Förra veckan var ju jag och min mamma med i Efter Tio på TV4, som jag ju skrev om och la upp klippet från HÄR! För ytterligare någon vecka sedan så var jag också med i nykterhetstidningen Accent, fast i själva pappersupplagan.
Även om detta ämne är något jag tycker är viktigt att lyfta fram och prata om, då missbruk och kriminalitet är så utbrett i vårt samhälle och jag även ser tydligt vilken familjesjukdom missbruket faktiskt är, så finns det fortfarande ett visst mått av skam och smärta kvar inom mig. Det är frågor som jag hela tiden försöker att jobba med själv för att komma vidare och i stället hämta kraft och styrka från.
Jag ser ju inte min mamma idag som f.d. kriminell och missbrukare i första hand, utan i första hand är hon min mamma, i andra hand är hon en mycket nära vän, men samtidigt så får också delen som f.d. missbrukare plats inom ramen av en människas liv, just i min mammas liv. Det är nog någon form av acceptans, gissar jag.
Det tog ju väldigt lång tid för mig och krävdes rätt mycket för mig att acceptera att min mamma varit missbrukare. Jag har ju också ett medberoende som inte i första hand är kopplat till min mamma, men som i många delar ändå är något jag får arbeta en hel del med för att inte falla tillbaka på gällande mitt vardagliga liv. Jag försöker att se till mina egna behov och välbefinnande, även om det ibland sitter lite längre inne.
Som när det gäller många tunga saker, så tror jag det är bra att prata om det, men att prata om det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man pratar om det i media och inför okända människor, utan själva pratandet ligger ju i att hela och att hela sig kan man göra på många andra sätt än att vara berätta om det för okända människor.
Men människor är olika. För mig är det inte ett problem att prata om starka känslor och händelser som jag bearbetat, därför har jag vid många tillfällen valt att tacka ja till att uttala mig i olika mediala forum, såsom TV, tidningar, radio etc. Det finns säkert en exhibitionistisk ådra i mig, vilket jag tror det finns i de flesta människor, mer eller mindre, men sanningen är också att jag faktiskt tackar nej till ganska många inbjudningar i media. Jag ställer däremot upp när jag tror att jag har något att tillföra och jag har något att säga och det passar mig i tid och rum. Eller när det är en fråga där jag har kunskaper eller erfarenheter av något jag tycker är viktigt att belysa och jag vet att det är svårt att få andra att ställa upp.
För att anhöriga till frihetsberövade ska kunna få det fokus som jag tycker krävs för att ta bort tabustämpeln och för att man ska kunna prata öppet om problematiken utan att stigmatiseras eller stängas ute ur samhället med den skam och skuld som ofta fyller både den som är frihetsberövad och dess anhöriga, tror jag det är viktigt att det finns personer som är beredda att stå upp för dessa personer. Det är okej för mig att vara ett sånt ansikte utåt, både för andra vuxna anhöriga, men också för alla de 10 000 barn som har en eller två föräldrar som sitter frihetsberövade och därmed även är brottsoffer, trots att skamstämpeln sitter så djupt att de ofta inte vågar tala om sina problem, sina behov och ofta också sin kärlek och oro för den anhöriga som sitter frihetsberövad.
Det innebär inte att jag inbillar mig att jag kan tala för alla i dessa grupper, utan jag tror att varje person har sin unika historia och berättelse, men det finns också gemensamma nämnare där jag tror att många upplevt samma sak i samma eller liknande situationer.
Självklart har även jag på olika sätt stigmatiserats och på olika sätt blivit utsatt av människor omkring mig som har fördomar och saknar insikt och möjlighet till empati för andra människors svårigheter i livet. När folk har åsikter, så är det inte så mycket man kan göra åt saken, vi är alla olika, men ibland drabbar det även på andra sätt, i arbetslivet eller bland människor man möter i olika situationer. Det är då viktigt att komma ihåg vad man har och vad man strävar efter i livet, vem man är som person och vem man vill vara. Att komma ihåg att vardagen är där man eftersträvar trygghet och eftertanke, arbete och acceptans för den man är.
Jag försöker då också att tänka på att dessa frågor är större än mig personligen. Dessa frågor är något som jag driver på för att försöka skapa ett bättre samhälle, inte bara för mig själv och min egen familj, utan också för de som tiger, de som inte vågar lyfta dessa frågor, för alla barn som saknar en röst. För alla barn som känner skam och skuld för något de inte kan påverka eller förändra.
Om det är rätt eller fel vet jag inte, men så länge det känns rätt och jag känner att jag har något att tillföra, så kommer jag nog att fortsätta göra det när jag ges möjligheten.
Om du vill prenumerera på Accent, så klicka HÄR!
