Inlägget som skrivs för att du ska få glädjas åt mina misslyckanden

Har haft en hysteriskt hektisk vecka, både med jobb och privatliv. I morse kom jag hem från jobbet klockan 9 och skulle vara ledig och ”bara” ägna mig åt tvättstugan och njuta med sonen och fira hans sommarlov. Somnade direkt på sängen och vaknade efter klockan 13… Äh, vad gör väl det, när det enda man ska göra på en hel dag är att ta hand om tvätten?

Men så kom jag på att det var rätt tomt i kylskåpet, så jag skulle ”bara” gå ned och handla och där kom jag på att jag ju måste handla till både mat och en tårta, då vi brukar fira skolavslutningar med jordgubbstårta. Så kom jag hem med allt jag skulle handla. Överlycklig att ingen bokat tvättstugan före mig, så jag även kunde tvätta ett par timmar på tiden innan mig och därmed skulle kunna bli klar jättetidigt!

Kom hem och packade upp mat och tårta, bara för att inse att den mat jag handlat inte var så lättlagad, som jag hade planerat. Nåja, det var bara att ta tag i det, men när jag skulle börja med maten, upptäckte jag att jag glömt att diska plåten och gallret, som jag använde till att grilla kyckling härom dagen. Det blev en låååång stund vid diskbänken. Efter det satte jag igång med maten. När allt var klart och vi satte oss för att äta, jag och sonen, kom jag på att jag glömt koka potatis. Men ungefär där tog min ork slut. Helt plötsligt… Så vi struntade helt enkelt i potatisen, åt den goda fisken med räk- och kräftsås, upptäckte att eftersom det inte fanns någon potatis till, så hade vi ätit mer ut formen än jag trodde och därmed finns det inte så mycket mat kvar till de stora tjejerna, som inte kommit hem än…fiskgratäng med skaldjurssås

Ena dottern ringde och bad oss vänta med tårtan till i morgon, för då skulle hon göra den. Sonen vägrade! Skulle vi fira sommarlov idag, så skulle vi. Han erbjöd sig däremot att fixa tårtan. Sagt och gjort. Jag stod kvar i köket, instruerade hur han skulle göra jordgubbstårtan, hjälpte till att vispa vaniljsås och grädde, samt torka eftersom han kladdade en del. Sedan var det bara dekorationerna kvar, så jag förklarade att det var bara att slänga på grädden och så jordgubbarna. När jag återvände till köket ungefär två minuter senare, så hade vaniljsåsen pyst över hela tårtan, så det rann längs sidorna, grädde rann över köksskåpen, bänken var full med kladd, mosade jordgubbar prydde köksgolvet och sonens tröja var full av tårtkladd…

bagar mabouNär jag tittar på resultatet så ser jag en kladdig skapelse, skapad med massor av kärlek och en rejäl skidbacke (hela tårta lutar), men vem i hela världen har sagt att en tårta måste vara bildskön?

mabous tårta

Köket är kaos igen, maten kanske inte räcker till de större barnen, tvätten står kvar i tvättstugan, köksbordet är inte avdukat och just nu känns det som om all min energi är helt slut och jag tänker på alla föräldrabloggar jag brukar halka in på ibland, där bilder på vackra, välstädade hem brukar synas och bakverk som ser ut att ha skapats av självaste bagarkungen och ungar som är vältvättade, välklädda och glada och jag tänker att what the fuck, så där ser inte min vardag ut i alla fall! Så kommer jag på att det finns människor som känner sig gladare och mer lyckade av att se andra människor när de ”misslyckas” och tänker att den här kaotiska dagen ska jag nog ändå föreviga genom ett blogginlägg. Alltid glädjer det någon. 😉

Kanske ”borde” jag känna mig ofullkomlig, misslyckad och ledsen över den här dagen, men det gör jag trots allt inte. Jag känner mig i stället som en helt vanlig, lagom slutkörd, ensamstående flerbarnsmorsa, med sorger och bedrövelser, men glädje och kärlek i livet, som helt enkelt fick slut på energi lite tidigare än jag hoppats på idag…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Fryst läge när vintern kommer till Stockholm

Bilder och historier av Stockholms snökaos har du nog sett och hört nog av, men om du inte gjort det, så kommer det här inlägget också:

Jag skulle träffa en vän igår. Vi har haft kontakt på nätet i många olika sammanhang och i väldigt många år, men nu skulle vi alltså ses för första gången. Vi bokade upp ett möte för säkert en månad sedan och nu var det dags, vi skulle ta en lunch ihop och hinna prata en del.

