Idag är det den 21:a Mars 2012. För exakt 52 år sedan hände det något i världen som kom att påverka mig och min politiska uppfattning på många sätt, trots att jag inte ens var född då! Vissa händelser är sådana att de påverkar inte bara världen i stort, utan även oss individer på olika sätt!
Jag pratar om Sharpevillemassakern i Sydafrika 1960. Idag vill jag därför hedra alla som föll offer för den rasistiska politiken under Apartheid i Sydafrika. Jag vill hedra de som lidit av konsekvenserna av Apartheid i allmänhet, men de boende i Sharpeville i synnerhet. För att vi inte ska glömma läser jag igenom min serie om Konflikten i Sydafrika 1910-1994 och länkar till den för att ge fler möjligheten att påminnas så vi aldrig, aldrig låter det ske igen!!
* Konflikten i Sydafrika Del: 1 1910-1994 Grundandet av apartheid, parterna i konflikten och deras mål. Inledningen på rasåtskillnads- (apartheid-) politiken i Sydafrika
Den här dagen var viktig för mig. Jag skulle åka ut till ön som tidigare hette James Island men nu bytt namn till Kunta Kinteh island, sedan Februari i år (2011) då man ansåg att ön fortfarande var ockuperad av de forna slavägarna med det gamla slavägarnamnet.
Nåja, ni som läste min tidigare reseberättelse, från vår förra resa i December 2009 (går att finna under fliken ”Om Gambia” för den som missat den) vet att ett av mina mål med den resan var att resa ut till dåvarande James Island, men att det inte blev så av en massa randiga och rutiga skäl.
Men nu var resan ett måste! Vår vän Musa kom och hämtade oss redan kl. 6 på morgonen och så åkte vi in till Banjul (huvudstaden). Därifrån skulle vi ta färjan över till Barra. Vid färjan så blev vi dock stoppade av polis och hotade med att bli slängda i fängelse i tre månader, för att vi rökte (jo, jag har återfall just nu, men bara tillfälligt 🙂 ) och det var tydligen förbjudet. Han gav oss alternativet att få böta 500 Dalasi (=125 skr). Det fanns inga skyltar, vilket det gjorde utanför polisens kontor och där noterade pappa att det måste finnas minst 200 fimpar…
Nåja, efter lite diskussioner slapp vi fängelse i tre månader i alla fall… 😉
Färjan från Banjul till Barra var lite större än denna och inte riktigt lika trång…
Väl framme i Barra så väntade en chaufför på oss för att ta oss vidare till byn Albreda/Juffureh, där filmen Roots med Kunta Kinteh spelades in.
Det var trångt, men inte så farligt ändå…
Bilfärden ut till Juffureh/Albreda var både skumpig, lång och gick i hög fart. Som de flesta bilar i Gambia, saknade även denna en hastighetsmätare, så jag vet inte hur snabbt det gick, men chauffören saktade inte ens in för alla djur, förutom åsnorna och kossorna som hade en förkärlek att vistas ute på gatorna…
Väl framme i byn var det en guide som guidade oss runt och berättade om slavfortet och historien…
Kanonen är en trist men kunskapsgivande kvarlämning…
Ett monument som rests som minne över historien och slavtidens hemska förflutna. Att monumentet gjorts i svart/vitt är som en påminnelse om människans lika värde, oavsett hudfärg.
Sedan gav vi oss av ut till Kunta Kinteh island (tidigare alltså James island) i en lite mindre båt.
Vår vän Musa tillsammans med guiden och båtkillarna som styrde båten rätt.
Så här har slavfortet sett ut (detta är en miniatyr) och idag ligger stora delar av ön och fortet under vatten, men en del ligger fortfarande kvar än så länge…
Här står det om att ön har bytt namn från och med i år.
