka. Hon var i samma ålder som mig. Även hennes dotter (8 år) slets bort från det här livet, medan den yngre sonen (7 år) finns på sjukhus.

Jag kände inte Tea. Vi stod inte alls varandra nära, men vi kände till varandra och vi ”snackade” ibland på Twitter. Vi läste varandras bloggar ibland. Jag kan därför inte känna den där oerhörda sorgen, som de som stått henne nära, känner. Men jag känner sympati för dem som mist en vän. Jag känner också sorg över att unga människors liv tar ifrån oss, allt för tidigt.

Det uppstod en liten diskussion igår på Twitter, huruvida man kan ”sörja” någon man inte riktigt känner. Det tycker jag visst att man kan. Naturligtvis inte så som de som stod riktigt nära kan sörja, de närmaste anhöriga och nära vännerna. Men visst kan man sörja någon som man känt till, på samma sätt som man kan sörja en ”känd” person.

Jag sörjer därför att Tea inte längre finns med oss här på jorden. Jag sörjer att hennes liv tog slut så hastigt.

Det finns ett uttryck i Gambia när någon dör som säger: ”Vi är ingenting på den här jorden”. Ofta säger man bara: ”Vi är ingenting”.

Jag tycker om det uttrycket, för att det för mig betyder ungefär: ”Vilka stordåd vi än uträttar på jorden, så när vår stund är kommer, så kan vi inte ändra på det. Då är vi inte någonting längre!”

En av anledningarna till att jag tycker om uttrycket är för att det visar vår hjälplöshet på jorden. Särskilt förra året när min f.d. man gick bort, så tog jag till mig det uttrycket, för att han inte var redo att dö. När hans tid väl var kommen, spelade det liksom ingen roll vad han ville. Som troende sätter jag även detta i relation till min tro. Att Gud/Allah är större än oss människor och att vi är så små och obetydliga när det gäller vår död.

Inte helt otippat väcker Tea ´s bortgång, mina minnen över min egen stora sorg över att förlora Alter Ego (Helené), en av mina närmsta vänner och även en kär bloggvän. Det är nu snart ett år sedan vi miste Helené (10:e December) och det händer fortfarande att jag lyfter luren för att ringa henne och berätta saker som händer i mitt liv. Men precis som jag är övertygad om att Helené hållit kontakt med mig, när det behövts, så hoppas jag att Tea kommer att göra det med de som stod henne nära.

Samlat inlägg för oss som minns Tea, kan du läsa HÄR!

Lallis var en av de som stod närmare Tea.

Om den hemska olyckan kan du läsa HÄR och HÄR!

I Fredags hade vi vår sista konversation på Twitter och den gällde hennes sista blogginlägg. När jag nu läser den kommentar jag lämnade där, så känns det märkligt, då innebörden blivit en helt annan, än när jag skrev den. På Söndag kväll lämnade Tea och hennes lilla dotter det här livet. Vem Tea var, har hon själv beskrivit HÄR!

Till er som stod Tea nära beklagar jag verkligen sorgen och jag saknar ord för att beskriva den sympati jag känner för er!

Jag vill också passa på att nämna att när jag miste Helené så var det en stor tröst att så många andra i bloggvärlden mindes henne och skrev om henne, det gav mig tröst i min stora sorg. Hoppas ni som stod Tea närmast också kan känna den trösten när ni läser bloggvärldens kondoleanser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ett hjärtligt besök

Jimmy, Mabou och Isatou i Torsdags. Mabou var så lycklig över att träffa Jimmy igen efter så lång tid och jag kände en lättnad över att se honom sitta i min soffa igen!

Den gångna veckan har det varit mycket glädje i sorgen. Förra året vid den här tiden kände jag bara sorg, sorg, sorg. Från Augusti 2008 fram till vårkanten så hade vår familj en mycket tung tid. Jag delade med mig på bloggen en hel del av det.

Det fanns en del ljuspunkter också, men på något underligt vis så försvann en del av glädjen i skuggan av all sorg.

