Posts Tagged ‘intervjuer’

Nu räcker det!!

fatou t 2014

Jag måste bli bättre på att säga ifrån. Eller rättare sagt: jag BLIR bättre på att säga ifrån, men jag måste bli ännu bättre. Jag skrev nyligen ett gästinlägg på Briisa.se igen om att gå Från anonymitet till öppenhet, men nu går vi vidare…  och det handlar i korthet om att vi gick från anonymitet till öppenhet inför en hel värld om min mammas straff och min plats i världen som anhörig till henne, men att vi nu känner att berättelsen börjar bli uttjatad och att vi inte längre vill ställa upp på de intervjuer i den form de hittills gjorts i den här frågan. Det handlar förstås inte om att vi ångrar vår medverkan eller att vi vill lägga ”locket på”. Det handlar i stället om att vi inte längre känner relevansen till vår berättelse i den form den hittills återgivits. Dagen efter det inlägget publicerades så fick jag en ny förfrågan av en journalist som bad mig medverka i en intervju där jag berättade om de sexuella övergrepp och självmordsförsök som jag också nyligen skrivit om på Briisa.se:

De sexuella övergreppen fick mig att inte vilja leva längre… (Del: 1)

Från att vilja dö till att bejaka livet (Del: 2)

Att komma ut i ljuset igen… (Del: 3)

 

Vi pratade en lång stund och även om journalisten var trevlig och lyssnade på mig och det jag hade att säga så kände jag inom mig att det här ville jag inte vara med om! Jag förmådde mig dock inte att säga det rakt ut. Jag tänkte att det skulle kunna upplevas som ett svek mot alla de unga som idag blir utsatta för sexuella övergrepp och som har en önskan om att slippa leva. Jag kände att det skulle vara ett svek mot dem. Så jag sa ja. Jag sa att jag skulle medverka och jag försökte komma på ett sätt att intala mig själv om att det här skulle nog bli bra. Sedan la vi på luren och jag kände att det här kändes inte alls bra.

Det gick några dagar. Jag försökte förtränga den här intervjun. Men det fick inte. Tankarna poppade upp när jag skulle lägga mig, när jag satte mig vid matbordet. När jag duschade. Jag ville komma bort från situationen, men jag tänkte att det skulle bli synd om journalisten som nu räknade med min intervju och som börjat förbereda sitt arbete med den. Jag vet ju hur jag själv förbereder arbete med artiklar på thegambia.nu och hur jag arbetar med intervjuer långt innan själva intervjun äger rum.

Men så kände jag att nej, det finns bara en person som kan sätta stopp för det som inte känns bra och det är jag. Det finns bara en person som måste meddela journalisten att jag ångrat mig. Man får ångra sig. Man får faktiskt tacka ja för att man just då tror att det är det man ”borde” göra, men sen får man faktiskt ångra sig och säga att nej, jag har ångrat mig. Jag vill inte längre.

Jag hade mycket att göra så jag plitade ihop ett sms. Jag skrev följande:

”Hej XXX (journalistens namn)! Jag har funderat lite mer på vårt senaste samtal och kommit fram till att jag inte vill ställa upp på en intervju om sexuella övergrepp. Jag känner att intervjuer med dessa negativa händelser i mitt förflutna varit för många och tagit för mycket energi från mig. Jag vill fokusera på positiva grejer framöver. Hoppas du hittar någon annan som ställer upp och tack för förfrågan i alla fall! Mvh. Fatou Touray.” 

Och jag fick svar. Journalisten skrev och tackade för att jag skrivit och förklarat mig och sa att hen förstod mina tankar och att hen önskade mig allt gott. Bara så. Enkelt. Snabbt. Kort. Och min känsla av lättnad! Det är inte det att jag inte tackat nej till intervjuer tidigare. Jag tackar nej till i genomsnitt kanske en varje eller varannan månad. Det handlar oftast om intervjuer, men ibland lite andra typer av medverkan i olika medier. Det är inte så svårt att tacka nej. Men det är svårt för mig att tacka nej när intervjuerna handlar om några av de svåraste ämnena. Jag vet att det är väldigt svårt att få människor som utsatts för sexuella övergrepp, personer som varit självmordsbenägna eller personer som har en nära anhörig som sitter eller har suttit frihetsberövade att prata om det helt öppet, med namn och bild.

