För någon vecka sedan skrevs ett öppet brev som artikel i DN till Beatrice Ask av Jonas Hassen Khemiri. Artikeln heter Bästa Beatrice Ask och har hyllats runt om på nätet och delats i det oändliga. Många var de som på facebook och andra ställen beskrev hur de gråtit när de läst artikeln för att någon satte ord på känslor de burit under hela sina liv, eller stora delar av det.

Jag tror knappast någon lämnades oberörd av den här artikeln och jag har själv ältat den i huvudet många gånger sedan jag läste den. Texten sammanfattade på många sätt det många mörka personer i min omgivning gett uttryck för och det jag själv känt av genom mina familjemedlemmar under många, många år, därför är den ett viktigt historiskt dokument, som jag ser det. Det är inte en tillfällighet att den blivit så delad och debatterad, trots att den är ganska enkelt skriven. Eller just därför?!

Idag kom ett svar på artikeln skriven av Erik Ullenhags stadssekreterare Jasenco Selimovic. Den kan du läsa HÄR! Även denna artikel är intressant, men jag måste ändå säga att jag tycker mycket av artikeln handlar om att förminska inte bara Jonas Hassen Khemiri´s känslor, utan alla de som kände igen sin egen uppväxt och sina egna liv här i vårt land, men inte bara det, jag tycker att det mest anmärkningsvärda är att i stället för att ta tillfället i akt och debattera den problematik som synliggörs i Jonas artikel, så försöker man ursäkta och vända på problemet, eller kanske till och med vända på bladet?

Det som förvånar mig mest är dock att artikelförfattaren Jasenco Selimovic skriver bland annat:

”Vissa av de här, min vän, var mer förtryckta, diskriminerade, vissa mindre. Men alla kände att de, just de, var mest utsatta, mest missgynnade. Mångas pappor hade sagt att de måste jobba tre, fyra, tio gånger mer än andra. Många av dem försöker, precis som du, se ”stöldobenägna ut” i en affär. Fråga romer, hemlösa, arbetarklassen, äldre, svarta, ungdomar, kvinnor med burkor, blyga, överviktiga.

Vems diskriminering är större, viktigare? Vilken grupp kan vi förneka rätten att känna så?

Måste vi välja, undrar du? En judisk bekant till mig säger: ”vårt problem i Malmö är det stora antalet muslimer från mellanöstern. De har inte lärt sig om utrotningen av oss, Förintelsen, därför är de ofta antisemiter”. En muslimsk bekant säger: ”vårt problem är det konkreta stödet till politiken som mördar oss och tvingar oss att fly hit”. Generaliseringar? Visst. Men vem väljer du att frånta upplevelsen? Jag ser ungdomar som tycker att det är de äldre som inte låter dem få en plats, och de äldre som osynliggörs av de unga. Vem ska jag välja? Jag läser den feministiska ikonen, Susan Okin, som tycker att mångkulturalismen inte är bra för kvinnor. Otäckt.”

Jag förstår inte riktigt varför man vänder grupper mot varandra? Jag förstår inte heller hur det skulle vara en motsättning att stå upp för och kämpa emot både homofobi, könsdiskriminering, kvinnoförtryck och rasism? Samtidigt. Att uppmärksamma gamla invanda mönster och sedan arbeta med dessa, först hos oss själva och sedan hos andra. Jag kan inte heller se att det finns en motsättning att stå upp för arbetarklassen, hemlösa, ungdomar, kvinnor med burka, romer eller vilken-utsatt-grupp-du-vill.

Självklart finns det frågor som står olika personer olika nära av olika skäl. Jag har inget starkt engagemang för vissa saker, till exempel djurförsök. Det betyder inte att jag tycker det är okej. Det betyder att jag tycker det är fantastiskt att det finns människor som är engagerade i djuren, som brinner för att stoppa djurförsök, som tar hem skadade djur och ger dem ett nytt liv. Jag älskar det!! För mig är det dock inte en motsättning till att jag kanske engagerar mig i ungdomar, feministiska frågor, rasism och hemlöshet, sexuella övergrepp eller vad det nu kan vara. Det är ju bra att människor har engagemang för olika saker, så inte massa viktiga frågor försvinner.

Jag tycker Jonas artikel är mycket viktig för många människor och den berörde mig starkt. Att anklaga honom för att ta på sig ”offerkoftan” när han försöker belysa problemet och lyfta frågan som berör så många människor, tycker jag är fegt. Utifrån upplysning kan man sedan komma till handling. Om jag vet att jag är privilegierad för att jag är vit, så kan jag också bemöta människor utifrån den kunskapen och jag kan försöka att bli medveten om mina privilegium så att jag inte fortsätter utnyttja dem i de fall där jag kan påverka och göra skillnad. Om en man blir medveten om att han har ett privilegium för att han är man, då kan han också ge mer utrymme till kvinnor i hans närhet. Om jag är privilegierad av olika skäl, så kan jag också medvetandegöra mig själv om detta och börja handla efter det, men så länge jag sätter på skygglapparna och inte vill lyfta problemet, eller ens se det, så kommer jag inte heller att kunna göra något åt det och sträva efter verklig antirasism, feminism eller vad det än gäller. Jag tror vi måste gå till botten med alla maktstrukturer, sätta fingret på dem, för att kunna komma framåt och det första steget är att synliggöra problemen och inte stoppa huvudet i sanden…

Klockren tweet av Lena Sundström idag apropå bussar, denna debatt och många andra aktuella debatter

Det säger inte heller att vi är världens värsta land, eller världens mest rasistiska folk. Det säger att dessa upplevelser är sanna, för att det är så oerhört många som vittnar om dem och faktiskt upplever dem. Det säger att det här är ett problem som vi måste ta tag i. Det säger inte att alla hatar varandra i Sverige eller att vi inte kan leva tillsammans, men för att kunna göra det och för att kunna hela från det som varit, måste vi också våga se och sätta fingret på det som faktiskt har varit, det tror jag inte vi gör genom att låtsas att allt är okej och att i Sverige har alla människor samma värde, när handlingar, när vårt samhälle, när vi människor som lever i det här samhället, visar något helt annat.

Eric Rosén skriver också om dessa två artiklar: Selimovic´ fegar ur fullständigt

Susanna Alakoski skrev även ned sina tankar runt dessa artiklar på sin facebook: Det svänger

Rakel Chukri skriver: Världsfrånvänd stadssekreterare

Läs även andra bloggares åsikter om rasism, samhälle, jasenco selimovic, jonas hassen khemiri, beatrice ask, förminskande, antirasism,