Jag och Mabou mot världen…

Höstkastanj

Kallt, kallare, kallast. Ni vet ju vad jag tycker om kylan. Den är på väg nu. Jag känner hur den kommer och försöker erövra mitt liv igen… Brrr… I helgen jobbar jag och jobbar, jobbar, jobbar… Det är kanske inte världens roligast helger när man jobbar och det är kyligt och mörkt…

Men den här gången har jag i alla fall en härlig resa och en lång semester att se fram emot. Det är nästan sex år sedan jag var där senast och då var det inte direkt en ”nöjesresa” utan det fanns andra skäl till att jag reste. Det var dessutom en mycket kort resa på bara en vecka och jag reste då utan något av barnen. Jag har lite svårt att räkna den som en vanlig resa…

Men nu ska jag resa med flera av barnen och även om det inte bara är semester den här gången heller, så är det ändå något som jag verkligen ska försöka mig på. Att ha semester. Också. Senast innan dess, jag reste till Gambia med barnen (då var det bara Binta, 20 och Jai, 18 som var födda), var för hela 17 år sedan. Sjutton år!!

I sjutton år (!!) har jag drömt om att få resa med mina barn till Gambia. I 17 år har jag velat visa mina barn det Gambia som jag älskar, det Gambia som har format en stor del av mitt liv   och som gör att jag kan känna ”hemlängtan” till ett land som aldrig varit mitt land på riktigt!

Det är en månad kvar nu ungefär. En månad och jag kan egentligen inte riktigt tro att jag verkligen är på väg. Jag tror inte jag kommer tro det förrän jag sätter ner mina fötter på Afrikas mark. Tills jag känner dofterna jag känner så väl. Tills jag känner värmen   och solens strålar i mitt ansikte.

Isatou 16

Den enda ”smolken i bägaren” är att jag inte har möjlighet att ta med mig min yngsta dotter Isa. Men jag har inte riktigt gett upp ännu. Vi har hittat billigare biljetter nu och om de sjunker ännu lite till och om de inte tar slut, så kanske, kanske, vi kan skramla, jag och döttrarna…

Nåja, vi får se, jag hoppas fortfarande, även om jag känner mig väldigt tveksam till att vi får till det. För övrigt är jag säker på att vi kommer att ha en fantastisk resa. Flera av barnens kompisar ska också följa med så vi blir ganska många. Alla förberedelser är så roliga för att man vet att det kommer att komma något gott ut av det hela!

Binta 20

Härom dagen var Binta hemma på besök och vi höll på att prata:

Binta: Var är Jai?

Jag: Jag tror hon är med Emma.

Binta: Vilken Emma?

Jag: Alltså Emma som ska följa med till Gambia.

Mabou: Ja, alltså blondinen…

Ibland har han så roliga inflikningar i samtal och uttryck att det är svårt att hålla sig för skratt. Han blir för övrigt den enda killen som hänger med på resan, men jag gissar att han dels inte har så mycket emot det och dels att vi kommer att träffa killar på resan. Mitt och Mabou ´s problem blir nog snarare hur vi ska lyckas hålla alla killar på avstånd, med så många unga, snygga tjejer med oss. Blondiner och brunetter, lugna tjejer och vilda, glada tjejer och ledsna…

Mabou kanske blir min bästa vapendragare på den här resan? Jag och Mabou mot världen, liksom…

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

En märklig jul

Som jag nämnt i min blogg tidigare, så skulle jag jobba hela julhelgen. Jag jobbade i går, jag är på väg till jobbet idag och jag ska jobba i morgon. Det är ju så på vissa arbetsplatser att man måste jobba över julen och förhoppningsvis fördelas det där något så när jämnt mellan kollegor från år till år.

Själv hade jag semester förra julen och när jag tänker efter så har jag nog aldrig jobbat på julafton någon gång tidigare, eftersom jag tidigare haft jobb där man inte brukar jobba på julaftonen. Så på så sätt har jag ju haft tur. Ändå… jag måste säga att det kändes väldigt märkligt igår att jag lämnade iväg barnen att fira jul med andra (min bästa väninna och hennes föräldrar) och själv gå och jobba. Visserligen är tre av mina fyra barn ganska stora och visserligen visste jag att de tre jag skickade iväg fick en trevlig jul (Binta var också inbjuden, men valde att fira jul på annat håll). Med traditioner, julmat och julklappsöppning. Ändå kändes det väldigt märkligt.

Jag har ju tidigare berättat att jag faktiskt tycker om julen väldigt mycket, till skillnad från många andra. Nu är julafton slut, kvar återstår några juldagar. Det känns inte lika trist att jobba dessa juldagar som just julafton, men jag ser ändå fram emot nyår. Inte för att jag firar nyår direkt, utan mer för att jag tagit ut semester och kommer att ha en ledig vecka från nyår och framåt. Nej, det är inte ett dugg synd om mig, mer att det kändes märkligt att göra alla förberedelser inför julen och ändå inte få vara med och fira den.

På kvällen, när Jai och Isa kom hem, hade jag planerat att vi skulle mysa tillsammans. Jag la mig i soffan och väntade på att de skulle komma hem. Nu blev det inte så, eftersom jag varit vaken till sent på nätterna den sista veckan för att hinna med alla julförberedelser, så somnade jag på två minuter och sov som en stock på soffan när tjejerna kom hem…

Det är så märkligt. Eller, som Ludmilla brukar säga: ”Livet är så underligt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Tonåringar och ansvar

I början av 2008, typ i Januari, Februari, började jag påtala för min 17-åring Jai att det var dags att börja söka sommarjobb inför sommaren och kanske hon även skulle ha en chans att ha det som extrajobb på kvällar och helger. Eftersom Jai är en jäkel på att spendera pengar, till skillnad från sina systrar, samtidigt som hon visat sig inte allt för angelägen om att jobba ihop dem, så har jag legat på ganska mycket när det gäller henne och sommarjobb.