Men så jobbade jag ju natt i förrgår och hade inte hunnit ställa om dygnet, trots att jag nu är ledig i några dagar och så var jag vaken länge i går natt och så lyckades jag med konststycket att försova mig till ett möte som skulle ha börjat klockan 11.30. Nåja, jag vaknade 11.25 och slängde iväg ett mess att jag var sen men skulle komma på stört. Slängde på mig kläder, borstade tänderna och drog några tag med hårborsten genom håret och så snabbt iväg. Högg tag i soppåsen på vägen ut.

När jag kom ut såg jag att det var SNÖ. Inte snö som i lite snöfall. Inte snö som i lite pudersnö. Jag menar SNÖ som i att hela omgivningen är VIT! Plumsade fram till sopnedkastet med snö upp till knäna. Sedan skulle jag ta mig till centrum. Det var ett enda långt plumsande. Det blev så tungt att jag stannade till ett par gånger, för att hämta andan, men medan jag plumsade tänkte jag på min vän som kanske satt och väntade på mig så jag plumsade vidare. När jag passerade busstorget innan centrum hörde jag en tjej stå och skrika upprört i sin mobil: ”MEN VADDÅ KOMMER INTE? MENAR DU ATT JAG LAGT EN TIMME PÅ ATT TA MIG HIT I DET HÄR VÄDRET OCH SÅ KOMMER DU INTE ENS…?!”

Samtidigt hör jag någon säga till någon som stod på en busshållplats: ”Det går inga bussar. Alla bussar är inställda!”

När jag kom in på vår mötesplats ser jag att jag fått ett meddelande från min vän att även hon har försovit sig och har punka på bildäcket. Hon föreslår att jag ska komma till henne i stället. Jag går ut för att se om någon T-bana går snart och precis när jag kommer ut hör jag ett anrop via högtalare: ”För närvarande är ALL trafik inställd!”

Vi bestämde att vi helt enkelt får ses en annan gång… Det var liksom inte meningen igår.

Jag ringde en annan vän för att kolla om hon ville käka lunch med mig i centrum och det ville hon. Medan jag väntade så gick jag runt och shoppade lite småsaker. När vi sen skulle ses gick jag ut och ställde mig där vi bestämt och PRECIS när jag står där, så rasar det ned en STOR snöhög från taket, rakt i mitt huvud. Det lät K-A-B-O-O-O-M när snömassan träffade marken. Där stod jag, helt vingelkantig. Snö över hela mig och snö i hela min handväska som inte var stängd. Jag kände efter och insåg att jag levde, men var som sagt ganska vingelkantig av den där snöhögen rakt i huvudet.

Efter käk och lite shopping så var det dags att dra hemåt. På väg hem var det fullt med bilar, bussar och en massa trafik som stod stilla för att en massa bilar, bussar och annan trafik kört i diket, fastnat eller åkt på snedden och inte kom vidare. Folk hjälptes åt, men allt verkade väldigt hmmm… kaotiskt.

På vägen hem mötte jag en kvinna av troligen asiatiskt ursprung som gick mitt på gatan och skrattade förtjust åt mig när hon hojtade: ”Det äl loligt! Det äl en gång i livet!”

Glädjen över snön hos henne gjorde mig på gott humör och jag önskar jag kunnat känna samma glädje och lycka över att plumsa runt i denna snö!

Så småningom kom barnen hem. Stackars Isa (19) som har en bit till sitt jobb (drygt en timme) kom hem först efter fem (5) timmar, fast i trafiken!! Mabou (10) tog också en stund på sig, men då hade han också stannat och hjälpt polisen att knuffa bort några bilar från gatan. Efter att ha gjort så mycket samhällsnytta, så fick han förstås både varm choklad med vispgrädde och en bakelse när han kom hem. En hårt arbetande kille måste förstås ha något i magen också, för att inte tala om lite omtanke och kärlek!

Jag, som infödd Norrlänning brukar skratta lite åt Stockholmarna när det snöar och de kallar det ”snökaos”, men igår är jag nog benägen att hålla med då det snöat rejält. Å andra sidan vet jag inte om själva snön gjorde mest skada, eller det faktum att man är så ovan att hantera den här nere?