Ruinerna av det som varit fortet som många slavar hölls fångna i, blev våldtagna i och dog i. Guiden berättade om att de som var ”svagast” inte köptes upp och togs med av båtarna, men i stället för att då skeppa dem tillbaka till fastlandet, så lämnade man kvar dem på ön att dö eller kastade dem i vattnet, där de ändå gick döden till mötes… Det är förstås oerhört grymt…
I det här lilla rummet hölls de allra starkaste fångarna inlåsta. De var så många att de bara kunde stå. Det sägs dock att Kunta Kinteh var här inne ensam, då han var oerhört stark och man var rädd att han skulle starta uppror.
För övrigt så har jag sett filmen Roots MASSOR av gånger (trots att den är hela nio timmar lång). Jag har också läst boken ett par gånger, men jag tror att guiden hade fel på en punkt. Han sa att när Kunta Kinteh blev såld i USA så träffades han och Fanta igen och då hade slavägarna bytt namn på henne till Mama Bell. Jag minns inte vad som stod i boken, men i filmen är jag helt säker på att Mama Bell var en helt annan kvinna. Hon var född i USA och hade inte bott i Afrika, utan var ”född som slav”. Han (Kunta) träffade visserligen Fanta igen och jag tror hennes slavägare hade bytt namn på henne till Margreth, eller något liknande, men Mama Bell var definitivt en annan kvinna. Är det någon som minns boken? Är filmen omgjord, eller hade guiden fel? (Och jag rätt 🙂 )
Gambia ´s flagga och Frihetsflaggan
Sedan åkte vi tillbaka till land för att gå på museet i Albreda/Juffureh.
Statyn utanför museet är smärtsamt talande…
Likaså väggmålningarna…
Jag blev tagen av en del av texterna inne på museet
Binta Kinteh lever fortfarande och sägs vara Kunta Kinteh ´s barnbarn, hon ska visst vara mycket gammal idag.(I hur många led vet jag inte, men i Gambia benämns hon som ”grandchild of Kunta Kinteh”.
Ett kortare avsnitt ur filmen Roots om Kunta Kinteh!
Sedan började vi vår långa resa tillbaka. Först den långa bilfärden igen…
Därefter med färjan över från Barra till Banjul och därefter ännu en bilresa från Banjul till Kololi…
Vi var ganska trötta efter den långa färden. Dels för att det var mycket resande, men också för att det var ganska mentalt påfrestande att ha gjort dessa erfarenheter och tagit in den kunskap som vi fått under dagen.
På ett sätt var det bra att hemresan tog lite tid, för då fick man tid att smälta alla intryck och de historiska kunskaper man fått under dagen.
Sent på kvällen gick vi upp till Senegambia och käkade på Chosaan.
Det blev jätteräkor i vitlök
Och en bananasplit, sen var det dags att kyssa kudden!
Den här bloggserien jag har skrivit om Sydafrika och apartheids historia ligger mig mycket, mycket varmt om hjärtat och denna del av historien är en stor och viktig del av mitt liv och uppväxt. Även om jag grundar texten på ett gammalt skolarbete jag gjorde för ganska många år sedan, så tog det väldigt mycket längre tid att skriva det i bloggform än jag anat. Jag har läst så mycket extramaterial, för att kunna göra rättvisa länkningar och göra arbetet läsbart. Jag hoppas några har fått kunskap eller funnit materialet intressant att läsa, för då är det värt det!
Idag har Sydafrika blivit ett land där ANC fortfarande brottas med många stora problem, liksom många andra länder i världen, särskilt med kriminalitet och AIDS. Hur stor del man kan belasta apartheidsystemet för av den problematik man idag brottas med, är svårt att avgöra, men det är troligen en mycket stor del, då övergreppen mot den svarta befolkningen i Sydafrika var särskilt ingripande, råa och grova och då de pågick under väldigt många år, och avskaffades först i modern tid. Man ska inte heller glömma den undermåliga undervisning svarta skolbarn fick ända fram till 1994, vilket naturligtvis har påverkat deras inlärning och kunskaper i stort.
