Intervju med Katarina om IVF och bröstcancer

Äntligen! Ännu en intervju med en eldsjäl kommer här. Följ Katarinas kamp:

Den här intervjuserien handlar, som du vet, om att sprida glädje och hopp. Jag har valt att intervjua riktiga eldsjälar. Jag har följt din blogg under lång tid och även läst intervjuer med dig i media. Jag tycker att du är en sann eldsjäl. Kan du berätta lite om hur det var att först få beskedet att du och din man inte kunde få barn den vanliga vägen?

Det är svårt att beskriva den exakta känslan, jag hade ju inte riktigt uppfattat att läkaren erbjudit oss IVF behandling i samband med beskedet för jag var så lamslagen. Tusen tankar for runt i huvudet på mig, samtidigt som jag kände mig tom. När vi kom hem satt jag bara och grät. Jag gör gärna så…..”bryt ihop och gå vidare” är ett talesätt jag lever efter….. När jag gråtit klart började jag ta fram all information jag bara kunde om ofrivillig barnlöshet och IVF-behandling. Jag läste allt jag kunde komma över! Maken var ledsen men lugn. Han kände sig ”skyldig” eftersom ”felet” låg hos honom, men efter att hans smärta lagt sig sa han lugnt ”jag är glad vi bor i ett land där vi kan få hjälp med mitt handikapp”. O så bestämde vi oss för att se på det, vårt handikapp, som vi skulle få hjälp med. Det underlättade en hel del, att acceptera faktumet istället för att gräma sig över varför…..

Hur togs detta emot av er omgivning och hur påverkade deras reaktion er?

Mina föräldrar, svärföräldrar   och våra syskon blev jätteledsna men samtidigt glada för att vi kunde och skulle få hjälp. De stöttade oss till 100%. Vi var redan från början öppna med vad som hänt och vad vi hade framför oss och jag tror detta var anledningen till att ingen tyckte det var konstigt. Ju mer vi pratade om det, desto oftare fick vi höra om andra som också haft samma problem som vi. Detta gjorde att vi inte kände oss ensamma. Min familj är ju från Polen, där är den äldre generationen konservativa katoliker. Inom katolicismen är det inte tillåtet med IVF så jag valde att inte berätta för dem, för att slippa tjafset.

Vilken hjälp fick ni sedan för att försöka skaffa barn och hur upplevde ni det?

Vi blev remitterade till IVF Öresund här i Malmö och blev mottagna på ett underbart sätt. De avdramatiserade allt men var samtidigt professionella, lyhörda och otroligt förstående. Vi fick träffa andra i samma sits vilket naturligtvis också underlättade. Vissa hade försökt skaffa barn mycket längre än vi och var också äldre. Jag var då 25 skulle fylla 26, min man 32. Behandlingen var tuff för mig. Oavsett hos vem problemet ligger är det alltid kvinnan som behandlas eftersom man vill påverka ägglossningen. Kvinnan hormonstimuleras för att öka antalet äggblåsor, dessa tas sedan ut under narkos varpå befruktning sen kan ske i labbet. Jag fick börja med nässpray flera ggr/dag. Därefter fick man tillägg av olika typer av hormoner via injektion, tabletter samt stolpiller. Kroppen kändes svullen och väldigt instabil…..mina hormonhalter kontrollerades regelbundet och vi fick göra flera ultraljud under tiden där de mätte och såg äggstockarna och livmodern. Behandlingen är tuff, speciellt psykiskt. En konstant oro….”tänk om det inte blir något…..” Men personalen var där hela tiden och stöttade oss båda så att vi höll humöret uppe. När det väl var dags att plocka ut äggen var vi nervösa. Maken fick lämna sitt spermaprov bara några minuter innan jag rullades in på operation, där de under narkos plockade ut så många ägg de kunde. Det hela tar max 20 minuter, sen ligger man i en skön säng och vaknar upp i sin egen takt. Man får lite fika (har ju varit fastande) och när man känner sig redo får man gå hem. Man är sjukskriven den dagen och ska bara vila. 3 dagar senare fick vi komma in för att sätta in ägget. Vi valde att sätta in ett ägg även om man då (2002) fick lov att sätta in 2 ägg/gång.   Sen var det bara att vänta i 2 veckor….antingen kom mensen om vanligt eller så var vi gravida.

Kände ni någon gång under resans gång att ni ville ge upp?

NEJ! Den tanken slog oss aldrig! ALDRIG! Att få den här möjligheten är en gåva. Vi träffade par som försökt upp till 7 ggr och de va fortfarande positiva. Målet är ju ett litet mirakel, då kan man inte ge upp!

Till sist fick ni besked om att ni väntade ett barn. Ett barn ni senare miste i en trafikolycka. Den sorgen måste ha känts oerhörd?

Det går inte att beskriva. Det räknades som ett sent missfall, men det var fruktansvärt. Att bli gravid, något som jag inte skulle kunna och sen få detta bortryckt från en var nästan värre än själva beskedet. Jag sörjde nog mer än min man, för honom var det inte lika verkligt som för mig….han hade ju inte känt de första ”sprattlandena” i magen. Att gå på en ny behandling rätt snart därefter gjorde det hela lättare, man fokuserade på annat liksom.

Till slut kom då eran prins. Hur kändes det att till slut, efter den långa resan, äntligen få hålla sitt barn i famnen?

Vår son kom med buller och bång 6 veckor för tidigt på julaftons morgon, julen 2006. Moderkakan lossnade när jag stod och dukade matbordet. Hela släkten skulle komma på julfirande…..Det blev akut kejsarsnitt och sonen hamnade i kuvös. Läget var kritiskt ett tag för oss båda. Läkaren sa ”en timme till  så hade  varken du eller barnet klarat er”. Han vägde 1650 g.
Det tog 1 vecka innan jag fick hålla honom, då fortfarande med slangar och sladdar överallt. Men denna känsla var det häftigaste jag varit med om. Bara tanken på den får ögonen att tåras. Att få känna honom så, hud mot hud, hans hjärta slå mot mitt – ett mirakel. Maken beskrev det som ett inre lugn som spred sig i kroppen.

Så småningom visade det sig att du även drabbats av bröstcancer, som ironiskt nog kan ha berott på din IVF-behandling. Det måste ha varit en svår tid för er. Hur handskades ni med detta besked?

Detta beskedet kom faktiskt i samma veva som vi börjat fundera på ett syskon, sommaren 2006. Jag fick min diagnos i oktober samma år och hade inte hunnit påbörja någon behandling eftersom vi var tvungna att spara ihop pengar till en ny behandlingsomgång. De 2 första behandlingarna var kostnadsfri. Det var ofattbart när de sa att de trodde att min cancer kunde ha blivit triggad av hormonstimuleringen. De avrådde oss starkt från att genomgå fler behandlingar…..dvs inget syskon. Denna sorgen har vi inte hunnit bearbeta fullt ut, det kommer över mig lite då och då. Men just då fick vi koncentrera oss på operationen som låg framför oss och behandlingen för cancern. Att planera för ett barn till fanns liksom inte i vår agenda. Jag visste ju inte hur min prognos såg ut….skulle jag överleva? Skulle jag få se min son växa upp? Efter operationer och 6 veckors strålbehandling fick jag antiöstrogen som jag skulle äta i 5 år. Prognosen såg bra ut och vi bestämde oss för att vi var glada för det vi hade. Att riskera vår gemensamma framtid för ett syskon var inte aktuellt. Dessutom har jag nu en bedårande systerson som är 15 månader. Han ger oss jättemycket glädje och sonen har en kusin som han i framtiden kanske kan betrakta lite som ett syskon.

Hur har det gått med din cancer och hur ser ditt liv ut idag?

Jag blev sjuk igen i september 2008 och genomgick ytterligare operation och 8 veckors strålning samt en lättare form av cytostatika behandling. All cancer är borta idag, men framtiden är fortfarande oviss. Jag går på regelbundna kontroller och tar var dag som den kommer. Vi tar inte längre något för givet utan försöker verkligen göra det bästa av allt vi har. Jag är glad för varje dag jag har med min man och son. Om en vecka får jag vara med om hans avslutning i förskoleklassen och efter sommaren börjar han 1:an. Jag försöker att inte tänka så mycket på framtiden, jag kan inte påverka den. Det jag/vi kan påverka är här och nu. Hur vi är mot varandra, hur vi handskas med det dagliga livet och omgivningen. Det handlar om acceptans. Cancer är en sjukdom du inte kan påverka, du kan bara följa läkarnas ordinationer och rekommendationer. Resten är skrivet i stjärnorna.

Jag upplever att du är en positiv person, som verkar väldigt lugn, glad och full av livsglädje, trots att du gått igenom mycket sorg och problem på vägen. Mer än vissa behöver gå igenom under en hel livstid. Hur kommer det sig att du har en så positiv inställning till allt?

Haha….ja du. Jag har mina stunder då jag inte är så glad och positiv. Men som jag sa i början. Det handlar om att bryta ihop och gå vidare. Just det sista är nyckeln, att gå vidare. Jag har varit nere och kravlat på botten men rest mig igen med hjälp av min familj och nära vänner.  Det får ta tid, men man ska inte fastna. Sorg ska tröstas fram inte bort. Jag tror stenhårt på att det blir inte bättre än vad du gör det till. Om jag och min man nu fått uppleva ett mirakel så är det också mitt ansvar att förvalta det. Det gör man inte genom att dra täcket över huvudet och ge upp! Vi bor i ett land där man får fantastisk hjälp och många diagnoser kan botas. Bröstcancer är en av dessa. Jag har mycket att leva för, jag vill leva och lever! Det är en fantastisk anledning till att vara positiv. Sen blir allt mycket roligare om man glad.

Har du några råd att ge till andra som genomgår något av allt det du har genomgått?

Var öppen med det du går igenom. Skäms inte. Tillåt människor som vill hjälpa och stötta att göra det. Ensam är INTE stark. Det finns hjälp att få, ta reda på vad som gäller för just dig! Det finns mycket information på nätet, biblioteket osv. Våga prata om det. Synliggör det och du kommer få se att du inte är ensam. Livet är verkligen en gåva, men det blir inte bättre än du gör det! Så måste du, bryt ihop men gå vidare!

Till sist: är det något du vill tillägga till de som kommer att läsa denna intervju?

Har du någon i din omgivning som går igenom något av det jag och min familj gjort, våga prata med dem. Fråga hur de mår, fråga om du kan göra något. Man kan finnas där på många olika sätt. Ett litet mail eller sms kan lyfta en hel dag om man är nere och tankarna är mörka. Det krävs inte mycket, bara du vågar.