De två specifika tyngsta sakerna som skedde var att först Lamin, min f.d. make gick bort efter en tid med obotlig cancer. Strax därefter gick min väninna Helené bort. (10:e December) När Helené gick bort så var hon den person utanför familjen som jag hade mest kontakt med och hon var en av mina tre närmsta vänner.

I Torsdags, när jag som bäst höll på att förbereda Mabou ´s Halloweenfest, kom så Helenés son; Jimmy på besök.

Vi pratade en hel del. Bland annat om mina upplevelser med fjärilar. Jag berättade också om att jag var så glad att Helenés blogg hade återskapats.

Jimmy blev förvånad. Han kände inte till att bloggen hade återskapats, trots att jag mailat honom en hel del om detta. Han ursäktade sig med att han nog hade en hel del olästa mail…

Hur som helst så blev Jimmy så otroligt glad över det här med bloggen. Han upprepade sin tacksamhet massor av gånger och att det var det här Helené ville. Han sa att han mått så dåligt över att de hade ”missat” hela den här grejen med bloggen och att den sedan stängdes ner!

Jimmy sa flera gånger att han var så glad över att han kommit, att vi hunnit prata, att han tyckte han fick så många klarheter. Han berättade att han hållit på att bli tokig hela sommaren på fjärilar som jagat honom i lägenheten och ”stalkat honom”, men inte relaterat det till sin mamma.

Han berättade också att han förlorat så mycket inspiration till musiken när Helené gick bort, då det var hon som stöttade honom i det och gav honom energi och ideér samtidigt som hon hjälpte till så mycket med allt praktiskt!

Jag kände att jag, trots att jag inte insett det innan, faktiskt gav Jimmy en del svar på frågor han behövde höra, att jag gav honom en större bild av hans mamma än han kanske förmått se själv. Jag önskar verkligen att dessa svar, så småningom kan ge Jimmy den ro och den energi han behöver för att återuppta sitt musikengagemang.

Jimmy och Next 3 ´s bidrag i den Svenska uttagningen av Melodifestivalen 2009

Intervju med Next 3 inför Malodifestivalen

Urdrag ur ett DETTA blogginlägg:

”Jag vill tacka Per Gustafsson som överlåtit domänen till Helenés efterlevande.

De senaste dagarna har följande personer jobbat hårt för att återskapa Helenés blogg:

Jocke Jardenberg

Tobias Karlsson

Thord Daniel Hedengren

Jonathan Sulo

Simon Sundén

David Hall

Patrik Fältström

Anders Thoresson

och till sist, men inte minst Sofia Mirjamsdotter själv, som gjorde detta möjligt!!

Jag är er evigt tacksam och jag är övertygad om att Helené ler stort i sin himmel. Jag vet att Helenés vilja var att hennes blogg skulle finnas kvar för oss efterlevande.”

Ã…terigen: TACK till er som gjorde detta möjligt!!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fotbollsfrun har fel, inte bara kändisar kan leva vidare…

Fotbollsfrun, Malin Wollin har fel, det är inte alls bara större stjärnor som kan leva vidare. Världen kryllar av personer som visserligen inte nått en stor berömmelse för sitt skapande, men som ändå hade något viktigt att säga. Något som vi efterlevande inte bara av sentimentala skäl vill läsa vidare om, men som faktiskt haft åsikter och debatter som gjort skillnad för många människor.

En sådan människa var min vän Helené. Hon gjorde skillnad i människors liv. Både i ord och i handling. Det blev, precis som med många berömda människor ännu mer konkret och uppenbart när hon lämnade jordelivet.

Helené var en fantastisk person på många vis, för hon var engagerad och hon hade talets gåva. Helené var sällan tyst. Helené var också en krävande person. Det tror jag inte minst hennes fyra barn kan vittna om.

Även som min vän var hon krävande. Helené ville se handling. Men hon ville inte bara se handling från andra, hon fanns också där ”efter stormen”. Hon peppade, tröstade och fanns där. En axel att luta sig emot.

