Intervju med Ndey om att invandra till Sverige

Ndey* är en kvinna som har invandrat till Sverige från Gambia. Hon kom till Sverige på 70-talet och har alltså bott väldigt länge här. När Ndey kom till Sverige var hon en ung kvinna som egentligen inte valt att komma, utan halkade mer med sin make som flyttade hit först. På så sätt var hon ganska oförberedd på vad det innebar att komma som invandrare till ett Nordeuropeiskt land.

Hur länge har du varit i Sverige och hur kom det sig att du kom just till Sverige?

Jag kom hit på 70-talet. Det var min man som kom först och sökte uppehållstillstånd och sedan kom jag efter honom.

Vad var ditt första intryck av Sverige och hur var din första tid här?

Jag kom till Sverige i slutet av April. Det var inte så kallt då, men jag tyckte att det var jättekallt. Allt är väldigt annorlunda när man kommer från ett varmt land. När jag först kom hit tänkte jag att jag aldrig skulle klara av att bo här i Sverige. Jag längtade bara tillbaka hem till mitt hemland. Jag började vänja mig och gå ut efter några månader. När jag började läsa Svenska började det kännas lite bättre och jag vantrivdes inte längre.

När jag lärt mig Svenska började jag att arbeta som sjukvårdsbiträde. Jag hade jobbat som undersköterska i Gambia tidigare.

Vad saknar du mest från ditt hemland?

Klimatet och mina föräldrar och andra familjemedlemmar. En del maträtter som inte går att göra i Sverige på samma vis, saknar jag också.

Vad gillar du bäst med Sverige?

Att det finns bra sjukvård i Sverige. Väldigt bra. Jag tycker mycket om Sverige på sommaren. Man kan klä sig fint och slipper alla vinterkläder. jag tycker om att bära Afrikanska kläder och det blir lättare på sommaren. Det blir lättare att träffa andra människor och umgås också.

Jag tycker också det är bra att man respekterar barn här i Sverige på ett annat sätt än i Gambia.

När jag var i Gambia senast så hade jag med mig mitt barnbarn för vi skulle besöka Gambia för en stor fest som skulle hållas där. Mitt barnbarn hade med sig några kompisar som hon umgicks med där nere, till festen. Så när de började servera mat, så hoppade de över mitt barnbarn och hennes kompisar och jag blev arg och frågade varför. De som serverade förklarade att de blivit tillsagda att inte servera barnen och jag blev väldigt upprörd. Här hade jag tagit med mitt barnbarn ända från Sverige för att komma på festen och sedan skulle hon och hennes kompisar inte ens bli serverade mat. Jag kände sedan att jag tänker väldigt ”svenskt” med att barnen alltid ska gå först.

Vad var svårast att anpassa sig till när du kom till Sverige?

När jag kom till Sverige kände jag mig som om jag satt i ett fängelse. Alla dörrar är stängda och så har vi inte i Gambia. Jag tyckte det var konstigt att om jag skulle besöka någon så måste jag ringa först. Det var en riktig kulturkrock och jag ville bara återvända till Gambia. Det värsta var språket. Jag tänkte att jag aldrig skulle klara av att lära mig det. Jag kände mig handikappad för jag kunde inte kommunicera med folk.

När jag lärt mig Svenska och kom in på arbetsmarknaden och träffade arbetskamrater, då blev det mycket lättare och jag började trivas i Sverige.

När du besöker Gambia, känner du då att du har tagit till dig mycket av Svenska tankesätt eller känner du dig lika mycket Gambian som de som bor kvar i Gambia?

Det spelar inte någon roll hur länge man bor här, så kommer jag nog aldrig att känna mig Svensk. Men när jag kommer till Gambia så blir det också kulturkrockar.  Jag känner mig som en Gambian, men många i Gambia påpekar att jag har försvenskats när jag är där på besök. Så jag har nog tagit till mer av Sverige än jag märker själv.

Vad tror du är skillnaden att komma till Sverige som invandrare i dag, jämfört med när du kom hit på 70-talet? Tror du det är lättare eller svårare nu?

Det är både och. På 70-talet var det lättare att komma in i det Svenska samhället, idag är det nog ganska svårt. Sverige har tagit emot så många invandrare att det är svårt att låta alla bli en del av samhället.