Varmt tack till dig för att du ville vara med och delta i denna intervjuserie och jag önskar dig och din familj all lycka till inför framtiden!

Viktiga länkar:

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Tidigare intervjuer med olika teman finner du längst ner i DETTA inlägg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intervju med Carl Cykeltaxi

Carl hämtar upp mig hemma inför intervjun. Mabou provsitter i cykeltaxin.

I flera års tid har vi Uppsalabor sett honom. Jag tror ingen har missat honom. Han cyklar omkring i Uppsala med sin riksha. Det som är utmärkande för Carl, förutom hans exotiska cykel, här i Uppsala, är hans leende på läpparna och värme i ögonen.

En natt för något år sedan kom mina barn hem och berättade att han kört dem ända hem från stan, för att de missat sista bussen. Han hade kört dem helt gratis mitt i natten. (En cykelfärd på ca: 15 minuter) En sån sak värmer ett mammahjärta, särskilt när man som mig saknar körkort och bil och därför inte själv kan plocka upp barnen hur enkelt som helst.

Nyligen startade en av Binta ´s kompisar; Jennifer, en facebook-grupp som heter RÄDDA CYKELTAXI-CARL! Jag gick med i gruppen som tredje person och när jag ett dygn senare tittade så visade det sig att gruppen redan fått över 1600 medlemmar. Just nu har gruppen 7518 medlemmar och fler verkar det bli… (jag har fått ändrat siffran fyra gånger under skrivandet av detta inlägg.)

Binta kommer ut och hejjar på Carl. Han har kört hem henne tidigare och liksom de flesta ungdomar i Uppsala känner hon väl till ”Carl, den glada och snälla cykeltaxi-chauffören”.

Det framkommer genom den här facebookgruppen att Carl är hemlös och sover under bar himmel! Jag blev nyfiken och berörd av historien om Carl och bestämde mig för att kontakta honom.

Jag bestämmer mig för att ta en tur med Carl och vi har kommit överens om att jag ska få intervjua honom till min blogg efter åkturen. När Carl hämtar upp mig hemma har han allt sitt bohag med sig, då han ännu inte har hunnit gömma sina saker någonstans, som han brukar göra när han är ute och kör. Han berättar glatt att han fått en sovsäck som han sovit med under natten. Tyvärr har den inte värmt honom nämnvärt mer än vad hans filt brukar göra. Han ler och ser så glad och snäll ut att man bara vill krama om honom.

Carl utanför Västgöta Nation, visar stolt upp Tibets flagga och berättar att den är förbjuden i Tibet.

Hela vägen till stan berättar Carl, medan han trampar, om sitt liv. Han berättar osentimentalt, men hans ord går ändå rakt in i mitt hjärta. Han berättar om all den glädje han upplever när han träffar människor. Han berättar om Tibet som ligger varmt om hans hjärta.

Det har skrivits massor om Carl Wachtmeister i media. Det finns så mycket att återge av allt Carl har att berätta, men jag ska försöka att sammanfatta en del.

Carl trampar på och jag sitter i rikshan och lyssnar uppmärksamt på Carl.

När vi åker runt i Carls riksha kan jag inte låta bli att se hur många som stirrar, vinkar glatt eller ler när vi susar förbi. Rikshan drar uppmärksamhet till sig. Många hojtar till eller vinkar och jag förstår att Carl har blivit en kär profil i Uppsala. Men också en profil som får kämpa. Jag berättar för Carl att jag inte förstått att han var hemlös förrän jag såg facebookgruppen. Carl säger att han inte brukar prata så mycket om det, men i det här fallet så kände han att det var rätt. Han berättar att han är trött. Han är trött på att aldrig veta var han ska sova, att inte ha en stabil plats, ingen grundtrygghet och att han är ledsen över att bli ifrågasatt. Han berättar att han bara vill jobba och göra rätt för sig och ha en stabil plats där han kan få vara ifred ibland.

Carl berättar också att han är social och älskar att träffa människor, att det ger honom mycket, men att han samtidigt har ett behov att få vara ifred. Ha sitt eget. Han säger att det inte bara handlar om var han ska sova i natt, utan i ett större perspektiv.

Jag frågar Carl var han sovit i natt och han berättar att han sovit under bar himmel strax utanför stan. Han berättar att allemansrätten gör att han kan sova ute, men han får bara stanna en natt på samma ställe, sedan måste han hitta en ny plats att sova på. Jag frågar om det inte är kallt och han säger att det är det. Det är oerhört kallt. Fötterna brukar domna och det tar lång tid att få igång dem på morgonen. Han brukar tappa känseln. Jag försöker att föreställa mig hur det skulle vara att sova ute i den här kalla vintern, hur jag kämpar varje morgon för att få tillbaka känseln i fötterna, för att de är så kalla och stela, men jag lyckas inte…

Carl visar stolt upp Tibets flagga

Varje gång Carl återkommer till Tibet så börjar de varma ögonen att lysa. Det är uppenbart att han brinner för Tibet. Jag frågar hur han kan känna sånt starkt engagemang för Tibet när han själv har det så svårt? Han säger att det är människor han möter som ger honom glädje och styrka. Samtidigt kryper det fram att det inte alltid är människor som vill Carl väl. Vid flera tillfällen har olika personer gett sig på honom fysiskt och verbalt och jag förstår att man som hemlös är oerhört oskyddad och utsatt. Han berättar om en kille som bad honom sticka. När Carl stod på sig och frågade varför han skulle sticka, han har väl samma rätt som någon annan att finnas till, då hade killen visat upp en polisutredning med bilder på olika vapen. Carl gick därifrån. Han vill inte ha bråk. Han vill få samma rätt som alla andra till ett värdigt liv. Han vill inte bråka, han vill umgås med människor.

En annan gång blev Carl misshandlad av väktare på Helsingborgs järnvägsstation. Han blev chockad och rädd och det gjorde ont. Han säger att han inte kan förstå varför en del blir provocerade av honom, eftersom han inte provocerar folk.

Vad är det bästa med att köra cykeltaxi? Det bästa är möten med alla människor och att det är ett miljövänligt alternativ. Jag trivs också med att det går långsamt.

Vad är det sämsta med att köra cykeltaxi? När cykeln går sönder, vilket är i snitt tre gånger om dagen.

Vad är det värsta med att vara hemlös? Att bli ifrågasatt och att inte få vara ifred. En annan baksida av det hela är den fysiska och själsliga otryggheten. Stressen över min situation har lett till att jag har fått posttraumatiskt stressyndrom.

Kan du beskriva dig själv med några ord? Envis smålänning. Lantbruksintresserad. Tibetaktivist. Naturvän med himlen som hem.

Västgöta Nation i Uppsala

När Carl hämtade upp mig, meddelade jag att jag skulle bjuda honom på lunch, så han fick välja ställe själv. Han valde Västgöta Nation, eftersom han brukar få gratis soppa där… Soppa är bra, då äter man och dricker på samma gång, säger Carl.

Hur kan du se så glad ut jämt när man ser dig? Jag blir glad av att se människor, jag tycker så mycket om att träffa människor, men det är inte alltid jag känner mig glad inombords…

När vi kommer fram till Västgöta Nation parkerar Carl sin riksha utanför. Trots att det är väldigt kallt i luften så kikar solen fram. Två studenter sitter på en bänk och solar lite. Carl frågar paret om hans cykel står i vägen, trots att den står flera meter ifrån paret. Jag noterar att Carl är oerhört omtänksam och ödmjuk. Han ler mot människor, han utstrålar godhet. Han gör helt enkelt människor glad.

Vi går in och ställer oss i lunchkön på Västgöta nation. Carl förklarar att ibland får han gratis soppa här och att han brukar spela en stund på pianot som motprestation. Jag förstår efter en stunds samtal att det är viktigt för Carl att känna att han gör rätt för sig. Soppan är varm och de två brödbitarna är väldigt mörka och innehåller russin. Ett par skedar råkost ligger också på assietten där soppskålen står. Carl visar pianot där han brukar spela ibland när han fått en gratis soppskål. Han upprepar att det är viktigt att göra rätt för sig, jag förstår att det handlar om Carls självkänsla och egenvärde.

Det bekräftar han lite senare när jag ställer frågan om vilken hjälp han skulle behöva för att känna att han hade det drägligt? Jag vill bara vara självförsörjande och kunna ta hand om mig själv. Jag skulle behöva en ny cykeltaxi så jag kan satsa på det här under en tid och bli självförsörjande.

Jag förstår att Carl har en känslig personlighet. Han berättar om händelser som är smärtsamma. Han berättar om att det är oerhört sårande när folk ger honom pengar, för att sedan tillägga: ”hoppas du inte köper knark för de här pengarna”. Att bli ifrågasatt gör ont, säger Carl. Han har inga problem med något missbruk och inte heller någon psykisk sjukdom. Men hans stressade livssituation har alltså lett till att Carl har posttraumatiskt stressyndrom. Jag inser ganska snart att Carl är udda. Med udda menar jag annorlunda, utan att lägga någon värdering i ordet. Jag tycker om udda människor. Jag tycker om människor med mod. Carl framstår som en modig människa. Han har vågat gå sin egen väg, även om den inneburit många svårigheter. Den som tror att Carl är lite korkad, misstar sig verkligen, det märker man om man diskuterar en stund med honom. Han vet mycket om samhällsproblem, om politik. Han kan uttrycka sig väl och hans vokabulär är långt ifrån svordomar och slang.

Carl har lämnat sin CV till mig. Den är välfylld, men här följer några axplock:

Ökenforskning, skogsarbete, undervisning i Engelska, siloarbete, vårdbiträde akademiska sjukhuset, plöjning, djurskötsel, studieresa i Mexico, University of Arizona, Tucson, jordbruk i Brasilien, trädplantering i Mali, projektering av vattenkraft i Tibet, egen företagare; cykeltaxi med F-skattsedel sedan 2004, lärarvikarie på Tiundaskolan, Lantmästarstudier vid Lantbruksuniversitet, gårdsmästarstudier, vältring, spannmål, oljeväxt, solrosfröhantering, utgödsling av kalvboxar och demontering av djurhagar hos nötboskap och skogs-/utegrisar, potatissättning, mjölkning… m.m.

Övriga meriter: talar engelska, franska, tyska, spanska och kinesiska. Tidigare ordförande i internationella stiftelsen Fjäll Foundation, anlitas som föreläsare i frågor som rör miljö och Tibet. Har B-körkort…

Som sagt, CV ´n är lång, det här är bara ett litet axplock. Carl är ständigt på jakt efter nya jobb.

