Den som väntar på något gott, väntar ALLTID för länge…

isaofatou-973x1024Gick igenom frysen härom dagen och upptäckte att vi har rätt gott om frysta jordgubbar. Jag till Isatou (snart 20):

Hmmm… vi har mycket jordgubbar och grädde har vi också. Egentligen behövs bara en tårtbotten och lite vaniljvisp så *vips* har vi till en hel tårta…

Isa: Ja, jag kan göra den! Vi handlar idag!

Så vi åkte och handlade men just i den affären, just då hade de ingen vaniljvisp och eftersom jag tycker det är så mycket godare än vaniljsås, så bestämde vi oss för att vänta till nästa dag. Nästa dag köpte jag vaniljvisp, men då kom Isa på att hon skulle åka till Uppsala. Jag erbjöd mig då att göra tårtan, men det ville hon inte höra talas om, utan krävde att vi skulle vänta tills hon kommer hem. Hon lovade dock att komma hem samma kväll eller dagen efter (vilket var igår). Det gjorde hon INTE! Tårtsuget har liksom bara ökat dessa dagar…

Nu kom dock den magiska meningen på facebook. Isa skrev precis: ”Ta fram jordgubbarna ur frysen!”

De magiska lösenorden. Det betyder att hon är på väg hem. Det betyder att det blir jordgubbstårta här igen! YAMMIE!!

Vi får se om den blir snyggare än sist…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En dotter framför kameran och en bakom

Icee ice dMer bekväm bakom kameran än framför
vi kommer kommer du icee drammehAtt Binta (23) inte har några problem med att stå framför kameran, är ingen hemlighet. Att Isa (19) inte är lika sugen på det är inte heller någon hemlighet. Men jag tror Isa har hittat sitt drömjobb nu, nämligen ett där hon står bakom kameran. Lugn och metodisk är Isa och det kan nog vara bra när man står bakom kameran.

En del framgång har hon redan fått. En video hon varit med och gjort låg igår nämligen på Kingsize Magazines förstasida… (har inte kollat om den ligger där fortfarande) Nikeisha Andersson film har producerat videon och det här blev resultatet:

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Welcome home Vendi

Syskon och kompisar kan vara ett litet problem med yngre barn. Det blir lätt att syskon konkurrerar om vissa kompisar. Så var det hos oss också när flickorna var yngre. Tack och lov blir de äldre och mognare med åren.

Logiskt borde kanske vara att Binta (21) och Jai (19) eller att Jai och Isa (17) delade kompisar. Men så är det inte. Jo, det är klart de ibland umgås med varandras kompisar. Men mest är det Isa och Binta faktiskt som delar vänner. De har förstås sina egna kompisar också, men de har också flera gemensamma vänner.

En sådan vän är Vendela. Hon är vän och danspartner med Binta i den gemensamma gruppen Blackout. Men Vendela är också Isa ´s kompis. Jag tror faktiskt ingen har längtat så mycket efter Vendela nu när hon varit en månad i Ghana, som Isa har längtat.

Hon har pratat och pratat om Vendela HELA TIDEN!! 🙂

I natt kom Vendela hem i alla fall. Och direkt hon åkte hemifrån idag, så kom hon och hämtade upp Isa i bilen, innan hon mötte upp med de andra tjejerna.

Så här glada var tjejerna i dag när de återförenades.

Vendela ser glad, pigg, vacker och strålande ut…

Som Isa ´s mamma så glädjes jag över deras vänskap. Som Vendela ´s manager så glädjes jag över att hon ser glad, pigg, utvilad och taggad ut för dans, dans och en himla massa dans här framöver!! Welcome back, Vendi/Bumbi Gal!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Barnen i mitt liv och vad de lärt mig om Kärlek!

Hur konstigt det här än kan låta, när det kommer från en fyrabarnsmor, så är det faktiskt så att jag inte är en särskilt barnkär person.

Alltså, det finns några barn som jag älskar över allt annat på jorden och det finns barn som är oerhört söta, snälla, glada etc. Jag skulle aldrig heller kunna göra ett barn något ont med flit, för få saker berör mig så mycket som barn som far illa.

Ändå, trots detta, så är jag inte en person som blir särskilt lätt överväldigad av att träffa barn. Visserligen är jag mer barnkär nu än för några år sen, men det är inte så att jag ser ett okänt barn och genast blir helt överväldigad.

Men det finns några barn, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och som jag älskar så högt att det är svårt att sätta ord på de känslorna.

