99% Norrlänning

Kort om mig bakgrund: Jag är född i Härnösand, uppvuxen i Sundsvall, bodde mina sista fyra år i Norrland i ett litet samhälle som heter Söråker och som låg mitt mellan Härnösand och Sundsvall. (De har dragit om vägarna där nu, så jag vet inte hur Söråker ligger i förhållande till städerna idag). Min pappa är från Kramfors och Härnösand och min mamma från Norrbotten, uppväxt i en by som heter Kitajaur. Jag har idag släktingar i framför allt Härnösand, Kramfors, Uppsala, Stockholm, Boden, Piteå och Svartlå med omnejd. Min mormor och hennes man (min morfar dog många år innan jag föddes) bodde sina sista år i Harads. Det är lite kortfattat och förenklat.

Jag flyttade till Uppsala som 15-åring och har bott där i hela mitt vuxna liv tills helt nyligen när jag flyttade till Stockholm. Jag har inte på något sett, någon gång sett mig som något annat än Norrlänning. Det Norrländska blodet rinner i mina ådror lika säkert som att sommaren börjar lida mot höst i skrivandets stund. Ju högre norrut vi kommer, desto starkare kärlek känner jag. Få saker gör mig så nostalgisk och lycklig som minnet av slalomåkning, skoteråkning, palt, renskav och varm hjortronsylt. Jag är fullt medveten om att jag har en massa positiva fördomar om Norrlänningar såsom att de är pålitliga, rejäla, rakt på sak, generationer av hårt arbete och en kamp för överlevnad. Jag är medveten om att det här är mina personliga upplevelser och släktingars berättelser om mina förfäder. Det är helt enkelt en bild jag gjort mig från mina erfarenheter, mina släktingar och en positiv bild jag skapat. Jag är övertygad om att ”alla norrlänningar” inte är som det jag beskrivit ovan, samtidigt som det är en bild jag har och som jag ogärna gör mig av med.

På grund av en tillfällighet eller på grund av mitt undermedvetna har många av mina vänner genom åren i Uppsala haft någon typ av anknytning till Norrland.

Nåväl, även solen har sina fläckar, som bekant och en av dessa fläckar för Norrland var helt klart surströmmingen. Jag har inga minnen av kräftor eller kräftskivor från min barndom utan min kärlek till kräftor är något jag ”upptäckte” i Uppsala och familjens tradition runt dem har jag själv skapat tillsammans med mina barn. Surströmmingen minns jag dock med avsmak. Vi barn hade svårt att ens stå ut med stanken och att äta surströmming fanns inte ens i mina vildaste drömmar som barn. Vid ett ynka tillfälle, som jag tror kan ha varit i mina tidiga tonår, tog jag dock mod till mig och smakade en ytte-pyttebit. Minnet av den lilla ytte-pyttebiten är att det smakade bättre än det luktade.

Det här minnet har de senaste åren växt till någon slags fantasi om att det var gott. Jag har hört talas om att surströmming ska vara salt och ju mer jag tänkt på saken, ju mer har jag tänkt att det är nog rätt gott med surströmming, stanken till trots.

Det här minnet som säkert förvridits flera gånger om har gjort att jag under rätt många år fått en stark längtan att få testa surströmming igen. Att den här längtan säkert byggts upp på rena vanföreställningar har inte föresvävat mig. Jag har stolt, som den stolta norrlänning jag anser mig vara uttryckt min kärlek även till surströmmingen.

Nu hade min mamma och hennes stuggranne som också är från Norrbotten beslutat sig för att ha en surströmmingsfest ute vid deras stugor. Jag var SÅ GLAD över att vara bjuden!! Om man inte gillade surströmming, kunde man ta med sig sill eller annat ätbart. Men jag som inte alls gillar sill och som dessutom är en sådan super-norrlänning med super-gener som älskar allt norrländskt, inklusive surströmming, förstås, behövde inte ta med mig något ”annat” att äta. ”Något annat var liksom för veklingar…”

Jag är i och för sig säker på att det finns en massa norrlänningar som inte gillar surströmming, men jag är lika övertygad om att om man skulle göra en tävling för att se vilka som är de ”mest äkta och genuina norrlänningarna” så är jag säker på att man även skulle hålla en surströmmingstest. Lite som att dela ut ”vuxenpoäng för att man har ICA-kort och veckohandlar” skulle man ha ett poängsystem för att gilla surströmming där man skulle få minst ett poäng för att man gillar just det!