Det som är lättare nu, är att man kanske träffar andra landsmän i Sverige som man kan prata sitt språk med och få goda råd av. Så jag tror att det är lättare nu, precis när man kommer till Sverige, men att det är svårare att anpassa sig till det nya landet.

När du träffar landsmän som kommer till Sverige idag och vill ge råd till dem, vilka råd brukar du ge dom?

Om de har familj så brukar jag råda dem att barnen ska komma först, man ska tänka på barnen. Man måste också försöka tänka på att det är här man bor och att man måste acceptera vissa lagar och regler där man bor, som man kanske inte är van vid. Det är viktigt att sitta ner och prata med sin familj, med barnen och barnbarnen. Jag brukar råda att folk ska gå i skolan och använda hjärnan så man inte hamnar i problem eller gör dumma grejer. Sånt man inte hann göra i Gambia, ska man passa på för att kunna anpassa sig till det här samhället också.

Är det något särskilt som du vill tillägga som har med de här frågorna att göra?

Som invandrare i Sverige, så tycker jag att det är viktigt att gå i skolan, lära sig språket och förstå kulturen i det land man planerar att bo i. Mest för sin egen skull och för barnens skull.

Tack så mycket för att jag fick intervjua dig och hoppas du får många, trevliga år i Sverige!

Ndey* heter egentligen något annat.

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Migrationsverket bryter mot FN´s Barnkonvention

Jag började skriva en blogg igår, men efter fem rader så gick det inte mer… Jag är sjuk. Jag har kräkts, jag har feber och mår riktigt risigt.

Jo, ni fick läsa ett par inlägg igår ändå, men det berodde helt enkelt på att de var förskrivna, så det var bara att lägga ut! 🙂

Nu ska jag försöka mig på ett inlägg i alla fall, även om jag fortfarande har feber och är hängig, men jag tar det i etapper, så länge jag orkar sitta uppe.

Det finns en sak som stör mig väldigt mycket när det gäller Svensk invandrarpolitik. Egentligen är det många saker, men det jag specifikt har i åtanke just nu är att jag tycker att man är dålig på att ta hänsyn till barn. Det pratas väldigt mycket om ”för barnens bästa”, ändå visar det sig att man ofta frångår detta när det gäller beslut i invandrarärenden.

I Expressen idag skriver man om 17-åriga Lollo som är född i Sverige och har bott här i större delen av sitt liv, men ändå nu ska utvisas till Kroatien med sin pappa som misshandlat henne, trots att hon inte ens förstår språket. I artikeln framkommer också att Röda Korsets granskning är kritisk mot denna typ av fall. Varför Lollo nu ska utvisas tillsammans med sin pappa handlar om att hon har levt i Sverige illegalt. Men om man är 17 år och har växt upp i ett land, så kan man knappast ställas till svars för hur man hamnat här, varför man bott illegalt i landet eller att måste resa tillbaka.

Enligt FN´s barnkonvention så anser jag dessutom att man bryter mot följande artiklar:

  • Artikel 3
  • Artikel 19
  • Artikel 22

Vidare skriver UNT idag om Tonton och hans sambo och dotter. Tonton är idag vuxen, men har en ettårig dotter som han nu är tvungen att skiljas från för att söka uppehållstillstånd från det krigshärjade hemlandet Kongo-Kinshasa. Tonton växte delvis upp i Sverige och blev sedan kvar i Kongo i flera år. Nu har han återvänt sedan fyra år men efter att ha förlorat sina identitetshandlingar i det forna hemlandet, så måste han nu ansöka om nytt uppehållstillstånd och det måste av ske från hemlandet, trots att han har en liten dotter här i Sverige, på bara ett år och trots att han sannorlikt kommer att dras in i armén när han återvänder till hemlandet och därmed kanske får svårt att återvända.

Det som inte framkommer i artikeln, men som jag ändå känner till är att Tonton dessutom har hela sin familj här i Sverige. Hans mamma var den som ”tomtade” för mina barn på julafton som jag skrev om HÄR och hans ena lillasyster är med i samma dansgrupp (Zumbas) som min äldsta dotter Binta. Binta och lillasystern har växt upp tillsammans, gått gymnasiet tillsammans och varit vänner i många år, precis som resten av min familj varit med deras familj, efter att vi bodde grannar när barnen var små.

