Nu räcker det!!

Jag måste bli bättre på att säga ifrån. Eller rättare sagt: jag BLIR bättre på att säga ifrån, men jag måste bli ännu bättre. Jag skrev nyligen ett gästinlägg på Briisa.se igen om att gå Från anonymitet till öppenhet, men nu går vi vidare…  och det handlar i korthet om att vi gick från anonymitet till öppenhet inför en hel värld om min mammas straff och min plats i världen som anhörig till henne, men att vi nu känner att berättelsen börjar bli uttjatad och att vi inte längre vill ställa upp på de intervjuer i den form de hittills gjorts i den här frågan. Det handlar förstås inte om att vi ångrar vår medverkan eller att vi vill lägga ”locket på”. Det handlar i stället om att vi inte längre känner relevansen till vår berättelse i den form den hittills återgivits. Dagen efter det inlägget publicerades så fick jag en ny förfrågan av en journalist som bad mig medverka i en intervju där jag berättade om de sexuella övergrepp och självmordsförsök som jag också nyligen skrivit om på Briisa.se:

De sexuella övergreppen fick mig att inte vilja leva längre… (Del: 1)

Från att vilja dö till att bejaka livet (Del: 2)

Att komma ut i ljuset igen… (Del: 3)

 

Vi pratade en lång stund och även om journalisten var trevlig och lyssnade på mig och det jag hade att säga så kände jag inom mig att det här ville jag inte vara med om! Jag förmådde mig dock inte att säga det rakt ut. Jag tänkte att det skulle kunna upplevas som ett svek mot alla de unga som idag blir utsatta för sexuella övergrepp och som har en önskan om att slippa leva. Jag kände att det skulle vara ett svek mot dem. Så jag sa ja. Jag sa att jag skulle medverka och jag försökte komma på ett sätt att intala mig själv om att det här skulle nog bli bra. Sedan la vi på luren och jag kände att det här kändes inte alls bra.

Det gick några dagar. Jag försökte förtränga den här intervjun. Men det fick inte. Tankarna poppade upp när jag skulle lägga mig, när jag satte mig vid matbordet. När jag duschade. Jag ville komma bort från situationen, men jag tänkte att det skulle bli synd om journalisten som nu räknade med min intervju och som börjat förbereda sitt arbete med den. Jag vet ju hur jag själv förbereder arbete med artiklar på thegambia.nu och hur jag arbetar med intervjuer långt innan själva intervjun äger rum.

Men så kände jag att nej, det finns bara en person som kan sätta stopp för det som inte känns bra och det är jag. Det finns bara en person som måste meddela journalisten att jag ångrat mig. Man får ångra sig. Man får faktiskt tacka ja för att man just då tror att det är det man ”borde” göra, men sen får man faktiskt ångra sig och säga att nej, jag har ångrat mig. Jag vill inte längre.

Jag hade mycket att göra så jag plitade ihop ett sms. Jag skrev följande:

”Hej XXX (journalistens namn)! Jag har funderat lite mer på vårt senaste samtal och kommit fram till att jag inte vill ställa upp på en intervju om sexuella övergrepp. Jag känner att intervjuer med dessa negativa händelser i mitt förflutna varit för många och tagit för mycket energi från mig. Jag vill fokusera på positiva grejer framöver. Hoppas du hittar någon annan som ställer upp och tack för förfrågan i alla fall! Mvh. Fatou Touray.” 

Och jag fick svar. Journalisten skrev och tackade för att jag skrivit och förklarat mig och sa att hen förstod mina tankar och att hen önskade mig allt gott. Bara så. Enkelt. Snabbt. Kort. Och min känsla av lättnad! Det är inte det att jag inte tackat nej till intervjuer tidigare. Jag tackar nej till i genomsnitt kanske en varje eller varannan månad. Det handlar oftast om intervjuer, men ibland lite andra typer av medverkan i olika medier. Det är inte så svårt att tacka nej. Men det är svårt för mig att tacka nej när intervjuerna handlar om några av de svåraste ämnena. Jag vet att det är väldigt svårt att få människor som utsatts för sexuella övergrepp, personer som varit självmordsbenägna eller personer som har en nära anhörig som sitter eller har suttit frihetsberövade att prata om det helt öppet, med namn och bild.

