Tolkningar av Islam och kritik mot Svenska moskeér

Mitt i debatten om Gambia så missade jag en annan het debatt. Det är svårt att hänge sig djupt i två debatter samtidigt, som båda engagerar en starkt. Då är det bra med sammanfattningar på bloggar och att kunna ”läsa igen sig” i artiklar etc.

I Onsdags visade Uppdrag Granskning ett program där de i vanlig UG-anda utrustade sig med kameror och mikrofoner för att möta representanter från tio olika moskeér i Sverige. Det var två kvinnor, varav en muslimsk kvinna och en tidigare muslimsk kvinna som ställde frågor till Imamer och familjerådgivare och andra representanter för dessa moskeér på olika håll i Sverige.

Debatt följde upp UG´s avslöjanden med en debatt.

Det som upprört både mig och många andra är dessa representanters svar när det gäller kvinnovåld, bigami och även att ha sex med sin man mot sin vilja. I motsats till Sveriges lag svarade åtta av dessa tio representanter på ett sätt som är emot svensk lag. Nu var det här fejkade fall, men det är naturligtvis oerhört olyckligt om det varit en kvinna som bett om rådgivning i just dessa frågor och blivit bemött med de svar man kunde se i UG.

Jag tycker att debatten är mycket viktig och att dessa frågor och dess problematik blir noga belysta och debatterade öppet i vårt samhälle. Det är naturligtvis inte okej på något sätt att kvinnor i vårt land ska leva efter andra lagar än vårt lands lagar. Oavsett religion, ursprung, kultur och sexuell läggning anser jag att det är viktigt att mänskliga rättigheter följs och att alla människor har rätt att välja sina liv. Det som upprörde mig personligen mest var när en av dessa representanter svarade en av kvinnorna att hon inte skulle gå till polisen för då ”kunde de ta barnen”. Denna typ av förtäckta hot är rent ut sagt fullständigt galet och helt oacceptabelt i vårt samhälle. Jag har aldrig trott på religion som ett hot för hur människor ska leva eller att begränsa oss i vår utveckling.

För mig är religion ett stöd, en tröst och tro på något som är större än oss själva. Det ska fungera som en vägledning och inte som en begränsning.

Jag tror att min tro skiljer sig från många som syns och hörs i debatten om religion, men jag tror att den är väldigt lik merparten av människor som lever med någon form av gudstro.

Nåja, debatten har berört och upprört många människor och det finns många som från olika håll har velat göra sig hörda i många olika åsikter i debatten. På Twitter utbröt något av en minst sagt het debatt i förrgår. Jag missade den också, men har lyckats läsa igen mig på lite olika sammanfattningar även där. HÄR är en av dem! HÄR är en annan!

Bahareh Mohammadi Andersson, människorättsaktivist och kvinnofridssamordnare går ett steg längre och undrar: Varför har Moderaterna en medeltidsprofet i riksdagen? Som sagt, åsikterna är många.

Själv är jag enig med professor Mohammad Fazlhashemi som talar bland annat från 09.20-10.42 in i Uppdrag Granskning och där säger mycket kloka saker. Jag har i många, många år hävdat att Islam från början var en mycket modern religion men som måste följa tidens och utvecklingens gång, vilket jag tycker många tolkare och förespråkare för Islam har missat helt. Men det är min tolkning. Och uppenbarligen Mohammad Fazlhashemi´s också.

Läs GÄRNA Cherin Awads syn på debatten HÄR!

Det viktigaste trots allt, tror jag är att respektera varandra, oavsett olikheter i åsikter och oavsett vilken religion man bekänner sig till. Eller låter bli att bekänna sig till. Alla har rätt att bli accepterade för den de är.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Själva begravningen

OBS!! Jag vill börja med att varna för att detta inlägg kan vara stötande för känsliga personer.

Igår var en svår dag. Samtidigt var det en dag av djup tacksamhet. Vi sov hos min väninna som bor väldigt nära begravningsplatsen. Vi kom dit bland de allra första. Det var jag och mina fyra barn och en kompis till ett av barnen. Vi hade valt att ha på oss Afrikanska kläder för att visa respekt till min f.d. man och tillika min dotters pappa. Normalt är inte mina döttrar särskilt förtjusta i Gambianska kläder, även om Binta (19) börjat tycka att det är lite okej i vissa tillfällen. Den här gången ställde jag bara frågan och alla tre döttrarna ville med en självklarhet ha på sig det. Mabou var något mer negativt inställd, men han fann sig ändå i det då alla andra ville ha det.

Vi stod och väntade en ganska lång stund utomhus och de människor som kom bara vällde fram. De var väldigt många. Även om det var ett sorgligt tillfälle att ses, så blev jag varm i hjärtat över alla som kom och över att träffa så många vänner och bekanta som jag inte träffat på väldigt, väldigt länge. Det fanns ett par som inte kände igen mig först (eftersom jag väger typ 40 kilo mer idag än jag gjorde för 15 år sedan). Det fanns några som kände igen mig, men inte jag dom, då de förändrats mycket, eller helt enkelt inte gjort så starkt intryck på mig på den tiden.

Men de allra flesta var folk som kände igen mig och jag dem. Det kom folk från Oslo (där jag och min f.d. en gång träffades), Göteborg, Finland, Malmö, Borlänge, Uppsala och förstås från Stockholm. En del kom som jag har bra kontakt med idag och en del kom som jag inte heller känner. Det kändes som om det aldrig slutade komma människor…

Först fick vi gå in i ett rum och se den öppna kistan. Även om vi tog farväl på sjukhuset direkt han hade gått bort, så var det ändå chockande att se lite av honom. Det var som om man äntligen insåg på riktigt att han faktiskt är borta nu. Han finns inte längre med oss…

Efteråt körde man ut kistan där Imamen bad för Lamin tillsammans med oss alla som samlats där. Jag skulle gissa på att vi under begravningsceremonin var ca: 100-150 personer. Därefter kördes kistan ner till platsen han skulle jordfästas. Man sänkte gemensamt kistan ner i det uppgrävda hålet.

Det var också en sorglig känsla och vi alla grät förstås och kände det påtagliga i att en närstående faktiskt gått bort. Därefter började flera av besökarna att skyffla jord ner på kroppen, medan Imamen läste böner. Samtidigt så stod den person som varit närmast min dotters pappa på slutet och som varje dag funnits vid hans sida, och som också är min dotters kusin och pratade med sin pappa i Gambia, som alltså är bror till Lamin som gått bort. Min dotter är också döpt efter hans fru och kusinen är döpt efter den bortgångna.

De grät förstås väldigt mycket och kusinen lämnade telefonen till mig. Det var svårt att återge något av det som skedde, då vi båda grät väldigt mycket.

Jag turades om att gå mellan mina barn och trösta och hålla om. Många vänner och besökare grät också väldigt mycket. När man skyfflat i så pass mycket jord att nästan hela kistan var täckt så la man över två grejer över graven, där man placerade några blommor som kommit. Det var inte särskilt mycket blommor, eftersom det inte är en muslimsk sed i sig, även om många lämnar blommor ändå.

Eftersom min dotter ville känna att hon var med sin pappa, så valde vi att hon la ett foto på sig själv vid blommorna på graven. Först när det skedde, så blev Mabou (6) väldigt ledsen. Han grät och gick iväg från oss och jag gick efter och vi stod tillsammans och Mabou sa att han tyckte så väldigt synd om sin syster som förlorat sin far.

Något som slog mig vid begravningen var att kistan var väldigt liten, jag tror att det kan ha varit en barnkista, för ett något större barn. Jag såg mig omkring och insåg att ingen vuxen man som var med i sällskapet skulle ha fått plats i den kistan. Den insikten påminde mig om hur mycket han förändrats fysiskt av sjukdomen och hur det faktiskt inte fanns så mycket kvar av honom när han väl gick bort.

Lamin hade fyra barn, varav min dotter var den äldsta. Tre av barnen var med vid begravningen (den fjärde hade valt att inte vara med).

Jag är av den åsikten att det är viktigt att barnen själv får avgöra vad som känns rätt för dem och vad de vill. Samtidigt tror jag att i det långa loppet så är det väldigt bra att barnen är med, då jag tror att det är lättare att kunna bearbeta det som skett. Jag är glad att mina barn valde att vara med och att delta. Jag känner att det stärkte sammanhållningen i vår familj. Jag känner också en oerhörd tacksamhet över att få ha varit en del av Lamin ´s liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,