När Helenés blogg ”försvann” p.g.a. ett missförstånd, en obetald räkning, som vi trodde hon betalat, då hon pratat mycket om det, men uppenbarligen inte hann med, innan döden tog henne med sig… Då kändes det lite som att mista Helené en gång till, eller i alla fall som om mer av henne försvann. Det var inte Helenés vilja.

De senaste dagarna har varit märkliga, som Ludmilla, skulle ha uttryckt det.

Debatten på nätet om Alter Egos domän har varit omfattande. Samtidigt som jag inte la mig i diskussionen så mycket ur teknisk synvinkel, då mina tekniska kunskaper är extremt knapphändiga (det finns oerhört många kunniga personer som jag överlåtit detta till) så har jag mer berört detta ämne ur en personlig vinkel. Jag skrev om fjärilen som stalkade mig här hemma.

För några dagar sedan (jag tror det var i förrgår) meddelade Mymlan mig om att man var en grupp som fått kontakt via Twitter, som försökte återskapa Helenés sida. Jag var helt överlycklig. Jag meddelade Mymlan nästa morgon att fjärilen inte hade synts till sedan hon meddelade mig om att de höll på att återskapa bloggen. Det var inte riktigt sant, för historien tog inte slut där.

Mabou (7) berättade för mig att på kvällen hade han släppt ut ”Helené” (=fjärilen). Jag tyckte det kändes lite underligt att den inte satt i taket ovanför min säng och vakade över mig längre. Jag hade vant mig vid att den hade gjort det flera kvällar de senaste dagarna. Jag sörjde lite att OM fjärilen varit ett budskap från Helené, så hade jag inte hunnit ta farväl… På morgonen hade jag lite kontakt med Mymlan igen och meddelade att jag inte sett fjärilen igen, sedan hon skrivit meddelandet kvällen innan om återskapandet av Helenés blogg.

Nu tror ni antagligen att jag är helt galen, men PRECIS när jag skickat meddelandet, så landade fjärilen precis bredvid min stol, på golvet. Jag tog en bild:

När jag tagit bilden, så flög fjärilen upp och flög hårt, hårt mot balkongdörren upprepade gånger, så det lät hårt i fönsterrutan i balkongdörren. Jag klev upp, förvånad är bara förnamnet, öppnade balkongdörren. Fjärilen flög ut och sedan dess har jag inte sett till den.

Jag vill tacka Per Gustafsson som överlåtit domänen till Helenés efterlevande.

De senaste dagarna har följande personer jobbat hårt för att återskapa Helenés blogg:

Jocke Jardenberg

Tobias Karlsson

Thord Daniel Hedengren

Jonathan Sulo

Simon Sundén

David Hall

Patrik Fältström

Anders Thoresson

och till sist, men inte minst Sofia Mirjamsdotter själv, som gjorde detta möjligt!!

Jag är er evigt tacksam och jag är övertygad om att Helené ler stort i sin himmel. Jag vet att Helenés vilja var att hennes blogg skulle finnas kvar för oss efterlevande.

(Tyvärr verkar jag inte kunna se bloggen, eftersom jag tömde catchen för att se sidan och när jag sedan startade om datorn får jag detta meddelande: ”No input file specified.” Om någon vet hur jag ska göra för att kunna se Helenés blogg igen, så får ni gärna meddela mig!)

Men här kan ni andra läsa Helenés blogg: resonerar.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Budskap från andra sidan?

Just den här fjärilen har stalkat mig sedan i Lördags morse

Jag tror att det finns en mening med i stort sett allt. De flesta dåliga saker för i slutänden med sig även något positivt. Jag tror också på vissa övernaturliga krafter.

Jag har förstått på senare år att fjärilar ses som tecken från folk i ens närhet som har gått bort.