Men just nu är jag trött. Trött på att bli ett ansikte för dåligt samvete för att det finns de som mår dåligt och behöver hopp för att komma vidare. Nu är det jag som släpper detta och väljer att gå vidare. Mot ljusare tider och om detta är något som ska upp igen, då ska det ske med helt andra inriktningar än de som hittills framförts. 

Nu behöver jag energi och hopp och det får jag i mitt liv på så många olika plan just nu, men på dessa plan ingår inte att berätta om allt negativt som varit en del av mitt liv, men som inte längre är en stor del av mitt liv, utan bara något diffust i min ryggsäck som jag lärt mig leva med.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Medias bemötande och vikten av sociala medier

Jag har funderat en del på journalisters bemötande av de personer de intervjuar, hänger ut eller helt enkelt bara vill rapportera om. Jag har också funderat en del på hur viktiga de sociala medierna är i komplement till de mer traditionella. I dagens mediabrus klipps allting för att ges minimal plats under en kort stund. Sociala medier ger oss en möjlighet att tala till punkt. På våra egna villkor.

I fredags när jag blev tillfrågad av P3 om jag ville sitta i chatten under programmet angående barn och ungdomars oro inför skolstarten, blev jag väldigt glad över förfrågan, då ämnet känns väldigt aktuellt i skolstartstider, men också för att ämnet alltid är mycket angeläget.

Det blev en hel del frågor som skulle besvaras och det var både roligt, intressant, sorgligt och stressigt. Jag hade gärna suttit en stund till för att hinna ge lite tips till de som ställde frågorna. Men det är då det är så bra att ha en blogg att skriva i! 😀

Jag minns att jag efter att ha varit med i TV3 ´s Insider, verkligen kände att det var så mycket som var osagt efter programmet och att det var så många saker jag ville vidareutveckla och att jag då var väldigt tacksam över att ha bloggen att skriva i. Det fanns till och med folk efter den debatten i TV3 som känner mig rätt väl, som undrade om jag var för pedofili. Det gjorde mig ganska illa berörd men säger också en del om hur lite man hinner framföra i media och att det verkligen gäller att säga rätt saker vid rätt tillfälle, för att bli rätt tolkad. I nästan all media klipps det. Oavsett om det gäller radio, tv eller tidningar. Direktsändningar är de enda som inte klipps i, men då är det inte heller säkert att du har ordet så länge att du hinner förklara klart eller hinner prata till punkt och då kan också många missförstånd ske. Där handlar det i stället om snabba repliker som man sällan hinner vidareutveckla.

Då är det skönt att ha en blogg att kunna skriva till punkt i, att kunna bemöta eventuella missförstånd eller att kunna förklara ordentligt VARFÖR du kanske har en viss åsikt och vad du grundar den på. Det betyder förstås inte att du alltid får medhåll och jag tycker det är roligt och intressant att kunna debattera och diskutera olika frågor, så länge man håller sig till sak och inte går till kränkningar eller personangrepp. Vilket tyvärr är något som inte är helt ovanligt i bloggar och på internet i största allmänhet.

Att man uttrycker sin åsikt och får folk emot sig är inget som stör mig. Däremot kan jag känna viss frustration när man avsiktligt VÄLJER att missförstå, eller inte vill förstå alls, utan när någon talar om för en vad man tycker, trots att det inte stämmer. Jag tycker inte heller om när man lägger ord i min mun och gör en massa antaganden eller drar slutsatser, som inte stämmer. Eller när man helt enkelt BESTÄMT sig för vad någon annan tycker och fortsätter att argumentera utifrån det, i stället för att försöka ta reda på om det här verkligen är åsikter som den här personen har och står för.

Jag brukar själv vara väldigt försiktig med att dra förhastade slutsatser, då jag brukar tänka att jag vill veta vad som ligger bakom eller vad som är den andra personens uppfattning. Oftast finns det väldigt olika syn på en och samma sak. Ibland så olika att man kan fundera på om personerna beskriver samma händelse ens. Men det är ju så att vi alla är olika och därmed också kan uppfatta saker väldigt olika.

