Reggaefestivalen mest i ord

Vendelas mamma, Mathildes mamma, Aida, Hareg och Mabou

Igår var en helt hysterisk dag. Först skulle jag städa och tvätta här hemma, eftersom jag ville få ordning en del innan mina gäster skulle komma. Då kom Binta mer eller mindre nedrusande och sa att vi var tvungna att åka ner till festivalområdet och hämta ut våra band, då vi blev medbjudna som anhöriga, eftersom tjejerna ska uppträda.

Tydligen skulle alla vi mammor vara där personligen för att hämta ut grejerna. Först och främst så skulle vi alla mötas vid stationen i Uppsala. Därefter tog vi tre mammor; Vendelas mamma, Mathildes mamma och jag som är Binta ´s mamma, bilen till festivalområdet. Tjejerna och Mabou tog blå tåget som utgår från stationen.

När vi mammor kom fram till festivalområdet så fick vi vänta ett bra tag på tjejerna, men när de väl kom så skulle vi snabbt gå och hämta ut våra band, för att åka hem igen och fortsätta stressa med allt. Trodde vi.

Först ställde vi oss i kön där det stod ”artister”. Vi väntade. Och väntade. Efter en lååång stund, så hade någon tid att ta hand om oss och meddelade då att skylten satt på fel ställe och att vi alltså stod i fel kö…

Vi ställde oss i den kö vi blev anvisade och väntade en lååång stund. Igen. Nu var vi alla väldigt stressade då alla hade mycket inplanerat för dagen. När vi äntligen kom fram, så det blev vår tur i kön, så visade det sig att våra namn hade missats att läggas in… Det börjades ringas hit och dit om vartannat och till slut fick man tag på rätt person, som fick tag på rätt person, som bad oss återkomma om 10 minuter.

Vi satte oss i gräset och bara väntade… När vi så ringde igen och så fick vi bekräftat att det var en person på väg att komma och hjälpa oss lösa det hela.

Vi väntade och väntade. Till slut kom personen som skulle hjälpa oss och det visade sig då att artistbanden var slut och de nya skulle dröja innan de kom…

Man löste det hela genom att ge oss gästband, då vi inte har något behov av något annat förrän ikväll, då man lovat oss lösa problemet!

Tillbaka till stationen, hämtade upp ”Gamla Bettan”, in älskade cykel. Hem och slänga in tvätt, hänga tvätt, dammsuga, bädda rent i sängar, blogga, röja, slänga i mig en smörgås…

När hemmet började se ut som en uppröjd krigszon, i alla fall till de största delarna, så vällde det in ungdomar. Det var Binta med hela Zumbas på fyra tjejer (Aida, Vendela, Mathilde och Binta själv), sen kom Isa med sina kompisar och även Jai och Mabou… Sen kom min mamma på besök och huset var fullt.

På en kvart låg åter kläder runtslängda, glas framtagna, löshår, plattänger, hårborstar och fullt-med-grejer-som-jag-inte-ens-kommer-ihåg.

Tjejerna danstränade och fixade sig och till slut kom i alla fall jag, mamma och Mabou iväg…

Väl på festivalen så hade vi supertrevligt! Vi träffade en hel del vänner och bekanta under kvällen, käkade gott och lyssnade på skön musik. Vi hann också fira Isatou, som fyller 16 år idag.

Flera bloggläsare kom också fram och gav sig till känna under festivalen och det är lustigt när folk känner igen en och man själv inte känner igen… Lite underlig känsla. Hur som helst, så fotade jag en del som ville vara med i bloggen också och måste tyvärr informera att flera av mina bilder helt enkelt inte fanns med i kameran när jag väl kom hem och förde över bilderna… Trist, men så är det med tekniken ibland.

Det var en hel del bilder som försvann igår, även på mig och barnen och det var trist, men det kommer säkert nya chanser…

På väg hem upptäckte jag att jag förlorat cykelnycklarna. Jag letade och letade och letade… När vi hade gett upp om att finna dem igen så såg mamsen att det glänste till mellan cyklarna, trots att det var gräs och väldigt mörkt där cyklarna stod och glatt kunde vi konstatera att det var cykelnycklarna…

Stämningen på festivalen var i stort väldigt god och trevlig. Första dagen på reggaefestivalen är avklarad och jag ser nu fram emot dag två! Framför allt Bintas och Zumbas uppträdande på lilla scenen klockan 22. 15. Håller tummarna för att jag kan bidra med lite roliga bilder och filmsnuttar efter kvällens festivalande…!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

PEACE is made

Det här med att jag sprang iväg och köpte en ny hemtelefon direkt kanske kan verka en smula hysteriskt? Ja, alltså, telefonen pajjar och *vips* så står det en ny telefon här hemma.

Grejen är att jag plockade fram en gammal telefon som jag kopplade in. Anledningen till att vi inte använder den längre visade sig ganska snart när jag satte i den. Batteriet räckte i typ mindre än 10 minuter när man pratade med någon. (Jag vet att jag sagt att jag skulle bojkotta Clas Olsson, men jag har brutit mitt löfte nu, the point is made!)

Hur som helst. När man lever med tre tonårsdöttrar (nej, en bor ju inte hemma längre, men jag tycker besöken är lite väl många och långa av henne just nu…!) så borde det inte vara så svårt att förstå vad som händer när telefonbatterierna tar slut på några minuter. Det utbryter ett fullständigt kaos. Om inte annat så får jag ett utbrott eftersom barnen snabbt pratar slut på batterierna och när det sedan ringer till MIG, då finns det inte ens batterier så jag kan SVARA i telefonen. Ja, ni förstår kanske själva…

Telefonköpet i dag var alltså ingen lyxkonsumtion, utan det var ett köp som tydde på direkt överlevnadsinstinkt från min sida. PEACE is made!!

(Nu undrar jag bara hur telefonlurarna ska få ladda i 15 timmar som det står på förpackningen, utan att någon börjar använda dem innan?)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,