DET gör mig aggressiv!

Det är inte så ofta jag blir arg. Det krävs vanligtvis väldigt mycket för att göra mig förbannad!! Men det finns två saker som väldigt lätt inte bara gör mig arg, utan riktigt förbannad! Det ena är att cykla i motvind och det andra är att frysa.

Just nu har jag frysit konstant i typ två veckor. Jag känner mig aldrig riktigt uppvärmd! Jag har ett extra element i mitt sovrum, som barnen inte är så förtjust i för de säger att det blir som en bastu där inne när jag sätter igång det några timmar. Jag har tjocka duntäcken, jag har filtar och täcken i båda sofforna för att vi inte ska frysa. Många hävdar att jag har det väldigt varmt i mitt hem, men själv går jag ständigt och fryser.

Det värsta är att jag verkligen HATAR kyla!! Trots att jag är (stolt) Norrlänning och trots att jag bor i Sverige, är född och uppvuxen här så kommer jag aldrig att vänja mig vid kylan! Eftersom jag även hatar vind och framför allt motvind, så antar jag att jag flyttade till helt fel stad i tonåren. Uppsala är nämligen helt platt och därför blåser det i stort sätt konstant här.

Det är få saker jag HATAR, men kyla och motvind HATAR jag verkligen. Jag blir arg, på dåligt humör och jag blir aggressiv. Jag vill helst köra på någon med cykeln när jag cyklar och fryser. Särskilt om jag också har motvind! Jag skulle naturligtvis inte göra det, men jag skulle verkligen VILJA göra det!

Ibland när det inte är så många cyklister ute så skriker jag av ilska när jag fryser och har motvind. Det händer till och med att jag gråter. Jag vet att det är ett oerhört barnsligt beteende, men jag i de stunderna struntar jag i det, för jag är så arg inombords att det kryyyper under skinnet på mig.

Vad gör dig så arg att det kryper i skinnet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

När telefonen ringer…

Jag är rädd. Jag är rädd för att mista.

Jag har under den senaste dryga veckan skrivit att döden har kommit lite för nära i min familj. Så nära att jag börjar känna stanken av den. Döden doftar inte. Den stinker, har jag insett.

Jag har skrivit om två personer som står familjen nära som står inför något som börjar stinka död. Jag är inte rädd för döden i sig, man jag är oerhört rädd för att mista.

Den ena personen har väldigt kort tid kvar. Den som är en nära familjemedlem. Jag tror det handlar om dagar. Eller kortare än så. Jag har inte fått något hopp om att det skulle röra sig om längre tid än så… Mitt hopp är inte så stort. Varje gång telefonen ringer fryser mitt blod till is och jag blir nästan förlamad. Orörlig. Stel. Känner dödens stank. När samtalet inte bär död med sig andas jag ut. Ett djuuupt andetag. Jag blir skrattig och känner mig lättad. Jag ber. Jag ber att det ska ske smärtfritt. I alla fall så smärtfritt som möjligt. Jag ber. Jag ber för personens kropp och själ. Men jag har inte givits mer hopp än så…

Den andra personen har kommit att bli något av en familjemedlem, fast hon inte är det. Vi började som bloggvänner några år tillbaka. Hon kom på besök. Vi blev nära. Som två systrar. Våra barn blev nära. Hennes barn, nära oss och mina barn nära henne och hennes barn… Vi har hunnit med så mycket tillsammans. Med och utan barn. Med semestrar och vardag. Med långa telefonsamtal. Många telefonsamtal. Med chattar, med en massa tok. Med besök. Med flera besök. Med ännu fler besök. Med skratt och med tårar. Med överraskningar och mer överraskningar. Hon är nu svårt sjuk. Jag hoppas, hoppas, hoppas att döden inte tänker knacka på hennes dörr. Jag hoppas hon ska besegra skiten! Jag hoppas att döden bara kommer med sitt stinkande tryne, för att sedan ge sig av, med svansen mellan benen. Jag har inte kraft nog att ta in mer än så just nu. One thing at the time…

Allt handlar om CANCER!

Jag är arg, förbannad, precis som Alter Ego själv är, när hon kommenterar Ludmilla ´s blogg, som handlar om just döden. Alter Ego har under en lång tid sökt hjälp, utan att ha blivit riktigt lyssnad på. Inte tagen på allvar. Nu är hon i stället illa däran och det gör mig oerhört ont!!

Återigen: FUCK CANCER!!

(All olikfärgad text i detta och andra inlägg är klickbara länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Smärta skapar ilska?

Jag har känt mig förbannad i flera dagar. Kritisk till en massa saker runt omkring mig, som normalt kan göra mig irriterad men inte riktigt upprörd.

Jag känner hur det liksom kryper innanför skinnet på mig… Jag undrar om det är min ryggsmärta som gör mig aggressiv och arg? Som gör att jag känner mig lättretlig? Hur som helst, tur att jag inte har kroniska smärtor i så fall, för jag skulle bli galen. Jag avskyr verkligen att känna mig arg, utan anledning.

Nu är jag verkligen trött på Lumbago. *Viftar irriterat omkring mig och får ännu mer ont i ryggen*

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,