Boktips: Niceville

Det finns böcker och så finns det Böcker med stort B. Men nu pratar jag om ”The Book”!!

Den bok jag talar om är Niceville av Kathryn Stockett och utspelar sig i Mississippi under 60-talet.

Underrubriken till boken är följande: ”Tre kvinnor, två världar, en historia” och det är en mycket bra sammanfattning i en mening av den här boken.

Boken handlar om hemhjälpen Aibileen som har mist sitt enda barn, men uppfostrat 17 vita barn som hemhjälp under sitt liv. Det handlar om kärleken till dessa barn, som sedan växt upp från att älska, avguda och se upp till henne, till att förakta och se ned på henne för att hon är svart.

Det handlar om den rasism och förnedring som många svarta hembiträden i Södern i USA blev utsatta för under 60-talet och som lade grund för mycket av hur samhället ser ut idag.

Boken handlar även om hemhjälpen Minny, som försöker foga sig i att bli behandlad som mindre värd och med respektlöshet och förakt, för att hon så väl behöver sitt arbete, samtidigt som en kokande ilska sjuder inom henne, som får utlopp när hon inte längre klarar av att hålla den inom sig. Om dess konsekvenser för både henne själv och sin familj. Det handlar om en inneboende stolthet som någonstans lever kvar, trots all förnedring och kränkande behandlingar hon tvingats utstå.

Den tredje huvudpersonen i boken är den vita societetsdamen Skeeter som återvänder hem till Mississippi, efter avslutade studier och upptäcker att den svarta hemhjälp som uppfostrat henne inte längre finns kvar i barndomshemmet. Det handlar om Skeeters tröstlösa försök att få tag på var den kvinna som uppfostrat henne tagit vägen och varför hon inte finns kvar i barndomshemmet. Skeeter möter med tiden de svarta kvinnorna som arbetar i hennes och hennes väninnors hem med andra ögon efter hemvändandet. Hon bestämmer sig för att skriva en bok tillsammans med flera av dessa svarta kvinnor. Förläggaren menar att det är ett omöjligt och mycket farligt uppdrag som kommer att vara resultatlöst eftersom ingen av dessa kvinnor kommer att berätta sanningen för Skeeter och om någon mot förmodan skulle göra det, så är det ett livsfarligt försök, då kvinnorna riskerar sina liv bara genom att prata med Skeeter om dessa saker.

Boken är en viktig berättelse för svarta människors kamp mot rasism både i dåtid och nutid. Den är en viktig del av historien och även om det är en roman så finns det många delar av den som direkt kan överföras till verkliga händelser. Historien är mycket bra i separerade delar, men där finns också en grundhistoria som är mycket bra och som dessutom ger ett välskrivet sammanhang och ett samband som binder historien samman till en totalt mycket intressant bok. Boken är inte särskilt förutsägbar, vilket gör den mycket spännande.

I boken finns även många inslag av humor och jag skrattade högt vid många tillfällen, även om romanen är ett drama i grunden.

Jag ger boken fem Afrika av fem möjliga, så vänta inte, utan läs den om du missat den. En film har även gjorts med boken som utgångsläge och den vill jag gärna försöka se, även om recensionerna talar för att den inte går att jämföra med boken.

Om du bara ska läsa en enda bok det här året, då måste du läsa den här!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Pigdebatten; Afrika-Europa. (Eller att ta reda på sin egen skit!) // Tonårsmorsa.

När jag skrev bloggen nedan om LÖSNAGLAR så kom jag osökt att tänka på den s.k. ”pigdebatten”. Som arbetarkvinna ut i fingerspetsarna så har jag alltid haft lite svårt för tanken på att anställa någon för att ta reda på min skit. Städning anses nedvärderande i vår kultur. Den allmänna uppfattningen verkar vara att städning är lågstatus på alla sätt och vis, samtidigt som det är status att ha det rent och snyggt omkring sig. En av mina bästa väninnor med ursprung från Sverige och Kenya berättade när vi var unga om hennes pappa som arbetade i Zimbabwe och hade tjänstefolk. Jag tittade förvånat på henne eftersom jag vet att hon inte är den typen som själv skulle ha det här i Sverige och hon förklarade att: ”Det där är annorlunda i Afrika, där är det en självklarhet att han har tjänstefolk!” Jag hade själv varit i Afrika vid den tiden, utan att komma samhället tillräckligt nära för att förstå det där…

Några år senare flyttade jag ner själv med mina två äldsta döttrar (de andra två barn var inte födda ännu). Jag ville leva i samhället för att se hur jag skulle klara det.

Jag ville testa mig själv. Jag tvättade för hand, även tygblöjorna, då jag hade två blöjbarn (Binta använde bara på nätterna) var det INTE a piece of cake!! Tvärtom! Det var äckligt, otrevligt, tungt och det gjorde ONT!! Jag blev visad hur man kunde tvätta för hand på ett effektivt sätt, och knogarna var konstant blödande de första månaderna. När jag tvättade jeans och badlakan grät jag av smärta.

Många Gambianer kom och erbjöd att de skulle ordna en ”tvätterska” till mig, för att de kostade inte mycket menade man. Det kostade ca: 6 Dalasi (Ca 2 kronor och 50 öre) per tjog med kläder + tvätttvålen som de använder och när de som tvättade var klara så hade de inte bara tvättat kläderna, utan även torkat och strukit tvätten. Men jag var envis. Jag skulle visa att jag kunde själv, dessutom ville jag inte få som rykte att jag var en ”bortskämd, vit tjej som kom och utnyttjade befolkningen”. *S* Jag var nyss fyllda 21 år och envis som synden!

Efter ett par månader så slutade knogarna blöda, det blev förhårdnader i stället och jag kände mig som en stark urkvinna! Jag hade klarat mitt prov!

Jag hade en manlig släkting till barnen som bodde granne med mig och han lejde alltid i väg sin tvätt. När tvätterskan kom och hämtade tvätten hos honom, så vågade jag aldrig se henne i ögonen. Jag tyckte det var genant att hon fick göra ett så slitsamt jobb för ”småpengar”. Det kom regelbundet tjejer hem till mig och erbjöd sig sina tvättjänster, eller städtjänster! Stolt tackade jag alltid nej.

I slutet av min vistelse så fick jag dock höra av en vän att folk ”pratade om mig”. Nej, de sa inte att jag var en bortskämd tjej. De tyckte jag var SNÅL!! Snål och girig och missunnsam…

Jag tappade hakan. Mycket har folk kallat mig genom åren (skitmamma är bara ett smeknamn, haha) men snål, girig och missunnsam var inte ett av de!

Nåja, det visade sig att i Gambia (kan inte tala för alla Afrikanska länder, men jag vet att det är så i många länder i alla fall) så anses det att om man har råd så ska man anställa folk, för att även ge dem en möjlighet till inkomst och egen försörjning. Det låter så logiskt nu!

De ansåg att jag hade mycket pengar. (Jag hade en föräldrapenning på under 4000/månad då, men det var ju en hög inkomst där!) Men ändå städade jag, tvättade, lagade maten själv. Inga anställda. Ja, att jag tvättade trots att knogarna blödde och varade övergick deras förstånd.

Jag måste säga att idag är jag ändå glad att jag gjorde det då, för det stärkte mitt självförtroende och jag bevisade för mig själv att jag KLARAT det, men numera när jag åker till Gambia, så skaffar jag en ”liten stab” anställda. Det kan vara chaufförer, kokerskor, städare och tvätterskor. Jag försöker ta seden dit jag kommer, men det skulle kännas svårare att göra det i Sverige, för här ser man allmänt annorlunda på detta. Naturligtvis ”överbetalar” jag något, för mitt eget ”svenska samvete”, bemöter dem som ”en vän till familjen” (vilket naturligtvis förvirrar folk omkring oss). *S*

Att min egen farmor och mormor fått skrubba och bona golv som unga flickor i de ”rikas” hus och gjort andra pigtjänster gör också sitt till i min egen inställning.

Men jag tycker det ligger en logik i båda sätten att tänka. Livet är sällan svart-vitt utan med fler nyanser än vi inser! Leve nyanserna!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,