Övrigt om Sydafrika:
Sydafrika har många artister som jag är väldigt förtjust i. Tyvärr är mina tre favoritartister från Sydafrika alla döda:
Brenda Fassie med Mama. Jag har ingen dödslängtan, men den dag det är dags hoppas jag mina barn ska sjunga denna på min begravning, eller i alla fall att den ska spelas…
Konflikten i Sydafrika Del: 1Grundandet av apartheid, parterna i konflikten och deras mål. Inledningen på rasåtskillnads- (apartheid-) politiken i Sydafrika
Det är inte helt klart hur många som dog under Sowetoupproret 1976, men enligt Reuters lär över 500 personer ha fått sätta livet till…
Konflikten i Sydafrika 1910-1994
Grundandet av apartheid, parterna i konflikten och deras mål. Inledningen på rasåtskillnads- (apartheid-) politiken i Sydafrika
Sydafrikanska lagar delade tidigt in människor bosatta där, i fyra stora raskategorier; vita, Indier, Afrikaner och färgade.
Vita är ättlingar till bosättare som har invandrat till Sydafrika från olika delar av Europa. Invandringen skedde i olika etapper med början år 1652. Den Indiska folkgruppen grundades av arbetare som fördes till Sydafrika för att arbeta på vita bosättares sockerplantager i Natal. Indierna började anlända år 1860. Den befolkningsgrupp som fått benämningen färgade är folkgrupper med blandat ursprung och Afrikanerna är de ursprungliga Afrikanerna.
År 1948 röstade de vita i Sydafrika fram The National Party så att partiet fick politisk makt att införa apartheid. Året därpå antog man en lag som kom att utsträcka förbudet mot äktenskap mellan vita och svarta, till att gälla förbud mot förbindelser mellan vita och andra ”raser”. De följande åren skedde en mängd lagförändringar i väldigt snabb takt som gjorde att den svarta befolkningens frihet och rättigheter försämrades markant. Flera organisationer mot apartheid kom att organiseras genom åren, den största och mest kända av dessa är African National Congress (ANC). Ett annat exempel är Pan Africanist Congress (PAC) och även Defiance Campaign. Viktigt att komma ihåg är att de flesta organisationerna inte var emot vita i sig, eller krävde att de skulle flytta ut ur Sydafrika, (även om det naturligtvis fanns enskilda individer i organisationerna som var av en annan uppfattning) utan de kämpade för lika fri- och rättigheter för alla folkgrupper i Sydafrika.
Utifrån kunde man lätt se hur Sydafrikanska vita makthavare försatte sig själva i en ond cirkel, som vid flera tillfällen nådde en kulmen som utmynnade i rena rama blodbad. Jag syftar då bl.a. på Sharpvillemassakern 1960, som började som en fredlig demonstration mot passlagarna, men slutade i blodbad, då polis öppnade eld mot demonstranterna. Ett ytterligare exempel är Soweto-upproret 1976 som började med en protestmarsch av skolelever som utmynnade i att 140 personer dödades efter att upplopp utbrutit.
Inför båda dessa tragedier hade den svarta befolkningen börjat göra organiserat motstånd mot den orättvisa behandling de utsattes för av den vita regimen. Detta motstånd fick i sin tur den vita regimen att sätta in än hårdare regler och fråntog de svarta än fler fri- och rättigheter, vilket fick den svarta befolkningen att protestera ännu kraftigare. Man ska också komma ihåg att det var så sent som 1961 som både PAC och ANC beslöt sig för att ta till väpnad kamp.Detta var ett stort beslut man tog till följd av den snabbt förvärrade situationen, då man tidigare varit mycket stolta över att bemöta våld och förtryck med fredliga medel, men då man efter så många årtionden av kamp utan våld, ännu inte uppnått en enda framgång, utan tvärt om, nu blev ännu mer förtryckta, tog man beslutet om att inleda en väpnad kamp.
Sharpevillemassakern 1960 där de flesta döda i efterhand visade sig vara skjutna i ryggen…
I Mars i år (2010) var det 50 år sedan Sharpevillemassakern ägde rum…
Sowetoupproret 1976
Sowetoupproret 1976, tyvärr har ljudet i denna video plockats bort, men bilderna talar också…
När jag var en rätt liten tjej så fick jag först veta av min mamma att i Sydafrika så pågick något som kallades Apartheid (rasåtskillnad). Hon berättade för mig att apartheid i Sydafrika betydde att de svarta som bodde där, inte hade samma rättigheter som de vita. Jag var häpen över att det där med apartheid kunde få fortgå utan att någon mäktig person stoppade detta.