De barnen som fångat mitt hjärta och som jag förundras över den kärlek de får mig att känna är barn som detta inlägg kommer att handlar om. Naturligtvis mina egna fyra barn, men även nedan nämnda barn:

Binta, 20, min äldsta dotter. Henne har jag att tacka för att hon lärt mig vad riktig kärlek är. När hon kom till världen så förstod jag var villkorslös kärlek betyder! Det var inga ritade hjärtan på ett pappersark. Riktig kärlek är inte att dela en glass. Riktig kärlek är den där hettan som brinner i mitt bröst och som gör att håret reser sig på mina armar för att jag får uppleva den!

När Jainaba, 18, föddes så släcktes den där rädslan jag hade att den enorma kärlek jag kände för Binta, bara skulle räcka till en person. När Jai föddes insåg jag att ju mer kärlek man känner, desto mer kärlek kan man ge… Att kärlek är en oändlig källa som aldrig upphör, utan som tilltar i styrka, ju fler man delar den med!

Med Isatou, snart 16, föddes också vetskapen om att kärlek inte bara behöver vara svår. Kärleken till Isatou är så lätt, så lätt och på samma gång är vikten av kärlek omätbar! Den beskyddarinstinkt som tilltog med Jai ´s födelse, blev ännu starkare när Isa kom. Isa och jag knöt starka band under hennes första två år, som fortsatt växer sig oändliga.

När Mabou, 7, kom till världen förstod jag att kärlek inte handlar om kamp eller kön. Det är så enkelt att vara mamma till den första kille som krupit rakt in i mitt hjärta! Mabou lyste upp ett inre mörker. Han har väckt förståelse för kunskapstörst hos mig. Han är min mest uppmärksamma och kunskapstörstande elev.

När brorsan träffade sin sambo, så kom Kribban på köpet. Han är det bästa ”köp” brorsan har gjort! När Kribban kom, så insåg jag att kärlek inte har något med biologi att göra. Den finns eller växer fram med tiden, till fantastiska människor, som går under huden på en. Kribban är en vis liten man, i en ung pojkes kropp! Intelligent och en liten bokmal. Man behöver inte vara med från början, för att känna riktig kärlek, man behöver inte veta en människas historia för att älska!

Sedan kom Kribbans lillasyster ”Kamelen” till världen. På något sätt fick biologin ett värde igen, fast på ett annat sätt. Det var som att se min älskade bror i annan tappning och kärleken bara fanns där, från början. Med förundran, glädje och viss förvåning såg jag på, när hon kastade sig in i mitt hjärta och hon har fortfarande inte hittat ut!

Min namne, lilla Fatou i Gambia. Hon fick mig att förstå att man kan älska även på avstånd. Vi har ju bara träffats en enda gång, ändå ligger hon så nära mitt hjärta! Om jag lärt känna lilla Fatou först, så hade jag nog inte trott att man behöver egna barn, för att få uppleva den där starka kärleken. För det gör man. Också. Jag är så stolt över att den här prinsessan bär mitt namn och att hon lever så nära mig, trots alla mil, hav och gränser som skiljer oss åt!

Till sist kom då lilla Olali. Olali som fick mitt hjärta att stanna när han kom till världen (jag såg inte först att han var vid liv). Olali som fick mig att gråta av glädje innan han själv hann se dagens ljus. Olali som fick mig att inse storheten av en förlossning från ett annat perspektiv än en egen förlossning. Att jag i Lördags blev hans Gudmor är en stolthet som gör mig så rörd och lycklig. Det är en ynnest att jag faktiskt får möjligheten att ta del av ännu ett barns liv!

Varje barn är en gåva i livet. Dessa åtta barn är den största gåvan jag har fått, eftersom jag får ta del av deras liv och uppväxt. Jag är den rikaste kvinnan i världen, som får ta del av dessa barns liv!!

Bakgrunden till detta inlägg är att Kornelia fyller år idag. Kornelia fyller fyra år och jag fylldes här av tankar och kärlek till både henne, hennes bror och ovan nämnda barn. GRATTIS Kornelia och TACK för att du finns!! Livet är verkligen fantastiskt!!

Tillägg: Jag hade inte planerat det, men nu tycker jag nog att mitt inlägg om kärlek till barn, inte nödvändigtvis bara mina egna, passar i Bloggvärldsbloggens veckotema: Mamma!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kameran IGEN!!

Jag har skrivit en del inlägg tidigare som handlar om min kamera. Eller rättare sagt de har handlat om hur mina barn förstör eller lämnar min kamera på olika platser på jorden.

Barnen hemma igen, men kameran kvar…

Min kamera är ÄNTLIGEN tillbaka hos mig!