Hur som helst hoppas jag på lite mindre snö framöver, så inte hela stan stannar.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Fotboll med dödlig utgång i Afrika

Apropå fotbollskaoset i Egypten med den stora tragedin av hela 74 dödsoffer, kom jag att tänka på den fotbollsmatch som jag och barnen var på i Gambia för två år sedan. Visserligen var det mycket färre dödsoffer (det talades om 2-4 personer som dog och ett gäng skadade), men det var tillräckligt för att jag skulle förstå att fotbollsmatch Sverige inte är riktigt samma sak som fotbollsmatch i andra länder. Jag uppdaterar en del av min reseberättelse del 8 från resan 2009, för att aktualisera det:

Bild 807

Mabou testar F ´s peruk

Den följande dagen av vår resa, skulle man kunna beskriva som både himmel och helvete på samma gång, fast så kortfattad ska jag förstås inte vara:

Först kom då Stephen och hämtade upp oss hela gänget, direkt på morgonen. Han tog med oss till Sanyang-beach. Det visade sig sedan att han äger den del av stranden som vi var på.

Bild 842

Bild 841

Där sitter jag och vinkar

Bild 844

Bild 846

På väg till Sanyang-beach

På Sanyang-beach fick jag känslan av att jag funnit en plats som överträffar självaste paradiset. De stunder vi kom att tillbringa där fick mig alltid att känna att det var ett sånt där ”Moment of Life” som man bara vill hålla kvar för evigt! Och då är jag normalt inte så förtjust i stränder…

När vi kom dit tog Mabou och jag en långpromenad och plockade snäckor. Vi fann så många vackra, att vi samlade ihop en ansenlig mängd snäckor.

När vi återvände till de andra, så var där en man som plockade ner färska kokosnötter åt oss. Dessa öppnade han sedan och så fick vi svalka oss med att dricka ur kokosmjölken.

Bild 885

Bild 884

Bild 890

Bild 891

Bild 899

But Onkel Siaka, where are you putting your hand?

Bild 902

Bild 904

Binta får sig också en slurk

Bild 911

Bild 913

Därefter öppnade han kokosnötterna och skar ut bitar av kokosen som vi satt och mumsade på.

Men vi slapp i alla fall fallande kokosnötter i huvudet! 🙂

Bild 855

Binta posar på stranden

Bild 856

Fast hon posar ju typ alltid när hon ser en kamera

Bild 859

Bild 867

Mabou och Binta njuter av livet

Efter att ha njutit på Sanyang-beach, åkte vi till West Field och skulle kolla en fotbollsmatch. Det var kusin Demba som skulle spela. Han spelade för Bakau mot Serekunda.

Bild 927

Det här var nog den enda gång i Gambia som vi stod i en kö, vad jag kan påminna mig om

Gambia 2009 135

Först var det inte så jättemycket folk där

S6300474

…eller så var vi bara väldigt tidiga. På den här sidan satt supportrarna för Bakau

Gambia 2009 136

…men ganska snart så var det knökfullt med folk…

Gambia 2009 137

Det var härlig feststämning bland publiken och alla supportrar

S6300482

Musa är Demba ´s vän och kanske största supporter?

S6300486

Lillasyster F och lillebror Baba Landing hejjar förstås på storebror Demba

S6300487

Spelarna för Serekunda börjar kliva på plan…

S6300488

Poliserna har kollen…

S6300489

Demba och hans lag på väg in på plan. Demba blir överfallen av alla fans, varav lillasyster F är ett av dem…

S6300490

Mabou hinner ge Demba en ”lycka-till-kram” innan han springer in på plan…

Sedan börjar matchen. Det går inte så bra för Bakau. Serekunda tar ledningen. I andra halvlek så står det 2-0 till Serekunda, när det ofattbara händer:

Spelare nummer 10 i Serekunda-laget tar upp en jojjo (typ turmaskot, i detta sammanhang) som tillhör Bakau-laget och kastar den. Bakau ´s supportrar blir arga och börjar bua åt spelaren. Varpå spelaren får en knäpp, eller nåt och kastar in sten på publiken. Publiken ilsknar till och börjar kasta sten tillbaka.

Allt har redan urartat. Jag ser hur polis och militär springer över planen mot vår motsatta sida, där oron börjat.

Men det sprider sig snabbt som en löpeld och helt plötsligt är kaoset ett faktum. Det flyger stora stenbumlingar över våra huvuden. De som är med oss skriker åt oss att springa ut. De inser mycket snabbare än oss vad som är på väg att hända.

Jag tar Mabou i handen och springer mot utgången. Försöker kolla var jag har de andra barnen, men tappar kontrollen direkt. Det är redan upplopp.

Allt är kaos. Stora stenbumlingar flyger över våra huvuden, folk skriker, alla trängs. Tusentals personer försöker ta sig ut. Samtidigt.

Någon sliter Mabou ur min hand. Jag hinner inte se vem eller var de tar vägen. Jag står förvirrad och försöker hitta Mabou med blicken. Musa kommer och skriker åt mig att jag måste springa ut.

Mina ben kan inte lyda.

Han kommer och rycker mig i armen och skriker igen att jag måste springa. Jag skriker att jag inte kan lämna det här, eftersom jag inte vet var Mabou är.

Musa skriker att Mabou redan är ute. Vi springer ut tillsammans. Medan jag springer faller stenbumlingar stora som honungsmeloner ner framför mina fötter.

Jag vänder mig om och ser hur det är fullt av stenbumlingar i luften ovanför mitt huvud. När jag äntligen kommer ut igen, på gatan utanför, där vi stod och köade innan, så ser jag hur barnen står på vänster sida. Binta gråter och skriker att Mabou är borta. Jag är på väg att vända om och springa tillbaka in, när Musa skriker åt mig att stanna och så springer han in igen. Precis när Musa sprungit in, så kommer en annan släkting springande med Mabou.

När Binta och jag står och pussar och kramar Mabou, över att han är välbehållen, upptäcker vi att Emma, Jai ´s kompis är borta.

F springer genast in för att leta Emma. Men just som F springer in, så kommer en kompis till Demba med Emma.

Allt är kaos.

Till slut kommer Musa ut och efter ytterligare en stund kommer även F ut.

Vi upptäcker att F är skadad i foten. Vi samlar ihop oss och tar oss till bilarna.

När vi kommer hem, lägger vi om F ´s fot och ger henne alvedon. Hon haltade i flera dagar..

S6300491

F ligger på soffan och vilar sin fotskada

Väl hemma upptäckte vi att F även hade blodstänk på hela BH ´n och linnet på baksidan. Det visade sig då att en stenbumling hade kommit flygande genom luften och F hade då tryckt ner Hareg ´s huvud och själv duckat.

Tyvärr hade stenen träffat en man bakom F som slogs till marken med blodet sprutande ur huvudet. Troligen var det då hon blev nedstänkt med blod på ryggen.

Det meddelades på nyheterna senare, som jag missade, att folk dog. Vissa källor sa att två personer hade dött och andra sa att det var fyra personer. Sedan hade fem personer hamnat på sjukhus med allvarliga skador och sex personer hade brutit något ben.

Ja, jag visste inte att man riskerade livet av att gå på en fotbollsmatch. Men nu vet jag bättre! Jag ska nog undvika fotboll även fortsättningsvis.

När vi varit hemma en stund och även Demba kommit hem, oskadd, gick vi till en närbelägen restaurang och fick något i oss att äta. Mabou somnade på en stol.

S6300494

Jag och flickorna; Jai och Isa, ganska tilltufsade efter dagens fotbollsmatch

S6300499

Mabou lyser upp den kolsvarta gatan åt oss

S6300512

Musa är glad att vi alla är vid liv

S6300502

Isa, F och Saje

S6300504

Binta, Hareg och Isa väntar på maten

S6300513

Demba och Jai, trötta och hungriga

S6300514

Mabou somnade sittandes på en stol. Tur vi hade nära hem

Under natten kom besked om att en av våra närmsta vänner i Gambia miste en nära släkting.

Man kan säga att det inte rådde någon fattigdom på händelser, i alla fall!

Tyvärr fick det hela ett trist efterspel, som jag inte visste om förrän min senaste resa till Gambia. När min pappa och jag reste dit 2011, fick vi veta att spelaren som vi var och tittade på (kusin Demba, som spelade med Steve Biko Football Club), blev anklagad för att springa mot publiken och fortsätta upploppet. Det var förstås inte sant, utan han sprang emot oss för att skydda oss, då han var rädd att vi skulle skadas i tumultet och kaoset. Han blev i alla fall fortsatt anklagad och det gick så långt som till domstol. Han blev både avstängd ett tag plus dömd till böter, för att han lämnade fotbollsplanen och sprang mot publiken (för att försöka skydda oss och ta oss till säkerhet). Nåja, vi klarade oss med blotta förskräckelsen och som sagt, jag har inte lockats av att se fotboll sedan dess! 😉

Om du vill läsa hela reseberättelsen från 2009, så kan du klicka på länkarna nedan:

Reseberättelsen från min resa med min pappa 2011, kan du finna HÄR, i länkar, under rubriken: Resan till Gambia 2011.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Sömnlös in Uppsala… (och kaos i mitt hem)

Jai och Binta

I inlägget igår kväll skrev jag att Isa inte stod på några pluspoäng hos mig just nu. Jag lovade också att den som väckte mig under den gångna natten skulle bli utan julklappar. I tio år!! Jag kan lova att jag har tio billiga jular att se fram emot!

Jag somnade vid 23-tiden i går kväll. Klockan 23.41 kom första sms:et från Jai:

”Sover du?”

Bestämmer mig först för att inte svara, men så ligger jag orolig i 10 minuter. Det KAN ju ha hänt något!! (Det är av samma anledning en 4-barnsmorsa inte stänger av mobilen på natten, när man har tre döttrar som inte sover hemma!)

Jag: ”Nej, men jag gjorde det tills du väckte mig…”

Jai: ”Kan du gå ner och öppna dörren jag ska komma hem snart.”

Jag: ”Nej! Jag SOVER!! Ni får lära er att ta nycklar eller säga till dagtid när ni ska sova hemma, så jag kan ställa upp dörren!”

Jai: ”Jag trodde inte att du sov än men snälla du kan du bara öppna dörren har ingenstans att sova annars.”

Jag: ”Dörrjäveln är öppen! Men ni är så stora nu att ni inte kan förvänta er att ha tillgång till mig 24 timmar om dygnet. Ni måste respektera att folk sover på nätterna!”

Jai: ”Har du öppnat? Förlåt visste inte att du sov, men nu ska jag inte messa dig i fortsättningen såhär sent, men det var bara nöd denna gång.”

Två och en halv timme senare och många svordomar och vändanden i sängen så lyckas jag äntligen somna om vid klockan 02.30.

Klockan 03.54 ringer mobilen. Det är Binta ´s danskompis, så min första tanke är förstås att något hänt Binta. Kastar mig över mobilen och svarar:

Jag: ”Jaaaa?”

*Binta ´s röst*: ”Kan du komma ner och öppna dörren, jag är utanför!”

Sliter av mig täckhelvetet. Stampar ner för trappan, om någon skulle ha fått för sig att somna. Sliter upp ytterdörren:

Jag: ”Men ni får väl för f-n säga till på dagtid när ni ska sova hemma, så man kan planera med nycklar och allt. Jag har inte fått sova ordentligt på TRE dygn nu för att ni väcker mig konstant!!”

Binta: ”Vaddå? Är Isa hemma”?”

Jag: ”Nej, men Jai!”

Lyckades tack och lov somna om ganska omgående den sista gången. Men om det är någon småbarnsförälder som får för sig att det blir bättre med nattsömnen när barnen blir stora, så kan jag säga: HA-HA! GLÖM DET!!

Men mina kommande 10 jular kommer att bli VÄLDIGT billiga, eftersom jag i bloggen igår lovade att: ”Den unge som väcker mig, får inga julklappar. De närmsta 10 åren!”

Just nu har jag alltså tre döttrar som inte står i så hög kurs hos mig just nu!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hopp till föräldrar som håller på bli galen på sommarlovet!

Jullov, Sommarlov, de långa loven tar nästan livet av många föräldrar…

Idag har jag två vuxna döttrar, som i alla fall de flesta perioder bor själva. Jag har en dotter på snart 17 som är väldigt duktig på att sköta sig själv. Så har jag min lilla son på 8 som jag hänger med för det mesta.

Jämfört med hur sommarloven såg ut för bara några år sedan, så är min sommarvardag idag, rena semestern. Annat var det för bara något år sedan. Mina döttrar var ständigt i luven på varandra och om de inte tog halvt livet av varandra så tog de nästan mitt liv, kändes det om.

Det har dock funnits tillfällen när de hållit sams också, mina fyra barn…

Syskongnabb, gnäll och allmän tristess gjorde mina somrar till ett rent helvete vissa gånger. Så här efteråt är det kul att minnas och skratta åt. Men då var det jag som inte skrattade alls. Det var ju lite därför min blogg kom till från allra första början. Jag ville försöka hitta en humoristisk sida av den där vardagen som höll på att äta upp mig i vissa perioder.

Nu känns det som min familj faktiskt ”växt ifrån” det där en hel del. Det är skönt. Riktigt skönt. Visserligen kommer det tråkig vardag till alla familjer och visserligen kommer det också nya problem med nya livsföringar. Men jag måste ändå säga att jag dels känner mig tacksam över att just den där tiden tycks vara över för mig, men jag blir också förtvivlad över att jag ser föräldrar som nästan går på knäna under sommarmånaderna. Inte för att deras barn är så ”hemska”, utan helt enkelt för att barn blir väldigt krävande under sommarloven och många syskon har svårt att hålla sams.

Så här nedan kommer lite länkar till er föräldrar som har svårt att stå ut och som är helt slut för att det är sommarlov. Jag lägger upp dem till er, dels för att ni ska förstå att ni inte är ensamma om detta, utan att jag tror nästan alla familjer, mer eller mindre har samma problem. Men också för att ni ska förstå att hur långt bort det än känns just nu, så en dag, kommer ni faktiskt att kunna skratta åt allt tok och bråk barnen hittade på, för att ni PASSERAT den där tiden! Jag säger inte att det är lätt eller att det blir problemfritt fram tills dess. Jag säger bara att det finns hopp! 🙂

Här bjuder jag er föräldrar som är på väg att ”ge upp”, bli tokiga eller tror att ni är ensamma om detta fenomen, på några länkar jag tror att ni kan uppskatta och även ha lite nytta av:

Storstädning (Sommarlovet 2005)

Bojkotta sommarlovet! (Sommarlovet 2005)

Spårade ur! (Slagsmål på jullovet 2005-2006)

Förbannade sommarlov (Sommarlovet 2006)

Jag kan skriva en hel jävla roman med argument! (Sommarlovet 2006)

Ser fram emot skolstart (Sommarlovet 2007)

Mitt sommarråd till dig som är förälder (Sommarlovet 2009)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Tonåringar, planeringar och bröllop för hela slanten…

Min minstaste lillebrolla

Det har varit lite att stå i sista tiden. Som jag nämnde i något annat inlägg så har jag haft ett rätt tufft arbetsschema de senaste veckorna. Samtidigt som jag då har försökt planera för ett kommande bröllop, då min yngsta lillebror ska gifta sig. Det borde kanske inte vara så mycket för mig att planera i förväg, om det inte vore för att bröllopet ska hållas i Norrland.

Mabou med sin nya kostym

Mabou ´s kostym inhandlade jag ju redan för en månad sedan. Mina egna kläder inför bröllopet köpte jag för någon vecka sedan. Problemet var att jag ångrade mig när jag kom hem, då klänningen hade riktig tantvarning. (Det var Jai som lyckades övertala mig om att den skulle passa). Ja, sedan har jag försökt att ordna med att Mabou skulle hinna klippa håret i Stockholm, köpa en ny klänning, ordna med sovplatser i Norrland till mig och alla barnen.

Binta

Jai

Isa

Utöver detta så har jag även hållit på att planera döttrarnas bröllopskläder, hur och när vi ska åka upp till Norrland (Sundsvall). Döttrarna har… typ haft sommarlov, eller nåt. För de har inte lagt många fingrar i kors för att hjälpa till med planeringen.

Eftersom klänningen inte dög och jag lämnade tillbaka den, så hade jag fortfarande problem med mina egna kläder. Jag köpte en ny klänning. Kom hem och provade den efter någon dag. Den var tajt och kort och väldigt snygg. Tills jag satte på mig den…

Då såg jag precis ut som en stoppad korv, med extra tunt skinn. Faktum är att klänningen visade valkar på min kropp, som jag inte hade en aning om att de fanns ens…!!

Så det var bara att börja om planeringen! Till slut fick jag en helt lysande idé! Jag skulle ha en topp och köpa tyg att sy en nederdel av. Idén är ju strålande på alla sätt och vis. Eller nja, det är ju ett litet krux… jag har ingen fungerande symaskin. Eller egentligen är det ett till litet krux. Jag kan absolut inte sy.