I början av sommaren när jag skulle cykla hem från jobbet, så såg jag den gulaste fjäril jag någonsin hade sett. Den var inte så där ljusgul som citronfjärilar brukar vara, utan den var sådär knalligt gul. Faktiskt gulare än en citron. Fjärilen följde efter mig en bra bit på vägen hem och den flög väldigt, väldigt nära. Trots att vi har mist nära anhöriga under det gångna året, tänkte jag faktiskt inte på dem, utan jag tänkte direkt på Linnéa (Ludmillas dotter som gick bort för drygt ett år sedan). Linneá som känns som en del av mitt liv, trots att jag aldrig har mött henne personligen.

Kanske är det min hjärna som spelar mig ett spratt, men tanken på den gula fjärilen och Linnéa har jag inte kunnat släppa.

Jag har pratat lite med Mabou (7) om det här med att fjärilar anses vara en symbol för döda anhöriga. Så en dag ropade han: ”Mamma! Jai ´s pappa sitter här i vardagsrummet!”

När jag kommer in i vardagsrummet så sitter det en kolsvart fjäril där…

I Lördags när jag var barnvakt så kommer jag in i köket för att göra frukost till oss alla. Då sitter fjärilen på bilden ovan mitt på köksbordet. Jag går nära och den flyttar sig inte. Så småningom börjar den flyga runt i lägenheten och den kommer upp i mitt ansikte flera gånger, så jag får ”vifta bort” den. Jag säger till barnen att det här måste vara något slags budskap från Helené. Inget djur skulle bli så närgånget mot mig och ingen människa heller, förutom Helené.

Fjärilen dyker upp till och från under dagen. När jag ska gå och lägga mig, har Mabou lagt sig i den andra delen av min dubbelsäng. Så säger han: ”Mamma! Titta! Helené sitter i taket”. Jag tittar upp och där, precis ovanför min säng, på den sida jag sover, sitter fjärilen.

På morgonen när jag vaknar, tro det eller ej, men fjärilen sitter kvar på precis samma ställe. Sedan var den borta någon dag, men igår kväll när jag gick och la mig så satt fjärilen på samma ställe igen. Helené skrev en gång om skyddsänglar, tyvärr tror jag inte inlägget finns kvar på nätet. Men själv känner jag mig säker på att hon ibland dyker upp här hemma, som en slags skyddsfjäril.

Eller så finns det bara i min hjärna, men i så fall är det gott nog för mig. Jag vill gärna ha mina bortgångna nära mig, även om det bara är i mitt huvud…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , é, , , éa,

Alter Ego ville inte bli en reklampelare för blekta tänder

Jag vet att livet måste gå vidare. Jag vet att man inte kan leva kvar i det förflutna, ändå ger det mig fysisk smärta att läsa hur domänen som Helené skrev på, används idag. Jag har haft ont i magen och känt ett lätt illamående sedan jag läste det och gick in på hennes gamla sida och såg att det nu används som reklam för att ta lån och bleka tänderna… Det var så INTE Helené.

Mymlan skrev om det här nyligen på bloggvärldsbloggen och det gjorde jag också. Om att finnas kvar på nätet efter sin död. Jag vet att Helené (Alter Ego / Alma Mater / Hulda i Norrköping) ville finnas kvar på nätet. Men ett missförstånd gjorde att det inte blev så.

Nu har ett företag köpt upp hennes gamla domän och vill att vi ska bleka tänderna och att vi ska ta lån. Jag önskar att det i alla fall handlat om andra saker. Juridik, kvinnojouren eller något annat som stod Helené nära, som tagit över domänen. Nu blev det inte så. Jag vet inte om det här företaget är medveten om dess tidigare ägare, eller om det är en tillfällighet?

Det är nu åtta månader sedan Helené gick bort. Ã…tta månader låter ju ganska länge, men jag upplever ändå att det är alldeles nyss jag miste en av mina allra bästa vänner.

Vila i Frid Helené. Från mitt hjärta!

Fann precis ett gästinlägg som Helené skrev i min blogg vid hennes och hennes sons sista besök hos mig i Uppsala för drygt ett år sedan.

Det beskriver väldigt väl vår nära vänskap.

