Oboý, vad trött jag blir…

Plåtburk

Oboý-pulver på helt fel ställe…

Jag skrev ganska nyligen ett inlägg om att jag inte längre köper Oboý lika ofta som tidigare. Nu var det faktiskt väldigt länge sedan, men idag gjorde jag ett undantag. Jag köpte ett paket Oboý. Ställde upp det i skåpet ovanför frysen, där det brukar stå. Vi har en plåtburk från Oboý som vi brukar hälla i paketet i, när vi öppnar Oboý-paketet första gången.

Nu blev jag sugen på Oboý och gick för att ta ner det och hälla i Oboýburken. Men. Någon som inte har så mycket ”ork” här hemma, hade öppnat paketet, tagit Oboý och sedan inte ”orkat” hälla över det i plåtburken, varav hela paketet rasade över mig och köksgolvet!

Ibland blir jag så jäkla trött… på barnen… på Oboý… på typ allt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Oboý, vad trött jag blir…

Plåtburk

Oboý-pulver på helt fel ställe…

Jag skrev ganska nyligen ett inlägg om att jag inte längre köper Oboý lika ofta som tidigare. Nu var det faktiskt väldigt länge sedan, men idag gjorde jag ett undantag. Jag köpte ett paket Oboý. Ställde upp det i skåpet ovanför frysen, där det brukar stå. Vi har en plåtburk från Oboý som vi brukar hälla i paketet i, när vi öppnar Oboý-paketet första gången.

Nu blev jag sugen på Oboý och gick för att ta ner det och hälla i Oboýburken. Men. Någon som inte har så mycket ”ork” här hemma, hade öppnat paketet, tagit Oboý och sedan inte ”orkat” hälla över det i plåtburken, varav hela paketet rasade över mig och köksgolvet!

Ibland blir jag så jäkla trött… på barnen… på Oboý… på typ allt…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Oboý vad jag retar mig…

O´boy. Den där chokladdrycken som är så populär. När jag var barn så fick jag nästan aldrig O´boy. Det var alldeles för dyrt, jämfört med kakao. De flesta av mina kompisar fick också varm choklad av kakao. Men hos min bästa kompis i låg- och mellanstadiet, Helen Sjöholm, där fick man faktiskt O´boy. Man kunde dricka choklad utan att värma den. Varmchoklad som man inte behövde ha socker i. Det var en dröm.

Jag var så glad de dagar jag och Helen gick hem till henne efter skolan, för då tog vi alltid kall o´boy och hembakade skorpor. Jag minns de där skorporna som om det vore igår. De smakade helt ljuvligt. Det smälte i munnen.

Flera år senare började min pappa att köpa mjölkchoklads-kopior på O´boy. Det smakade inte som O´boy, men det var ändå toppen när jag besökte min pappa att kunna dricka kall choklad.

Sedan hände saker. Världen förändrades och något hände så det inte blev någon stor ”grej” av att man köpte O´boy. ”Alla” hade till slut råd. Barnfamiljer köpte O´boy till vardags. Jag fick barn och började själv köpa O´boy.

Vi köpte alltid det stora paketet på ett kilo, då det blev mest ekonomiskt. Det fanns också en mindre sort på 500 gram, som man kunde köpa om man hade lite ont om pengar, eller för familjer som inte drack så mycket O´boy. Eftersom jag har en stor familj har vi dock alltid köpt ett-kilos paketet, oavsett om det varit en period när vi druckit mycket O´boy eller ej. Jai (18) är den som druckit mest O´boy hemma hos oss.

För något år sedan (kanske 2-3 år sedan?) tog man dock bort 1 kilos paketen och började i stället sälja 750 grams paket. Alltså ett paket som innehöll en fjärdedel mindre O´boy. Gjorde de det för att också sänka priset så skulle jag inte ha blivit så irriterad. Men det gjorde man inte. På större matvaruaffärer kunde man köpa ett stort paket (1 kilo) O´boy för 26.90. När man nu reducerade förpackningarna så kunde man tro att även priset skulle ha sänkts med en fjärdedel, men det gjorde man alltså inte.