Det var så uppenbart felaktigt och jag blev tagen av det min mamma berättade. En dag berättade min mamma om en politisk vän som var Sydafrikan. Han hade en svart och en vit förälder och han hade fått fly från Sydafrika då vita och svarta inte fick ha relationer och den här personen var ett enda stort lagbrott. Det där var så konstigt för mig. En människa som var olaglig?
Några år senare så hade vi Operation Dagsverke i skolan. Vi skulle arbeta en dag och pengarna vi tjänade skulle vi skänka till ANC, som då var en motståndsrörelse i Sydafrika. Jag minns att jag tyckte att jag kände mig värdefull och viktig som fick vara med och delta i något som kunde göra skillnad för människor som hade det svårt och som förde en politisk kamp!
När jag blev lite äldre så började jag engagera mig mer i ANC och försökte lära mig mer om situationen i Sydafrika. Jag fick mitt första barn, Binta och jag namngav henne som första namn till Winnie, efter Winnie Mandela, Nelson Mandela ´s dåvarande fru. Jag ville ge mitt första barn ett storslaget namn.
Jag var också med i Södra Afrikagruppernas sångkör tillsammans med Lamin, min dåvarande make (R.I.P.) som både sjöng och spelade trumma (djembe).
Vi hade en hel del tillställningar, uppträdanden, insamlingar och fester till förmån för ANC. Det var en viktig del för mig med nästan bara glada minnen så här efteråt.
Så kom den där stora, häftiga dagen. Dagen vi hoppats på så stort och dagen vi nästan inte trodde skulle komma. Nelson Mandela frigavs efter att ha spenderat 27 år på fängelseön Robben Island. Han satt alltså fängslad sedan långt innan min födelse och helt plötsligt skulle han nu friges.
Vi skrattade, grät, förundrades och kände en verklig lycka! Nelson Mandela släpptes fri!!
Free at last, God almighty he was free at last!
Strax efter han frigavs, ca en månad efteråt, kom Nelson Mandela till Sverige som det första land utanför Afrika som han besökte, då hans bäste vän Oliver Tambo var sjuk och fick vård i Sverige.
Under Sverigebesöket fick jag möjlighet att möta den stora ledaren, föredömet och levande legenden Nelson Mandela. Jag har berättat om det mötet i ett tidigare blogginlägg: En hyllning till en MYCKET stor man
Åren gick. Fyra år efter frigivningen av Mandela, fick ANC till slut den politiska makten i Sydafrika. Vi fick höra om Sydafrikas svårigheter att resa sig som ett enat land efter alla år av apartheid! Men våra liv gick vidare.
En dag kom en av mina döttrar hem och frågade vem Nelson Mandela var och varför han var så viktig? Jag blev chockad. Främst för att hon då gick i mellan- eller högstadiet och hade missat en så viktig del av historien. En del som inte ens låg långt borta i historien. Jag hade genomgångar med barnen här hemma, men fortfarande upprörs jag av att det inte finns med mer i historieundervisningen i skolan.
Lika viktigt som det är att lära av historien när det gäller andra världskriget, lika viktigt är det att minnas apartheidregimen i Sydafrika och att lära av den!
Förra veckan kom min ”extradotter” hem hit och bad mig föreslå en karismatisk ledare som hon kunde skriva om i skolan. Jag föreslog genast Nelson Mandela och blev så förvånad då hennes kunskaper om Nelson och Sydafrika, apartheid och ANC var minst sagt skrala. Så till min hjälp letade jag fram ett skolarbete jag gjorde när jag pluggade på komvux för många år sedan.