Men just nu är jag trött. Trött på att bli ett ansikte för dåligt samvete för att det finns de som mår dåligt och behöver hopp för att komma vidare. Nu är det jag som släpper detta och väljer att gå vidare. Mot ljusare tider och om detta är något som ska upp igen, då ska det ske med helt andra inriktningar än de som hittills framförts. 

Nu behöver jag energi och hopp och det får jag i mitt liv på så många olika plan just nu, men på dessa plan ingår inte att berätta om allt negativt som varit en del av mitt liv, men som inte längre är en stor del av mitt liv, utan bara något diffust i min ryggsäck som jag lärt mig leva med.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Svenska hjältar

Jag har i det tysta följt Aftonbladets och TV4 ´s nomineringar på Svenska hjältar. Jag är varmt fascinerad av just vardagshjältar. Sådana som uppoffrar sig på ett osjälviskt vis för att på något sätt hjälpa någon annan, någon som räddar en annan människas liv eller någon som år ut och år in kämpar för en grupp som behöver det.

Hittills har man presenterat flera hjälteinsatser som jag beundrar, men jag har två favoriter. Det är förstås oerhört hedervärt att rädda livet på en människa eller att hjälpa någon som är i nöd. Men de två nomineringar som jag har fallit för, handlar om folk som under en längre tid har försökt hjälpa en större grupp människor.

Härom dagen presenterade tv4 två kvinnor från Norrbotten; Elisabet Swills och Elisabeth Marklund, som kämpar hårt för våra äldre. Jag tycker de är ett fantastiskt föredöme som lyfter fram problematiken inom äldreomsorgen och som i många år har kämpat för att lyfta de äldres situation, trots att de hörsammats väldigt lite av de som bestämmer. Dessutom blir jag nästan lyrisk när jag hör deras direkta, breda och härliga dialekt! :-)

Igår presenterade Aftonbladet Dialy Mory Diabaté, även kallad ”Dallas”. Jag såg en dokumentär om honom för flera år sedan och blev djupt imponerad.

När jag för något år sedan hade en intervjuserie där jag av er läsare efterlyste förslag på vem ni ville se mig intervjua, så kom förslaget om just Dallas, tyvärr fick jag inte tag på honom och lyckades därför inte genomföra någon intervju. Men nu är han alltså nominerad som Svensk Hjälte! Jag tycker att det arbete han gjort med ungdomar i Rosengård under så oändligt många år (över 40 år!!) är helt fantastiskt!! Att han dessutom nu är pensionerad men ändå fortsätter jobba med ungdomar hela fem dagar i veckan är helt outstanding!!

Här är de nominerade personer som har imponerat mest på mig:

Av de Svenska hjältar jag hittills sett presenteras, så är dessa tre personer mina absoluta favoriter!! Om du vill nominera en Svensk hjälte, så kan du göra det HÄR! Mer om Svenska Hjältar! De hittills nominerade Svenska Hjältarna. Vem är din favorit? Vem skulle du vilja nominera till Svensk Hjälte?

Förra året skrev jag DETTA om Svenska Hjältar!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Ny intervjuserie

Jag har ju redan nämnt att jag har en ny intervjuserie på gång. Idag kommer den att ta sin början. Den kommer inte att vara lika intensiv som den förra med en intervju varje dag, utan jag kommer att ha lite mer tid emellan jag lägger ut dem.

Vissa av dem ämnen jag kommer att lägga upp kan väcka många tankar och känslor. Det är meningen. Jag har ett budskap med de inlägg som ingår i mina intervjuserier. Ett budskap som handlar om att hjälpa varandra så gott det går. Ett budskap som handlar om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Först ut är Carl som är hemlös och kör cykeltaxi i Uppsala (han har även kört på många andra platser i Sverige). Carl är en levande exempel på hur man själv kan leva under svåra omständigheter och ändå kämpa och stötta andra som har det svårt. Carl är också ett levande exempel på hur man kan leva under svåra omständigheter men ändå sprida glädje och hopp!

Tidigare intervjuer kan du läsa längst ner i DETTA inlägg!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Förannons inför ny intervjuserie

Jag brukar inte förannonsera mina blogginlägg, men i detta fall gör jag ett undantag. Jag har nu börjat jobba med en ny intervjuserie och har en hel del på gång.