Detta innebar förstås att man gjorde en prishöjning, fast på ett väldigt fult sätt. I stället för att höja priset, minskade man alltså mängden rejält.

Nu har man åter börjat sälja ett kilos förpackningar. Man har kvar de med 750 gram, men har börjat sälja ett stort paket på ett kilo också. Men alltså inte med den prissättning som 750 gramspaketen varit, utan med ett högre pris.

Sånt här tycker jag är oerhört fräckt. Jag köper fortfarande O´boy, men inte alls som jag gjorde innan. Det retar mig som bara den att man undervärderar sina kunder så mycket att man tror att vi ska vara lättlurade.

Det här exemplet finns det säkert massor av varor man kan göra samma jämförelse med, men för mig har det varit väldigt uppenbart just med denna vara.

Numera köper jag väldigt sällan O´boy. Dels har det inte samma åtgång som tidigare här hemma, men också för att jag känner mig irriterad över att det känns som folk försöker lura mig!

Mvh. ”Konsument-Fatou” 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Trött, frusen och aggressiv

Så mycket som jag har frusit idag, har jag nog inte frusit sedan jag var tonåring och fikade upp sista slantarna så man fick gå hem, i stället för att ta bussen.

Jag avskyr verkligen kyla. När det gäller i stort sett allt annat så kan jag gilla läget och anpassa mig, men kyla gör mig så otroligt kall, frustrerad och aggressiv.

Jag känner mig som en gnällig, trotsig och jobbig 5-åring när jag fryser. Jag vill gråta och gnälla. Orkade inte ens ta bussen hem från tåget, tog en taxi trots att jag inte egentligen har råd…

Nu är jag i alla fall äntligen hemma, ensam. Alla barnen är i Stockholm på en dopfest hos en släkting. Själv sparkade jag av mig skorna, klädde av mig, tvättade mig och borstade tänderna för att sedan dyka ner i sängen med min laptop och värme-elementet på högsta volym. Jag ska upp tidigt i morgon, men tills dess ska jag ligga här i min säng och njuta av värme, ensamhet och lugnet!

I morgon är det fredag och tänk att fredagar alltid är lika sköna när man vet att man är ledig…!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Jag har svårt att acceptera hennes bortgång

Ni kanske minns nyligen när min dotter Jai (17) miste sin pappa (för 46 dagar sedan) hur jag tyckte det var så svårt att han inte ville acceptera att han skulle dö. Han klamrade sig fast vid livet så starkt och när läkaren sa att de trodde han hade max två veckor kvar, så levde han i själv verket en månad till…

Det var skönt på ett sätt, för vi hann verkligen ta farväl flera gånger om. Vi var så förberedda som man bara kan bli, däremot gjorde det ont att han gick bort, trots att han faktiskt inte accepterat att han skulle dö. Eller egentligen var det just att han inte accepterade som gjorde mest ont, när han väl gick bort. Han sov med öppna ögon den sista veckan, av rädsla för att dö om han stängde dem. Nej, Lamin ville verkligen inte dö.

Med Helene var det tvärt om. Helene visste att hon skulle dö och hon accepterade. Hon pratade vid nästan varje samtal om att hon snart skulle vara borta. Jag ska vara ärlig: Jag kunde inte ta det till mig. Jag blev så jävla irriterad över att hon förstörde våra trevliga samtal med prat om att hon snart skulle dö. Hon var beredd. Jag var det inte. Vi fick reda på nästan samtidigt att Helené hade cancer och att Lamin snart skulle dö. Jag engagerade mig väldigt mycket runt avskeden för Lamin, begravningar, tröst åt Jai. Jag sköt tankarna på Helenes cancer ifrån mig. Med Lamin sa läkarna att han hade max två veckor kvar. Om Helené sa de inget. De gav ingen tid.