Idag var det dags. Jag såg till att vara i stugan i god tid. Jai och hennes sambo var med, men valde att tagga innan surströmmingen började öppnas. Av oss drygt 20 personer som fanns på plats, så kan man säga att vi kunde delas in i fyra kategorier: några riktiga surströmmingsentasuaster, några som testat någon gång och inte tyckt det varit en höjdare, men som ändå ville prova igen, några som testat någon gång och absolut inte ville prova igen och några som aldrig testat, men absolut ville prova på.

Vi hade hört att man skulle öppna burkarna under vatten och det gjorde vi och vi blev alla glatt överraskade över att stanken inte alls blev så stark och vidrig som vi tidigare erfarit av just surströmming. Jag gjorde i ordning min klämma med omsorg. Mandelpotatis, rödlök, gräddfil, gräslök och alla andra spännande tillbehör. Allra sist la jag på en filé. Jag var verkligen hungrig, positiv och helt säker på att det här var liksom det slutliga beviset på vilken 100%-ig Norrlänning jag faktiskt är.

Brorsan gjorde samma sak. Han hade stolt deklarerat att surströmming, DET var hans melodi det! Som den ur-norrlänning han också är i själ och hjärta.

Min första tugga av klämman innehöll en liten, tiny, pyttebit surströmming. Det var knappt så jag fick smak av den, men jo, det här var lite särskild smak. Det smakade verkligen inte som det stinker. Jag tittade lite på familjen som satt nära mig och som skulle smaka surströmming för allra första gången. Jag skrattade lite: ”Hö-hö-hö hur går det? Lever ni?” (Underförstått: veklingar utan norrländskt ursprung…)

Jag hade klarat eldprovet!! Inte för att jag tvekat på att jag skulle klara det, men nu var det ändå bevisat. En riktig, äkta Norrlänning, det är vad jag är och det kan liksom aldrig ifrågasättas då jag nu ätit surströmming!

Hungrig som en varg, tar jag en liten större tugga den här gången. Ingen vekling här, inte! Jag känner direkt hur jag får in en rejäl bit surströmming i munnen. Men… det smakar… för jävligt, på ren svenska!! Det smakar inte bajs, det smakar inte prutt, det smakar riktigt jävla rutten fisk!! Jag norpar åt mig första bästa servett och spottar ut hela skiten i den! Sedan sitter jag och försöker i princip hämta mig från detta enorma nederlag.

Ungefär samtidigt som jag tog min andra tugga, sätter brorsan i sig sin första. Han tuggar och kommer till insikt att den här konsistensen inte är riktigt hans bästa vän. Smaken är inte heller någon höjdare, men framför allt håller han på att kväljas av konsistensen. På ett par sekunder inser han att om han inte genast sväljer skiten så kommer det aldrig att gå. Han sväljer sin jättetugga och sedan sitter han en bra stund och koncentrerar sig på att inte få upp den igen.

Familjen som aldrig ätit surströmming tidigare, har vid det här laget ätit upp sina klämmor. De är rörande överens om att det inte blivit någon ny favoriträtt, men de har FAKTISKT ÄTIT UPP SINA KLÄMMOR!! Särskilt imponerad är jag över att den 14-åriga sonen i familjen har ätit upp hela sin! DET är banne mig vuxenpoäng av högsta rang!! Låt killen flytta hemifrån, gifta sig, ta en stor stark eller vad sjutton han vill, det förtjänar han efter bragden i dag!! OS-guld eller äta upp en surströmmingsklämma borde ha samma nivå av prestation.

Den närmsta 1-1½ timmen koncentrerar brorsan sig på hur han ska göra för att stå så långt borta från stanken (trots att stanken alltså inte var SÅ illa som det brukar vara) och hur han ska göra för att inte vända ut och in på magen. Själv äter jag en MASSA tunnbröd av alla dess sorter och förbannar att jag lurade mig själv att tro att jag skulle tycka om det där!

Jag tittar på hur de två värdinnorna (mamma och Isabelle) trycker i sig den ena surströmmingsklämman efter den andra… Jag tittar misstroget på dem båda och frågar: ”TYCKER ni verkligen om det på riktigt, eller låtsas ni bara för att ni vill bevisa att ni är ÄKTA norrlänningar? Vem försöker ni lura, liksom?” De skrattar högt och länge och säger att: ”det här är ju jättegott! Det är svårt att få nog!”

