Nästan som en Eskimå (Bilder)

Jag, i tidiga tonåren, skulle jag gissa. Jag tror det var i Kåbdalis i Norrbotten.

Sedan jag var barn har jag avskytt att vara ute. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att ”vara ute”. Okej om man ska GÖRA något. Roligt. Typ när jag åkte mycket slalom som ung. Då var det okej att vara ute. Men att bara vara utomhus, liksom. Det mesta jag tyckte om att göra, var dessutom inomhus.

Det jag avskydde allra, allra mest var när de vuxna sa: ”Gå ut och lek en stund nu, ungar!”

Jag var ett innebarn. Och en hemmamänniska är jag fortfarande. Jag tycker om inne. Och hemma.

En av mina allra största brister som förälder har nog varit det där med att gå ut och leka med barnen. Jag har verkligen alltid avskytt det. Jag har gjort det när jag har känt att jag måste. Särskilt med Binta som var ett så aktivt barn, var jag tvungen att gå ut med henne ofta när hon var riktigt liten. Jag hatade det lika mycket varje gång och jag gjorde allt för att slippa ifrån det, så snart jag hade chansen.

Så snart barnen har blivit så stora att de kan gå ut själva, så har jag gjort allt för att slippa följa med. Jag kan åka till stan och fika med barnen. Eller sitta hemma och pyssla med dem. Läsa saga, bada dem, se film, men jag är verkligen ingen bra utemamma.

Det är säkert en av anledningarna till att jag är rätt kass på att ta hand om min uteplats. Både på sommaren och vintern och både på baksidan och framsidan. Särskilt på vintern, eftersom jag dessutom hatar kyla. Min pappa klagar alltid på att jag inte skottar min framsida så man kan komma fram lätt. Jag svarar alltid att jag inte har någon spade. Vid ett tillfälle köpte min pappa en spade till mig. Den har jag haft turen att bli av med! 😉

Nyligen köpte jag tö-salt. Det var jättebra!! Snön smälte bort av sig själv. Det tråkiga var att saltet hade en ”bieffekt”. Hela mitt hallgolv blev helt vitt av allt salt. Det såg nästan ut som om något sprayat vitfärg över hela hallgolvet.

I dag var Mabou uttråkad. Igen. Det här lovet är direkt ohälsosamt för en 8-åring som saknar tålamod. Så jag bestämde mig för att gå ut med honom en stund i snön och samtidigt passa på att skotta min framsida. (Kors i taket!) Han lånade spadar från ena grannen och vi satte igång.

Det var mycket snö. Mabou var på att strålande humör. ”Mamma! nu kan inte ens morfar klaga på dig mer! nu när det blir så fint skottat här!”

Mabou hackade med den spetsiga spaden och jag skyfflade undan med en skyffel. Det var lite som att komma ur en snögrotta!

Så här fint skottade vi upp hela gången. Snöfritt och fint.

Nu när vi är klara med det, så inser jag att det är bara en tidsfråga innan all snö från taket rasar ner PRECIS där vi har skottat upp den fina gången…

Jag vågar inte och når inte att få ner snön från taket ovanför. Men jag är övertygad om att innan min pappa hunnit se den här snöfria gången vi gjort, så kommer snön på taket ovanför att ha rasat ner och täckt den igen. Å andra sidan. Då kommer pappa hitta till oss i alla fall och slipper tro att han har kommit helt fel… (Dessutom är det här blogginlägget ett bevis på att vi faktiskt skottade idag!!)

Nästan som en Eskimå, känner man sig som med all denna snö omkring sig.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Livet är ett enda stort Puzzel…

De senaste dagarna har ägnats väldigt mycket tid åt att underhålla min 8-åriga Prins Mabou. Mabou äger många bra egenskaper. Tålamod är dock inte en av dem…

Det har inneburit att vi läst ut Bröderna Lejonhjärta. Och spelat TV-spel. Kollat på film. I flera dagar har han tjatat om att vi ska bygga puzzlet vi fick i julklapp. Det på 1000 bitar. Igår tyckte jag det var dags att vi satte igång. Så vi öppnade paketet. Vi hjälptes åt att lägga upp alla tusen bitarna var för sig på bordet och med motivet uppåt. Sedan gick Mabou i väg och började leka med något annat. Så där satt jag. Med ett puzzel på 1000 bitar.

Efter någon timme kom Isatou ner och jag försökte få henne att hjälpa till lite.

Isa: Vaaa? Tror du jaaag ska lägga puzzel?

Det var alltså INTE aktuellt att få någon hjälp av henne.

Det är sällan jag ger upp. Men igår skedde det. Eller ge upp och ge upp… När jag efter 2-3 timmar fortfarande inte ens lagt hela kanten runt puzzlet, så la jag ner bitarna i kartongen igen (omsorgsfullt) och bestämde mig för att ta tag i det där en annan dag. Någon gång i framtiden…

Som ni kan se så har puzzlet typ 3 färger. Gul, Röd och svart. Jag säger inte att det är omöjligt. Men jag säger att det får vänta. Till en annan dag…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Se den!

Julledigheten är helt toppen. Jag njuter av samvaro med barnen, sinnesnärvaro och sinnesro. Jag fortsätter njuta av mitt urstädade hem (jo, tro det eller ej, men det är fortfarande städat och fint, det är så mycket lättare att hålla efter när man har städat och rensat från grunden).

Igår gjorde jag dessutom en helrengöring av mig själv. Ni vet; noppa ögonbryn, ansiktsmask, peela kroppen, fila fötterna och ta hand om sig själv. Man blir nästan en helt ny människa, eller i alla fall känner man sig som en sådan.

I morse tittade jag på en helt fantastisk film: Australia. Jag minns att jag gärna ville se den när den gick på bio för något år sedan, men det blev aldrig av. Nu blev det däremot av och den var bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Vilka fantastiska naturbilder!! Jag är tagen. Att historien innehöll både historia, spänning och ödmjukhet inför livet, gjorde knappast filmen sämre. Om du missat den: SE DEN!!

I dag fortsätter njutningen av livet. Idag med en god bit mat. God fortsättning på er alla!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,