Nu menar jag med detta inlägg INTE att jag känner mig felciterad eller något från fredagens radioprogram eller chatt. Det här var bara tankar som dök upp då jag blev lite förvånad över att man inte tog med några av de delar i intervjun som jag trott. Fredagens samarbete med P3 var positivt, absolut inget negativt, jag skriver generellt om medias rapportering och möten med människor.

Jag har varit med så pass länge nu i väldigt olika mediala sammanhang och i väldigt olika typer av media och i många olika frågor, så jag räknar alltid med att något jag tror ska med inte kommer med och tvärt om. Det gör människor väldigt sårbara i vissa situationer, för media har en helt annan genomslagskraft och en helt annan bredd än de som beskrivs av media. Det har funnits tillfällen där jag känt mig rätt illa manglad och där ingen frågat efter hur det faktiskt ligger till, utan man drar sina egna slutsatser efter att ha spekulerat ihop en intressant story, som man själv känner verkar trovärdig. Ibland har jag till och med påpekat konkreta faktafel, vilket lättvindigt har ignorerats. Det har i vissa stunder upprört mig. Förflugna ord, eller rena lögner, eller vändningar som tagits kan få förödande konsekvenser för den enskilda individen och dess omgivning och om detta tänkte jag väldigt mycket i sommar när P1 haft sin populära programserie som heter just Sommar. Många av de som talade, berättade just om negativa möten med journalister och då var det både musiker, idrottsstjärnor och andra personer som figurerar/figurerat rätt mycket i media. Henke Larsson berättade bland annat hur illa han tog det när man hängde ut hans brors död innan han ens själv kände till det. Patrik Sjöberg berättade om hur det var att pendla mellan att vara en stjärna alla beundrade och att vara en looser som ingen ville ta i med tång. Det är klart att bakom varje nederlag, oavsett om det är av privat karaktär eller professionell så ligger det ett personligt nederlag och en sorg.

På så vis har sociala medier en mycket viktig roll. Sociala medier handlar för mig mycket om yttrandefrihet, att kunna framföra sina åsikter på sina egna villkor, men också som en förlängd debatt på ämnen som de mer traditionella medierna tar upp. Det handlar om att ges möjlighet att göra sin röst hörd. Det handlar också om att kunna uttrycka mer obekväma åsikter. Det handlar också mycket om att få skriva det man själv vill, när man vill och hur man vill. (Naturligtvis inom lagens ramar.)

Mina möten med media har i huvudsak dock varit positiva. För det mesta har jag känt mig respekterad och idag sänder nästan alla seriösa journalister som skrivit texter om ett ämne där man medverkar ett mail för att korrekturläsa. Eftersom nästan alla dessa texter innehåller småfel eller faktafel, så är det bra att man får möjlighet att göra dessa korrekturläsningar. Det kan verkligen förhindra att media i efterhand är tvungna att dementera tidigare publicerade artiklar och det bidrar också till att det är det som skett som faktiskt rapporteras och inget annat. Särskilt i en tid när pressen på snabba publiceringar är stort.

Så min erfarenhet av media är i stort positivt. Jag söker inte upp media själv, men när jag blir kontaktad och det är ett intressant ämne, så har jag svårt att tacka nej. Jag tackar oftast nej av tidsbrist och ibland för att ämnet inte intresserar mig och i vissa tillfällen har jag tackat nej då jag anser mina kunskaper i ett visst ämne vara för små och jag inte känner att jag har något av vikt att tillföra.

Men jag kan känna att media och journalister ofta har ett oförtjänt dåligt rykte. Som i alla yrkesgrupper finns det rötägg, men generellt kan jag känna att de flesta journalister som jag haft kontakt med har haft ett gediget intresse av att rapportera om ett ämne de känner ett engagemang för.

Lyhördhet, respekt och ödmjukhet är något jag tror både journalister och alla vi andra människor kommer väldigt långt på och jag är övertygad om att man kan hålla detta oavsett om ens rapportering är positiv eller negativ. Vi är alla människor med våra starka sidor och våra dagar av framgång men också med våra fel och brister. Det tycker jag är viktigt att tänka på ibland.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,