Här är ett utdrag av ett mail Carl sände mig, där jag bad om kompletterande uppgifter efter intervjun:

”Under mina resor i 30 länder har jag ofta varit hemlös för att klara helhetsekonomin, men riktigt blodigt allvar blev det i Tibet 1998 då det föregicks av dödshot, konkludent avtalsbrott och fortsatt aggressivitet från min närmaste medarbetare som övertalat mig att ingå som styrelseordförande i en stiftelse som vi tillsammans upprättat. Fjäll Foundation var namnet på stiftelsen och var ett svar på Kungliga Vetenskapsakademins uppmaning att bilda ett ” Mountain Research Center” i Tibet. Till mig riktade miljösekreteraren behovet av förankring i Tibet. I Januari 1998 backade/ drog sig min kollega ur detta som jag förberett i tre år.
Ja jag har oftast blivit nekad all form av hjälp i Lund och Uppsala, ens rätten att få ansöka om hjälp, d v s få ut ansökningsformulär. Utan provokation hotad med polis. Har enl dem tillräcklig inkomst o pekar på lån tagna för att betala skatt. När jag gick till Kronofogden för att delges information om läget hotade även de med polis om jag inte betalar.”
Under mina samtal med Carl så upplever jag det som om han pendlar mellan att ha en stark önskan om att klara sig helt själv, kontra insikt om att han behöver hjälp för att klara sig att komma igång. Han betalar av gamla skulder och det tycks också vara den största anledningen till Carls hemlöshet.
Just nu sponsras Carl av ESTRADA – Det senaste tillskottet på Uppsalas klubbhimmel! Men jag hoppas att fler företag kan sponsra Carl, som erbjuder reklamplats på sin cykeltaxi, men som även skulle kunna sponsra hela cykelverksamheten för ett helt år, se hemsidan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Nästa gång du som Uppsalabo ska beställa taxi, beställ gärna en tur med Carls cykeltaxi.
Det är svårt att sammanfatta ett helt liv. Carl är en sån där människa som sprider glädje med sin uppenbarelse. Alltid ett leende på läpparna som han är beredd att dela med sig av. Alltid redo att dela med sig kunskap om situationen i Tibet. Alltid redo att dela med sig av sig själv.
Men också: alltid med en oro över var han ska lägga ner sin filt i natt, alltid orolig över att cykeln ska gå sönder, så han inte kan ta en förbokad körning. Med en ständig rädsla att bli påkörd och skada sig, så han inte kan köra på ett tag, orolig för att bli sjuk och inte kunna jobba…
Taxikunder som fått skriva små meddelanden på insidan av sufletten

Fakta om Carl:

Namn: Carl Wachtmeister

Ålder: 44 år

Sysselsättning: Bonddräng, cykeltaxi och allt i allo. (Ständigt arbetssökande, för att få andra inkomster)

Bor: Ibland i Mikaelskyrkan eller på härbärgen, ibland får jag sova över hos någon, men mest under en gran, en tall eller under bar himmel, strax utanför stan. Officiellt hemlös sedan tolv år, har under dessa år levt ”under bar himmel” i sammanlagt cirka fyra år.

Brinner för: Ett självständigt Tibet; Svenska Tibetkommittén

För att boka cykeltaxi: Uppsala Cykeltaxi

Ytterligare länkar som Carl vill rekommendera:

International campaign for Tibet

Green Cross International

Revolution Rickshaws/ transport i New York

Obama

Brev

Taxi

Till sist: Om någon har något förslag på hur vi alla kan hjälpa Carl tar jag tacksamt emot det. Lämna gärna en kommentar eller maila mig på tonarsmorsa@gmail.com

Kanske en insamling och i så fall i vilket forum? Får/kan man ha insamlingar via facebook? Om alla som har gått med i hans stödgrupp på Facebook la en liten summa var till Carl, så skulle han kunna köpa in en ny cykel och betala underhållet, reparationer, hjälpmotor, garageplats, försäkringar till cykeln. Enligt Carls egna beräkningar skulle det kosta 100 000 för det första året, inklusive en ny cykel. Om alla på facebook gav, låt säga 20-25 spänn var så skulle det faktiskt kunna rädda Carls situation och han skulle kunna bli självförsörjande. För sammanlagt 30-40 spänn kanske han även skulle kunna slippa vara hemlös. Vad tror du?

Tidigare intervjuer finner du längst ner i DETTA inlägg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ny intervjuserie

Jag har ju redan nämnt att jag har en ny intervjuserie på gång. Idag kommer den att ta sin början. Den kommer inte att vara lika intensiv som den förra med en intervju varje dag, utan jag kommer att ha lite mer tid emellan jag lägger ut dem.

Vissa av dem ämnen jag kommer att lägga upp kan väcka många tankar och känslor. Det är meningen. Jag har ett budskap med de inlägg som ingår i mina intervjuserier. Ett budskap som handlar om att hjälpa varandra så gott det går. Ett budskap som handlar om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Först ut är Carl som är hemlös och kör cykeltaxi i Uppsala (han har även kört på många andra platser i Sverige). Carl är en levande exempel på hur man själv kan leva under svåra omständigheter och ändå kämpa och stötta andra som har det svårt. Carl är också ett levande exempel på hur man kan leva under svåra omständigheter men ändå sprida glädje och hopp!

Tidigare intervjuer kan du läsa längst ner i DETTA inlägg!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Förannons inför ny intervjuserie

Jag brukar inte förannonsera mina blogginlägg, men i detta fall gör jag ett undantag. Jag har nu börjat jobba med en ny intervjuserie och har en hel del på gång.

Den mest djuptgående intervjun handlar om Carl som kämpar och kör cykeltaxi i Uppsala och som är en välkänd profil i den här stan. Carl är hemlös men brinner för Tibet, trots sin egen utsatta situation. Så håll utkik. Intervjun med Carl är bland det mest intressanta jag bloggat sedan start!!

Naturligtvis kommer det att bli fler intressanta intervjuer, med lite andra inriktningar än den förra intervjuserien som du kan läsa intervju för intervju längst ner på i inlägget på DENNA sida!

Håll ögonen öppna och möt Carl, en fantastisk glädjespridare i vintermörkret.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Angående intervjuserien som jag lägger upp

Jag har fått frågan om hur jag själv ser på intervjuserien som jag just nu bloggar om. Mina tankar om själva intervjuerna. Jag har alltså publicerat nio intervjuer hittills som handlar om samhällsproblem. Eftersom det är väldigt tunga ämnen jag skriver om i intervjuerna, så väcker det naturligtvis enormt mycket tankar och känslor i mig, precis som många av er läsare har vittnat om, samtidigt som jag känner att alla dessa ämnen är så oerhört viktiga att lyfta fram!! Just nu har jag gjort en liten paus, framför allt av tidsbrist. Det tar nämligen en hel del tid att genomföra, renskriva, sammanställa, skriva om alla dessa intervjuer.

Jag ska gå igenom varje intervju jag har genomfört hittills och beskriva hur jag har upplevt det:

Först ut var intervjun med Puppe; Intervju med Puppe om Livsglädje och Missbruk.

Eftersom jag följt Puppes blogg till och från så kände jag att jag hade en del på fötterna innan intervjun och jag kände att det var viktigt att ”plocka upp” just det här med hans livsglädje, eftersom jag tycker den genomsyrar hela honom. Intervjun gjorde mig inte ledsen, även om jag förstår att det ligger hårt arbete bakom allt som handlar om att förändra sin egen livssituation. Jag kände desto mer att jag blev hoppfull och glad! Lite ”barnsjukdomar” kände jag dock att intervjun innehöll, då det var min första intervju i detta ämne. Men det handlar om mig och inte Puppe.

Andra intervjun var med Hanna; Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa. Den här intervjun gav mig lite ont i magen. Inte främst för Hannas personliga historia, utan mer vetskapen om att många, många barn växer upp med ett missbruk. I Hannas fall kan man se hur man som barn har en enorm överlevnadsinstinkt. Jag tycker den blir tydlig när Hanna berättar om hennes nära och bra relation till sin mamma och den visar också hur viktigt det är som vuxen att stå kvar vid barn som växer upp under problematiska förhållanden. Jag reflekterade också över att jag tror att det är oerhört viktigt för barn som växer upp med missbruk, att ta hjälp och stöd av grupper som Vuxna Barn, AcOa, Al-Anon och andra liknande grupper, då jag tror att mycket av det man gått igenom som barn kommer tillbaka till en under vuxenlivet om man inte sett till att bearbeta alla känslor omkring på djupet!

Tredje intervjun var med Ludmilla, som mist sin dotter i självmord; Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord. Den här intervjun var egentligen lättast att göra. Inte för att ämnet är lätt, naturligtvis, utan helt enkelt för att jag har följt Ludmillas historia från allra första början. Dessutom är det ett ämne som har intresserat mig väldigt mycket under många, många år. Jag blev väldigt nöjd med just den här intervjun, även om jag inte är missnöjd med någon av intervjuerna, för då hade jag gjort om dem innan jag la ut dem. Jag reflekterar på att jag själv kan identifiera mig väldigt lätt med Ludmilla, utifrån mammarollen.

Fjärde intervjun var med LiLo; Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar. Precis som i Ludmillas intervju, kunde jag här identifiera mig själv väldigt enkelt utifrån mamma-rollen. Det mest hjärtskärande i LiLo ´s berättelse är att den inte handlar om en anhörigs problematik bakåt i tiden, utan helt enkelt i nutid och eftersom vi inte kan se in i framtiden, så är det också svårt att ”trösta” eller försöka uppmuntra LiLo i sin fruktasvärda situation. Jag fällde många smärtsamma tårar under arbetet med LiLo ´s intervju och på ett sätt är det nog den intervjun tillsammans med Ludmilla ´s som har berört mig allra starkast! Jag skulle vilja ta en stor spade med hopp och bara kasta den över LiLo och jag skulle vilja handgripligen ta hennes son med mig in i en större värdighet än den han lever med idag…

Den femte intervjun var med Sofie: Intervju med Sofia om hennes ätstörningar. Det här är den intervju som var mest lärorik för mig personligen. Jag har inte så mycket kunskap om just ätstörningar, även om det naturligtvis inte gått mig helt förbi. Jag tyckte det var väldigt spännande att genomföra intervjun med Sofia eftersom den gav mig en del kunskap som jag inte hade tidigare. Jag tror också att det är viktigt för våra ungdomar att ta del av den intervjun.

Den sjätte intervjun var med Gunilla; Intervju med Gunilla som miste sin son Rickard i en bilolycka. Gunilla är också en person som jag har följt till och från länge på nätet genom hennes blogg. Gunilla har tidigare bloggat en del om hur man kan bemöta folk som är i djup sorg och jag ville lyfta fram just de delarna och det tycker jag att jag fick fram. Jag ville också lyfta fram hennes sons personlighet för att han ska bli ”verklig” för oss som inte kände Rickard och det tycker jag också att jag lyckades med.

