Gambia 2011 Del: 5

Resan till Kunta Kinteh Island (tidigare James Island)

For English, click HERE!

Den här dagen var viktig för mig. Jag skulle åka ut till ön som tidigare hette James Island men nu bytt namn till Kunta Kinteh island, sedan Februari i år (2011) då man ansåg att ön fortfarande var ockuperad av de forna slavägarna med det gamla slavägarnamnet.

Nåja, ni som läste min tidigare reseberättelse, från vår förra resa i December 2009 (går att finna under fliken ”Om Gambia” för den som missat den) vet att ett av mina mål med den resan var att resa ut till dåvarande James Island, men att det inte blev så av en massa randiga och rutiga skäl.

Men nu var resan ett måste! Vår vän Musa kom och hämtade oss redan kl. 6 på morgonen och så åkte vi in till Banjul (huvudstaden). Därifrån skulle vi ta färjan över till Barra. Vid färjan så blev vi dock stoppade av polis och hotade med att bli slängda i fängelse i tre månader, för att vi rökte (jo, jag har återfall just nu, men bara tillfälligt 🙂 )   och det var tydligen förbjudet. Han gav oss alternativet att få böta 500 Dalasi (=125 skr). Det fanns inga skyltar, vilket det gjorde utanför polisens kontor och där noterade pappa att det måste finnas minst 200 fimpar…

Nåja, efter lite diskussioner slapp vi fängelse i tre månader i alla fall… 😉

Färjan från Banjul till Barra var lite större än denna och inte riktigt lika trång…

Väl framme i Barra så väntade en chaufför på oss för att ta oss vidare till byn Albreda/Juffureh, där filmen Roots med Kunta Kinteh spelades in.

Det var trångt, men inte så farligt ändå…

Bilfärden ut till Juffureh/Albreda var både skumpig, lång och gick i hög fart. Som de flesta bilar i Gambia, saknade även denna en hastighetsmätare, så jag vet inte hur snabbt det gick, men chauffören saktade inte ens in för alla djur, förutom åsnorna och kossorna som hade en förkärlek att vistas ute på gatorna…

Väl framme i byn var det en guide som guidade oss runt och berättade om slavfortet och historien…

Kanonen är en trist men kunskapsgivande kvarlämning…

Ett monument som rests som minne över historien och slavtidens hemska förflutna. Att monumentet gjorts i svart/vitt är som en påminnelse om människans lika värde, oavsett hudfärg.

Sedan gav vi oss av ut till Kunta Kinteh island (tidigare alltså James island) i en lite mindre båt.

Vår vän Musa tillsammans med guiden och båtkillarna som styrde båten rätt.

Så här har slavfortet sett ut (detta är en miniatyr) och idag ligger stora delar av ön och fortet under vatten, men en del ligger fortfarande kvar än så länge…

Kunta Kinteh Island är skyddat av UNESCO

Här står det om att ön har bytt namn från och med i år.

Ruinerna av det som varit fortet som många slavar hölls fångna i, blev våldtagna i och dog i. Guiden berättade om att de som var ”svagast” inte köptes upp och togs med av båtarna, men i stället för att då skeppa dem tillbaka till fastlandet, så lämnade man kvar dem på ön att dö eller kastade dem i vattnet, där de ändå gick döden till mötes… Det är förstås oerhört grymt…

I det här lilla rummet hölls de allra starkaste fångarna inlåsta. De var så många att de bara kunde stå. Det sägs dock att Kunta Kinteh var här inne ensam, då han var oerhört stark och man var rädd att han skulle starta uppror.

För övrigt så har jag sett filmen Roots MASSOR av gånger (trots att den är hela nio timmar lång). Jag har också läst boken ett par gånger, men jag tror att guiden hade fel på en punkt. Han sa att när Kunta Kinteh blev såld i USA så träffades han och Fanta igen och då hade slavägarna bytt namn på henne till Mama Bell. Jag minns inte vad som stod i boken, men i filmen är jag helt säker på att Mama Bell var en helt annan kvinna. Hon var född i USA och hade inte bott i Afrika, utan var ”född som slav”. Han (Kunta) träffade visserligen Fanta igen och jag tror hennes slavägare hade bytt namn på henne till Margreth, eller något liknande, men Mama Bell var definitivt en annan kvinna. Är det någon som minns boken? Är filmen omgjord, eller hade guiden fel? (Och jag rätt 🙂 )

Gambia ´s flagga och Frihetsflaggan

Sedan åkte vi tillbaka till land för att gå på museet i Albreda/Juffureh.

Statyn utanför museet är smärtsamt talande…

Likaså väggmålningarna…

Jag blev tagen av en del av texterna inne på museet

Binta Kinteh lever fortfarande och sägs vara Kunta Kinteh ´s barnbarn, hon ska visst vara mycket gammal idag.(I hur många led vet jag inte, men i Gambia benämns hon som ”grandchild of Kunta Kinteh”.