I ärlighetens namn så skiter jag fullständigt och högaktningsfullt i att jag degraderats i mina Norrlandspoäng. Jag skiter fullständigt i om jag inte anses vara en ”tvättäkta” Norrlänning längre, bara jag slipper äta surströmming så länge jag lever!! Resten av kvällen ägnade jag och brorsan oss åt att planera för en riktigt maffig kräftskiva!! Troligen hinner vi inte få till det i år, så det blir nog nästa år, men den som väntar på något RIKTIGT gott, väntar aldrig för länge!!

Till er alla surströmmingsivrare vill jag bara säga: MIG LURAR NI INTE!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

ALLA Norrlänningar är trevliga, det är nu bevisat

Helgen har gått i Uppsala´s tecken. Ja, vi har spenderat helgen på vår förra hemort. Det kändes lite märkligt att komma tillbaka och ”hälsa på” i stället för att ”komma hem”. På ett sätt var det roligt att komma till det gamla hemtama och den stad man känner varje gathörn i. Det välkända, den stad jag bott i de senaste 26 (!!) åren. Samtidigt trivs jag så bra i Stockholm nu och är så glad över att äntligen fått möjlighet att lämna Uppsala för Stockholm, som jag nu velat i ganska många år. Så det var med blandade känslor jag återvände, dock inga negativa utan mer ”vad kul att vara här på besök, men vad skönt att slippa bo här!” Ganska precis så kände jag!

I fredags innan det var dags att åka till Uppsala, bestämde jag träff med en gammal vän i Stockholm. Eller rättare sagt: min mosters väns dotter, som jag inte träffat på väldigt många år. Inte sedan jag var tonåring och hon ett litet barn. Vi delar nu intresset Gambia och har haft en del kontakt via facebook och lite olika kanaler. Förutom att jag och Mabou blev asmycket sena (här önskar jag att jag kunnat skylla på Mabou, men den här gången var det bara mitt eget fel) så hade vi en jättetrevlig stund tillsammans! Hon var på besök över helgen från Norrbotten och när vi skilts åt sa jag till Mabou:

”Men guuud, så trevlig hon var…!!”

Mabou: ”Ja, du har redan sagt det, mamma…!”

Jag: ”Ja, jag vet, men hon var VERKLIGEN trevlig, men egentligen är det inte så konstigt, eftersom hon är Norrlänning…!!”

Mabou: ”Men vad har DET med saken att göra?”

Jag: ”Vad det har med saken att göra? Typ ALLT!! Har du träffat en otrevlig Norrlänning?”

Mabou: ”Det är klart det finns otrevliga Norrlänningar!”

Jag: ”Vem då? Säg en!”

*Mabou funderar en stund*

Mabou: ”Meeeh, det är klart att det finns…”

Jag: ”Ja, men VEM i så fall?”

*Här börjar jag rabbla upp en massa TREVLIGA Norrlänningar som jag vet att även Mabou känner*

Jag: ”Jag, mormor, morfar, Sofie, min moster Mia, Maria, Görel, Madelene, Isabelle…”

Mabou: ”Men dom gills inte, för dom känner vi ju…”

Jag: ”Okej, men säg någon som vi inte känner då, som är otrevlig och Norrlänning!”

Mabou: ”Men om jag inte känner dem så vet jag ju inte om de är otrevliga…”

Jag: ”Nej! PRECIS! Så slutsatsen måste då bli att alla Norrlänningar är trevliga!” 🙂

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att plocka en bäver

Det var dags nu. Det var så länge sen att jag inte minns när det skedde senast och då är det länge sen. Jag vet att det nog bara skett en enda gång sedan jul och då är det länge sen, men igår var det dags.

Det var ett himla hallå om en kvinnas orakade armhålor för ett tag sedan i media och i bloggvärlden och även på facebook och ”ALLA” pratade om det. Det är inte så att jag medvetet gick med i den kampanjen eller att det varit någon sorts ställningstagande för mig. Jag är i och för sig inte någon som är regelbunden med mitt avlägsnande av kroppshår, men jag känner mig inte så jättenice när jag har allt kvar. Jag tycker inte man måste, behöver, bör eller ska ta bort sitt kroppshår utan jag tycker varje kvinna ska få bestämma det själv. Men jag ska erkänna att jag själv vill ha bort en del, lite då och då med jämna mellanrum.