I tillägg är det nu valtider och jag påmindes igen om Moderaternas politik när jag läste Häxans inlägg om Moderaterna genom historien och blev påmind om att de inte stöttade ANC, sanktionerna eller det Svenska stödet:
1960-talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC,
Jag hoppas så många ungdomar som möjligt läser denna serie, för jag kommer nu att lägga upp det i min blogg som en snabbkurs, eller sammanfattning, eller vad man ska säga. Naturligtvis är arbetet färgat av mina personliga åsikter, men det är ett relativt välskrivet arbete som jag fått ett högt betyg på.
För oss som minns apartheidregimen är det också en viktig påminnelse, då jag själv, trots att jag anser att jag var väldigt insatt på den tid det begav sig och till och med skrivit arbetet själv, fick många aha-upplevelser och minnen när jag läste arbetet igen.
Arbetet heter Konflikten i Sydafrika 1910-1994 och är indelat i fyra avsnitt, men eventuellt kommer jag att dela upp det något mer, för att det ska passa i bloggform.
Youssou N´dour är en man från Senegal som föddes 1959 i Dakar, Senegals huvudstad. Youssou N´Dour sägs vara den största Afrikanska artisten genom tiderna, även om han i Sverige blivit mest känd genom låten 7 seconds som han sjöng duett med Neneh Cherry 1994. Men Youssou N´dour har gjort sig ett större namn än så i den övriga världen. Han har bl.a. samarbetat med Tracy Chapman, Sting, Wyclef Jean, Paul Simon, Bruce Springsteen, Peter Gabriel för att bara nämna några.
Youssou N´dour är inte bara sångare, han är även kompositör, producent och bandledare för Le Super Etoile de Dakar. Musikstilen heter Mbalax i Senegal, i Gambia som en gång har varit ett land med Senegal, men som delades under kolonialtiden och Senegal blev en Fransk koloni, medan Gambia blev en Engelsk koloni. Idag är Senegal ”storebror” till Gambia och man har fortfarande samma religion, kultur, språk, musik etc. Det som skiljer sig är att Senegal är mer utvecklat och idag Fransktalande, medan Gambia, som är ett mycket mindre land i jämförelse, är Engelsktalande. I Gambia kallar man musikstilen Mbalax för Ndaga. Youssou N´dour blandar dock in många andra musikstilar och infuenser i sitt musikutövande. Bland annat Jazz och pop för att bara nämna några.
Youssou N´dour har också gjort sig känd för sitt arbete i kampen mot Malaria i en kampanj som Youssou startade i Dakar som heter ”Roll back Malaria” och startade 2005. I kampanjen har många stora artister såsom: Peter Gabriel, Baaba Maal, Salif Keita, Neneh Cherry m.fl. deltagit. En av dessa konserter har även visats i SVT.
Albumet ”Egypt” (2004) har fått mycket publicitet i världen. Dels var albumet en storsatsning och ett samarbete mellan de största artisterna i Egyptien och Senegal i ett storband, men den väckte också mycket uppmärksamhet då Youssou lyfte upp sin religion islam i projektet och ville visa på vilket sätt religionen utövas i hans hemland Senegal. Han ville ge en annan bild av islam än den bild som du (och nu?) visades upp av islam som en våldsam religion.
Youssou är en musiker som har gjort sig känd inte bara som en fantastisk sångare, utan som också har ett stort inflytande i sina uttalanden i Senegal och många andra länder. Ibland handlar det om politik och ibland om historien. Här är en dokumentär om slavön Goree i Senegal:
Nu är det inte bara Youssou N´dour som är en begåvad musiker med det efternamnet. Även den f.d. svägerskan (tidigare gift med Youssou´s bror) Vivian Ndour är en väldigt stor och duktig artist:
Vivian och Youssou i gemensamt uppträdande 2007:
Några av mina favoritlåtar med Youssou:
4.4.44 Handlar om Senegals independence day som inträffar den 4/4:
Mame Bamba:
Till sist men inte minst New Africa, där Youssou´s fantastiska röst också kommer fram på ett rättvist sätt:
Äntligen, äntligen har min ”lilla” Isatou (15) kommit hem från Gambia. Det är inte utan att vi har hunnit både längta och sakna henne som bara den! Av första anblicken att döma, verkar hon ha haft det riktigt toppen! Hon är brun (brunare), nyflätad och med ett soligt leende på läpparna!