På Migrationsverket erkänner man att detta är en krånglig teknikalitet och att man håller på att se över systemet för fall när det är barn inblandade, men detta är inte på något sätt ett nytt fenomen. Så här har det varit i alla år och jag vet många, många fall, där en trygg och bra relation till sambo/maka/make och barn har förstörts till slut av långa tider i skilda länder. Ibland av ekonomiska skäl och ibland av att förhållanden utsatts för allt för stor press under den åtskilda tiden. Den psykiska pressen blir helt enkelt för stor. Att utvisa Tonton av teknikaliteter, trots att man är medveten om att han så småningom med all sannolikhet kommer att få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och att han nu tvingas lämna både sitt barn och resten av sin familj (mamma, pappa och flera syskon) till ett land som media samtidigt lämnar DESSA rapporter om landets tillstånd känsn fullständigt orimligt!

I Tontons fall skulle jag vilja peka på att jag anser att man bryter mot följande artiklar i FN´s barnkonvention:

  • Artikel 3
  • Artikel 9
  • Artikel 18
  • Artikel 22

Hela FN´s Barnkonvention kan du läsa HÄR och där hittar jag fler delar som jag anser att man bryter mot både i Lollo´s fall och Tonton´s.

Om man utger sig för att följa FN´s Barnkonvention och om man talar för att man måste se till barnen bästa, så blir det helt obegripligt för mig hur man sedan kan utvisa barn och barnafäder endast på grund av teknikaliteter. Det är dags att börja leva som vi lär.

Och du, om du fortfarande vill rösta på mig eller någon annan, i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Migrationsverket bryter mot FN ´s Barnkonvention

Jag började skriva en blogg igår, men efter fem rader så gick det inte mer… Jag är sjuk. Jag har kräkts, jag har feber och mår riktigt risigt.

Jo, ni fick läsa ett par inlägg igår ändå, men det berodde helt enkelt på att de var förskrivna, så det var bara att lägga ut! 🙂

Nu ska jag försöka mig på ett inlägg i alla fall, även om jag fortfarande har feber och är hängig, men jag tar det i etapper, så länge jag orkar sitta uppe.

Det finns en sak som stör mig väldigt mycket när det gäller Svensk invandrarpolitik. Egentligen är det många saker, men det jag specifikt har i åtanke just nu är att jag tycker att man är dålig på att ta hänsyn till barn. Det pratas väldigt mycket om ”för barnens bästa”, ändå visar det sig att man ofta frångår detta när det gäller beslut i invandrarärenden.

I Expressen idag skriver man om 17-åriga Lollo som är född i Sverige och har bott här i större delen av sitt liv, men ändå nu ska utvisas till Kroatien med sin pappa som misshandlat henne, trots att hon inte ens förstår språket. I artikeln framkommer också att Röda Korsets granskning är kritisk mot denna typ av fall. Varför Lollo nu ska utvisas tillsammans med sin pappa handlar om att hon har levt i Sverige illegalt. Men om man är 17 år och har växt upp i ett land, så kan man knappast ställas till svars för hur man hamnat här, varför man bott illegalt i landet eller att måste resa tillbaka.

Enligt FN ´s barnkonvention så anser jag dessutom att man bryter mot följande artiklar:

  • Artikel 3
  • Artikel 19
  • Artikel 22

Vidare skriver UNT idag om Tonton och hans sambo och dotter. Tonton är idag vuxen, men har en ettårig dotter som han nu är tvungen att skiljas från för att söka uppehållstillstånd från det krigshärjade hemlandet Kongo-Kinshasa. Tonton växte delvis upp i Sverige och blev sedan kvar i Kongo i flera år. Nu har han återvänt sedan fyra år men efter att ha förlorat sina identitetshandlingar i det forna hemlandet, så måste han nu ansöka om nytt uppehållstillstånd och det måste av ske från hemlandet, trots att han har en liten dotter här i Sverige, på bara ett år och trots att han sannorlikt kommer att dras in i armén när han återvänder till hemlandet och därmed kanske får svårt att återvända.

