Det har alltså debatterats väldigt mycket om näthat de senaste dagarna, efter Uppdrag Gransknings program som handlade om just detta. Det skrev jag om i mitt förra inlägg som du kan läsa HÄR!
Det finns en del som inte tycker om att man kallar detta för just näthat, då det kan framstå som att det är något man lägger skuld på internet för att det finns, inte på de människor som faktiskt sitter bakom tangentborden och skriver de saker som man gör och att ”det som är hat är hat” oavsett om det uttrycks på internet, person till person eller via snigelposten. Jag förstår poängen, men ser inget problem med att kalla det hat som sker på nätet för just näthat för enkelhetens skull. Förhoppningsvis förstår de flesta ändå att hatet produceras av människor och inte av nätet. Bland annat Jardenberg skriver om detta. Sofia Mirjamsdotter har både bloggat om detta och pratat i radion.
Jag tycker både Jardenberg och Sofia har sina poänger i detta, samtidigt som jag själv tycker att det skiljer sig när problematiken (hatet och hoten) sker på internet eller personligen. För det första är hatet som sker personligen i en så enormt mycket mindre skala att jag tycker det ens blir svårt att jämföra och dels för att det som skrivs på internet ligger kvar till allmänt beskådande i evigheter. Varför jag också vill skilja på näthat och ”irl-hat” är att jag tror att det inte är många som vågar stå upp med sitt hat i verkliga livet. I Uppdrag Granskning kan man se hur en ”hatare” ställer upp på en intervju och Cissi Wallin får tag på en ”hatare” i sitt radioprogram som hon ringer upp och även i Debatt härom dagen så hade man med en ”f.d. hatare”. Det som jag tycker är en röd tråd hos dessa och andra hatare som de berättar om är dels anonymiteten och att det verkar vara svårt att stå för dessa åsikter utanför nätet eller på nätet med sitt eget namn. En av personerna nämner även att han ”aldrig skulle säga så till någon personligen”, en annan av dem tror att hatet är ett sätt att nå uppmärksamhet och att man ofta säger saker man kanske inte alls menar, för att ”hävda sig” eller trissa upp en hatisk stämning. Lite som ”bäst på att vara värst”. Jag tycker det är ganska tydliga exempel på varför näthatet skiljer sig från annat hat, via post, personligen eller på vilket sätt man nu väljer att uttrycka sin ilska utanför internet. Dessutom blir det ganska svårt att få medhåll från en större publik om man skickar ett hatbrev hem till en specifik person, eller står öga mot öga mot en person. Det kommer aldrig att få samma effekt. Även på en stor arena som Globen, eller Scandinavium med fullsatt publik, skulle man knappast uppnå samma effekt.
Med mail är det förstås en lite annan sak, även om inte hatet blir bättre på något vis, så är det ändå så att mail på många sätt borde kunna mätas med snigelpost, förutom att ett mail går väldigt mycket fortare att nå adressaten och oftast är det lättare att finna en epostadress till någon än en bostadsadress. Å andra sidan kan Blondinbella säkert skriva under på att en annan typ av otrevliga saker kan bifogas ett brev, som inte kan bifogas ett mail. Blondinbella är för övrigt troligen en av de som varit mest utsatta i Sverige för näthat och det blir tydligt när man läser hennes inlägg i den här debatten.
Det finns också många olika typer av näthat. Det finns dels det som är oförskämdheter och påhopp, sedan finns det rent hat, det finns också uppenbara hot. Många vill dela in dessa i olika kategorier, men jag är inte lika säker på att det är viktigast. Jo, naturligtvis om man gör en polisanmälan, då är det noga med vad som är vad för att man ska kunna jobba med rätt rubricering och med vad som är moraliskt förkastligt och vad som faktiskt är brottsligt och straffbart.
För mig personligen har inte dessa olika kategorier gjort någon större skillnad, kanske är det annat för andra? Poängen med att gå till personangrepp, är att få någon att känna sig illa till mods, att få någon att känna sig mindervärdig. När det gäller vilken typ av hat och hot man utsätts för, så kan jag känna att det som innefattar ens barn eller andra familjemedlemmar känns värre och de hot som pekar ut adresser, uppmanar andra till att döda etc. Men som sagt någon större skillnad i att känna sig kränkt, bespottad och illa till mods, gör ingen större skillnad om man kallar det näthat eller om man kategoriserar de olika typerna av negativa uttryck på nätet. Näthat är visserligen missvisande på många sätt, men jag tror ändå att det är en relativt lämplig gemensam benämning som de flesta människor kan förstå innebörden av.
Det här med att ge sig på människor med personangrepp är mycket vanligt på nätet och jag tycker det är en viktig debatt att ta. En del röster i debatten har påpekat att det oftast inte är ungdomar som kommer med hat och hot på nätet och när jag ser mig omkring så kan jag uppfatta att på facebook och instagram kan det ibland bli ”lynch-stämning” som jag uppfattar att just många ungdomar står bakom, men i andra forum runt om på nätet och i till exempel artikelkommentarer och bloggkommentarer, så tycks det vara väldigt många vuxna människor som uttrycker sig med hat och det tycker jag är värt att fundera på.
Sofia sa i radioprogrammet jag länkat till ovan (som jag uppfattar det, även om hon använde andra ord) att det som uttrycks på nätet är åsikter som redan finns hos en massa människor och nätet är bara en plats man väljer att uttrycka dessa på. Det håller jag med om, självklart är det här en massa åsikter som redan finns hos människor när man skriver rasistiska, sexistiska eller andra hat-/hotfulla kommentarer, men samtidigt är det ju så att om man inte uttryckte dem på nätet, så skulle visserligen åsikterna finnas kvar, men de som skrev artiklar som det hatas mycket på, skulle inte behöva ta emot hatet. I alla fall inte i lika stor utsträckning och det tycker jag är en väsentlig skillnad. På det sättet är det ändå skillnad när saker uttrycks på nätet eller någon annanstans.
Cissi Wallin´s fullständiga program om mäns näthat mot kvinnor kan du lyssna på HÄR!
Flera män, bland annat Jan Guillou har nu även gett sig in i den här debatten, liksom Jan Helin. Jimmie Åkersson går också i svarsmål för den kritik han fått om att mycket av det rasistiska näthatet tros komma från SD-sympatisörer.
Jag tror inte det är ”nätets fel” att detta hat sprids, men jag tycker också att man måste vara medveten om att hatet kan spridas på ett helt annat sätt på nätet, än utanför nätet. Nätet är en enorm och fantastisk kanal att föra ut ett budskap, att värna om yttrandefriheten, att ge utlopp för sin personliga agenda, men vi får inte vara naiva och inte komma till insikt om riskerna som finns med denna möjlighet till spridning också.
Jag kommer att fortsätta skriva om näthatet i fyra avsnitt till (sammanlagt sex avsnitt kommer det att bli) och jag kommer att ge exempel på folk som blir utsatta för detta hat, inklusive mig själv, ta upp både den rasistiska aspekten och kvinnoaspekten i detta näthat, samt ge exempel på hur man ska kan väga upp allt hat. Fortsätt gärna följa debatten.
Läs även andra bloggares åsikter om debatt, kommentarer, kvinnohat, näthat, nätkärlek, samhällsstruktur, sociala medier, ug, uppdrag granskning, yttrandefrihet, jan helin, jan guillou, jimmie åkesson, sd,