Ett kortare avsnitt ur filmen Roots om Kunta Kinteh!

Sedan började vi vår långa resa tillbaka. Först den långa bilfärden igen…

Därefter med färjan över från Barra till Banjul och därefter ännu en bilresa från Banjul till Kololi…

Vi var ganska trötta efter den långa färden. Dels för att det var mycket resande, men också för att det var ganska mentalt påfrestande att ha gjort dessa erfarenheter och tagit in den kunskap som vi fått under dagen.

På ett sätt var det bra att hemresan tog lite tid, för då fick man tid att smälta alla intryck och de historiska kunskaper man fått under dagen.

Sent på kvällen gick vi upp till Senegambia och käkade på Chosaan.

Det blev jätteräkor i vitlök

Och en bananasplit, sen var det dags att kyssa kudden!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Isatou är hemma igen

Äntligen, äntligen har min ”lilla” Isatou (15) kommit hem från Gambia. Det är inte utan att vi har hunnit både längta och sakna henne som bara den! Av första anblicken att döma, verkar hon ha haft det riktigt toppen! Hon är brun (brunare), nyflätad och med ett soligt leende på läpparna!

Hon har hunnit njuta av solen, träffa släkt och vänner och hon har hunnit shoppa och även hunnit vara lite historisk och kulturell.

Jag är väldigt glad över att hon åkte ut til

l James Island-slavön, som jag nyligen skrev om här i min blogg.

Jag är verkligen jätteglad över att Isa gjorde denna resa och jag är glad att hon haft det bra. Fast nu tycker jag att det är min och Jai ´s tur nästa gång. Nu har hela familjen varit i Gambia detta år, förutom jag och Jai (17), så nu tycker jag verkligen att det är vår tur nästa gång.

Lite bilder från Isatou ´s resa (alla är klickbara):

Havsutsikt hade de:

En bit av den långa, vita stranden:

James Island, slavön. På väg dit:

Färjan:

James Island:

En modell av James Island, hur det såg ut under slaveriet:

Målning på James Island:

Staty på James Island:

Ja, som ni ser, så är jag ganska betagen av just James Island!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Slaveriet

Aftonbladet har idag en vacker och sorglig artikel om slavön Goré utanför Senegal. Artikeln är välskriven och ger en känsla av just det som Goré står för. Man visar även ett vackert bildspel från Goré. Få saker i livet berör mig så starkt som slaveriet. Därför är det lite av en skam för mig att trots att jag besökt både Senegal och Gambia, så har jag varken besökt Goré eller James Island. (slavön utanför Gambia)

En sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte besöka varken Gambia eller Senegal igen utan att besöka Goré och James Island. Jag har suttit och sett filmer och foton när mina släktingar har besökt dessa öar och jag har läst en hel del om dem och det reportage som Aftonbladet idag har om Goré ger den uppfattning som jag tidigare har fått av andra (bland andra min mamma) som besökt ön.

Slaveriet är över sedan flera århundranden. Ändå är det mycket som slaveriet startade som ännu lever kvar. Särskilt i Afrika är det något som är högst levande, trots att det varit så förintande för tidigare generationer. I Gambia finns det till exempel en stam som tillkommit av att när slaveriet upphörde, så tog sig många tillbaka till Afrika. Men många var barn, barnbarn och barnbarnsbarn till de som en gång togs som slavar, vilket innebär att när man återvände så var många ”uppblandade” efter våldtäkter av slavägarna. På så sätt finns det än idag många som är ljusare än andra Gambianer. Aku-stammen är en av dessa. Dessa människor skapade också ett eget språk med Engelskan som utgångspunkt. Idag kallas språket i vissa delar av världen för Creol. I Gambia säger man Aku.

Det jag finner mest tragiskt i Aftonbladets artikel är detta stycke: ”Här bodde kvinnorna, säger han och pekar in i ett rum med vitkalkade smutsiga väggar. Man gjorde razzia i byarna, tog hit dem, separerade familjerna och sände kvinnorna till Brasilien, barnen till Tahiti och männen till Amerika. De återsåg aldrig varandra, berättar Mister Kabo som är kurator i Slavporten.”

För dig som är mer intresserad av att veta mer om hur det kan ha sett ut under slavtiden, så rekommenderar jag varmt den gamla filmserien Rötter om Kunta Kinte. Den är viktig och som kunskapskälla aldrig sinande. Alltid aktuell eftersom den är en viktig del av vår historia. Personligen önskar jag att denna film, tillsammans med filmen Förintelsen (om andra världskriget) skulle ingå i skolundervisningen.

Ett klipp från filmen kan du se här:

Den Senegalesiske sångaren Youssou N ´dour medverkar här om ön Goreé:

Låt oss aldrig, aldrig glömma…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,