Ambulanspersonal och Busschaufförer som skapar sina egna rasistiska lagar

medmänsklighet och respektDet finns mycket i vårt samhälle som upprör. Den senaste tiden har det hänt många saker som gjort mig upprörd. En av dessa är den asylsökande pojken som vägrades hjälp av ambulansförare. Jag tänker mig alltid ambulanspersonal och egentligen vårdpersonal i stort, att de är hjälpande, omhändertagande människor med ”hjärtat på rätt ställe”. Det visade sig vara en fördom jag haft som tydligen inte stämmer. Nu menar jag förstås inte att vårdpersonal generellt är känslokalla i stället, men precis som i alla andra yrkesgrupper finns det ”bra och dåliga” människor.
Ambulanspersonal%20v%C3%A4grade%20k%C3%B6ra%20en%20asyls%C3%B6kande%20pojke

En människa som inte vill hjälpa en ung pojke som precis hoppat från sjätte våningen för att försäkra sig om att han är helt oskadd, kan jag inte förstå någonstans. Vad har man för syn på människovärde då? Vad har man för syn på sina medmänniskor?

Oavsett om denna pojke har ”tillräckliga skäl” att stanna i Sverige eller ej, så krävs det inte mycket hjärnverksamhet för att förstå att det är en pojke i kris. En pojke på 16/18 år (uppgifterna går isär i olika media) som precis fått ett avslag på en asylansökan är lätt att förstå att hans värld slås i spillror. Lika lätt är det att förstå att om denna unga pojke väljer att hoppa ut genom ett fönster sex meter upp i luften, så är han förtvivlad och desperat. Kanske även deprimerad, chockad och i sorg? Som yrkesmänniska eller som privatperson: lämnar man den killen till sitt eget öde? Nej, det är vår förbannade skyldighet att hjälpa till och att övertyga oss om att han är väl omhändertagen innan vi lämnar honom alls!!

Om det var du, din bror, syster eller vän som lämnades av ambulanspersonal när du eller din närstående hoppat från ett fönster på sex meter, i kris, förtvivlan, desperation och sorg, skulle det vara okej?

Ibland är det så lätt att veta hur man ska agera, det är bara att försöka sätta sig in i en annan människas situation, man behöver inte ens ha varit i situationen själv, utan det räcker med att försöka sätta sig in i en annan människas situation och en gnutta empati, för att veta hur man ska hantera den eller stötta, hjälpa eller agera. Jag hoppas verkligen att den här personen inte får fortsätta arbeta som ambulansförare och faktiskt inte ens med människor alls. Tack till de poliser som gjorde det enda rätta!!

Aftonbladet: Vägrade ta flykting till akuten

Arbetarbladet: Ambulans vägrade ta med pojke

Nyheterna: Ambulanspersonal vägrade köra en asylsökande pojke

blågulkanvarabruntDen här händelsen är inte den enda som upprör mig, det finns fler nyheter som fått mig upprörd den senaste tiden, även om detta med pojken är en av de nyheter som gjort mig mest upprörd!!

När jag var i tidiga tonåren besökte jag Auschwitz i Polen. Det var ett besök som har satt djupa spår i mig. De stora ugnarna, rummen där en massa människor gasades till döds, den fruktansvärde filmen vi fick se under besöket med stora berg av små barns nallar, berg av guldtänder som dragits ut… Nu vill jag inte jämföra lidandet under andra världskriget med den artikel jag läste igår, men jag kom ändå osökt att tänka på hur man delade in människor efter utseende och ursprung. Artikeln jag menar kan du läsa HÄR! Man delade in personer efter hur ”svenska” de såg ut, när de skulle kliva på bussarna.

För det första vet jag att man inte kan urskilja ”svenskheten” genom att se på människor. Det finns mörka människor som är mer ”typiskt svenska” än vad många ljusa svenskar någonsin kommer att bli, dessutom borde det inte spela någon roll var man kommer ifrån, när man ska åka buss, dessutom är det väldigt fördummande att tro att folk inte ska vara medvetna om vad som pågår utan i stället ge svar som:

Men chauffören menade att det inte alls handlade om någon uppdelning på grund av hudfärg, i stället svarade han att den buss som Samer och hans kamrater åkte med var en direktbuss för dem som förbokat resan.Den andra bussen skulle stanna längs vägen och plocka upp flera resenärer.”