Men det senaste halvåret har jag inte gjort det av tidsbrist, brist på engagemang och brist på lust. Så igår tyckte jag det var dags. Först noppade jag ögonbrynen lite. Oj, det var verkligen en hel jäkla björnpäls ovanför ögonen. Jag tror aldrig det tagit sådan tid för mig att noppa mina ögonbryn. Det var som om björnpälsen aldrig skulle ta slut. När jag var klar och kikade ner på bordet där jag fint hade samlat varje hårstrå så tänkte jag att vilken björn som helst hade blivit glad för den pälsen. Jag tog sen en långdusch, filade fötterna, rakade benen och under armarna och OJ, vad mycket hår det fanns där också.

Det är kanske fel att kalla det för bäver om fel kroppsdel, liksom, men det var ta mig sjutton lika mycket päls som på en bäver i alla fall.

Så nu har jag det klart för mig i alla fall, att är det någon som kan samla päls, så är det jag! 😉

Apropå ytligheter, ni kanske minns att jag gjorde ögonfransförlängning för ett tag sedan och jag sa att de skulle hålla en hel månad. Nu är det över en månad sedan jag gjorde dem och de håller än! 😀

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag ska fan aldrig bli tjock

Valrossen Fatou solade solarium igår

Visst är det lite 80-tal över solarium? För mig är det i alla fall väldigt mycket 80-tal, men eftersom jag är en nostalgiker, så pressade jag ner mig i ett igår. Jag är ingen sådan som låg och pressade för att bli kanonbrun, ens på 80-talet, men i perioder har jag solat lite då och då. Mest för att jag känner mig piggare av lite sol och känner mig fräschare med lite färg. Skräckpropagandan till trots.

Nu hade i alla fall en kompis lyckats övertala mig om att vi ska sola några gånger var för att få lite färg och förhoppningsvis energi. Eller… övertala och övertala… Kompisen sa: ”Jag tänkte börja sola några gånger nu under våren” Jag: ”Jaaa! Det gör vi! Jag behöver också lite energi!” Ibland är man inte så svårövertalad, trots allt!

Solariumen har kanske inte ändrats så där jättemycket sedan jag solade sist. Men det har tydligen min kropp. Jag minns hur jag brukade få resa mig upp efter ungefär halva soltiden för att det skavde mot mina kotor och ben i kroppen att ligga på de där hårda plastskivorna. Särskilt svanskotan gjorde det alltid så ont i. Igår skavde det ingenstans! Jag kände mig som en jättevalross som liksom bara flöt ut över plastskivorna. Det fanns kroppsdelar som liksom bara vällde ut omkring mig.

Jag blev förvånad över att jag liksom var tvungen att hålla in armarna för att de inte skulle ramla utanför solariebädden. UTANFÖR, liksom. Jag minns när jag och min kompis i tonåren DELADE ett solarium. Vi låg två i samma, med våra huvuden åt varsitt håll. Två för en, liksom. Det var innan fettvalkarnas tid det!

Igår när jag solade hade ”Angel-Fatou” och ”Devil-Fatou” en liten diskussion.

AngelFatou: Vad är det som tar emot?

DevilFatou: Fettet, fetto!

AF: Nejdå, de har säkert bara börjat tillverka solarierna lite mindre.

DF: Inte en chans! Känner du inte hur valkarna skaver?

AF: Jag trivs faktiskt med min vikt! Jag hade mycket mer komplex för min kropp när jag var mager och inte hade några former!

DF: Kom igen nu! Det var när du BÖRJADE gå upp i vikt. För typ tio år sen minst! För att du äntligen efter alla år, fick lite former.

AF: Men det är så skönt att bli lite äldre och inte vara fixerad vid kroppen och allt det ytliga längre!

DF: Ha-ha-ha! Vilket skämt! Du kom ju knappt in i solariet. Du fick liksom rulla in i det och du stönade och stånkade så man kunde tro du höll på att gå av på mitten! Du är så tjock, Fatou! Och då har vi inte ens kommit till det där att du ska upp ur solariet också!

AF: Upp? Du menar kliva ur den här plåtburken?

DF: Japp! *Elakt leende* Och samtidigt som du försöker komma upp därifrån vill jag bara påminna dig om när du sa till din mamma att du aldrig skulle bli lika tjock som henne!

