Diskussionen och debatten om ungdomar och deras användande på nätet kommer och går. När jag nyligen börjat blogga skrev jag ett humoristiskt inlägg om hur jag hittade en msn-konversation på min dator. Det var faktiskt inte meningen att jag skulle läsa den, då jag först inte ens visste riktigt vad det var. När jag sedan insåg hade jag läst tillräckligt många ord, för att inte kunna sluta.
Jag tog naturligtvis upp det med alla mina barn senare. Att jag läst delar av konversationen, trots att jag själv var tveksam till om det var ”okej”. Därefter har jag tagit bort möljligheten att spara konversationer. Jag såg inte riktigt skälet till att ha dem kvar och dessutom kan de ju läsas i efterhand av någon man inte riktigt vill ska läsa vad man skrivit.
Inlägget får nya kommentarer lite då och då, där en del tycker att jag gick alldeles för långt och andra tycker att man ska ha koll på vad ens ungdomar gör. Själv tycker jag nog inte det är okej att läsa andras msn-konversationer, även om det är ens barn, om det inte är för att man är orolig för något. Därför plockade jag också bort att man automatiskt sparar konversationerna. Däremot så är ju inlägget skrivet med ”humor” och ”ironi” och även om jag hann läsa delar av EN konversation så läste jag dels inte klart den och dels rensade jag bort alla så snart jag insåg vad den här sparfunktionen faktiskt hade sparat. Jag tycker att msn ingår i en sådan privat del av mina ungdomars liv, som jag anser att de ska få behålla privat!
Idag skriver Aftonbladet om just ungdomars användande av Internet. Diverse olika experter ger råd om hur man ska förhålla sig till ungdomars Internetanvändande. Per Hellqvist säger till Aftonbladet att:
Av samma skäl som man inte smygläser en dagbok tassar man inte heller i barnets digitala fotspår, anser han.
Det tycker jag är en riktigt usel jämförelse! Det tycker Linda Ulfsdotter också. Hon säger:
– Många unga tror att det de skriver på nätet är privat. Men hela världen kan se vad mitt barn skriver på nätet. Varför skulle jag som förälder vara den enda som inte får läsa det?
Men det är en svår fråga. När man har en icke anonym blogg, så menar jag att det redan är ”offentligt”. Man har valt att lägga ut sina bloggtexter till allmän beskådan. I allmän beskådan ingår även dina föräldrar, arbetskamrater, chefer, vänner, fiender och alla möjliga människor. Därför tycker jag att det är viktigast att tänka efter vad man faktiskt skriver och lämnar ut, vilket kan vara en nog så svår avvägning. Särskilt om man är tonåring och kanske inte ser allt med samma perspektiv som en vuxen gör.
Lite främmande känns också diskussionen för mig, då det i och för sig var barnen som började med msn, men sedan också var de som introducerade mig i det. Det var också de som ”addade” mig till msn, utan att jag ens hade bett om det. Sedan är det ju så att jag var före dem med både bloggande och facebook och följdaktligen så var det inte jag som ”satte mig in” i deras värld, utan de som satte sig in i min…
Därför känner jag att diskussionen känns lite skev för mig. Däremot var barnen väldigt aktiva ett tag på Playahead och där bad min ena dotter mig att gå med så jag kunde ”ha koll” på vad de höll på med.
Min egen uppfattning är alltså att om man går in på nätet för att ”snoka” på sina barn av ren nyfikenhet så känns det lite underligt, men jag tycker däremot att man absolut ska kolla upp och lägga sig i om man känner en riktigt uppriktig oro för vad ens barn pysslar med. Men om ens barn är öppen med att den har en blogg och jag läser den, så kan jag inte begripa varför det inte skulle vara okej? Skriver man öppet på nätet, så gör man.
Liknelsen vid dagböcker känns helt främmande för mig! Herre gud, en dagbok ligger i en sängbordslåda, skriven för sin egen skull, medan en text på nätet är helt offentlig!!
En anonym person har kommenterat det bra på Alias Livsstilstwitter:
Andra ska ha tillgång till barnet men inte föräldrarna, vilket tjafs, sen när barnet råkar ut för en pedofil eller nåt annat då heter det att, har du ingen koll på vad barnet gör på internet. Då kräver alla en förklaring till att barnet hade ett ”privatliv” utan insyn av föräldrarna och kallar föräldrarna för oansvariga och mesiga som praktiskt taget är rädda för att kräva att dom ska få veta vad barnen gör.
Om vi känner oro för våra barn, så är det faktiskt vår skyldighet som föräldrar att se till att barnet inte hamnar i stort trubbel och kollar upp att allt verkligen är okej med våra barn. Naturligtvis innebär inte det att man har rätt att läsa sitt barns privata brev eller dagböcker, för att man får besked om att ens barn har skolkat två lektioner förra veckan.
Men sedan tror jag också att det handlar mycket om ens kontakt med barnet. Här hemma är vi ganska öppna mot varandra, jag och barnen. Det innebär att vi ofta har relevanta diskussioner om till exempel barnens internetanvändare. Vad är okej och vad är inte okej?
Ja, barnens bloggar är väldigt offentliga och de är väl medvetna om att jag läser dem. Samtidigt så skulle det kunna vara så att någon av dem öppnar en anonym blogg för att de vill skriva om mer privata saker i den om något de tycker är jobbigt, eller om en krossad kärlek, att de hatar sin mamma, eller what ever… jag skulle aldrig drömma om att sätta mig och försöka ta reda på det. För en sån blogg tycker jag ska få förbli anonym och lämna nyfikna morsor utanför.
Det finns några få texter där barnen har skrivit sånt som jag tänker att det skulle kunna skada dem om fel person läser och har därför förklarat för dem att jag tycker det är olämpligt. De har hållit med och valt att ta bort dem. Det finns också ett par tillfällen där barnen har lagt ut bilder jag tycker är mindre lämpliga och har även gett dem rådet att ta bort dem och förklarat varför. Jag har senare konstaterat att de inte håller med och de har valt att inte ta bort dessa bilder. Det känner jag att jag måste respektera.
Som förälder så ser vi kanske dessa delar i ett större perspektiv och ofta tror jag vi tänker lite mer på konsekvenserna. Samtidigt så är våra barn och ungdomar självständiga individer som måste få göra sina egna val. Det är en svår gräns. Det är väldigt svårt att vara tonåring idag, men den som tror att det är lätt att vara tonårsförälder, misstar sig gruvligt!! Vi har ju inte heller en massa färdiga svar som är ett facit på själva livet. Vissa saker, både på nätet och ute i det verkliga livet, måste våra ungdomar få göra vissa misstag själva och inse vad deras handlingar får för konsekvenser.
Malin Wollin tycker inte alls att man kan tvinga ungdomar att adda en på deras sociala medier. Det tycker inte jag heller är rätt väg att gå. Däremot så tror jag inte att särskilt många skulle neka om man bad att de skulle adda en på sin sida, för att man har ett genuint intresse i sina barns liv.
Nu vet jag att familjer och ”privata sfärer” ser otroligt olika ut från familj till familj och även från person till person, men med en bra kommunikation tror jag inte alls att det är många ungdomar som skulle bli upprörda över att mamma/pappa också har en facebook/playahead eller vad det nu är och adda eller bli addad av sina föräldrar.
Sedan tror jag att det är viktigt att ens barn har en privat sfär, där föräldrar inte har tillgång till all information, men jag ställer mig tveksam till om den privata sfären verkligen ska vara en öppen kanal på Internet?
Vad tycker du? Hur fungerar det i din familj med Internet?
Andra som bloggat om samma ämne:
Läs även andra bloggares åsikter om internet, barn, ungdomar, tonåringar, msn, konvesationer, privatliv,
…kan jag inte låta bli att inse och förvånas över att för några år sedan så var det en självklarhet att de flesta människor var antirasister. Det var liksom utgångspunkten. Medan idag är det så att vi antirasister gärna vill poängtera i beskrivningar av oss själva på bloggar, Twitter och andra ställen att vi är just antirasister. Det är inte längre lika självklart att vi som är aktiva på nätet är det. Det måste liksom förtydligas.