Den mest djuptgående intervjun handlar om Carl som kämpar och kör cykeltaxi i Uppsala och som är en välkänd profil i den här stan. Carl är hemlös men brinner för Tibet, trots sin egen utsatta situation. Så håll utkik. Intervjun med Carl är bland det mest intressanta jag bloggat sedan start!!

Naturligtvis kommer det att bli fler intressanta intervjuer, med lite andra inriktningar än den förra intervjuserien som du kan läsa intervju för intervju längst ner på i inlägget på DENNA sida!

Håll ögonen öppna och möt Carl, en fantastisk glädjespridare i vintermörkret.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Efterlysning

För ett tag sedan hade jag en intervjuserie (längst ner i inlägget kan du läsa de olika intervjuerna) där jag intervjuade personer som kunde belysa olika typer av samhällsproblematik. Nu tänkte jag börja jobba upp en ny intervjuserie och jag har några på gång, men jag vill dels ha tips på vad för sorts intervjuer ni vill läsa?

Levnadsöden eller samhällsproblematik är de ämnen jag har i bakhuvudet. Är det några saker ni vill tipsa om? Skriv gärna en kommentar eller maila mig på: tonarsmorsa@gmail.com

Om du själv har en historia du vill ska uppmärksammas, så maila mig på ovanstående mailadress. Alla har möjlighet att vara anonyma och jag publicerar inget som inte har godkänts av den jag intervjuat.

Kanske en skilsmässa, en svår händelse i ditt liv, kanske något som förändrat ditt liv på ett negativt eller positivt sätt. Maila mig gärna, så får vi se vad vi får ihop!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Angående intervjuserien som jag lägger upp

Jag har fått frågan om hur jag själv ser på intervjuserien som jag just nu bloggar om. Mina tankar om själva intervjuerna. Jag har alltså publicerat nio intervjuer hittills som handlar om samhällsproblem. Eftersom det är väldigt tunga ämnen jag skriver om i intervjuerna, så väcker det naturligtvis enormt mycket tankar och känslor i mig, precis som många av er läsare har vittnat om, samtidigt som jag känner att alla dessa ämnen är så oerhört viktiga att lyfta fram!! Just nu har jag gjort en liten paus, framför allt av tidsbrist. Det tar nämligen en hel del tid att genomföra, renskriva, sammanställa, skriva om alla dessa intervjuer.

Jag ska gå igenom varje intervju jag har genomfört hittills och beskriva hur jag har upplevt det:

Först ut var intervjun med Puppe; Intervju med Puppe om Livsglädje och Missbruk.

Eftersom jag följt Puppes blogg till och från så kände jag att jag hade en del på fötterna innan intervjun och jag kände att det var viktigt att ”plocka upp” just det här med hans livsglädje, eftersom jag tycker den genomsyrar hela honom. Intervjun gjorde mig inte ledsen, även om jag förstår att det ligger hårt arbete bakom allt som handlar om att förändra sin egen livssituation. Jag kände desto mer att jag blev hoppfull och glad! Lite ”barnsjukdomar” kände jag dock att intervjun innehöll, då det var min första intervju i detta ämne. Men det handlar om mig och inte Puppe.

Andra intervjun var med Hanna; Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa. Den här intervjun gav mig lite ont i magen. Inte främst för Hannas personliga historia, utan mer vetskapen om att många, många barn växer upp med ett missbruk. I Hannas fall kan man se hur man som barn har en enorm överlevnadsinstinkt. Jag tycker den blir tydlig när Hanna berättar om hennes nära och bra relation till sin mamma och den visar också hur viktigt det är som vuxen att stå kvar vid barn som växer upp under problematiska förhållanden. Jag reflekterade också över att jag tror att det är oerhört viktigt för barn som växer upp med missbruk, att ta hjälp och stöd av grupper som Vuxna Barn, AcOa, Al-Anon och andra liknande grupper, då jag tror att mycket av det man gått igenom som barn kommer tillbaka till en under vuxenlivet om man inte sett till att bearbeta alla känslor omkring på djupet!

Tredje intervjun var med Ludmilla, som mist sin dotter i självmord; Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord. Den här intervjun var egentligen lättast att göra. Inte för att ämnet är lätt, naturligtvis, utan helt enkelt för att jag har följt Ludmillas historia från allra första början. Dessutom är det ett ämne som har intresserat mig väldigt mycket under många, många år. Jag blev väldigt nöjd med just den här intervjun, även om jag inte är missnöjd med någon av intervjuerna, för då hade jag gjort om dem innan jag la ut dem. Jag reflekterar på att jag själv kan identifiera mig väldigt lätt med Ludmilla, utifrån mammarollen.