Det som inte framkommer i artikeln, men som jag ändå känner till är att Tonton dessutom har hela sin familj här i Sverige. Hans mamma var den som ”tomtade” för mina barn på julafton som jag skrev om HÄR och hans ena lillasyster är med i samma dansgrupp (Zumbas) som min äldsta dotter Binta. Binta och lillasystern har växt upp tillsammans, gått gymnasiet tillsammans och varit vänner i många år, precis som resten av min familj varit med deras familj, efter att vi bodde grannar när barnen var små.

På Migrationsverket erkänner man att detta är en krånglig teknikalitet och att man håller på att se över systemet för fall när det är barn inblandade, men detta är inte på något sätt ett nytt fenomen. Så här har det varit i alla år och jag vet många, många fall, där en trygg och bra relation till sambo/maka/make och barn har förstörts till slut av långa tider i skilda länder. Ibland av ekonomiska skäl och ibland av att förhållanden utsatts för allt för stor press under den åtskilda tiden. Den psykiska pressen blir helt enkelt för stor. Att utvisa Tonton av teknikaliteter, trots att man är medveten om att han så småningom med all sannolikhet kommer att få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och att han nu tvingas lämna både sitt barn och resten av sin familj (mamma, pappa och flera syskon) till ett land som media samtidigt lämnar DESSA rapporter om landets tillstånd känsn fullständigt orimligt!

I Tontons fall skulle jag vilja peka på att jag anser att man bryter mot följande artiklar i FN ´s barnkonvention:

  • Artikel 3
  • Artikel 9
  • Artikel 18
  • Artikel 22

Hela FN ´s Barnkonvention kan du läsa HÄR och där hittar jag fler delar som jag anser att man bryter mot både i Lollo ´s fall och Tonton ´s.

Om man utger sig för att följa FN ´s Barnkonvention och om man talar för att man måste se till barnen bästa, så blir det helt obegripligt för mig hur man sedan kan utvisa barn och barnafäder endast på grund av teknikaliteter. Det är dags att börja leva som vi lär.

Och du, om du fortfarande vill rösta på mig eller någon annan, i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Roliga uttryck från andra länder

Det finns vissa uttryck som invandrare för in i det Svenska språket som jag blir så glad att höra. Det är uttryck som ibland är mer talande än de uttryck vi har i vårat språk, men ibland kan det också vara så att det helt enkelt låter väldigt roligt att översätta till Svenskan.

I förrgår hörde jag ett uttryck som jag vet att jag hört väldigt många gånger. Jag hörde det när jag var på en grillkiosk där ägaren troligtvis kommer från mellanöstern. Från vilket land låter jag vara osagt, men jag har hört uttrycket tidigare från Palestinska vänner. Dessa uttryck brukar inte komma från de som precis kommit till Sverige och inte behärskar språket ännu. Inte heller brukar de komma från de som växt upp i Sverige och behärskar Svenskan utan brytning, utan dessa uttryck kommer ofta av de som kan god Svenska, men inte utan brytning.

När jag hörde det här uttrycket i dag blev jag så full i skratt, för det är ett roligt uttryck som jag skulle kunna tänka mig att anamma, för på något sätt känns det både enklare och roligare att säga än det vi brukar. Uttrycket jag hörde idag och hört många gånger förut är ”en och en halv krona”. Vi Svenskar brukar säga ”en och femtio” eller ”en krona och femtio öre”. Men jag tycker egentligen att en och en halv krona låter mycket enklare och på något sätt känns det som en positiv utmaning i språket.

Det finns ett annat uttryck, som jag upptäckte för ett tag sedan att jag redan har anammat från Gambianer. Jag satt hemma hos en väninna och där fanns en man från Gambia. Jag blev ganska inne i diskussionen och jag skulle förklara om någon som hade spenderat sina pengar på något onödigt. Jag sa: ”Så han åt upp sina pengar…” Min svenska kompis sa: ”Va? Ã…t han upp sina pengar?” Då sa den Gambianska kompisen att ”Nej, det är ett uttryck vi brukar använda i Gambia, på Engelska blir det He eat his money”: Då kom jag på att det ju inte är ett svenskt uttryck. Men jag tycker uttrycken är både roliga och talande.

Jag är säker på att vi har många såna uttryck i svenskan också, som säkert många upplever som roliga om man skulle översätta dem till andra språk. Jag tycker det är så himla härligt när vi kan berika kulturer från andra kulturer, åt båda hållen! Även i språket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,