För snart två år sedan upptäckte jag att jag var HSP – (Highly Sensitive Person). En person med högkänslighet. Det blev en enorm lättnad för mig, att kunna sätta ett ord på det jag kände och för att slippa funderingar på varför andra människor visade så mycket mindre reaktioner, än det jag själv upplevde att jag kände.
Goda dofter, såsom våren påverkar mig positivt Foto: Fatou Touray ©
Några saker jag inte kunde hantera som ung var de starka känslor som väcktes i mig vid olika tillfällen. När jag blev förälskad så upplevde jag att mina känslor var så mycket starkare än för mina jämnåriga vänner. De blev förstås också fnittriga, hade svårt att fokusera på annat och upprymda, men jag upplevde att jag reagerade starkare än dem. Samma sak när första förälskelsen tog slut. Allt blev så enormt nattsvart för mig. Jag kunde verkligen inte se att det var något tillfälligt. Att jag gjorde flera självmordsförsök som ung, ser jag idag som en direkt följd av min HSP. Som jag ser den kan den vara dödlig om man inte är medveten om att man har den och inte får vägledning i sina känslor. Det kan man kanske inte få om ens känslor är extra starka på grund av HSP, om man inte känner till att HSP finns.
Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©
Det finns annat här i livet också som påverkat mig starkt känslomässigt och som det blev väldigt skönt att kunna bekräfta detta med HSP för. Det finns många andra personlighetstyper och diagnoser som påminner om HSP. Bland annat medberoende.
Det kan förstås vara lätt att blanda ihop dem. Jag har ju själv en medberoendeproblematik som jag arbetat mycket med. Det finns många gemensamma nämnare i medberoende och för en HSP. Att vara både och gör säkert inte livet enklare, särskilt när man vill bena ut vad som är vad.
Foto: Fatou Touray ©
Men sedan jag fick kunskap om HSP har jag lättare kunnat göra skillnad och se vad som är vad. Och det är viktigt!! För det som är ett medberoende måste man försöka arbeta bort och det som är HSP bör man försöka komma till en acceptans inför och vända det som man ser som ”konstigt” eller ”ovanligt” till en styrka. Acceptans för att lyssna på sig själv och sina egna behov. Högkänslighet (HSP) är ett medfödd personlighetsdrag. Medberoende är däremot inlärda beteenden som är dysfunktionella och osunda.
Något jag funderat mycket på den senaste tiden är att jag hört mycket om att HSP oftast är introverta. Jag kan känna igen mig i det, men samtidigt måste jag säga att jag känner igen mig mer i att vara extrovert. Så jag googlade lite på det idag och fick då veta att cirka 30 procent av HSP-personer är extroverta och att cirka 70 procent är introverta MEN att just HSP-personer ofta kan vara både och. Så ja, då ramlar ju polletten ned för mig där också.
Jag tycker mycket om att ha människor omkring mig. Jag har ett stort utbyte av sociala kontakter och dras ofta till andra sociala personer. Samtidigt har jag ett stort behov av att få vara ensam och få vara ifred däremellan. Middagar passar mig därför perfekt! Jag får ett socialt utbyte. Har intressanta samtal (plus att jag också älskar god mat 😀 ), men sen kan jag gå hem och få vara ifred.
Nattklubbar har aldrig varit ”min grej”. Foto: Fatou Touray ©
Fester och klubbliv har aldrig tilltalat mig. Inte ens när jag var ung. Klart jag gick ut ibland, men det gav mig sällan något. Dessutom är man ofta igång ganska länge på en nattklubb… Om jag väl gick på nattklubb ville jag oftast gå själv. Att gå med massa kompisar som ville stanna hela natten var inte alls kul. Jag gick hellre dit själv, träffade mina kompisar och andra jag kände och så kunde jag gå hem när det passade mig. Det vill säga troligen inom ett par timmar. Under dessa timmar kände jag en överstimulans, även om jag då inte kunde sätta ord på det. Hög musik, i kombination med många människor, i kombination med att jag behövde läsa av inredning, detaljer, människors agerande och i synnerhet människor som var påverkade och deras agerande, vilket ju ofta inte är så lätt. Det var ingen bra kombination för mig. Jag blev stressad, kände mig utanför och ville egentligen bara hem.