Fjärde intervjun var med LiLo; Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar. Precis som i Ludmillas intervju, kunde jag här identifiera mig själv väldigt enkelt utifrån mamma-rollen. Det mest hjärtskärande i LiLo ´s berättelse är att den inte handlar om en anhörigs problematik bakåt i tiden, utan helt enkelt i nutid och eftersom vi inte kan se in i framtiden, så är det också svårt att ”trösta” eller försöka uppmuntra LiLo i sin fruktasvärda situation. Jag fällde många smärtsamma tårar under arbetet med LiLo ´s intervju och på ett sätt är det nog den intervjun tillsammans med Ludmilla ´s som har berört mig allra starkast! Jag skulle vilja ta en stor spade med hopp och bara kasta den över LiLo och jag skulle vilja handgripligen ta hennes son med mig in i en större värdighet än den han lever med idag…

Den femte intervjun var med Sofie: Intervju med Sofia om hennes ätstörningar. Det här är den intervju som var mest lärorik för mig personligen. Jag har inte så mycket kunskap om just ätstörningar, även om det naturligtvis inte gått mig helt förbi. Jag tyckte det var väldigt spännande att genomföra intervjun med Sofia eftersom den gav mig en del kunskap som jag inte hade tidigare. Jag tror också att det är viktigt för våra ungdomar att ta del av den intervjun.

Den sjätte intervjun var med Gunilla; Intervju med Gunilla som miste sin son Rickard i en bilolycka. Gunilla är också en person som jag har följt till och från länge på nätet genom hennes blogg. Gunilla har tidigare bloggat en del om hur man kan bemöta folk som är i djup sorg och jag ville lyfta fram just de delarna och det tycker jag att jag fick fram. Jag ville också lyfta fram hennes sons personlighet för att han ska bli ”verklig” för oss som inte kände Rickard och det tycker jag också att jag lyckades med.

I den sjunde intervjun lät jag Ndey komma till tals; Intervju med Ndey om att invandra till Sverige. Här valde jag att lyfta fram Ndey ´s första tid i Sverige för att belysa den känsla som en invandrarkvinna kan känna när hon kommer till ett nytt land. Det kan vara lätt att tro att om man kommer från Afrika till Europa, så blir allt rosenrött. I Ndey ´s fall ville jag belysa att det kan vara en ganska skräckfylld upplevelse att komma till en helt ny och främmande kultur, samtidigt som hon tydligt vittnar om hur hon lärt sig leva och trivas bra i vårt samhälle med tiden. Jag tycker också intervjun visar tydligt att det dock inte är något som kommer ”gratis” eller av sig själv, utan det kräver egen vilja och en kamp i sig att komma dit. Intervjun med Ndey är den intervju som jag hade svårast att inte fortsätta historien med, utan att försöka begränsa mig till det jag bestämt mig för att lyfta fram.

I den åttonde intervjun valde jag att intervjua Pysan; Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer. Just bröstcancer känns väldigt angeläget att ta upp i denna intervjuserie eftersom sjukdomar är något vi alla kommer nära på något sätt, om inte annat för att vi oroar oss för att själva drabbas. Pysan är också en person som jag följt till och från på nätet genom hennes blogg under en lång tid. Jag tycker det var härligt att Pysan också valde att lyfta fram sina anhörigas svårighet att leva med en närstående som har cancer.

Den nionde intervjun gjorde jag med Nemo; Intervju med Nemo om Beroende. Nemo är också en av de som bloggar om det ämne jag har intervjuat honom om, men till skillnad från de andra så hade jag inte följt Nemo ´s blogg innan intervjun. Jag valde dock att intervjua Nemo eftersom just beroende är ett väldigt utbrett problem, även om intervjun med Puppe kom att röra samma ämne. Dock tycker jag att Puppes och Nemos historier skiljer sig väldigt mycket åt. Jag ville lyfta fram Nemo för att jag tycker att han kommit väldigt långt i sitt tillfrisknande och att han dessutom verkar ha ett perspektiv på sin period som beroende och jag tyckte även det var intressant att Nemo la vikt vid ordet beroende och jag valde därför att lyfta fram även de åsikter han har när det gäller benämningen av en beroende.

