Jag vet inte om det är det här med att det närmar sig jul, eller om det är för att vinterkylan börjar slå sig till ro i vårt avlånga land, men det jag vet är att mitt hjärta stramas åt allt mer när jag ser och hör om människor som har det svårt.

Var har denna kvinna tagit vägen i kylan? Hoppas hon har fått tag på bättre skor… Foto: Fatou Touray, afrope.se
De EU-medborgare som sitter längs våra gator och utanför våra affärer är de som blir tydligast framför mina ögon just nu när det börjar bli kallt här i landet. De som sitter på marken, på en liten tunn pappkartong, jacka eller filt, timme ut och timme in och hoppas att någon ska skänka en slant. Jag försöker ge när jag kan. En slant här och där, eller en lite större slant till vissa, någon gång ibland. Ibland på måfå ibland har jag valt ut någon. Det är verkligen inte mycket jag gör, men jag tänker att om vi är många som försöker ge något, så är det ändå en tillfällig hjälp för stunden för någon annan. Allt enligt det gamla talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något…
Det är nu inte bara hitresta EU-medborgare som har det svårt. Andra hemlösa upplever samma kyla, samma hunger, samma behov av att sköta sin hygien och annat som hör till våra absoluta behov.
Liksom de flesta ”vanliga arbetare” är jag varken rik eller har något överflöd. Samtidigt kan jag känna att just nu i mitt liv, går det ingen nöd på mig eller mina närmsta. Ingen av oss lever liv i lyx, men till skillnad från många andra har vi tak över huvudet, sängar att sova i, duschar i våra bostäder där vi kan sköta hygienen. Vi har kök där vi kan tillaga mat och annat att få i oss. Vi har kläder på kroppen och garderober med kläder. Nej, det går sannerligen ingen nöd på oss och även om det inte är mycket över när lönen kommit och räkningarna är betalda, så har vi i alla fall kunnat skaffa oss det mest nödvändiga. Jag ser det som min plikt att göra något för de som inget har. Det må vara en droppe i havet, men det är det jag kan bidra med.
Jag läste i vår lokaltidning härom dagen att väldigt många barn i Sverige lever i fattigdom. Det är något jag kan relatera till än mer. Jag har varit där i perioder. Nu har jag det inte så tight och då känns det självklart att vilja stötta några av de som har det tufft. I min lokaltidning stod det att man kan köpa en julklapp för mellan 50-100 kronor i Farsta Centrum och så kan man gå och lämna in det hos några som hjälper en att slå in och så man kan meddela att man vill skänka julklappen till barn som är i behov av just en julklapp. Vad jag förstod så var samarbetet mellan affärsägarna och organisationen Giving People. Farsta Centrum och ett antal butiker skänker också upp till 100 julklappar själva.
Jag tycker det är ett jättebra initiativ som jag hoppas fler affärsägare nappar på och jag hoppas också att ni som inte bor nära just Farsta Centrum eller annan affär som hjälper till såhär, kanske kan kolla in Giving Peoples hemsida eller annan organisation som kan hjälpa till på ett liknande sätt.
På ejtiggare.se letar man mer långsiktiga lösningar för de utsatta genom att ge dem arbete. Det finns alltså många engagerade människor som försöker hitta olika vägar för att hjälpa de som befinner sig i hopplöshet, utsatthet och utanförskap. Från de flesta som lever så utsatta, kan man inte förvänta sig att de ska kliva in i gemenskapen/värmen/ett anständigt liv igen. Det är vår sak. Vi som är här inne i värmen, att sträcka ut en hand till en medmänniska och bjuda in dem. Vi måste hjälpa människor som upplever total hopplöshet att finna en väg ut ur sin hopplöshet och ekonomiska utsatthet. Det är ditt och mitt ansvar. Som medmänniskor. För om du stod där utanför och tittade in, så skulle inte heller du förmå dig att kliva över den där tröskeln och stiga in.
Allt enligt talesättet: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!
Intressanta artiklar:
Vart tredje barn med utlandsfödda föräldrar lever i fattigdom
Fyrabarnsfamiljen trängs på åtta kvadrat – så är livet som tiggare i Sverige
Så hjälper Gnosjö romer ut tiggeriet
Här kan du hjälpa till: