Det är väl det som kallas moderskärlek?

För er som bor i Stockholm och åker Tunnelbana, har nog sett att min äldsta dotter Binta följt efter er den senaste tiden… Eller rättare sagt, hon sitter på en massa affischer i tunnelbanan, då hon gjort modelljobb för ett företag som heter topstreetwear.com.

Hon har ganska mycket på gång just nu, både med dansen och lite sidoprojekt hon håller på med såsom reklamkampanjer och filminspelningar.

Två av bilderna från ett av dessa sidoprojekt fastnade jag särskilt för. Det var dessa:

Bilderna tillhör duvetinte.se

Synen av Binta på den coola jättecykeln kändes bekant. Så jag har gått och funderat i några dagar nu på vad det är för minnen som bilderna väcker?

Igår kom jag på det!!

Det påminner om en syn jag fick när Binta var liten. Jag tror att hon var ca: 4 år. Hon var väldigt tidig på allt och snabb att lära sig. Hon började gå redan vid 8 månaders ålder och sedan dess har hon sprungit sig genom livet.

Vid det här tillfället hade jag precis plockat av stödhjulen på hennes cykel. Men hon kunde inte cykla utan, så man fick springa efter och hålla i pakethållaren, för att hon skulle få stöd.

Så en dag står jag i köket och tittar ut genom fönstret. Förbi köksfönstret kommer Binta cyklande på sin kompis mammas stora damcykel och VINKAR dessutom med ena handen mot mig och log ett leende som sträckte sig över hela ansiktet. Hade jag varit kaffedrickare så hade jag antagligen satt kaffet i halsen!!

Binta vid ungefär 3 års ålder

Jag blir så full i skratt när jag tänker på den händelsen. Inte bara för att jag fick en smärre chock av händelsen i sig, utan även för att händelsen är så talande för hur Binta är som person. En svårighet är liksom ingen svårighet för henne, bara ännu en utmaning som hon kommer att erövra.

”Det går inte!” eller ”Du kan inte!” eller ”Du får inte!” Det är ord som aldrig haft någon betydelse för henne. Det har bara fått henne att försöka lite mer.

I samma anda har hon nått sina framgångar inom dansen. Varje nytt steg eller takt har varit en utmaning för henne och om det varit svårt att uppnå målet för henne, då har hon jobbat på det ännu mer.

En granne sa en gång till mig, när jag var väldigt arg på Binta och vi hade haft en stor konflikt. Jag gissar att hon kan ha varit 8-10 år då: ”Om inte Binta blir framgångsrik inom underhållningsbranschen när hon blir stor, så kommer jag bli mycket, mycket förvånad!”

Hon har inte fått något gratis. Hon har kämpat alla dygnets timmar i stort sett sedan hon föddes för att klara av nya utmaningar och därför unnar jag henne varje framgång hon erövrar.

Men när ni ser dessa cykelbilder, så ser ni säkert en ung, snygg tjej som flirtar med kameran. Kanske med en del sexappeal? Vad vet jag?

Men när jag ser dessa bilder, då ser jag en liten fyraårig tjej som själv lärt sig cykla utan stödhjul för att hon inte har tid att vänta på att någon ska komma och hålla i pakethållaren och som knappt når ner till tramporna på den allt för stora damcykeln. Jag ser hur hon vinkar till mig in genom köksfönstret och ler med hela ansiktet.

I guess it ´s just a mama ´s love?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

På fredag ska jag skaffa ett liv igen…

På fredag är det nio veckor som jag har gått min utbildning i Stockholm. Med långa dagar och pendling. Utbildningen har varit toppen och visst har jag en hel del med mig. På fredag är den dock slut. Jag ser enormt mycket fram emot det, eftersom utbildningen inte bara har varit rolig, utan faktiskt också tagit mitt liv ifrån mig fullständigt!!

Tonårsdöttrarna är uuuurtrötta på att hämta, lämna, ta emot och passa lillebror. Jag förstår dem. I de tyngsta stunder har jag försökt uppmuntra både mig och dem med att det är bra för oss alla i det långa loppet. De har låtit måttligt övertygade om det…

Visserligen startar jag en ny utbildning på måndag redan. Den håller på i åtta veckor till. Skillnaden blir ändå enorm eftersom det är en utbildning inom högskolan och innebär att det är extremt lite schemalagd tid, även om jag får jobba häcken av mig i åtta veckor till, så kan jag ändå lägga upp min tid på ett helt annat sätt!!

I går var tonårsdöttrarna på väg att strejka. Ingen var intresserad av att passa lillebror. Till slut gick det med lite övertalning… Nu är strejken ett faktum. Det är tre dagar kvar av den här utbildningen och de bara totalvägrar! En kollega har lovat gripa in. Hon hämtar Mabou på fritids i morgon och tar dessutom med honom till sina föräldrars bondgård. Gissa vem som är nöjd? Mabou, systrarna och jag. Det är två dagar till att lösa. Har jag tur kanske jag hinner hem efter avslutningen på fredag innan fritids stänger. Har jag tur så kan jag skaffa mig ett liv igen efter Fredag.

Har jag riktigt tur så kan jag få tid över att städa upp här hemma igen, efter fredag. Har jag riktigt tur så hinner jag göra annat än att komma hem och sova och duscha efter fredag.

Utbildning med hela sin uppenbarelse, men nu längtar jag efter att få vara lite mamma också!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intervju med Carl Cykeltaxi

Carl hämtar upp mig hemma inför intervjun. Mabou provsitter i cykeltaxin.

I flera års tid har vi Uppsalabor sett honom. Jag tror ingen har missat honom. Han cyklar omkring i Uppsala med sin riksha. Det som är utmärkande för Carl, förutom hans exotiska cykel, här i Uppsala, är hans leende på läpparna och värme i ögonen.

En natt för något år sedan kom mina barn hem och berättade att han kört dem ända hem från stan, för att de missat sista bussen. Han hade kört dem helt gratis mitt i natten. (En cykelfärd på ca: 15 minuter) En sån sak värmer ett mammahjärta, särskilt när man som mig saknar körkort och bil och därför inte själv kan plocka upp barnen hur enkelt som helst.

Nyligen startade en av Binta ´s kompisar; Jennifer, en facebook-grupp som heter RÄDDA CYKELTAXI-CARL! Jag gick med i gruppen som tredje person och när jag ett dygn senare tittade så visade det sig att gruppen redan fått över 1600 medlemmar. Just nu har gruppen 7518 medlemmar och fler verkar det bli… (jag har fått ändrat siffran fyra gånger under skrivandet av detta inlägg.)

Binta kommer ut och hejjar på Carl. Han har kört hem henne tidigare och liksom de flesta ungdomar i Uppsala känner hon väl till ”Carl, den glada och snälla cykeltaxi-chauffören”.

Det framkommer genom den här facebookgruppen att Carl är hemlös och sover under bar himmel! Jag blev nyfiken och berörd av historien om Carl och bestämde mig för att kontakta honom.

Jag bestämmer mig för att ta en tur med Carl och vi har kommit överens om att jag ska få intervjua honom till min blogg efter åkturen. När Carl hämtar upp mig hemma har han allt sitt bohag med sig, då han ännu inte har hunnit gömma sina saker någonstans, som han brukar göra när han är ute och kör. Han berättar glatt att han fått en sovsäck som han sovit med under natten. Tyvärr har den inte värmt honom nämnvärt mer än vad hans filt brukar göra. Han ler och ser så glad och snäll ut att man bara vill krama om honom.

Carl utanför Västgöta Nation, visar stolt upp Tibets flagga och berättar att den är förbjuden i Tibet.

Hela vägen till stan berättar Carl, medan han trampar, om sitt liv. Han berättar osentimentalt, men hans ord går ändå rakt in i mitt hjärta. Han berättar om all den glädje han upplever när han träffar människor. Han berättar om Tibet som ligger varmt om hans hjärta.

Det har skrivits massor om Carl Wachtmeister i media. Det finns så mycket att återge av allt Carl har att berätta, men jag ska försöka att sammanfatta en del.

Carl trampar på och jag sitter i rikshan och lyssnar uppmärksamt på Carl.

När vi åker runt i Carls riksha kan jag inte låta bli att se hur många som stirrar, vinkar glatt eller ler när vi susar förbi. Rikshan drar uppmärksamhet till sig. Många hojtar till eller vinkar och jag förstår att Carl har blivit en kär profil i Uppsala. Men också en profil som får kämpa. Jag berättar för Carl att jag inte förstått att han var hemlös förrän jag såg facebookgruppen. Carl säger att han inte brukar prata så mycket om det, men i det här fallet så kände han att det var rätt. Han berättar att han är trött. Han är trött på att aldrig veta var han ska sova, att inte ha en stabil plats, ingen grundtrygghet och att han är ledsen över att bli ifrågasatt. Han berättar att han bara vill jobba och göra rätt för sig och ha en stabil plats där han kan få vara ifred ibland.

Carl berättar också att han är social och älskar att träffa människor, att det ger honom mycket, men att han samtidigt har ett behov att få vara ifred. Ha sitt eget. Han säger att det inte bara handlar om var han ska sova i natt, utan i ett större perspektiv.

Jag frågar Carl var han sovit i natt och han berättar att han sovit under bar himmel strax utanför stan. Han berättar att allemansrätten gör att han kan sova ute, men han får bara stanna en natt på samma ställe, sedan måste han hitta en ny plats att sova på. Jag frågar om det inte är kallt och han säger att det är det. Det är oerhört kallt. Fötterna brukar domna och det tar lång tid att få igång dem på morgonen. Han brukar tappa känseln. Jag försöker att föreställa mig hur det skulle vara att sova ute i den här kalla vintern, hur jag kämpar varje morgon för att få tillbaka känseln i fötterna, för att de är så kalla och stela, men jag lyckas inte…

Carl visar stolt upp Tibets flagga

Varje gång Carl återkommer till Tibet så börjar de varma ögonen att lysa. Det är uppenbart att han brinner för Tibet. Jag frågar hur han kan känna sånt starkt engagemang för Tibet när han själv har det så svårt? Han säger att det är människor han möter som ger honom glädje och styrka. Samtidigt kryper det fram att det inte alltid är människor som vill Carl väl. Vid flera tillfällen har olika personer gett sig på honom fysiskt och verbalt och jag förstår att man som hemlös är oerhört oskyddad och utsatt. Han berättar om en kille som bad honom sticka. När Carl stod på sig och frågade varför han skulle sticka, han har väl samma rätt som någon annan att finnas till, då hade killen visat upp en polisutredning med bilder på olika vapen. Carl gick därifrån. Han vill inte ha bråk. Han vill få samma rätt som alla andra till ett värdigt liv. Han vill inte bråka, han vill umgås med människor.

En annan gång blev Carl misshandlad av väktare på Helsingborgs järnvägsstation. Han blev chockad och rädd och det gjorde ont. Han säger att han inte kan förstå varför en del blir provocerade av honom, eftersom han inte provocerar folk.

Vad är det bästa med att köra cykeltaxi? Det bästa är möten med alla människor och att det är ett miljövänligt alternativ. Jag trivs också med att det går långsamt.

Vad är det sämsta med att köra cykeltaxi? När cykeln går sönder, vilket är i snitt tre gånger om dagen.

Vad är det värsta med att vara hemlös? Att bli ifrågasatt och att inte få vara ifred. En annan baksida av det hela är den fysiska och själsliga otryggheten. Stressen över min situation har lett till att jag har fått posttraumatiskt stressyndrom.

Kan du beskriva dig själv med några ord? Envis smålänning. Lantbruksintresserad. Tibetaktivist. Naturvän med himlen som hem.

Västgöta Nation i Uppsala

När Carl hämtade upp mig, meddelade jag att jag skulle bjuda honom på lunch, så han fick välja ställe själv. Han valde Västgöta Nation, eftersom han brukar få gratis soppa där… Soppa är bra, då äter man och dricker på samma gång, säger Carl.

Hur kan du se så glad ut jämt när man ser dig? Jag blir glad av att se människor, jag tycker så mycket om att träffa människor, men det är inte alltid jag känner mig glad inombords…

När vi kommer fram till Västgöta Nation parkerar Carl sin riksha utanför. Trots att det är väldigt kallt i luften så kikar solen fram. Två studenter sitter på en bänk och solar lite. Carl frågar paret om hans cykel står i vägen, trots att den står flera meter ifrån paret. Jag noterar att Carl är oerhört omtänksam och ödmjuk. Han ler mot människor, han utstrålar godhet. Han gör helt enkelt människor glad.

Vi går in och ställer oss i lunchkön på Västgöta nation. Carl förklarar att ibland får han gratis soppa här och att han brukar spela en stund på pianot som motprestation. Jag förstår efter en stunds samtal att det är viktigt för Carl att känna att han gör rätt för sig. Soppan är varm och de två brödbitarna är väldigt mörka och innehåller russin. Ett par skedar råkost ligger också på assietten där soppskålen står. Carl visar pianot där han brukar spela ibland när han fått en gratis soppskål. Han upprepar att det är viktigt att göra rätt för sig, jag förstår att det handlar om Carls självkänsla och egenvärde.

Det bekräftar han lite senare när jag ställer frågan om vilken hjälp han skulle behöva för att känna att han hade det drägligt? Jag vill bara vara självförsörjande och kunna ta hand om mig själv. Jag skulle behöva en ny cykeltaxi så jag kan satsa på det här under en tid och bli självförsörjande.

Jag förstår att Carl har en känslig personlighet. Han berättar om händelser som är smärtsamma. Han berättar om att det är oerhört sårande när folk ger honom pengar, för att sedan tillägga: ”hoppas du inte köper knark för de här pengarna”. Att bli ifrågasatt gör ont, säger Carl. Han har inga problem med något missbruk och inte heller någon psykisk sjukdom. Men hans stressade livssituation har alltså lett till att Carl har posttraumatiskt stressyndrom. Jag inser ganska snart att Carl är udda. Med udda menar jag annorlunda, utan att lägga någon värdering i ordet. Jag tycker om udda människor. Jag tycker om människor med mod. Carl framstår som en modig människa. Han har vågat gå sin egen väg, även om den inneburit många svårigheter. Den som tror att Carl är lite korkad, misstar sig verkligen, det märker man om man diskuterar en stund med honom. Han vet mycket om samhällsproblem, om politik. Han kan uttrycka sig väl och hans vokabulär är långt ifrån svordomar och slang.

Carl har lämnat sin CV till mig. Den är välfylld, men här följer några axplock:

Ökenforskning, skogsarbete, undervisning i Engelska, siloarbete, vårdbiträde akademiska sjukhuset, plöjning, djurskötsel, studieresa i Mexico, University of Arizona, Tucson, jordbruk i Brasilien, trädplantering i Mali, projektering av vattenkraft i Tibet, egen företagare; cykeltaxi med F-skattsedel sedan 2004, lärarvikarie på Tiundaskolan, Lantmästarstudier vid Lantbruksuniversitet, gårdsmästarstudier, vältring, spannmål, oljeväxt, solrosfröhantering, utgödsling av kalvboxar och demontering av djurhagar hos nötboskap och skogs-/utegrisar, potatissättning, mjölkning… m.m.

Övriga meriter: talar engelska, franska, tyska, spanska och kinesiska. Tidigare ordförande i internationella stiftelsen Fjäll Foundation, anlitas som föreläsare i frågor som rör miljö och Tibet. Har B-körkort…

Som sagt, CV ´n är lång, det här är bara ett litet axplock. Carl är ständigt på jakt efter nya jobb.

Här är ett utdrag av ett mail Carl sände mig, där jag bad om kompletterande uppgifter efter intervjun:

”Under mina resor i 30 länder har jag ofta varit hemlös för att klara helhetsekonomin, men riktigt blodigt allvar blev det i Tibet 1998 då det föregicks av dödshot, konkludent avtalsbrott och fortsatt aggressivitet från min närmaste medarbetare som övertalat mig att ingå som styrelseordförande i en stiftelse som vi tillsammans upprättat. Fjäll Foundation var namnet på stiftelsen och var ett svar på Kungliga Vetenskapsakademins uppmaning att bilda ett ” Mountain Research Center” i Tibet. Till mig riktade miljösekreteraren behovet av förankring i Tibet. I Januari 1998 backade/ drog sig min kollega ur detta som jag förberett i tre år.
Ja jag har oftast blivit nekad all form av hjälp i Lund och Uppsala, ens rätten att få ansöka om hjälp, d v s få ut ansökningsformulär. Utan provokation hotad med polis. Har enl dem tillräcklig inkomst o pekar på lån tagna för att betala skatt. När jag gick till Kronofogden för att delges information om läget hotade även de med polis om jag inte betalar.”
Under mina samtal med Carl så upplever jag det som om han pendlar mellan att ha en stark önskan om att klara sig helt själv, kontra insikt om att han behöver hjälp för att klara sig att komma igång. Han betalar av gamla skulder och det tycks också vara den största anledningen till Carls hemlöshet.
Just nu sponsras Carl av ESTRADA – Det senaste tillskottet på Uppsalas klubbhimmel! Men jag hoppas att fler företag kan sponsra Carl, som erbjuder reklamplats på sin cykeltaxi, men som även skulle kunna sponsra hela cykelverksamheten för ett helt år, se hemsidan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Nästa gång du som Uppsalabo ska beställa taxi, beställ gärna en tur med Carls cykeltaxi.
Det är svårt att sammanfatta ett helt liv. Carl är en sån där människa som sprider glädje med sin uppenbarelse. Alltid ett leende på läpparna som han är beredd att dela med sig av. Alltid redo att dela med sig kunskap om situationen i Tibet. Alltid redo att dela med sig av sig själv.
Men också: alltid med en oro över var han ska lägga ner sin filt i natt, alltid orolig över att cykeln ska gå sönder, så han inte kan ta en förbokad körning. Med en ständig rädsla att bli påkörd och skada sig, så han inte kan köra på ett tag, orolig för att bli sjuk och inte kunna jobba…
Taxikunder som fått skriva små meddelanden på insidan av sufletten

Fakta om Carl:

Namn: Carl Wachtmeister

Ålder: 44 år

Sysselsättning: Bonddräng, cykeltaxi och allt i allo. (Ständigt arbetssökande, för att få andra inkomster)

Bor: Ibland i Mikaelskyrkan eller på härbärgen, ibland får jag sova över hos någon, men mest under en gran, en tall eller under bar himmel, strax utanför stan. Officiellt hemlös sedan tolv år, har under dessa år levt ”under bar himmel” i sammanlagt cirka fyra år.

Brinner för: Ett självständigt Tibet; Svenska Tibetkommittén

För att boka cykeltaxi: Uppsala Cykeltaxi

Ytterligare länkar som Carl vill rekommendera:

International campaign for Tibet

Green Cross International

Revolution Rickshaws/ transport i New York

Obama

Brev

Taxi

Till sist: Om någon har något förslag på hur vi alla kan hjälpa Carl tar jag tacksamt emot det. Lämna gärna en kommentar eller maila mig på tonarsmorsa@gmail.com

Kanske en insamling och i så fall i vilket forum? Får/kan man ha insamlingar via facebook? Om alla som har gått med i hans stödgrupp på Facebook la en liten summa var till Carl, så skulle han kunna köpa in en ny cykel och betala underhållet, reparationer, hjälpmotor, garageplats, försäkringar till cykeln. Enligt Carls egna beräkningar skulle det kosta 100 000 för det första året, inklusive en ny cykel. Om alla på facebook gav, låt säga 20-25 spänn var så skulle det faktiskt kunna rädda Carls situation och han skulle kunna bli självförsörjande. För sammanlagt 30-40 spänn kanske han även skulle kunna slippa vara hemlös. Vad tror du?

Tidigare intervjuer finner du längst ner i DETTA inlägg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ny intervjuserie

Jag har ju redan nämnt att jag har en ny intervjuserie på gång. Idag kommer den att ta sin början. Den kommer inte att vara lika intensiv som den förra med en intervju varje dag, utan jag kommer att ha lite mer tid emellan jag lägger ut dem.

Vissa av dem ämnen jag kommer att lägga upp kan väcka många tankar och känslor. Det är meningen. Jag har ett budskap med de inlägg som ingår i mina intervjuserier. Ett budskap som handlar om att hjälpa varandra så gott det går. Ett budskap som handlar om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Först ut är Carl som är hemlös och kör cykeltaxi i Uppsala (han har även kört på många andra platser i Sverige). Carl är en levande exempel på hur man själv kan leva under svåra omständigheter och ändå kämpa och stötta andra som har det svårt. Carl är också ett levande exempel på hur man kan leva under svåra omständigheter men ändå sprida glädje och hopp!

Tidigare intervjuer kan du läsa längst ner i DETTA inlägg!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,