I den sjunde intervjun lät jag Ndey komma till tals; Intervju med Ndey om att invandra till Sverige. Här valde jag att lyfta fram Ndey ´s första tid i Sverige för att belysa den känsla som en invandrarkvinna kan känna när hon kommer till ett nytt land. Det kan vara lätt att tro att om man kommer från Afrika till Europa, så blir allt rosenrött. I Ndey ´s fall ville jag belysa att det kan vara en ganska skräckfylld upplevelse att komma till en helt ny och främmande kultur, samtidigt som hon tydligt vittnar om hur hon lärt sig leva och trivas bra i vårt samhälle med tiden. Jag tycker också intervjun visar tydligt att det dock inte är något som kommer ”gratis” eller av sig själv, utan det kräver egen vilja och en kamp i sig att komma dit. Intervjun med Ndey är den intervju som jag hade svårast att inte fortsätta historien med, utan att försöka begränsa mig till det jag bestämt mig för att lyfta fram.

I den åttonde intervjun valde jag att intervjua Pysan; Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer. Just bröstcancer känns väldigt angeläget att ta upp i denna intervjuserie eftersom sjukdomar är något vi alla kommer nära på något sätt, om inte annat för att vi oroar oss för att själva drabbas. Pysan är också en person som jag följt till och från på nätet genom hennes blogg under en lång tid. Jag tycker det var härligt att Pysan också valde att lyfta fram sina anhörigas svårighet att leva med en närstående som har cancer.

Den nionde intervjun gjorde jag med Nemo; Intervju med Nemo om Beroende. Nemo är också en av de som bloggar om det ämne jag har intervjuat honom om, men till skillnad från de andra så hade jag inte följt Nemo ´s blogg innan intervjun. Jag valde dock att intervjua Nemo eftersom just beroende är ett väldigt utbrett problem, även om intervjun med Puppe kom att röra samma ämne. Dock tycker jag att Puppes och Nemos historier skiljer sig väldigt mycket åt. Jag ville lyfta fram Nemo för att jag tycker att han kommit väldigt långt i sitt tillfrisknande och att han dessutom verkar ha ett perspektiv på sin period som beroende och jag tyckte även det var intressant att Nemo la vikt vid ordet beroende och jag valde därför att lyfta fram även de åsikter han har när det gäller benämningen av en beroende.

Sammanställande kan jag säga att samtliga intervjuer gjort mig lite klokare, lite skörare när man inser hur nära inpå dessa ämnen ligger oss som människor. Jag känner stor respekt för alla jag har intervjuat och jag känner tacksamhet för att de velat bli intervjuade så jag kunnat medverka till att sprida kunskap av dessa ämnen som jag anser vara av största vikt.

En intressant sak som jag upptäckte genom mina intervjuer är att vid varje intervju med de personer som inte har en egen blogg där de går ut med detta, har jag föreslagit anonymitet. Endast en person har själv önskat anonymitet. Särskilt med de unga tjejerna har jag stått på mig med att de kan välja vara anonyma, men de har i stället svarat med: ”Nej, det här är ett viktigt ställningstagande för mig, jag vill inte skämmas för det här!” Det gjorde mig förvånad och glad för jag varnade verkligen för google och annat som jag sa att det är viktigt att tänka på att folk kommer att kunna läsa detta på nätet under lång tid framöver, kanske resten av deras liv.

Jag är glad att deras ståndpunkter ändå var fasta och att de visade att det var viktigt för dem att gå ut med sin historia, utan att behöva gömma sig bakom en anonym identitet.

Det var också viktigt för mig att varje intervju blev ”personlig” och att jag inte hade förbestämt hur frågorna skulle vara innan jag kände till lite av personens bakgrund. Jag ville absolut att det inte skulle vara några intervjuer med ”standardformulär”. Därför var också mina frågor relativt ”luftiga” så att man skulle kunna lägga in längre svar där man hade något man ville trycka extra på.

Jag måste säga att jag är nöjd med intervjuerna och jag tycker de förmedlar viktiga historier.

Till er som eventuellt senare vill hitta tillbaka till dessa intervjuer enkelt, kan gå in högst upp på min sida där det finns en list, där det på ett ställe står ”Favoritinlägg” och längst ner i det inlägget ligger alla dessa intervjuer och några jag gjort tidigare.

Jag vill också passa på att tacka er som ställt upp och blivit intervjuade och till er som läst och till er som lämnat era tankar och reflektioner i kommentarer och mail!

Slutligen vill jag också säga att alla dess intervjuer gör mig hoppfull! Det viktigaste är trots allt inte att aldrig falla, det viktigaste är att resa sig var gång man har fallit!

Fler intervjuer kommer att komma, men jag vet inte riktigt när. Om det finns personer som känner att ni har en historia ni vill förmedla, så maila mig gärna på: tonarsmorsa@gmail.com   Det är inget problem för mig att ni är anonym.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med Nemo om Beroende

När jag startade min intervjuserie fick jag ett meddelande av Abbes Pappa om att han tyckte jag skulle intervjua Nemo om hans beroende. Jag blev naturligtvis nyfiken på Nemo och började läsa hans blogg. ”Bekantskapen” gjorde mig ännu mer nyfiken på Nemo och jag blev väldigt glad över att få möjlighet till denna intervju med honom. Jag är väldigt nöjd med hur intervjun utvecklar sig med mångsidiga beskrivningar om beroende. För Nemo var det också viktigt att jag skrev ”beroende” i stället för ”alkoholmissbruk”. Möt Nemo och läs hans historia och ta gärna lärdom av hans erfarenheter.

Hej Nemo! Berätta vem du är.

Nemo här. Egentligen har jag ett ”riktigt” namn som jag flitigt delar. I den s k bloggosfären har jag valt att använda Nemo som en sorts identitet. Mitt verkliga namn är så ovanligt att jag lätt skulle kunna googlas fram och jag är inte där. Ännu. Senare i år fyller jag 50. Det mesta om mig, som jag tycker det är värt att veta, finns på min blogg.

Du bloggar om ditt beroende
. Vad får du för respons på det du skriver?

Genom bloggen får jag då och då mail – mest från anhöriga till beroende – som vill ha råd. Eftersom jag även är diplomerad alkohol- och drogterapeut (en utbildning som jag gick efter jag blev nykter) försöker jag svara, men kort. Den som söker hjälp behöver styras mot att träffa andra människor. Terapeut eller självhjälpsgrupp, men frågorna handlar mest om alkoholisten. Många anhöriga har svårt att se sitt egna medberoende.

Du har varit beroende av alkohol länge. Du har försökt lägga av tidigare med bland annat antabus. Vad fick dig att sluta dricka?

När jag ser i backspegeln förstår jag NU att jag var beroende av alkohol redan i åldern 20-25 år. Men det var först på hösten 2000 som jag insåg att jag hade ett problem som jag behövde ha hjälp med att lösa. Lösningen då var i min agenda: ”att lära mig dricka som vanligt folk”. I den vevan fick jag Antabus utskrivet av en läkare på alkoholrådgivningen där jag gick. Han tyckte att jag kunde ta detta under kortare perioder, så att jag inte ”slarvdrack” som han kallade det. Antabus var för mig ett djävulens påfund – och helt onödigt. Ville jag dricka, så tog jag ingen Antabus. Ville jag inte dricka, så behövde jag ingen. Enkelt. Problemet uppstod då jag tagit Antabus och ändrade mig – mentalt besatt som jag var – och ville ta en fylla i alla fall. Det var stunder i helvetet. Det tog ju två-tre dagar för Antabus att lämna kroppen.

Det som till slut fick mig att kapitulera och lägga mig på rygg och vifta med vit flagg var en kedja av händelser i början av oktober 2001. Jag hade supit igenom en helg där jag blivit blåst på 13 000 kr av en taxichaufför och var direkt olämplig att gå till jobbet måndag morgon eftersom jag i ren ångest fortsatte att supa mig igenom söndagen. Jag löste det genom att ta flera återställare på lunchen och fortsätta jobba. Jag gick sedan hem och sjukskrev mig, fortsatte dricka. Min arbetsgivare sökte mig i hemmet – men jag öppnade inte. Jag förstod dock att jag var avslöjad, jag tog mig till Nordhemskliniken med hjälp av min syster och fick träffa Dr Sjöberg (en gigant inom beroendevården i Göteborg) och han hörde min livshistoria under 10 minuter och sa; Du är alkoholist, ingen tvekan om det.
Det hade ingen tidigare sagt. Allra minst en auktoritet på området. Jag var snärjd. Såg ingen annan utväg än att försöka göra något åt min belägenhet.

När du tänker tillbaka på åren när du aktivt drack, vad är svårast för dig att tänka på?

Det finns stunder då jag förbannar min egen blindhet. Att jag inte själv såg att jag var hejdlöst förlorad i spriten redan då jag var 30. Ändå vet jag att alkoholism är en förnekelsesjukdom, så jag är ju inte speciellt unik i det avseendet. Jag resonerar också som så – att om jag blivit avslöjad när jag var 30 – så hade jag förmodligen tagit upp mitt drickande igen. Jag var helt enkelt inte ”färdigsupen”. Botten var inte nådd för min del.

Givetvis är det också svårt att tänka på relationen till mina döttrar som under vissa helger haft en mentalt frånvarande och trött pappa. Till stor lycka har jag nu varit nykter i mer än halva deras liv. Det gör mig istället mycket glad.

Du har två döttrar som bor hos dig varannan vecka. Hur blev de påverkade av ditt drickande tidigare?

De har givetvis påverkats av mitt drickande. De var i åldern 5-8 när jag drack som värst. Jag tror de lärde sig att parera mitt trötta sinne. Ibland var jag oberäknelig och lynning. Lättirriterad, men aldrig våldsam. Under den tvåårsperiod som jag var ”ensampappa” och drack var det turligt nog sällan som jag var full OCH umgicks med barnen samtidigt. Jag brukade tuta på när jag nattat dem. Så de såg mig oftare bakfull och trött än full. Det är förmodligen lika illa ur social synvinkel.

Hur ser er relation ut idag? Pratar ni öppet om ditt beroende?

Vi har idag en relation som jag är mycket lycklig över. Vi har under mina sju nyktra år umgåtts och gjort mycket tillsammans. Vi har gjort flera långa resor ihop. Till Thailand, Grekland och så… men det bästa i relationen är att vi har kul ihop. I vardagen. Jag känner deras tillit och märker av att de faktiskt trivs ihop med mig och vill vara ihop med mig. Fika och gå på stan – men inte 15 meter bakom. Det gör mig oerhört stolt.
I deras ögon är jag inte ”pinsam”  – något som ju många tonårsföräldrar känner igen sig i…eller? .

Min historia har vi hittills inte djupat så mycket i. Jag tog behandling på Nämndemansgården efter konfrontationen med min dåvarande arbetsgivare och Dr Sjöberg och var borta från dem under en månad. Eftersom de var små berättade jag att jag var på ”kurs” för att lära mig sluta dricka. Under mitt första nyktra år berättade jag också att jag gick på möten (AA) för att tillsammans med andra hålla fast vid att inte börja dricka igen.

Jag har givetvis kvar att reda ut eventuella skuld- och skamfrågor kring alkoholismen. Att det definitivt inte var deras fel att jag drack. Bara mitt eget. Att de har generna och att de förmodligen har en ökad sårbarhet för beroenden vet de också.

Öppenheten är inte totalt transparent…ännu. Jag strävar ditåt, men vi är ju två parter i detta. Jag – och barnen.

Fanns det någon utlösande faktor som fick dig att börja dricka okontrollerat?

Förmodligen var den utlösande faktorn att jag och min dåvarande fru bestämde oss för att separera. Då började jag parta och dricka redigt hårt. Skulle nog vilja påstå att perioden med min fru 1991-1999 var en hyfsat nykter period. Men – jag var missmodig, sluten och tung – för jag kände mig fångad i en familjerelation där det gällde att sköta sig, arbeta, skaffa radhus och hela kittet. Jag ville festa och inte alls ta ansvar över min verklighet. Mer än på jobbet – kanske. Min ex-fru blev en sorts ”social” Antabus som höll mig i schack. Förutom tre-fyra karatefyllor om året var jag nog rätt svennig när det gällde uppförandekoder och manér.

Separationen och att jag fick loss ett par hundra tusen på husförsäljningen var de startraketer jag behövde för att trycka på gasen och köra med full fart mot min personliga botten. Efter två år var jag i mål…

Hur ser du på ditt beroende idag när du lever i nutid och samtidigt har möjlighet att titta tillbaka i backspegeln?

Idag  upplever jag mitt beroende som en brist på andlighet (andlighet har inget med Gud och religion att göra för mig). Det var ett inre tomrum som jag redan i övre tonåren behövde fylla ut med något. Jag var lätt orolig, irriterad och missnöjd. Otålig. En helg då inget hände (fest) var en död helg. Bortom all förtvivlan. Tomrummet kunde endast fyllas ut med alkohol. Då mådde jag bra. Då infann sig lugnet, modet och öppenheten jag ville nå. Man kan säga att alkoholen gjorde att jag började må som folk gör mest… eller så som jag mår idag. Utan alkohol.

Jag följer också 12-stegsprogrammets principer och har haft stort utbyte av kurser som handlar om meditation och inre resor på www.baravara.se

Förvandlingen handlar om att arbeta med sig själv och inse att jag behöver hjälp. Det är det enda jag med säkerhet kan säga när det gäller vägen ur ett kemiskt beroende: -Du klarar det inte själv. Detta är mycket svårt för en aktiv alkoholist att ta in. En alkoholist som dricker ser sig ofta som jordens mitt, ”kan själv” och har en axel uppkörd där bak kring vilken världsalltet snurrar…

Har ditt tillnyktrande förändrat dig som person?

Andligheten och fridfullheten har kommit till mig och jag känner en inre trygghet och ett lugn i mig. Bland människor som jag inte träffat förut och skall beskriva sitt första intryck brukar säga att jag är ”trygg” lugn” ”inger förtroende” eller kanske det bästa jag fått höra; ”Det är något i dina ögon som säger mig att du är färdig som människa”. Det är stora ord som givetvis är omöjliga att leva upp till, men de gladde mig stort. Det är på något sätt som om alla eventuella problem som uppstår är peanuts jämfört med det jag hittills kunnat hantera. Att få bukt med sin alkoholism är tyvärr mycket svårt för de flesta. 2000 människor om året lämnar jordelivet genom alkoholrelaterad död. Det är som att sänka tre Estonia, men det skapar inga nationella trauman.

Vad får du för bemötande när du berättar om ditt beroende?

Hittills till 95% endast gott. -Starkt av dig att ta tag i ditt problem.-Du måste vara stolt som har lyckats så bra. – Modigt av dig att berätta och att dela med dig, är vanliga kommentarer.
De 5% negativa har handlat om misstänksamhet från de (ofta har de själva ett alkoholproblem) som bara inte kan förstå att man inte kan dra till det på en fest. Jag har också haft en arbetsgivare som vart ganska mörk över att jag inte berättat något om mitt beroende i samband med att jag anställdes.

Du tycker inte om att använda dig av ordet ”alkoholmissbruk” utan
hellre ”beroende”. Kan du förklara varför det känns viktigt för dig?

Jag är ingen större vän av termen missbruk. Den är olämplig eftersom den
oftast har bedömarens eget bruk som utgångspunkt, även om den
används i vissa fall för att karaktärisera överkonsumtion av alkohol.
Jag använder hellre termerna ”beroende” och ”högkonsumtion” eller ”riskbruk”.
Du kan missbruka utan att vara beroende och du kan missbruka genom
högkonsumtion. Det är mindre viktigt. Det som gör egentlig skillnad är
beroende – eller inte.

Är det något mer du skulle vilja dela med dig av eller tillägga?

Att kunna skratta åt sin historia och sig själv är mycket viktigt. Annars tror jag generellt på dessa framgångsfaktorer för att kunna tillgodogöra sig ett nyktert liv med god livskvalité:

1. Att våga be om hjälp, att inte försöka hitta egna lösningar, utan böja på gamnacken och lyssna på de som tagit sig ur sin aktiva alkoholism och nu ägnar sig åt att mildra sitt beroende genom andligt tillväxande.
2. Villighet – att vara beredd att ta emot råd och stöd
3. Ärlighet – att blottlägga sig sjäälv. Att oförskräckt rota i sina inre arkiv
4. Öppet sinnelag – att vara nyfiken på sig själv och sin möjlighet till förändring

Därför är skrattet så viktigt. Skuld och Skam blockerar skrattet. Och skuldkänslan förhindrar självrannsakan och förlamar ärligheten och möjligheten att kunna se sig själv i ett nytt ljus.

Jag upplever mycket ljus och glädje i din berättelse, trots att du har en ganska ”mörk” ryggsäck. Din berättelse gör mig hoppfull och glad och jag hoppas att fler ska uppfatta denna intervju på samma vis. Jag tackar dig därför att du ville vara med i denna intervjuserie och berätta om något som jag förstår är ett känsligt ämne för dig, samtidigt som du inser vikten av att dela med sig av din viktiga erfarenhet! Stort TACK till dig; Nemo!

Nemos blogg kan du läsa HÄR!

Om du har frågor till Nemo så ser han gladeligen fram emot att svara på
dem. Lämna gärna en kommentar eller maila Nemo på: musselmannen(snabela)gmail.com

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer

Vera är en kvinna som har levt med bröstcancer och sviterna av det i snart tre år. Hon har också bloggat om sina upplevelser runt det här under tiden hon har behandlats under signaturen ”Pysan”. Bröstcancer är en sådan där sak som skrämmer alla oss kvinnor. Samtidigt tror jag de flesta av oss någonstans hoppas och tror att det inte kommer att drabba just oss… Men det gör det. Sjukdomen slår till skoningslöst när vi minst anar det och vi vet inte vem det drabbar, förrän det redan hänt. Läs Veras berättelse om att leva med bröstcancer:

Pysan, du har bloggat om din bröstcancer ganska länge. Berätta lite om vem du är.

Jag heter egentligen Vera och är snart 45 år. Jag bor i Töreboda som ligger vackert längs med Göta Kanal och 4.5 mil norr om Skövde.

Jag är gift med Stefan och har en son tillsammans med honom som idag är 8 år. Så har jag två töser som bor i Skåne. Den ena hos sin pappa och den andra har flyttat hemifrån för någon vecka sedan.

Började blogga den 17 maj 2006 efter ett telefonsamtal som gjorde att jag mådde så dåligt och behövde få ur mig allt.

När fick du beskedet om bröstcancer?

Jag fick det den 8 juni 2006 och det datumet glömmer jag inte. Fast då hade jag redan bloggat ett litet tag. För det var för att jag hade den där knölen jag en gång i tiden började med bloggandet..

Det konstiga är att man vet, man vet att det är cancer. På något konstigt sätt vet man, innan man får det bekräftat.

Hur fick du beskedet?

Maken och jag fick åka in till KSS (kärnsjukhuset i Skövde) och träffa en kirurg som bad oss sätta oss ner på britsen och så satte han själv sig på den där metalsnurrstolen som finns i alla behandlingsrum.

Så sa han rakt upp och ner att det var bröstcancer.

Jag förstår att du måste ha blivit väldigt chockad. Hur tog du det här beskedet?

Som jag sa innan så var det ju nästan så att man visste att det var cancer. Så man blir inte chockad på det sättet. För det är så att man har fått svart på vit att man hade rätt. Den där knölen som kändes som en sjuk sak var faktiskt sjuk.

Jag sa i princip till doktorn: Vad händer nu?

Vad är det svåraste med att leva med cancer?

Att livet inte blir detsamma efter en sån här sak.

Man lever mer i Nuet, man vill inte gärna planera något, för man vet inte om man orkar, eller om man är frisk den dagen…

Rädslan… den där rädslan att cancer ska komma tillbaka eller sprider sig till andra organ.. det där som man läser om men som man inte hoppas ska drabba en själv…

Att man blir en sur kärring, för att man proppar i sig en massa hormoner…

Att cancern sitter i väggarna och det är inte bara att flytta… men vi letar…

Att man kan bli väldigt nonchalerad av sjukvården fast man har den diagnosen man har och att de inte tror på en..

Väntan… väntan på att få bli hel… och att inte landstingen kan hålla sin garanti. Det är mer än 90 dagar sedan jag var hos doktorn och jag har ännu inte fått kallelse till bröstoperationen…

Har du förändrats som människa under den här tiden?

Ja, jag tar tillvara livet mera..

Jag tar inte heller livet för givet, det kan ändra sig från en dag till en annan..

Dessutom är det så att jag håller på att utbilda mig till sjuksköterska när jag fick mitt cancerbesked och detta gjorde att jag nu plötsligt skulle byta roll… jag skulle gå från vårdpersonal till patient… och det är inte lätt, fast samtidigt så var det så att jag var ifrågasättande och jag tog inget svar för givet. Jag ville veta allt…

Samtidigt som man blir nästan apatisk om man vaknar och har lite ont någonstans, för risken finns…

Vad har du för prognos idag?