Tillägg: Det var Mina moderata Karameller, som först skrev om hur hon blev illa berörd av att Alter Ego konstant dyker upp på hennes facebook; Men hon lever inte längre…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Alter Ego ´s bortgång från IRL och bloggvärlden

jagoheleneashx

Mymlan skriver på bloggvärldsbloggen om Alter Ego ´s bortgång och om att finnas kvar på nätet efter man har dött.

För er som inte läst min blogg så länge kan jag snabbt förklara (kan tyvärr inte länka, sorry Helene, då de flesta av mina gamla inlägg inte förts över till denna blogg ännu,) lite snabbt:

Alter Ego var en bloggare som tillhör en av de allra, allra första. Hon och jag bloggade ”parallellt” och oftast om väldigt skilda saker!

För att göra en lång historia kort, så kände vi till varandra i bloggvärlden och kommenterade hos varandra ibland, men så småningom blev vi presenterade av en annan bloggerska, nämligen Vendettanbettan, för flera år sedan. Vi fann varandra direkt och vår vänskap började med att Helene (som Alter Ego egentligen hette) i stort sett flyttade in till mig under flera veckor.

Helene och jag blev som systrar. Hon i Norrköping och jag här i Uppsala. Vi pratade i telefonen flera gånger i veckan. Hon kom nära mig och mina barn och blev lite som en ”extramamma” eller storasyster för mig.

Hon var också den person som startade upp en egen domän åt mig och underhöll den med design och tekniska grejer som jag inte förstår och dessutom är helt ointresserad av att lära mig.

Helene var en mycket bestämd kvinna. Det var ingen kvinna man sa emot, för hon hade svar på precis allt. I bloggvärlden var hon dessutom väldigt kunnig.

Hon tjatade på både mig och Vendettanbettan om att vi skulle ”länka, länka”… Haha, vi brukar skratta åt hennes skällande och gormande nu. Hon förklarade tålmodigt men bestämt att bloggande handlar om att länka. ”Man KAN inte länka för mycket i bloggvärlden”, sa hon.

Jag vet att jag tröttar ut några av mina läsare med mitt eviga länkande, även om de allra flesta verkar tycka att det är positivt då det finns en möjlighet att följa med ”bakåt” i texter jag skriver, om man är intresserad, samtidigt som man slipper läsa upprepningar, då jag helt enkelt lägger ut en länk.

Nåja, Helenes uppläxande om länkar, blir nog svåra att ta ur mig, för hon tjatade om det i flera år, tills hon tyckte jag var ”full-lärd” i länkandet! Men hon slutade aldrig att visa sin ilska över de som var dåliga på att länka.

Well, jag ska försöka att inte bli allt för långrandig, men kontentan av det hela är att Helene blev en av mina tre allra närmsta vänner och faktiskt den vän jag hade mest kontakt med. Ibland var samtalen flera gånger om dagen, men det gick aldrig mer än 3-4 dagar mellan våra samtal.

För bra precis ett år sedan fick Helene beskedet att hon hade cancer. Hon berättade att hon kände själv att hon inte hade så långt kvar…

Den 10:e December rycktes hon ifrån oss. Jag var inte alls förberedd. Vi hade precis gått igenom ett dödsfall i familjen (också cancer) och jag hann aldrig förbereda mig för Helenes bortgång, även om hon påtalade ofta att hon hade mycket kort tid kvar.

P.g.a. hennes sjukdom kunde hon naturligtvis inte fortsätta sköta och uppdatera min blogg. Hon tjatade hela tiden om att jag skulle försöka hitta någon som kunde ta över efter henne, men jag vägrade att ”byta ut” Helene. För så kändes det just då. Jag sköt allt ifrån mig och hoppades att läkarna hade helt fel eller att hon helt enkelt överdrev för mig. Eller kanske, kanske hoppades jag att ett mirakel skulle ske…

Hur som helst (f-n, jag lyckas inte skriva kort ändå, fast jag försöker) så blev jag en mycket nära vän fattigare när Helene gick bort. Ibland känns det så overkligt! Hon brukade alltid besöka mig några veckor på somrarna och i år… ja, i år känns det så oerhört tomt…

Jag saknar Helene något enormt och en stor plats i mitt hjärta kommer att förblir ett tomrum, utan Helene.