AF: Va? Skulle jag ha sagt…? Till min mamma?

DF: Ja, i princip. Du var tonåring och mager som en benget. Ni var på badhuset tillsammans och medan hon klädde på eller av sig så stod du och tittade på henne med avsmak när du sa: ”Ja, JAG ska aldrig bli tjock i alla fall…!!” Nu drar du större storlekar än henne… Just sayin´…!

AF: Mamma! Det var inte jag som sa det där. Det var Devil-Fatou. Dessutom skämtade jag hon nog bara…

Jag är i alla fall lite brun nu och har en massa energi!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Lika som bär?

Jag har länge funderat på varför min äldsta dotter ibland kallas för squirrel (ekorre) inom dansen. Jag har tänkt att det har att göra med rörelsemönster eller nåt. Typ liten och snabb, snabbt rörelsemönster etc…

Nu behöver jag inte fundera längre…

Binta i skönhetssalongen                     Squirrel i sin vackraste look

Mysteriet är löst... 😀

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Gubbarna i garaget

Jag vet inte om det är en kvinnlig v/s manlig fråga, men jag gissar att det är det till stor del i alla fall. Min pappa ska åka och träffa vänner och sina f.d. kollegor i dag:

Pappa: Ja, vi ska träffas i garaget.

Jag: Va? I garaget?

Pappa: Ja, men alltså, det är ju ett stort garage.

Jag: Underligt! Nog måste det finnas intressantare saker att göra på en lördag, än att ett gäng gubbar sätter sig i ett stort garage.

Pappa: Men det är ju grått och vitt och fint målat…

Jag: Eeeeh, va? Ett stort garage som är fint målat i grått och vitt? Jag fattar ändå inte poängen.

Pappa: Nej, ni fattar inte sånt här, men vi sitter ju inte bara i garaget. Det kommer ju vara Amerikanska bilar där också som är jättefina att titta på.

Jag: Okej. Så här då pappa: Ni ska träffas ett gäng gubbar på en Lördag, i ett stort, finmålat garage och titta på bilar…?

Pappa: Ja, men vi ska ju inte bara sitta och titta på bilar…

Jag: Nehe…?

Pappa: Nej, vi ska ju fika också. Det finns ju ett fint trinettkök där också. (Den här meningen säger han lite förnärmad och som om det var svaret på hela mitt mysterium. Själv vet jag inte vad ett trinettkök är, men även om det är ett lyxkök i renaste guld så kan jag ändå inte se tjusningen med att tillbringa en lördag i ett garage!)

Jag: Men det finns ju en MASSA fina cafeér ni kan åka till och fika, så slipper ni ju sitta i ett garage, liksom, gamla gubbarna…

Pappa: Men du fattar ju inte!! Jag kan inte tänka mig att spendera min Lördag på något bättre sätt, på någon bättre plats!!

Jag: Sen säger ni män att vi kvinnor har en massa konstiga ideér för oss…?!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den Kärleken

Isa (18) som just kommit från Jamaica kom till min mamma (hennes mormor) i går kväll. Mormor (som för övrigt valt att leva ett liv utan män) började fråga ut Isa om resan:

Mormor: Men hur hade ni det då?

Isa: Jättebra!

Mormor: Träffade du någon kille då?

Isa: Nej! Alltså killarna i Jamaica är skiiitjobbiga. Alltså de är mer på än killarna i Gambia, till och med…

Mormor: Va? Är det sant? När går flyget?

OBS! IRONI!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Nu ska vi se, sa den blinde till den döve

Nu när jag är på besök hos min mamma i Stockholm, så har jag naturligtvis glömt mina glasögon i Uppsala. Min mamma som har nedsatt hörsel på ena örat efter en bilolycka, har ibland svårt att höra. Nu har det förvärrats de senaste dagarna. Inte nog med att hon inte hör vad man säger, hon TROR sig höra saker man INTE säger! 😉 Ibland blir det hur roligt som helst!

Igår skulle vi gå på bio. På väg till bion håller jag på att förklara för mamma att jag glömt ta på mig långkalsonger och tycker det är lite kallt. Vi börjar prata om mina långkalsoner och jag beskriver för henne hur jag har ett litet märke på dem, för att hon ska fatta vilka jag menar.