Som det ser ut idag så är den en bra prognos. Jag har inget i det kvarvarnade bröstet. Jag ska iväg på skelettscint den 16 februari och får besked på den den 19 februari och då ringer min doktor mig, jag behöver alltså inte åka in till sjukhuset.. Detta är för att jag har ont i ryggen och höfterna, vilket till 99 % är biverkningar av hormonmedicinen som jag har ätit fram till nu, för den ger muskel och ledvärk, så jag har bytt preparat och det har blivit bättre och därför tror jag inte att det är något annat.

Sen går jag på antihormoner för att inte få tillbaka bröstcancern… Det är för att jag inte ska bli fertil igen och hålla östrogenproduktionen på en mycket låg nivå. Detta gör att jag då blir lite av en klimakteriehäxa och kan tända på alla cylindrar och det är tufft det också, för jag hinner oftast inte varna min omgivning innan det händer…

Vilket stöd får du av din omgivning när allt känns riktigt tungt?

Maken och jag pratar jättemycket och så har jag bloggen där jag kan spy ut mycket av det som jag inte har lust att belasta maken med heller, för cancer är tyvärr mycket en närstående sjukdom och de närstående får ingen som helst hjälp. Jo, de kan få en kurator, men om man inte vill prata med någon utomstående så står man där… ensam med en partner som är sjuk och som man ska stötta fast man har en massa frågor själv som man inte vet vem som ska besvara och vem som tar hand om mig när jag faller…

Ofta är det så att är jag stark så är maken svag eller tvärtom. Vi är aldrig svaga samtidigt, däremot är vi starka tillsammans!

Alla i byn vet också om det och alltid är det någon som kommer fram och frågar hur jag mår.

Sen finns det de som förtränger. Mamma och syrran. Syrran har jag inte träffat sen jag blev sjuk…

Vad får du för stöd från sjukvården?

Jag har ett nummer till bröstsjuksköterskan jag kan ringa om det är så att jag har frågor och det gäller fram till 2012 då jag i princip är ”frisk”. Som nu när jag har ont så fixas naturligtvis en skelettscint för att se ”om det finns något” och för att ha något att jämföra med… detta blir tredje scinten sedan jag fick beskedet.

Sen har jag också en jättebra kurator som verkligen ställer upp om man nu behöver hjälp och hon har ställt upp jättebra när det var riktigt akut en gång…

Hur ser du på livet och framtiden just nu?

Just nu försöker jag se bortom skelettscinten… och så ska jag på konsert i Göteborg snart och i höst åker familjen till Spanien, så jag försöker se lite framåt… Men ändå är tankarna på ryggen och scinten…

Jag väntar också på en kallelse från Sahlgrenska då jag ska få ett nytt bröst och jag har väntat länge…

Så jag ser på livet med ett ljust sinne, för det ljusnar faktiskt och våren är på väg och det måste firas.

Är det någon annan fråga som handlar om just bröstcancer som du känner att du vill belysa extra eller något annat du vill tillägga?

Ja, närståendes situation.

Jag som sjuk får allt och när jag är klar så får jag åka på rehabilitering i 14 dagar…

Maken får ingenting. Jo, han får prata med en kurator om han vill, men som han säger: ”varför när du och jag kan prata om det.”

En närstående behöver också få ladda sina batterier utan att behöva betala multum.

Där jag var på rehabilitering kostade det mig 80 kr/dygn.. och då hade jag tillgång till väldigt mycket skönt som massage, mat, hotell, sjukgymnastik, kurbad, simbassäng, bubbelpool och bastu.. dessutom otroligt vackra promenadstråk.

Hade maken velat bo där med mig hade det kostat 720 kr/dygn för honom..

Närstående behöver också få lov att åka hemifrån och få vila upp sig för det är en lika svår sjukdom för dem att gå igenom om inte svårare. De ser sin älskade må skit, tappa håret, må illa, bli sjuk, åka iväg i taxi och ringer från sjukhuset att man får stanna. Dessutom den här amputationen, fast kärleken sitter inte i bröstet.

Varje år får ca 6 500 kvinnor bröstcancer och ca 50 män…

Så kolla era egna!

Tack så mycket Vera, för att du delat med dig om något så personligt och svårt som detta. Jag tackar så mycket och önskar dig all lycka till!

Pysans blogg kan du läsa HÄR!

Tillägg 22/3-09: Den 20 mars 2009 fick Pysan beskedet att hennes cancer har kommit tillbaka i form av skelettmetastaser… Du kan läsa om det HÄR!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intervju med Ndey om att invandra till Sverige

Ndey* är en kvinna som har invandrat till Sverige från Gambia. Hon kom till Sverige på 70-talet och har alltså bott väldigt länge här. När Ndey kom till Sverige var hon en ung kvinna som egentligen inte valt att komma, utan halkade mer med sin make som flyttade hit först. På så sätt var hon ganska oförberedd på vad det innebar att komma som invandrare till ett Nordeuropeiskt land.

Hur länge har du varit i Sverige och hur kom det sig att du kom just till Sverige?

Jag kom hit på 70-talet. Det var min man som kom först och sökte uppehållstillstånd och sedan kom jag efter honom.

Vad var ditt första intryck av Sverige och hur var din första tid här?

Jag kom till Sverige i slutet av April. Det var inte så kallt då, men jag tyckte att det var jättekallt. Allt är väldigt annorlunda när man kommer från ett varmt land. När jag först kom hit tänkte jag att jag aldrig skulle klara av att bo här i Sverige. Jag längtade bara tillbaka hem till mitt hemland. Jag började vänja mig och gå ut efter några månader. När jag började läsa Svenska började det kännas lite bättre och jag vantrivdes inte längre.

När jag lärt mig Svenska började jag att arbeta som sjukvårdsbiträde. Jag hade jobbat som undersköterska i Gambia tidigare.

Vad saknar du mest från ditt hemland?

Klimatet och mina föräldrar och andra familjemedlemmar. En del maträtter som inte går att göra i Sverige på samma vis, saknar jag också.

Vad gillar du bäst med Sverige?

Att det finns bra sjukvård i Sverige. Väldigt bra. Jag tycker mycket om Sverige på sommaren. Man kan klä sig fint och slipper alla vinterkläder. jag tycker om att bära Afrikanska kläder och det blir lättare på sommaren. Det blir lättare att träffa andra människor och umgås också.

Jag tycker också det är bra att man respekterar barn här i Sverige på ett annat sätt än i Gambia.

När jag var i Gambia senast så hade jag med mig mitt barnbarn för vi skulle besöka Gambia för en stor fest som skulle hållas där. Mitt barnbarn hade med sig några kompisar som hon umgicks med där nere, till festen. Så när de började servera mat, så hoppade de över mitt barnbarn och hennes kompisar och jag blev arg och frågade varför. De som serverade förklarade att de blivit tillsagda att inte servera barnen och jag blev väldigt upprörd. Här hade jag tagit med mitt barnbarn ända från Sverige för att komma på festen och sedan skulle hon och hennes kompisar inte ens bli serverade mat. Jag kände sedan att jag tänker väldigt ”svenskt” med att barnen alltid ska gå först.

Vad var svårast att anpassa sig till när du kom till Sverige?

När jag kom till Sverige kände jag mig som om jag satt i ett fängelse. Alla dörrar är stängda och så har vi inte i Gambia. Jag tyckte det var konstigt att om jag skulle besöka någon så måste jag ringa först. Det var en riktig kulturkrock och jag ville bara återvända till Gambia. Det värsta var språket. Jag tänkte att jag aldrig skulle klara av att lära mig det. Jag kände mig handikappad för jag kunde inte kommunicera med folk.

När jag lärt mig Svenska och kom in på arbetsmarknaden och träffade arbetskamrater, då blev det mycket lättare och jag började trivas i Sverige.

När du besöker Gambia, känner du då att du har tagit till dig mycket av Svenska tankesätt eller känner du dig lika mycket Gambian som de som bor kvar i Gambia?

Det spelar inte någon roll hur länge man bor här, så kommer jag nog aldrig att känna mig Svensk. Men när jag kommer till Gambia så blir det också kulturkrockar.  Jag känner mig som en Gambian, men många i Gambia påpekar att jag har försvenskats när jag är där på besök. Så jag har nog tagit till mer av Sverige än jag märker själv.

Vad tror du är skillnaden att komma till Sverige som invandrare i dag, jämfört med när du kom hit på 70-talet? Tror du det är lättare eller svårare nu?

Det är både och. På 70-talet var det lättare att komma in i det Svenska samhället, idag är det nog ganska svårt. Sverige har tagit emot så många invandrare att det är svårt att låta alla bli en del av samhället.

Det som är lättare nu, är att man kanske träffar andra landsmän i Sverige som man kan prata sitt språk med och få goda råd av. Så jag tror att det är lättare nu, precis när man kommer till Sverige, men att det är svårare att anpassa sig till det nya landet.

När du träffar landsmän som kommer till Sverige idag och vill ge råd till dem, vilka råd brukar du ge dom?

Om de har familj så brukar jag råda dem att barnen ska komma först, man ska tänka på barnen. Man måste också försöka tänka på att det är här man bor och att man måste acceptera vissa lagar och regler där man bor, som man kanske inte är van vid. Det är viktigt att sitta ner och prata med sin familj, med barnen och barnbarnen. Jag brukar råda att folk ska gå i skolan och använda hjärnan så man inte hamnar i problem eller gör dumma grejer. Sånt man inte hann göra i Gambia, ska man passa på för att kunna anpassa sig till det här samhället också.

Är det något särskilt som du vill tillägga som har med de här frågorna att göra?

Som invandrare i Sverige, så tycker jag att det är viktigt att gå i skolan, lära sig språket och förstå kulturen i det land man planerar att bo i. Mest för sin egen skull och för barnens skull.

Tack så mycket för att jag fick intervjua dig och hoppas du får många, trevliga år i Sverige!

Ndey* heter egentligen något annat.

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med Gunilla som miste sin son Rickard i en bilolycka

Gunilla är en kvinna, vars blogg jag upptäckte för många år sedan. Hon hade då nyligen mist sin son Rickard. Att läsa bloggar eller artiklar av folk som har förlorat sina barn, får oss som är föräldrar som inte har mist något barn, att liksom stelna till i vårt eget liv. Plötsligt så inser vi hur sårbara vi är. Plötsligt gör det så oerhört ont i våra hjärtan!! Vi förstår att det omöjliga faktiskt är möjligt och vi hur gärna vi än vill blunda och låtsas som det inte kan ske.

Gunilla är en kvinna med stort hjärta, det förstår man genast när man besöker hennes blogg. Att sorgen efter att ha mist ett barn är ofantlig, kan man inte heller ta miste om när man läser Gunilla ´s texter. Här är hennes berättelse om sin son Rickard.


Du har bloggat ganska länge och det handlar i huvudsak om din sorg och saknad efter förlusten av din son. Vem är du?

Jag heter Gunilla Karlsson är snart 49 år och gift med samma man sedan snart 25 år tillbaka. Tillsammans har vi tre barn, ett i himlen och två på jorden.

Du skriver om sorgen och saknaden av din son Rickard. Hur förlorade du din son?

Vår son Rickard omkom i en trafikolycka. Av räddningspersonal har vi fått veta att Rickard dog en ögonblicklig död och hann inte lida. Det är väl en tröst i det hela, men samtidigt tror jag att de sista sekunderna i ens liv är speciella och att vi trots allt hinner tänka en del…

Vem var Rickard?

Rickard var vår förstfödde son. Jag var 21 år och en ung mamma när jag fick honom.
Som liten var han som barn i allmänhet. Han var oftast lugn och ganska blyg men hängde gärna med på hyss.

Blev så småningom storebror till både en syster och en bror. Ã…ldersskillnaden på Rickard och hans syster var bara drygt två år och det var ofta syskonbråk då det gick vilt tillväga. Detta försvann i samband med att dottern kom i mitten av tonåren och blev då mer kompis med sin storebror. Då blev Rickard killen som förmanade, försvarade och ville skydda sin syster mot allt ont. De hade en väldigt tajt kontakt med varandra och stod varandra nära.
För lillebror som är åtta år yngre blev Rickard mer en förebild och kompisen som lekte och hittade på saker tillsammans med honom. Även det fortsatte under åren och Rickard var den som líllebror anförtrodde allting för. Det var mycket ”killsnack” och hemligheter dem emellan.

Rickard var en snygg och populär kille, festprisse och tjejtjusare. Gillade fiske, datorn, musik, party och att umgås med vänner. Flyttade hemifrån efter studenten. Hade några olika jobb inom lager och livsmedel. Han hade en whip-plash-skada som gjorde sig påmind med jämna mellanrum och arbeten i kyla var inte alla gånger de bästa. Var vid sin död arbetssökande efter ett mer passande och givande arbete. Kunde stundtals känna sig ledsen och grubbla över detta. Mer och mer av detta har kommit fram efter Rickards död.

Rickard fick bli 23 år gammal. Han var en snäll och omtänksam person som alltid var mån om ens bästa och en vän som alltid ställde upp för dem han tyckte om. Kom alltid hem vid alla helger och födelsedagar och ville då umgås med sin familj.

Framtidsplaner var att få ett bra jobb och barn skulle han ha, men inte förrän han hade fyllt 30 år.

Du har skrivit flera böcker om din sorg efter Rickard. Berätta lite om dem och om drivkraften bakom ditt skrivande både som författare och bloggare.

Jag började blogga sommaren 2005, några månader efter Rickards död. Jag visste egentligen inte vad en blogg var för något. I alla fall började jag där skriva av mig många av alla tankar och känslor som fanns inombords. Det var frustrerande texter, hysteriska texter, texter skrivna under gråt och ångest. Bloggen blev lite som en dagbok. Men det var samtidigt skönt att skriva av sig. Ni skulle bara veta hur många sömnlösa nätter jag har suttit och skrivit vid min dator! Den blev vännen som alltid fanns där, trots vilken tid på dygnet det var.

Redan efter ett par dagars bloggande började det komma kommentarer och feedback på det jag skrev. Det var folk både med och utan sorger som skrev. De skrev att jag var modig som skrev om detta svåra, att jag satte ord på deras egna tankar och att jag gav tankeställare och råd till dem genom att berätta.

Plötsligt började orden till mina dikter dyka upp av sig själv, det blev som färdiga dikter inne i huvudet och det var bara att skriva ner direkt på papper eller på datorn. Oftast kom de mest när jag var ledsen och förtvivlad eller också kunde det vara efter en ångestattack. Och jag skrev och skrev och det blev mer och mer. Responsen på mina dikter var mycket positiv och jag fick rådet att försöka på dem publicerade. Mitt första försök var att publicera två dikter i en diktantologi. Drömmen att kanske någon gång kunna ge ut min egen bok började komma så smått.

En natt drömde jag om min Rickard som i drömmen sa åt mig: Mamma, ge du ut din bok! Jag vaknade klarvaken och kände att jag hade fått den där lilla sparken som behövdes. Samma dag tog jag kontakt med ett bokförlag och min första diktbok blev sanning! Det är boken ”Sorgen är kärlekens baksida- Aldrig skall jag sluta älska dig”.
Samma år var jag återigen med i två olika diktantologier.
Ett år efter att min första diktbok kommit ut i tryck kom diktbok nummer två ”Det fattas bitar i mitt pussel”.

Att skriva har öppnat många nya dörrar för mig och jag har fått kontakt med mina läsare på olika sätt och det är något som jag värdesätter väldigt mycket.

En förälders värsta mardröm är att förlora ett barn. Vi som inte gjort det kan inte förstå, men vi kan föreställa oss vissa delar och de gör nog så ont. Hur handskas du med smärtan?

Jag kämpar på, en dag i taget. Smärtan var outhärdlig och ständigt påminnande de första åren. Jag var som i en slags bubbla och fattade ingenting. Jag ville helst själv få dö för att slippa lida av min smärta.
Men efter två år och ett djupt fall så bestämde jag mig för att fortsätta leva, mest för mina två andra barns skull. Jag kunde inte utsätta dem för att de även skulle mista sin mamma. Det var inte schysst mot dem!

Jag tog tag i många olika livlinor, jag tog medicin för mina ångestattacker och min sömnlöshet, jag gick hos en kurator i tre år och jag hittade till Febe som under 2 1/2 år var en viktig kontakt för mig, för där fick jag träffa andra mammor som också hade mist sina barn. Dessa kvinnor fick mig att inse att jag var en normal sörjande mamma trots alla knäppa, konstiga tankar som dök upp emellanåt. Några av dessa kvinnor ingår numera i min vänkrets och vi är viktiga för varandra. Jag är med i en mailing-lista för föräldrar som har mist barn och på nätet har jag hittat till olika forum som riktar sig till människor med samma sorg. Där kan jag läsa om det som ingår i vår vardag och om jag vill kan jag skriva själv. Vi stöttar och ”peppar” varandra på dessa listor. Vi delar ju samma erfarenhet!

Jag har fått lära mig att en sorg efter sitt barn bär man med sig hela livet och att det är något man måste lära sig att leva med. Att ljuset trots allt kommer att synas igen någon gång och att det lättar efter ca. 8 år (10 år säger en del).
I vår är det fyra år sedan vår Rickard dog. Hans lillasyster är nu äldre än vad storebror hann bli. Märklig känsla!
Det går längre och längre mellan mina fall. Men de kommer och jag vet aldrig när. Då, när de kommer så känns allt som nyss igen. Jag tillåter mig vara ledsen och sakna när dessa dagar kommer.

Ã…rets absolut värsta dagar är julafton och Rickards födelsedag och dödsdag, men även nyår och övriga familjens födelsedagar är svåra för oss alla. Det är ju alltid en som fattas vid dessa tillfällen.

När det sker större olyckor där många personer är inblandade, så bildas kristeam och de anhöriga tas omhand och media uppmärksammar det stort. När en eller några få personer förlorar sina liv, så bildas inga kristeam och vi utanför får knappt vetskap om det som skett. Men som förälder måste ju sorgen vara lika förödande oavsett om ens barn förlorats i en tsunami eller i en bilolycka. Känner du att du fick tillräckligt stöd när sorgen och chocken var som värst?

På den frågan kan jag bara säga ett stort NEJ! Vi fick överhuvudtaget ingen hjälp utifrån utan fick själva söka upp hjälpen. Vi har nu i efterhand fått veta att sättet vi fick dödsbudet gick fel tillväga. Det skylls på att det var olika sjukhus och olika polisdistrikt och att informationen där emellan inte gick rätt till.

Hur har du gått vidare?

Jag försöker i princip bara att överleva. På mitt sätt. Jag har blivit förändrad som människa på många olika sätt och börjat finna mig i den nya rollen.

Hur förändras sorgen med tiden?

Sorgen bleknar men saknaden består.
Jag gråter inte längre varje dag. Jag kan skratta och må bra också.
Jag har inte längre behovet att tvunget gå till graven varje dag. Jag vet ju att mitt barn finns inte där. Jag har honom med mig på ett annat sätt. Detta andra sätt känns tryggt och bra för det mesta.
Jag kan för det mesta numera hantera mina ångestattacker.
Jag har lärt mig att ibland kunna styra bort tanken en stund när den behövs till annat.

Hur kan du råda andra människor att stödja någon som har mist ett barn?

Jag säger att de ska aldrig vända ryggen till av rädsla! Jag säger till dem att orden är inte det viktigaste. Det viktigaste är att visa att man vågar. Att man vågar ge kramen, räcka ut handen, sitta ner och lyssna.
Att man måste ha tålamod och göra många försök att fortsätta hålla kontakten för det är något som den drabbade familjen inte har ork till själva.
Säg aldrig Jag vet hur det känns! om du inte verkligen vet. För sorgen efter ett barn går aldrig, aldrig att jämföra med en sorg efter en annan anhörig. Så är det bara!

Hur har Rickards bortgång påverkat er som är kvar i familjen, i relationerna mellan er?

Jag och min man har blivit ”tajtare” med varandra.
Vi i familjen sörjer och saknar alla på olika vis och låter varandra vara och stöttar varandra när det behövs. Vi har blivit mer rädda om varandra! Bråkar aldrig och säger dumma ord till varandra. Lägger inte ner en massa energi på onödiga saker och ting.

Vad får du för respons på det du skriver?

Jag har bara fått positiv respons på mitt skrivande. Det kommer mail, brev och telefonsamtal från tacksamma läsare. Många bevis är värdefulla som t.ex. att få höra att en tjej som tänkte ta livet av sig tänkte om när hon förstod hur mycket det skulle komma att såra hennes mamma, en annan tjej skulle hem och krama om sin mamma och be om förlåtelse för allt dumt hon hade sagt till henne och så alla dessa mail från läsare som säger att jag sätter ord på precis det som de själva tänker och känner och på det viset hjälper dem! Att höra detta är stort för mig!

Till sist, är det något särskilt som du vill lyfta fram eller ge tips om?

Jag vill säga till alla Var rädd om det du har! Det värdefullaste är dem du har omkring dig! Vi vet aldrig hur länge vi har varandra!

Till dem som är drabbade av att ha mist någon när och kär så vill jag slå ett slag för att ta kontakt med någon form av samtalsgrupp och/eller nätverk för personer som är i samma situation. Det är tillsammans med dessa du får det bästa stödet och orken att fortsätta leva.

Jag ber att få tacka så mycket för att jag fick intervjua dig och för att du delar med dig av något så svårt till andra människor och genom det kan väcka förståelse och stöd till andra personer. Tack Gunilla!

Gunillas blogg kan du läsa HÄR!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intervju med Sofia om hennes ätstörningar

Sofia är en ung tjej som precis har fyllt 18 år, men redan har hon lärt sig av livet den hårda vägen. Som så många unga tjejer och killar idag så har hon naturligtvis blivit påverkad av västvärldens ideal att vara smal. Det har kostat henne mycket då det tillsammans med andra faktorer gav henne ätstörningar. Läs Sofias väg tillbaka till livet!

Hej Sofia! Vem är du?

Jag heter Sofia och har precis fyllt 18 år. Jag bor i en förort till Stockholm tillsammans med min mamma, låtsaspappa och två syskon. Jag har precis slutat skolan då jag inte riktigt klarar av det för tillfället.

Du har levt med ätstörningar. Hur började det?

Egentligen vet jag inte riktigt det, men jag har aldrig tyckt om min kropp. Den har varit fel och ful och allt sådant som de flesta tonåringar tycker om sina kroppar. När jag var 15 år så tänkte jag att jag skulle äta lite mindre och nyttigare för att gå ner några kilon så att jag blev nöjd. Jag började hoppa över frukost och även ibland lunchen. Men jag gick ner i vikt för sakta tyckte jag, och började äta mindre, och mindre och mindre, tills det var försent. Istället för att inte vilja äta, så kunde jag inte.

Hur kunde en vanlig dag se ut för dig när du hade det som värst?

Hm, en vanlig dag.. Mamma kom in till mig med frukost på sängen för att jag skulle äta, sedan gick hon ut och jag la smörgåsen i lådan bredvid min säng. Sedan gick jag upp och ställde mig på vågen, och blev som vanligt inte nöjd. Satte på mig stora kläder som dolde min kropp så gott det gick. Ã…kte till skolan. Vid lunchen gick jag direkt och satte mig utan att ens titta vad det var för mat, sedan tittade jag på när mina vänner åt, och kände mig riktigt nöjd över att dom åt och inte jag. Väl hemma så tog jag ett stort glas vatten för att fylla tomrummet i magen, och till middagen tog jag sallad och ytterst lite mat, sedan spydde jag upp allt igen inne på toaletten. Innan jag gick och la mig så ställde jag mig på vågen igen. Ibland kunde jag inte riktigt äta så lite, utan jag rensade hela kylskåpet på allt gott som fanns och tryckte i mig, för att sedan gå till toaletten och kräkas igen.

Tog det lång tid innan du insåg att du hade ätstörningar, eller förstod du det direkt?

Någonstans visste jag väl. Men jag ville inte se. Jag var ju inte smal tyckte jag. Och då har man ingen ätstörning var mitt resonemang. Men det som verkligen gjorde att jag förstod att något var riktigt fel var efter ungefär ett år, när jag redan gått ner ungefär 15 kg. Då hade min mamma försökt få mig att äta mer ett bra tag men jag hade vägrat. Så då ringde hon till en ätstörningsenhet. Där var det inte lätt att få tid, utan de skulle återkomma när det hade en tid till mig. Det här var precis i början av sommaren och min familj skulle åka till Egypten några veckor senare. Mamma sa till mig att om jag skulle få åka dit så var jag tvungen att visa att jag kunde äta, annars skulle det inte gå. Och jag ville verkligen åka. Så jag försökte äta, och DÃ… förstod jag att jag hade en ätstörning, för hur mycket jag än ville så kunde jag inte riktigt äta som man skulle. Hur det nu var så lyckades jag iallafall få följa med till Egypten sen.

Hur kom du ur det här?

Så småningom fick jag en tid hos en psykolog och läkare på och en ätstörningsklinik. Där fick jag börja gå en gång i veckan, och de skrev också ut antidepressiv medicin till mig. Jag fick även åka dit en gång i veckan och äta lunch med andra patienter och en dietist som lärde oss hur man skulle äta och framförallt varför. Det gick bra, ett tag. Sedan började det åka berg-och-dalbana. Ibland kunde jag äta jättebra, och ibland inte alls. Ibland kunde jag behålla maten i magen, och ibland inte. Problemet var att jag inte riktigt ville bli frisk helt enkelt. Jag ville bli smal. Jag trodde att om jag blev smalare så skulle jag må bra. Men till sist förstod jag att det inte riktigt hängde ihop. Jag skulle inte må bra hur smal jag än blev, och det var inte förrän då som jag verkligen ville vara helt frisk. I samma veva började jag jobba på en förskola istället för att gå i skolan, och då fungerade det inte att inte äta. Både för att jag åt lunch tillsammans med barnen och för att orka hela dagen så blev jag helt enkelt tvungen att äta. Då gick allting mycket lättare helt plötsligt, och snart var det en självklarhet att jag åt lunch, något som jag inte hade gjort på över ett år. Det plus viljan att bli frisk gjorde att det blev mycket lättare att äta.

Är du helt fri från ätstörningar idag?

Ja, eller nästan. Jag kommer aldrig kunna banta igen utan att få tillbaka ätstörningen, det vet jag. Och visst, ibland när jag har ätit godis så smyger sig monstret som inte vill att jag ska äta på och säger hur misslyckad jag är, men jag kan oftast strunta i det. Och det har varit några gånger när jag inte vill äta alls, men oftast hänger det ihop med att jag mår dåligt och tappar lusten totalt att äta. Men jag brukar säga att precis som man blir nykter alkoholist så är jag en frisk ätstörd.

Vad tror du var huvudorsaken till att just du fick ätstörningar?

Det är svårt att säga, det är nog snarare kombinationen av massa saker. Men jag har alltid haft dåligt självförtroende och tyckt att jag är värdelös. Sedan fick en av mina bästa vänner väldigt allvarlig anorexi, hon var inlagd under över ett år. Man tycker att det borde ha avskräckt mig, men på något sätt blev jag avundsjuk på henne. Jag ville ”lyckas” också. Dessutom har jag alltid varit i stort behov av uppmärksamhet, och vad ger mer uppmärksamthet än att inte äta? Nu vet jag dock bättre.

Är det lätt eller svårt att få hjälp idag?

Det är svårt. Om du inte är allvarligt underviktig eller har en väldigt allvarligt ätstörning så får man i princip inte hjälp. En vän till mig lider av bulimi och har gjort länge, men hon får inte hjälp för att hon inte är underviktig. För mig tog det tre månader efter att mamma ringt till att jag fick hjälp. Det är väldigt länge när det handlar om så allvarliga saker, som till och med kan vara livshotande.

Hur har allt det här påverkat dig som person?

Jag har blivit mycket mer uppmärksam på mitt och andras beteenden. Jag håller mycket mer koll på både hur mina vänner mår och äter. Om det tex är så att min vän inte äter middag någon dag för att hon eller han ”inte är hungrig”, så ringer alltid en varningsklocka och jag börjar vaka över dom med modersögon. En del tycker att det är jobbigt när jag gör så och hela tiden frågar, men jag tycker att det är bättre än att jag bara låter det vara.

Vart eller hur fann du styrka att ta dig ur det här?

Jag fick otroligt mycket stöd från mina vänner och familj. En vän till mig brukade peppa mig genom att säga saker som ”vi måste ju ha våra berömda ätarkvällar igen!” och det var sådant som fick mig att fortsätta försöka, för jag visste ju hur mycket jag egentligen tyckte om att äta. Och jag ville njuta av mat. Barnen på förskolan jag jobbade på gav mig också riktigt mycket styrka. Deras livsglädje och livlighet smittade av sig på mig. Och att ha en liten tvååring i knät som bara myste med mig gjorde att jag insåg hur mycket jag en dag vill ha barn. Och för att kunna få barn så måste man äta. Det gav mig ännu mer drivkraft.

Hur mycket tror du att det påverkar unga tjejer och killar att media konstant matar oss med det ”smala modet”?

Jag tror att det påverkar väldigt mycket. Varje gång jag går förbi en affär med skyltdockor som man ser revbenen på så blir jag så förbannad. Alla tror att man måste se ut som de trådsmala modellerna för att duga, vilket ju självklart inte är sant. Jag menar, hur ofta sitter man och tänker ”hon/han skulle vara mer värd om hon/han var smalare” när man ser en person? Däremot tror jag inte att det är det ”smala modet” i sig som gör att man får en ätstörning. Många skyller allting på media, men det måste i grund och botten finnas ett dåligt självförtroende eller något annat som gör att man har lättare att utveckla en ätstörning. Men det smala modet har ju till viss del förändrats lite. Flera klädkedjor har ändrat på sina skyltdockor så att dom ser mer normala ut, och modeller är inte alltid extremt smala längre. Så lite försöker man ju förändra det sjuka kravet att vara jättesmal. En annan sak inom samma område som iallafall jag tycker är fel är det här med hur man sätter namn på storlekar. Jag tänker på XS, S, M, L och XL. Vem har kommit på det egentligen? Någon som köper ett klädesplagg i storlek Large behöver inte vara ”stor”, men det är ju det som storleken säger. ”Du är stor så därför behöver du Large”. Nej, tacka vet jag dom normala storlekarna i siffror!

Vad vill du säga till andra tjejer och killar som lever med ätstörningar och som inte vet var eller hur de ska söka hjälp?

Var inte rädda! Berätta för någon hur det är. Det kan vara en förälder, någon vuxen på skolan, vem som helst egentligen som du har förtroende för. Tillsammans kan ni söka hjälp hos proffs. Och tänk på: Folk vill HJÄLPA dig, inte göra dig tjock. Hur mycket du än tror det så är det inte så, jag lovar!

Är det något annat som du vill lyfta fram eller tillägga när det gäller ätstörningar?

Ni som misstänker att någon har en ätstörning, var inte rädda att fråga eller prata med personen i fråga. Även om hon eller han blir förbannad så sluta inte! Många vet inte riktigt vad dom ska göra eller säga, men i såna fall, be någon annan prata med personen. Ingenting blir bättre av att man är tyst!

Jag vill tacka dig, Sofia för att du ställde upp på intervjun och hjälper till att sprida kunskap om ätstörningar! Tack för att du delade med dig!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,