Sammanställande kan jag säga att samtliga intervjuer gjort mig lite klokare, lite skörare när man inser hur nära inpå dessa ämnen ligger oss som människor. Jag känner stor respekt för alla jag har intervjuat och jag känner tacksamhet för att de velat bli intervjuade så jag kunnat medverka till att sprida kunskap av dessa ämnen som jag anser vara av största vikt.

En intressant sak som jag upptäckte genom mina intervjuer är att vid varje intervju med de personer som inte har en egen blogg där de går ut med detta, har jag föreslagit anonymitet. Endast en person har själv önskat anonymitet. Särskilt med de unga tjejerna har jag stått på mig med att de kan välja vara anonyma, men de har i stället svarat med: ”Nej, det här är ett viktigt ställningstagande för mig, jag vill inte skämmas för det här!” Det gjorde mig förvånad och glad för jag varnade verkligen för google och annat som jag sa att det är viktigt att tänka på att folk kommer att kunna läsa detta på nätet under lång tid framöver, kanske resten av deras liv.

Jag är glad att deras ståndpunkter ändå var fasta och att de visade att det var viktigt för dem att gå ut med sin historia, utan att behöva gömma sig bakom en anonym identitet.

Det var också viktigt för mig att varje intervju blev ”personlig” och att jag inte hade förbestämt hur frågorna skulle vara innan jag kände till lite av personens bakgrund. Jag ville absolut att det inte skulle vara några intervjuer med ”standardformulär”. Därför var också mina frågor relativt ”luftiga” så att man skulle kunna lägga in längre svar där man hade något man ville trycka extra på.

Jag måste säga att jag är nöjd med intervjuerna och jag tycker de förmedlar viktiga historier.

Till er som eventuellt senare vill hitta tillbaka till dessa intervjuer enkelt, kan gå in högst upp på min sida där det finns en list, där det på ett ställe står ”Favoritinlägg” och längst ner i det inlägget ligger alla dessa intervjuer och några jag gjort tidigare.

Jag vill också passa på att tacka er som ställt upp och blivit intervjuade och till er som läst och till er som lämnat era tankar och reflektioner i kommentarer och mail!

Slutligen vill jag också säga att alla dess intervjuer gör mig hoppfull! Det viktigaste är trots allt inte att aldrig falla, det viktigaste är att resa sig var gång man har fallit!

Fler intervjuer kommer att komma, men jag vet inte riktigt när. Om det finns personer som känner att ni har en historia ni vill förmedla, så maila mig gärna på: tonarsmorsa@gmail.com   Det är inget problem för mig att ni är anonym.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Feedback önskas

Jag måste säga att jag är väldigt glad för att jag satt igång denna intervjuserie. Jag tycker att det är väldigt intressant att ta del av andra människors liv. Jag är glatt överraskad att så många väljer att dela med sig så öppenhjärtligt! Jag tycker att det är viktigt att vi lyfter fram även svårare frågor och inte bara tillåter att de tabubeläggs. Vi måste våga se dem, för att förstå och för att kanske vara ett stöd för våra medmänniskor när de går igenom olika typer av kriser i livet. Men även för att kunna påverka i högre nivåer för att det är viktigt att folk i kris kan få stöd och hjälp från samhället.

Men jag tror också det är viktigt att visa att man kan gå igenom fruktasvärda händelser i sitt liv, men ändå resa sig. Resa sig och gå vidare och bli en hel människa, även om ryggsäcken är tung.

Det var länge sedan jag slutade att ”fiska” efter kommentarer, men jag gör det nu. Jag ser i min besöksstatistik att jag har väldigt många besökare just nu, men jag är övertygad om att de som har blivit intervjuade skulle uppskatta lite feedback på det som de har gått ut med. Därför ber jag er som sitter och överväger att lämna en kommentar, att göra det i intervju-inläggen.Om ni själv har någon fråga att ställa, så skulle det inte förvåna mig om de jag intervjuar svarar! :-)

Tack för att ni läser!

Intervjuserien hittills:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

9 visitors online now
9 guests, 0 members
Max visitors today: 83 at 07:48 pm UTC
This month: 83 at 09-19-2014 07:48 pm UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC