Jag ringer upp dig. Du svarar inte. Efter några minuter ringer du tillbaka. Jag hör dig tala, men jag förstår inte dina ord. Jag vet ändå att det är du, fast jag inte känner igen din röst. Du är illa däran nu. Jag försöker säga det jag vill ha sagt. Du svarar. Jag förstår inte vad du säger. Efter att ha sagt ”va” fyra gånger ger jag upp. Jag ”hummar” och låtsas förstå. Låtsas att jag hör vad du säger.

Men även om dina ord inte når fram till mig, även om meningen av dina ord förlorar sin mening på vägen, så lyssnar jag och jag lägger in den röst du hade. Innan. Jag lägger den i mitt hjärta och blundar. Jag minns… Jag drar in luft i näsborrarna och håller ögonen stängda. Jag känner doften av dig. Av det som var du. Din doft.

Jag lägger våra vackraste minnen längst in i mitt hjärta och där tänker jag bevara dem…

Läs även andra bloggares åsikter om minnen, samtal, sorg, låtsas förstå, blundar, hjärta, doft,