Hon har hunnit njuta av solen, träffa släkt och vänner och hon har hunnit shoppa och även hunnit vara lite historisk och kulturell.
Jag är verkligen jätteglad över att Isa gjorde denna resa och jag är glad att hon haft det bra. Fast nu tycker jag att det är min och Jai ´s tur nästa gång. Nu har hela familjen varit i Gambia detta år, förutom jag och Jai (17), så nu tycker jag verkligen att det är vår tur nästa gång.
Lite bilder från Isatou ´s resa (alla är klickbara):
Havsutsikt hade de:
En bit av den långa, vita stranden:
James Island, slavön. På väg dit:
Färjan:
James Island:
En modell av James Island, hur det såg ut under slaveriet:
Målning på James Island:
Staty på James Island:
Ja, som ni ser, så är jag ganska betagen av just James Island!
Aftonbladet har idag en vacker och sorglig artikel om slavön Goré utanför Senegal. Artikeln är välskriven och ger en känsla av just det som Goré står för. Man visar även ett vackert bildspel från Goré. Få saker i livet berör mig så starkt som slaveriet. Därför är det lite av en skam för mig att trots att jag besökt både Senegal och Gambia, så har jag varken besökt Goré eller James Island. (slavön utanför Gambia)
En sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte besöka varken Gambia eller Senegal igen utan att besöka Goré och James Island. Jag har suttit och sett filmer och foton när mina släktingar har besökt dessa öar och jag har läst en hel del om dem och det reportage som Aftonbladet idag har om Goré ger den uppfattning som jag tidigare har fått av andra (bland andra min mamma) som besökt ön.
Slaveriet är över sedan flera århundranden. Ändå är det mycket som slaveriet startade som ännu lever kvar. Särskilt i Afrika är det något som är högst levande, trots att det varit så förintande för tidigare generationer. I Gambia finns det till exempel en stam som tillkommit av att när slaveriet upphörde, så tog sig många tillbaka till Afrika. Men många var barn, barnbarn och barnbarnsbarn till de som en gång togs som slavar, vilket innebär att när man återvände så var många ”uppblandade” efter våldtäkter av slavägarna. På så sätt finns det än idag många som är ljusare än andra Gambianer. Aku-stammen är en av dessa. Dessa människor skapade också ett eget språk med Engelskan som utgångspunkt. Idag kallas språket i vissa delar av världen för Creol. I Gambia säger man Aku.
Det jag finner mest tragiskt i Aftonbladets artikel är detta stycke: ”Här bodde kvinnorna, säger han och pekar in i ett rum med vitkalkade smutsiga väggar. Man gjorde razzia i byarna, tog hit dem, separerade familjerna och sände kvinnorna till Brasilien, barnen till Tahiti och männen till Amerika. De återsåg aldrig varandra, berättar Mister Kabo som är kurator i Slavporten.”
För dig som är mer intresserad av att veta mer om hur det kan ha sett ut under slavtiden, så rekommenderar jag varmt den gamla filmserien Rötter om Kunta Kinte. Den är viktig och som kunskapskälla aldrig sinande. Alltid aktuell eftersom den är en viktig del av vår historia. Personligen önskar jag att denna film, tillsammans med filmen Förintelsen (om andra världskriget) skulle ingå i skolundervisningen.
Ett klipp från filmen kan du se här:
Den Senegalesiske sångaren Youssou N ´dour medverkar här om ön Goreé:
2 visitors online now 2 guests, 0 members Max visitors today: 8 at 11:12 am UTC This month: 25 at 03-09-2023 03:59 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
Idag är det den 21:a Mars 2012. För exakt 52 år sedan hände det något i världen som kom att påverka mig och min politiska uppfattning på många sätt, trots att jag inte ens var född då! Vissa händelser är sådana att de påverkar inte bara världen i stort, utan även oss individer på olika sätt!