Det vilar en förbannelse…

Om ni undrar varför det inte är så mycket bilder i mina inlägg längre, i alla fall inga nytagna bilder så handlar det helt och hållet om att min kamera har pajjat. IGEN!! Den här gången skyller jag INTE på Binta, däremot är Jainaba väldigt starkt misstänkt. Nej, jag har inga bevis, men väldigt starka indicier. Jainaba (17) är misstänkt av ungefär samma skäl som hon tidigare varit misstänkt för andra saker här hemma.

Jag fann nämligen min kamera i Jai ´s rum, på hennes byrå, halva kameran var utanför kameraväskan. När jag tog ut den ur kameraväskan, så ramlade en del av linsen ner på golvet och anledningen till att den inte låg helt inne i kameraväskan, var för att hela kameralinsen var ute och därför fick den inte plats i väskan.

När jag tog ut den, och en grej ramlade på golvet så såg jag att hela linsen var helt böjd och vriden. När jag satte igång kameran så talade den bara om att kameran hade ”lins-fel”.

När jag, innan jag hittade kameran, ringde till Binta och frågade om hon hade sett den, så förklarade hon att Jainaba hade haft den dagen innan.

När jag sedan fann kameran på hennes rum, så frågade jag Jai om den men hon hade ingen aaaaaning om vem som pajjat min kamera. Däremot erbjöd hon sig att betala en reparation av den… Bara det känns ju lite misstänkt. Nåja, vi får se hur det blir med kameran…

Det som däremot får mig funderdsam är varför INGEN någonsin rör mina saker, men de ändå försvinner de eller går sönder?

Den där INGEN ställer till en himla massa oreda här hemma hos mig, trots att jag aldrig sett personen i fråga eller ens vet vem det är…

Nu KRÄVER jag att INGEN erkänner allt som INGEN har gjort här hemma!

För övrigt så har även Isatou (15) nu startat en blogg. (Igen) Jag undrar hur länge hon ska skriva denna gång (sist blev hon inte särskilt långvarig). För den som vill läsa hennes blogg kan du klicka HÄR!

Tre av mina fyra barn har nu bloggar, alla utom Mabou (6) och han bönar och ber om att få börja blogga every now and then… Jag tycker dock det skulle vara en viss fördel om han lär sig skriva först…

Bintas blogg (Tonårsdotter) 19 år

Jainabas blogg 17 år

Isatous blogg 15 år

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Isa ska resa till Gambia

Isatou (15)

Bland alla sorger och bedrövelser som det känns som vi bär på i familjen just nu, så finns det faktiskt en välbehövlig ljuspunkt. Isa ska nämligen resa till Gambia nästa månad. Planen var egentligen att jag och Isa skulle resa tillsammans i Januari, men eftersom jag dels har en utbildning som börjar då, som jag inte kommer att kunna vara borta ifrån och dessutom inte haft det jättelätt att få ihop pengar till två biljetter plus fickpengar, så har jag varit tvungen att ställa in den planen.

Så kom plötsligt min bror på att han ska resa till Gambia på en kortare semester i November och vi kom på att det skulle bli ett perfekt tillfälle för Isatou att resa med honom. Jag köpte hennes biljett härom veckan och nu håller vi som bäst på att förbereda hennes resa.

Det ska vaccineras och packas och planeras för fullt. Hennes pappa kommer att följa med henne för att ta vaccinationer under den kommande veckan. För första gången sedan tidiga 90-talet ska några i familjen bo på hotell. Det finns praktiska skäl till det och Isa ser fram emot att få bada hotell-pool och vara turist med sol, bad och shopping. Det blir säkert en del besök hos släktingar också, även om det inte blir allt för mycket av den varan, eftersom de ska stanna kort tid.

Nåja, jag känner mig inte lika uppskruvad av att Isa ska resa, som när Binta och Mabou reste till Gambia i början av året. Jag tror jag hade mer resfeber än vad de hade. Även om Mabou (6) tvekade in i det sista, så hade de en helt fantastisk semester och besökande av släkt och vänner!

Klart jag önskar att jag kunde följa med och klart jag känner mig lite orolig och avundsjuk, men allra mest är jag jätteglad över att Isa ska få åka i väg och vila upp sig lite från den här galna familjen hon bor i…! 😉

Till sist: GLÖM INTE vår gemensamma kampanj här på min blogg och den insamling vi gemensamt påbörjat. Var gärna med och lämna ett litet eller stort bidrag, du bestämmer vilken summa DU har möjlighet att bidra med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,