Som om personer med s.k. ”utländskt utseende” inte skulle upptäcka att det var en ren lögn?

Om jag inte fått berättat av min son att han inte kan välja var han ska sitta i bussen på väg hem från skolan för att någon tant inte vill sitta med en ”svartskalle”, om inte min son kommit hem från skolan, nedslagen av okända unga män med rasistiska tillmälen, om jag inte var med när min ena dotter i småbarnsåldern blev nedsparkad av en vuxen man på centralstationen med rasistiska tillmälen, om jag inte fått sååå många kryssningar med barnen och deras farmor förstörda av andra passagerare som hävdat att de inte vill ha ”svartingar vid bordet bredvid” deras, om jag inte varit med när mina svarta gäster blivit nekade tillträde till olika krogar för att de ”haft gympaskor” eller ”inte burit slips”, trots att alla vita som snabbt gick förbi oss i kön haft både slitnare gympaskor och saknat slips, glatt traskat rakt in på samma krog, om jag inte varit med om så otaligt många rasistiska situationer med mina barn, deras släktingar, mina vänner och tidigare partner, så skulle jag kanske inte ens orka eller kunna tro på alla dessa artiklar. Dessvärre är jag fast övertygad om att varje ord är sant och inte bara det, jag är lika övertygad om att det inte ens är en promille av alla gånger någon blir utsatt för rasism i Sverige, som det uppmärksammas i media.

Lika övertygad är jag om att det finns en acceptans av rasism i vårt samhälle och även att den tillåts spridas så öppet, så länge SD sitter kvar i vår riksdag. Vad är det egentligen för samhälle lever i och som vi kommer att lämna över till nästa generation?

DN: ”Vi kände oss förolämpade och diskriminerade”

DN: Chauffören har blivit bortplockad

Aftonbladet: Busspassagerare delades upp – efter hudfärg

Fatou: Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort…

Tillägg kl. 12:25: Aftonbladet Ledare: Något farligt är på väg att hända i Sverige

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Året när vi insåg att svenskar inte bara består av vita människor

blågulkanvarabruntUnder 2012 ledde många debatter till samma slutpoäng. Många debatter under det gångna året har handlat om tårtgate, Tintin i Kongo, Liten skär och alla små brokiga, piccaninnyn i Disney och mycket om nidbilder av svarta människor.

Sammantaget kan man säga att många röster har höjts mot en vit maktstruktur som alltid har varit en självklarhet för majoriteten av oss i Sverige. På samma sätt som det ansetts ”normalt” att vara heterosexuell, har många av oss haft svårt att se hur marginaliserade människor i Sverige fått kämpa för sin existens och för sina vardagliga behov i vårt samhälle. Ibland på grund av fördomar, ibland på grund av okunskap och väldigt ofta på grund av ignorans.

Jag har själv umgåtts med afrosvenskar sedan barnsben och växt upp och in i en grupp som varit hårt utsatta för rasism, trångsynthet och fördomar i vårt samhälle. Som ung är det lättare att se dessa saker. Dels på grund av att man gärna ser saker mer ”svart-vitt” i ungdomen och sällan har förmågan att se gråzoner och nyanser i samhället, men även på grund av att man som ung ofta umgås mer nära och intimt. Som ung umgicks jag mycket med vänner med olika ursprung, många med en väldigt stark medvetenhet av just utanförskap, politik, en vit samhällsnorm etc.

Det bidrog säkert på många sätt till att jag själv alltid haft ett starkt medvetande i dessa frågor och i tillägg har växt upp med en mamma som även hon alltid varit mycket medveten i dessa frågor. Sedan fick jag barn när jag var 18 år och genom deras ögon, under hela deras uppväxt har jag upplevt deras utanförskap för sin hudfärg och naturligtvis även mycket rasism i både vardagliga situationer, men även riktade rasistiska attacker, som jag ibland skrivit om i min blogg, både ingående och ibland bara omnämnt.

På så vis är inte den här debatten och tankegångarna nya för mig. Jag har levt med dessa tankegångar i hela mitt vuxna liv. Snarare har jag under det gångna året blivit förvånad många gånger över att debatten känns så ny för många och att jag upplever det som om många faktiskt har gått omkring och inbillat sig att ”hudfärgen inte spelar någon roll”. (Varför är det alltid vita som säger det?) Jag har förvånats över att det finns en massa människor i vårt land som på allvar tror att alla som växt upp i Sverige har samma förutsättningar i vårt land.

Ändå har även jag haft vissa AHA-upplevelser detta år. Särskilt under hösten när jag var väldigt aktiv i debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Bland annat blev det ett nyttigt uppvaknande för mig att jag som vit är privilegierad i vårt samhälle av det enda skäl att jag har vit hudfärg. Jag hade inte tänkt på det.

Jag har tänkt på att jag inte har varit privilegierad på grund av en massa olika orsaker och jag har tänkt på att många svarta inte är privilegierade på grund av sin hudfärg, men jag har aldrig tänkt på att den vita maktstruktur som vi lever i, gör mig privilegierad i det sammanhanget. Det har jag verkligen lärt mig av den debatt som pågått. Att se sin egen del inte bara indirekt, utan direkt.

Hur har det faktum att jag som vit är privilegierad påverkat människor i min omgivning som inte är privilegierade?

Mina barn är svenskar. De är födda och uppväxta i Sverige, av en svensk mamma och afrikansk pappa. De talar flytande svenska, har svenska medborgarskap och de är allt svenskt som man kan tänka sig, men de har i princip aldrig bemötts som svenskar av folk de möter i sin vardag. Bara det faktumet i sig är stigmatiserande.

Något som dock blivit påtagligt under det gångna årets debatter är att de inte är ensamma. Någonstans har jag alltid känt mig ensam i den här kampen. Inte helt ensam, förstås, men väldigt ensam mot majoriteten. Det har varit min familj, en del i mitt umgänge som varit väldigt medvetna och tagit dessa fajter i vardagen, men under det gångna året har jag förstått att det finns så enormt många föräldrar till mörka barn. Föräldrar som själva är afrosvenskar, vita föräldrar till bruna barn både som de fött själva eller som har adopterats. Det finns en enorm kraft i att känna gemenskap i det man själv upplever som utsatthet. Den är jag tacksam för!

Att få perspektiv från vänner, mina nu vuxna barn och människor jag mött i dessa debatter, som själva är mörka och som delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser är obetalbart!!

Det blir samma sak som med personer som på annat sätt är marginaliserade i vårt samhälle. Det gäller personer som är mobbade eller utfrusna, det gäller funktionshindrade personer, det gäller HBT-personer eller kvinnofrågor. Det är personerna som själva är utsatta som måste sätta gränserna och det är även de som måste ha företrädesrätt när vi talar om det som diskriminerar människor.

När man talar med personer som upplever sig diskriminerade, så säger de ofta att den ”dolda diskrimineringen” är den värsta, för att den öppna kan man i alla fall försvara sig emot och den ”dolda” är svårt att sätta fingret på, eller att ”bevisa”. Det är det vi ofta kallar ”vardagsrasism” som jag tycker är ett ganska dåligt ord, då rasism är rasism för mig, men ändå är vi alla ovilliga att rannsaka oss själva när det gäller diskriminering för att se hur vi själva är ansvariga för att vara delaktiga i diskriminering och att därefter kunna arbeta med oss själva för att minska möjliggörande av diskriminering av andra människor.

Man kan inte förändra andra, även om man kan påverka andra, men förändring måste komma inifrån sig själv och det bästa sättet att förbättra ett samhälle är trots allt att börja med sig själv.
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,