Aftonbladet skrev härom dagen om hur vissa kraftigt överviktiga tvingas betala för två flygstolar p.g.a. deras vikt hos en del flygbolag. Att fetma är ett allt mer utbrett problem i världen är ju knappast någon hemlighet. Frågan är hur man ska komma tillrätta med det och i detta fall är kanske framför allt frågan om hur man ska ställa sig till överviktiga i denna bransch?

Att låta kraftigt överviktiga få betala för två stolar, tycker jag luktar diskriminering lång väg, i så fall föreslår jag att flygbolagen börjar införa kilopris på sina resor, eller möjligen att man tar betalt per centimeter runt magen?

Anna Dabrowski skriver i sin blogg i dag att det skulle vara mer rättvist om överviktiga får betala för två stolar, för: ”Det är inget kul att hamna bredvid en fet person på planet. Personen sitter intryckt i stolen men väller ändå över på platsen bredvid. Varför ska jag lida för att personen bredvid mig gillar att äta för många bullar?”

De flesta kommentarer till hennes inlägg är ganska ilskna kommentarer.

Talking to me (svinstian!) skriver ett eget inlägg om Anna Dabrowskis inlägg, då hon tycker Annas inlägg är nedvärderande mot överviktiga personer och skriver därför: ”Jag TROR att en överviktig person som råkar läsa ditt nervärderande inslag känner sig övergiven och utelämnad…..”

Själv känner jag att jag är rätt trött på intoleranta människor. Det är klart det är viktigt att ta hand om sig själv och det är klart att det är bra att uppmärksamma att problem runt fetma breder ut sig. Men ett annat faktum är också att ingen människa är perfekt, med våra fel och brister och våra defekter. Det är också så att vi människor är väldigt olika. Vi stör oss på olika personer och personer med andra värderingar/röster/utseenden etc.

Om alla som blir ”obekväma” för andra, ska beläggas med extra avgifter/skatter eller på annat sätt utmärka sig negativt, då tror jag vi är inne på väldigt farliga vägar. Om en person har problem med undervikt/övervikt eller andra problem, så tror jag att det är ett bättre sätt att komma till rätta med problemet, att erbjuda stöd eller hjälp till den personen i stället för att lägga på personen extra utgifter.

Det var inte länge sedan det diskuterades i media om rökare skulle betala högre sjukvårdsavgifter och en massa olika förslag har kommit och gått genom åren på om vissa grupper ska betala mer för sina vanor eller ovanor. Man har också diskuterat barnfria flyg/restauranger/tågvagnar. Det finns också de som valt att leva utan barn som anser att de borde betala mindre skatt, eftersom de i mindre utsträckning tar del av vår offentliga sektor.

Jag tror att de flesta av oss har någon ”last” eller något i vår levnadsstil som retar någon och om vi ska försöka uppmuntra varandra till att bli ”den perfekta människan” så är det nog inte bara något som är omöjligt att uppnå, utan också något som skulle bli väldigt trist i längden. Dessutom är det ju definitivt en smaksak.

Om vi dessutom ska lägga en viktgräns på flyget. Vart ska då den gå? Vid 100 kilo, kanske? I så fall, hur gör vi då med dessa vältränade män (det finns säkert sådana kvinnor också?), som väger en bit över 100 kilo, men som ändå inte är ett dugg ohälsosamma eller överviktiga, utan tvärt om väldigt vältränade och medvetna om sin vikt, sitt matintag och sin träning?

Det kanske finns ett och annat bra argument för att införa höjd skatt för överviktiga på flyget, men jag har ännu inte hört något sådant, varken i någon av ovan nämnda bloggar, deras kommentarer eller någon av ovan nämnda artiklar. Samtidigt så är det klart att det av praktiska skäl så kanske man inte kan komma med ett flyg om man väger hur mycket som helst eller är hur stor som helst på bredden. Men för alla människor som är ”något överviktiga” kanske man borde fundera på att bredda några säten i planen, på samma sätt som man borde ha längre avstånd till sätet framför då ovanligt långa har svårt att sitta ner på ett säkert sätt?

Man kan ju också välja att gå ännu längre och säga att alla med ett missbruk, (missbruk för alkohol, droger, mat, spel etc.) ska betala för sin egen behandling, det kostar trots allt en hel del. Naturligtvis anser jag inte det, utan tvärt om tror jag att vi i det läget inte skulle få så många missbrukare som lyckades ta sig ur sitt missbruk. Jag anser också att alla är värda ett liv med värdighet och utan missbruk.

Det finns en massa viktiga saker som jag vill lära mina barn och som jag vill att mina barn ska inse innan de kliver ut i vuxenlivet. Ett av dem är vikten av att ta hand om sig själv och trivas med sig själv, men något som jag finner ännu viktigare är faktiskt att de lär sig acceptera att vi alla människor är olika och att de lär sig tolerans mot våra olikheter, både de ytligare och djupare olikheter vi har.

Jag skulle faktiskt önska att vi alla la ner mer tid på att lära våra barn och ungdomar att vi ska vara nöjda med hur vi är och ser ut och om vi inte är det, så bör vi försöka ändra på det vi inte är nöjda med och om vi inte lyckas med det själva, så borde vi söka hjälp för det, utan att skämmas. Att i slutänden är det faktiskt annat som räknas än att några ska stå och peka med hela handen för att tala om hur andra människor ska se ut eller hur de ska vara.

Trots allt så är det väldigt givande att vi alla är väldigt olika.

Läs även andra bloggares åsikter om tolerans, intolerans, överviktiga, övervikt, bloggar, nyheter, aftonbladet, flygbolag, betala mer, talking to me, svinstian, anna dabrowski, diskriminering, vikt, värderingar,