Jag frågade ofta om det, men de svarade henne att de inte brukade säga det. Jag valde att tolka det efter mina egna önskningar. För mig betydde det att hon hade mycket längre tid kvar. I mina tankar betydde det Februari, Mars. Därför blev jag irriterad när Helené sa att hon hade kort tid kvar. Vi pratade om julen. Först var tanken att vi kanske skulle fira den tillsammans, men sedan fick jag veta att jag ska jobba på julen. Då sa Helené: ”Ja, vi får ju se om jag lever tills dess ens…” Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte be henne sluta tjata om att hon skulle dö. Hon skulle ju leva.

Helené visste. Helené accepterade. Jag vet det, men jag lyckades inte med det! Om sanningen ska helt fram så hoppades jag att hon skulle kunna göra klart sin behandling och bli botad. Jag trodde inte på allvar att jag skulle mista henne.

Sedan beskedet kom har Helene tjatat på att jag ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med det tekniska på min blogg, så som hon har gjort sedan jag köpte denna domän för ett och ett halvt år sedan. Jag blev irriterad på henne för det också. Hon skulle fixa det här och sedan skulle vi fortsätta med bloggtekniken som vanligt. Hon pratade, till och med i vårt sista samtal om att jag skulle ta alla koder, men jag pratade bort det.

När Lamin låg på dödsbädden så tänkte jag att varför jag inte har samma engagemang runt Helené, var för att jag var tvungen att ta en bortgång i taget. När Lamin sedan gick bort, så visste jag att det inte var svaret, men då intalade jag mig att det var för att Helené inte skulle gå bort. Inte på länge, eller kanske inte alls… Jag var irriterad för att Lamin inte kunde acceptera. Det skulle ha varit så mycket lättare för oss att han gick bort om han accepterade det själv. Det skulle varit lättare för oss om han pratat om det och kunde förbereda oss på hur han ville ha det.

Med Helené blev det tvärt om. Jag tänkte att om hon slutade prata om sin död, så skulle det vara så mycket lättare för henne att klara livet.

Nu känns allt det där så dumt. Jag vill be dem båda om ursäkt för att jag känt som jag känt. De fann själva de bästa vägarna att hantera sin kommande bortgång på. Utan min irritation. Utan mitt tyckande.

Förlåt, Helene, för att jag inte ville förstå. Förlåt för att jag hade så svårt att hantera din sista tid. Det är därför det är så förbaskat svårt att fatta nu, att jag inte kan lyfta luren och ringa dig. Jag kan inte skicka några mail innan jag sticker till jobbet på morgonen…

Förlåt att jag var irriterad för att du ville förbereda mig och dig själv. Du finns i mitt hjärta och jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig!!

Jag känner mig redan så tom och ensam. Jag känner inte att någon annan är så insatt i vissa delar av mitt liv som du var. Jag har bara en bloggsyster och det är du!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inte riktigt som jag tänkt mig…

Ni kanske minns att min familj utökades (klickbar länk) för ett tag sedan? Ni kanske också minns att jag inte var helt nöjd över den utökningen? Men ni kanske också minns att det fanns en positiv sak med det hela?! Det var att JAG inte skulle ha huvudansvaret. Ja, jag skulle faktiskt inte ha något ansvar alls.

Om jag säger så här: det blev inte riktigt så. Det blev faktiskt inte alls som jag tänkt mig.

Om jag säger att jag är ganska irriterad så har jag i alla fall inte överdrivit. Om jag säger att jag har en plan nu, så har jag det.

Och vad du än säger, så säg inte ”vad var det jag sa…”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Smärta skapar ilska?

Jag har känt mig förbannad i flera dagar. Kritisk till en massa saker runt omkring mig, som normalt kan göra mig irriterad men inte riktigt upprörd.

Jag känner hur det liksom kryper innanför skinnet på mig… Jag undrar om det är min ryggsmärta som gör mig aggressiv och arg? Som gör att jag känner mig lättretlig? Hur som helst, tur att jag inte har kroniska smärtor i så fall, för jag skulle bli galen. Jag avskyr verkligen att känna mig arg, utan anledning.

Nu är jag verkligen trött på Lumbago. *Viftar irriterat omkring mig och får ännu mer ont i ryggen*

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,