Mymlan skriver om Helene i ett inlägg som handlar om vi vill finnas kvar på nätet om vi dör. Det är en svår fråga, som vi alla måste ta ställning till själva och jag tror också det är viktigt att vi gör det!!

Helene och jag var rörande överens om den saken. Vi ville vara kvar på nätet även om vi dör. Vi ville att våra texter skulle leva vidare. En del är kanske inte mycket värda, men både Helene och jag trodde att vi hade en del saker vi delat med oss i texter, som kunde vara intressant för världen att läsa, även om vi gick bort.

Helenes sista veckor pratade hon ofta om att hon skulle komma sig för att betala sin domän, så den kunde finnas kvar när hon dog. Hon hade verkligen accepterat att hon inte hade länge kvar, även om jag vägrade ta in det…

När Helens så gick bort, var jag i kontakt med hennes barn och berättade om att hon pratade om detta. De sa i sin tur att de hittat papper som visade att hon betalt domänen redan, vilket så småningom visade sig vara fel och domänen stängdes av.

Långt senare vet jag att hennes dotter skulle kolla om det fanns något att göra, men jag tror det var för sent…

Mina Moderata Karameller var den som först skrev om Alter Ego i det här ämnet. Hon tycker inte det känns så bra att få meddelanden på Facebook angående att acceptera Alter Ego som vän där…

Nu säger jag det, en gång för alla: om jag skulle gå bort, så vill jag ha mina texter kvar på nätet, även om jag hoppas på att få leva många, många år till!

När det gäller Alter Ego, så vet jag att hennes önskemål var att få vara kvar på nätet. Nu blev det inte så, p.g.a. ett missförstånd. Men varje gång jag ser någon (Mymlan och Mina Moderata Karameller i detta fall), så blir jag glad och ledsen på samma gång. Jag blir ledsen för att en tagg sticker till i mitt hjärta, när jag påminns om att hon inte finns kvar.

Jag kan heller inte låta bli att blogga om henne när jag läser någon annans blogg om just Helene!

Men mest av allt blir jag glad och stolt. Glad över att ha fått vara en nära vän till Helene och glad över att folk kommer ihåg henne. Jag vet ju att hon ville vara kvar på nätet efter sin bortgång och nu när hennes blogg inte kan vara det, så är jag i alla fall glad över att hon lever kvar på nätet i form av att folk bloggar om henne!!

När jag tog emot Stora Bloggpriset fanns Alter Ego i mitt hjärta och i mina tankar. När jag nu precis fått en ny blogg, finns hon också i mina tankar. Jag hör hennes röst när jag funderar på hur jag vill ha bloggen. Jag tror mig veta vad hon skulle ha gillat och vad hon inte skulle ha gillat…

Alla händelser som sker i bloggvärlden, så tänker jag på vad Helene skulle ha sagt eller tyckt! Så på det viset lever hon faktiskt med mig.Naturligtvis inte bara när det gäller bloggen, men på något sätt blir Helene mer levande i mig när jag tänker på henne i samband med bloggandet, trots att vi hade så väldigt mycket annat gemensamt… Kanske för att det var så vi först fick kontakt?

Men det är inte helt sant att Alter Ego är borta från bloggvärlden och nätet. Hennes gamla blogg på AB finns ännu kvar. Där hette hon Oral Ventilation. Och jag måste säga att det är en enorm tröst att gå in där ibland och läsa hennes ord. Jag hör hennes röst när jag läser, inom mig…

Särskilt tröstande är det att läsa hennes sida, när jag vet att hennes önskemål var att hennes ord skulle leva vidare på nätet, även efter hennes död…

Hur tänker du? Vill du leva kvar på nätet efter din död?

R.I.P. Helene!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,