Gärna goda middagar. Hemma eller på restaurang. Foto: Fatou Touray ©
Det är idag MYCKET SÄLLAN jag går på privata fester eller nattklubbar. Det händer nästan inte. Jag kan ibland göra undantag för privata fester om jag vet att det är en middag festen inleds med och så droppar jag av lite snabbt. På riktigt så är jag nog världens tråkigaste människa att bjuda på fest och med tanke på alla fester jag tackat nej till genom åren, så är det inte så ofta jag blir bjuden på fest heller. När jag blir det känner jag mest stress. Upptäcker jag att det är på en dag jag arbetar, så känner jag viss lättnad över att kunna tacka nej så enkelt. Om inte, så tackar jag ofta nej, eller försöker förtränga att jag är bjuden på en fest och missar oftast OSA-dagen eller så går jag på festen och skyndar hem så fort jag ser chansen. Men då har jag väldigt mycket ångest innan jag går. Jag försöker komma på 1000 godtagbara ursäkter, men så slutar det oftast med att jag går ändå för att jag känner att jag ”måste” och inte tycker om att ljuga.
Ibland när jag går hem tidigt från en fest får jag dåligt samvete. Jag oroar mig för att den som ordnat festen ska tro att jag inte tyckte det var roligt. Mitt behov av att få lämna en fest tidigt har nämligen INGET SOM HELST att göra med hur ”rolig” en fest är. Jag tycker om att vara där under en begränsad tid, sedan måste jag hem och sortera alla intryck, alla detaljer, hela upplevelsen.
Fest på ”annan ort” tackar jag oftast nej till, för då kan jag inte avlägsna mig så snabbt och då kan jag inte vara ensam efteråt.
När vi höll namngivningsfest för mitt första barnbarn i lördags så var jag väldigt orolig för att den skulle fortsätta till långt in på natten. Jag arrangerade ju det hela själv, så jag hade liksom inga ursäkter för att inte vara där. Tvärt om var det mitt ansvar att vara där.
Mat på stora fat på festen i lördags Foto: Kiqi Dumbuya©
Gambiska namngivningsceremonier brukar vara på dagtid och sedan har man fest sent samma kväll eller möjligen en helt annan kväll. Jag hade ”tur” att imamen som skulle namnge och välsigna mitt barnbarn hade tre andra namngivningsceremonier samma dag, så han kunde inte komma så tidigt. Lokalen jag hyrt för festen var inte heller ledig förrän klockan 16, så då bestämde jag mig för att slå ihop det hela. Vi hade namngivningen klockan 17 och därefter började festen. Eftersom då festen började så tidigt så tog den också slut ”tidigt”. Sammanlagt höll vi på i över 5 timmar, så nej, det blev ju inte en kort stund, men det avslutades i alla fall tidigt. Vad gästerna tyckte om det vet jag inte, men alla verkade nöjda och jag har inte hört några klagomål, så jag utgår från att alla tyckte det var okej. På så sätt så fick jag ut maximalt av tillställningen och även om jag var väldigt trött och slut efteråt så var det ändå en fantastiskt dag och kväll.
Gärna bio, med bra planering Foto: Fatou Touray ©
Mitt liv har faktiskt blivit väldigt mycket enklare och lugnare sedan jag insåg att jag var HSP och fick kännedom om det. Jag planerar mitt liv på ett annat vis och känner mig inte otillräcklig om jag inte orkar med att ta mig iväg på flera saker under en dag. Förut tänkte jag mer: ”Hinner jag träffa kompis X på lunch OCH sedan gå på bio med kompis XX?” Nu tänker jag: ”Om jag träffar kompis X på lunch på onsdag, så behöver jag smälta det och kanske kan gå på bio med kompis XX på lördag i stället.” Och så vis får jag två väldigt trevliga dagar där jag kan njuta, sortera, luta mig lite tillbaka och så ladda om för nästa möte.
I det här sammanhanget tror jag också det hjälper att jag blir äldre. När man blir äldre så kan man se saker på ett annat vis och jag har ju släppt stressen som man har under småbarnsåren och tack vara mer kunskap, ny kunskap och en egen acceptans om vem JAG är och vilka MINA behov är, så kan jag också få ett mycket bättre liv. För mig är det detta som personlig utveckling, ödmjukhet inför mig själv och min omgivning handlar om och den är jag så oerhört tacksam för!!