Mamma: Ja, men det är ingen fara, för symaskinen står ändå framme…

Jag: Va? Vaddå symaskinen?

Mamma: Ja, så du kan laga hålet på dina byxor!

Jag: Jag har inget hål i byxorna…

Vi går och skrattar åt det här länge. Mamma har redan varit och köpt biobiljetterna tidigare under dagen.

Mamma: Han tänkte sätta oss på rad 8 av 9. Ja, men då sa jag att det går inte för min dotter är blind! Ja, han tittade lite konstigt på mig, men du är ju nästan blind utan glasögonen.

Jag: Jaha, så när vi nu kommer till bion kommer det stå en ledsagare där och vänta på mig?

Det här blev förstås kvällens skratt every now and then. Så snart vi diskuterade ett problem eller så, då svarade jag mamma: ”Ja, men det är inga problem, symaskinen står ju ändå framme…”

På bion behövde jag gå på toaletten och medan så börjar en kvinna strax bredvid henne prata med mamma. När jag kom tillbaka satt mamma helt full i skratt.

Jag: Vad är det?

Mamma: Alltså hon som sitter där borta, ropade på mig. Hon sa ”Britta”. Så jag frågade henne om vi känner varann och hon svarade nä. Jag undrade om hon inte ropat mitt namn? Men det hade hon inte, hon hade sagt ”ursäkta”.

Hahahaha… ni förstår inte hur roligt jag har här om dagarna. Jag pratar på om något och så svarar mamma på något helt annat. Nu har Mabou åkt till sin pappa, men när han var här så svarade mamma på något helt annat vid flera tillfällen när han pratade med mamma också.

Jag tror det börjar bli dags att skaffa hörapparat för någon här i familjen? Eller så fortsätter jag bara roa mig på mammas bekostnad! 😀

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Drottnings Silvias råd till föräldrar

Drottning Silvia har arbetat med att stoppa utnyttjandet av barn i tolv år. Hon har gett tips i livsstilsmagasinet A perfect guide till föräldrar om hur de kan skydda sina barn och Aftonbladet skriver idag om det och mitt cyniska jag förväntar mig i princip rådet: ”gift dig med en kung och låt SÄPO ta hand om säkerheten.”

Men riktigt så illa är det inte. Hon ger i stället rådet att:

”– Jag skulle vilja råda alla föräldrar att vara lite försiktiga. De kan inte med säkerhet veta vem det är som chattar med deras barn. Ta in datorn i vardagsrummet, öppna upp, låt inte barnen ha en massa hemliga internetkontakter. Idag finns till och med pedofiler som bygger kontakter med barn via datorspel, där man ju också interagerar med varandra, säger hon till A Perfect Guide.”

Jag måste säga att rådet inte känns helt up to date och jag tror alla föräldrar fått det rådet tidigare. Jag tycker i och för sig att det omtvistade rådet är rätt bra och har själv haft familjedatorn i vardagsrummet i alla år och tycker det har gett mig en del insyn i sånt som en förälder bör ha insyn i, samtidigt som barnen haft koll på vad jag själv gör på datorn och vi har haft öppna diskussioner om vad som är okej på nätet och vad som inte är det.

Ändå. Idag känns rådet inte så värdefullt längre, då det sprids i så många kanaler. Framför allt känner jag att det kanske inte är riktigt DÄR (på nätet) som de största farorna lurar eller det som bidrar mest till att barn blir utsatta för sexuella övergrepp, även om det är en av många kanaler.

Jag hade önskat att drottning Silvia med sina 12 års arbete med frågan kunnat ge ett lite mer originellt tips till oss föräldrar!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Titta noga nu…

Titta noga på dessa bilder!! Det är inte många gånger jag sett min äldsta dotter Binta inte bara smaka av vad andra står och lagar vid spisen, utan faktiskt är den som står och lagar maten! Att maten blev riktigt god gör att jag höjer båda ögonbrynen i ett förvånat: ”Jasså”. Och ”Mmmm… gotti-gotti”. Håller Isatou på att få konkurrens i köket, eller är Binta tillfälligt förvirrad, så hon förvirrade sig ut till köket igår? Eller kan det bero på att jag idag frågade vad hon önskar sig i julklapp? Ja, frågorna är många… Spänningen olidlig. Men ta en god titt, för det lär ta tid, om ens någonsin, innan vi får se Binta stå och röra i grytorna igen… !

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,