Gambia 2011 Del: 15

Avsked

For English, click HERE!

Vi började morgonen med att städa. Jag och F städade ur huset och sedan hjälpte hon oss att packa allt. Jag trodde jag skulle kliva upp den här dagen med någon slags lättnad. Så blev det inte. Huvudet var tungt av sorg. Jag orkade knappt tänka på att vi skulle resa och jag ville verkligen inte lämna allt.

Jag kände den där klumpen i halsen och irritation och ovilja att göra mig klar för avfärd. När vi packat klart åkte vi till Yasmina ´s för att käka något. Många av våra vänner kom dit för att göra oss sällskap.

Det ringde hela tiden. Bamba hade vi redan tagit avsked från dagen innan, men jag var tvungen att ringa och be honom om hjälp att åka till Kanifing och hämta presenter som folk ville lämna till barnen och mig.

Jag väntade också på en annan kompis från Banjul som skulle komma med grejer därifrån, som jag glömt köpa dagen innan.

Att se hur ledsen F såg ut, gjorde att den där klumpen i halsen liksom växte.

Jag hade hela tiden ställt mig in på och varit beredd på att det skulle bli så lätt att resa hem den här gången. Jag hade saknat barnen så mycket och längtade efter att börja jobba igen och efter min kompanjon.

Nu var det snart dags för avfärd och jag kände att det inte alls lockade längre. Folk ringde mig hela tiden för att ta avsked och några ringde för att de var på väg hem till oss för att ta avsked där, så vi var tvungna att åka hem.

Jai och Fansu var redan där för att lämna presenter och för att ta avsked. Jag försökte göra pinan kort och ta korta, snabba avsked för att inte hinna bli sentimental eller ledsen, som det blev sist vi lämnade Gambia och alla bara gick omkring och grät i flera timmar…

Killarna åkte till Tavern. Vi sa att vi skulle komma dit och lämna en back öl, som vi haft hemma och pappa inte druckit ur. Vi tog farväl av Jai och Fansu en gång till. Demba och F åkte med oss, de skulle lämna oss vid flygplatsen.

När vi stannade till vid Tavern så blev det lite smått kaotiskt. Flera kom fram för att säga hej då och mitt i allt, reser sig F upp och säger till mig att hon inte klarar av att åka med till flygplatsen. Vi gav varandra en snabb blick, så började vi båda gråta samtidigt.

Vi höll om varandra hårt och länge och sedan kom Steven, Lamin, Demba och alla och försökte torka mina tårar och trösta oss båda. F klev ur bilen och jag kunde inte sluta gråta.

Hela vägen till flygplatsen kände jag mig helt tom. Huvudet tomt. Hjärtat tomt. Själen tom.

Jag förbannar att man måste välja. Land. Människor. Allt. Att avståndet är så stort.

På flygplatsen är Mabou ´s farmor. Hon har kommit för att möta sin svärdotter och ta farväl av oss. Jag stålsätter mig för att inte gråta mer, men hjärtat är så tungt, så tungt.

Vi checkade in. Upptäckte att de infört airport-tax i Gambia också och var tvungna att växla pengar till en skitdålig rate. Irritationen bara stiger.

Vi kliver ombord på planet. Jag vänder mig om. Försöker ta in bilden jag möter. Afrika.

Jag vill titta ut genom det lilla flygplansfönstret. Se den röda, heta sanden för sista gången på den här resan. För sista gången på vem-vet-när-jag-ser-den-igen? Men jag kan inte. Jag klarar inte av att se den röda sanden som blivit symbolen för det jag älskar i Gambia.

Jag är jättetrött och tror att jag ska sova på vägen hem, men huvudet är så fyllt av en känsla av tomhet och sorg att min trötthet kommer av sig helt.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,