Inga cellförändringar den här gången…

För någon vecka sedan genomgick jag mitt livs första mammografi. Jag tror inte på något sätt att jag är en hypokondriker till vardags, men för andra gången i mitt liv (den första gången var för 18-19 år sedan) så har jag lyckats intala mig själv att jag har en livshotande sjukdom.

Som storrökare i hela mitt vuxna liv, så har jag de senaste åren inbillat mig mer och mer att jag måste ha någon typ av bröstcancer. De senaste månaderna har jag blivit allt mer övertygad. Jag har tänkt varje gång jag fått en kallelse till mammografi att jag borde gå men sedan har jag backat. Antingen har jag fått kalla fötter och inte vågat gå, eller så har jag kommit med en massa dumma bortförklaringar till varför jag inte kan gå.

Sedan jag slutade röka dagen efter min 40-årsdag i December så hade jag dock bestämt mig för att gå nästa gång. Härom veckan var jag kallad.

Jag var så nervös inför att jag skulle gå dit att jag lyckades skrämma upp mina två äldsta döttrar och mina kollegor så vi var alla övertygade om att jag skulle få ett negativt besked.

Förra fredagen kom beskedet. Jag har inga synliga cellförändringar i mina bröst i alla fall. Inte den här gången. Jag kan pusta ut. I alla fall tillfälligt.

Jag ringde de två äldsta döttrarna som jag lyckats skrämma upp rejält för att berätta den goda nyheten.

Jag trodde de skulle bli jublande glada, men där tog jag fel. Den ena dottern skrek i telefonen:

”Du är ju helt störd i huvudet! Skräm oss ALDRIG mer så där!”

Den andra dottern sa:

”Jag saaa ju det, men du är ju helt dum i huvudet som ställer dina egna diagnoser och drar dina slutsatser! Dumskalle”

Jag som trodde de skulle bli glada! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,