Hon svarade mig att det var så gott som klart, hon hade redan snackat med ett företag och de var beredda att ge henne ett sommarjobb så snart hon fyllt 17 (vilket hon gjorde i Maj). Jag hörde mig för med jämna mellanrum hela våren om det verkligen var säkert att hon fått jobbet och det var inga som helst problem. Maj passerade och skolorna slutade. Jai sov halva dagarna och umgicks med kompisar tills långt in på kvällarna…

Jag frågade igen om sommarjobbet. Och igen. Och igen. Först fick jag svaret att det skulle vara en bit in på sommaren som hon skulle börja jobbet. Sedan var det snack om att hon inte hade fått det där jobbet. Det var också snack om att hon ju hade sommarlov och minsann inte skulle behöva jobba.

Vi hade ganska många och långa diskussioner om det här. Jag förklarade min ståndpunkt om att jag dels absolut tycker att man ska sommarjobba när man är 17 år och dessutom att hon skulle behöva pengarna eftersom ungdomar i den åldern inte får något studiebidrag under sommaren och att hon skulle behöva pengarna. Då gjorde hon klart att hon minsann inte behövde några pengar under sommaren! FINE!!

…eller inte, eftersom det bara gick några dagar innan tiggandet började: ”Snälla mamma, kan jag få några tjugor, jag ska åka och bada/ jag ska ner på stan/ jag ska gå och käka pizza/ jag ska hyra film” etc. Jag svarade naturligtvis med: ”… nej, men du behöver ju inga pengar i sommar…!” Jag förklarade att jag inte skulle bidra med ett öre i fickpengar förrän hon började söka jobb.

Då kom nästa period när hon ”behövde pengar till bussen för att kunna åka ner på stan och söka jobb”. Det blev några resor. Hur många som verkligen ledde till jobbsökande, förtalde aldrig historien, men till slut fick hon i alla fall komma på intervju. När jag tjatade om att hon skulle fortsätta söka jobb, så hette det: ”men jag vet att jag kommer att få det där jobbet, de skulle höra av sig…”

Efter en vecka till tog jag (för hundra-elfte-gången) upp om de hört av sig. Då, helt plötsligt säger hon: ”men asså, de ringde och sa att jag kunde börja, men jag tackade nej för att jag vill jobba på ett annat ställe i stället…” DÄR. Precis DÃ… var mitt tålamod totalt slut. Sommaren likaså. Hon hade alltså tackat nej till ett jobb, utan att ha fått något annat. Enligt Binta (19) var det för att hennes kompis var för ung och inte fick jobba på samma ställe. Enligt Jai själv hade det ingenting med saken att göra…

Well, till slut så händer något som jag inte tänker gå in på här, men så mycket kan jag säga att det är en direkt följd av att Jai haft otroligt lite pengar att spendera under nästan hela sommaren. Jag går fullständigt i taket, samtidigt som jag tycker det är en bra läropeng att hon får se konsekvenserna av att ”hon har rätt till sommarlov och slippa jobba”. Nu KRÄVER JAG att hon skaffar ett extrajobb. Hon skaffar ett snabbare än snabbast och nu får jag äta upp min egen frustration, eftersom hon hade gjort upp med arbetsgivaren om att jobba minst 16 timmar per vecka (tror jag det var) och hon hade en plan på att jobba tre pass i veckan. Men. Nu råkar det vara så att det är ett provisionsbaserat jobb och hon är skitduktig på jobbet. Vilket i sin tur innebär att hon verkar ha blivit något av en arbetsnarkoman. Hon springer till jobbet varje dag direkt efter skolan och kommer hem sent, hejjar lite kort och springer sedan iväg och pluggar för att sedan sova.

Noll umgänge med familjen. Noll tid till att hjälpa till med hushållsjobb eller passning av lillebror (medan jag jobbar), noll tid till kramstunder eller något annat över huvud taget. Hon kommer alltid hem glad med hela ansiktet, berättar stolt och glatt hur hennes arbetskamrater berömmer hennes insats och hur duktig hon är, glad när hon sitter och räknar ut den kommande lönen.

Själv vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela? Låta nyhetens behag få sjunka in i henne och låta henne få visa sina framfötter på nya jobbet och låta henne få hållas ett tag? Eller sätta en gräns för att hon inte ska ”over-do” sin insats på nya jobbet?

Så fort jag tar upp ämnet så säger hon (naturligtvis) ”men du har ju gnällt om det här hur länge som helst och nu jobbar jag, dessutom ska jag köpa en vinterjacka för 4000 så jag måste jobba som bara den nu!”

Döööh! EN jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N-?! Jag har aldrig ens TITTAT åt en jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N!! Samtidigt ska jag ju erkänna att jag gärna vill uppmuntra henne till att jobba och tjäna sina egna pengar. Inte bara för pengarnas skull, utan för att jag också tror att det är väldigt viktigt för självkänslan att ha en egen inkomst, att känna sig behövd och viktig på en arbetsplats, att få känna att man gör en insats, att man är en del i samhället, att få känna att man är på väg in i vuxenvärlden. Om hon nu anser att det är en jacka för fyratusen (!!) hon vill ha och som hon önskar sig mest av allt, så visst borde jag låta henne tjäna ihop till den.

Jag känner mig väldigt kluven, men i det stora hela är jag faktiskt väldigt GLAD och STOLT över att Jai kämpar på med sitt jobb!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,