Men min vision var glasklar. Det färdiga resultatet skulle bli strålande!! Äh, det går väl att tråckla ihop med lite nål och tråd, tänkte jag. Man har ju inte tummen mitt i handen i alla fall…

Räddande ängel #1 Kan mycket om det mesta!

Som en räddande ängel, när jag beskrev min vackra vision, kom häxan och berättade att hon hade både symaskin och kunde sy. Hon tog alltså frivilligt på sig att sy min nederdel. I och för sig är det inget väldigt, väldigt svårsytt, men det krävs i alla fall att man har lite koll. Det har Häxan. Hon har sytt min nederdel PRECIS efter min vision.

Igår var det dags att prova och det blev verkligen över mina förväntningar.

Efter många och långa diskussioner med de s.k. ”vuxna” döttrarna via telefon och sms, om hur och när och med vem alla ska åka till Norrland, så kunde jag konstatera att de i alla fall har tummen precis mitt i handen. De hade inte ens ordnat med skjutsen, trots att jag stått för ALL annan planering. Inklusive vad de ska ha på sig!!

Nåja, endast en sak återstod. Storstädningen av hemmet. Jag har planerat in den tre dagar i rad nu. Utan att lyckas annat än att börja skrubba lite i badrummen och ta hand om stora, stora tvätthögen!!

Så i morse när jag vaknade tidigt och insåg att jag åker i morgon och mitt hem ser ut som om en bomb slagit ner, kastade jag mig ur sängen för att sätta igång…

Räddande ängel #2 är en jäkel på att städa!!

Bara för att upptäcka att min ”extradotter” har röjt som en orkan i natt. Det har plockats, sorterats, rensats och röjts. Så det i stort sett enda som återstår för mig är att städa spisen, rengöra åt sköldpaddan,   tvätta sofföverdragen, packa, tömma sopor, byta handdukar, lägga ut de nytvättade mattorna, dammsuga och moppa golven.

Det var verkligen en överraskning. Jag vägrar att resa bort i flera dagar och lämna hemmet som ett bombnedslag!

Jag har funderat på det här nu på morgonen. Är det något med mig som får människor omkring mig att vilja ”hjälpa mig”? Någon typ av hjälplöshet? Och i så fall, om det är så. Varför i hela världen smittar inte de vibbarna av sig till mina barn? Att de får den där känslan av att de borde ge mamma lite hjälp?

Oavsett så är jag skyldig mina två närmsta bundsförvanter en överraskning. Jag ska försöka tänka ut något som kan glädja extradottern och häxan! Det blir nog bra till slut ändå det här! 🙂

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Massor av Bilder från tjejernas fixande

Okej. Jag skrev igår om att Mabou och jag blev utslängda. Det är helt sant. Jag kan också säga till tjejernas försvar att huset står kvar och det är mycket mindre stökigt än jag någonsin kunnat ana, när jag lämnade hemmet igår. Men innan vi blev utslängda så var det en otroligt massa fixande här hemma. Då snackar jag inte fixande som att laga mat, städa, tända ljus och sånt som jag skulle ha lagt mest tid på om jag ordnat en födelsedagsfest.Jag menar fixande som i att fixa sig själv.

Jag brukar inte lägga ut bilder på barnens kompisar och sånt, men det har hänt att jag gjort undantag. Idag är ett sånt tillfälle. Det skulle nämligen bli konstigt att visa bilder från Jais födelsedag utan att visa bilder på hennes kompisar också. Hon är nämligen nästan alltid med sina kompisar. Det gick så långt ett tag att när Mabou var lite yngre och man frågade vad hans systrar hette, så räknade han upp några av Jai ´s kompisar som sina systrar.

Så här gick det till igår innan festen:

Sara smörjer in benen

Jai får hjälp att färga håret

Isa fixade också med håret

Isa stryker kläder

Binta sminkar Jai

Sara plattar håret

Sandra var färdig när hon kom

Det var Hareg också

Mathilde är glad för att hon hittat en ledig spegel

Hengameh och Sara modellar

Mabou skyndar sig att byta om, då vi snart kommer att bli utkastade

Överbelamrat köksbord

Jag tror alla speglar var upptagna… Shiva, Hengameh och Jai

Hengameh, Jai, Shiva och Sara

Jai posar

Födelsedagsbarnet

Shiva och Jai

Notera Bintas min, Jai ser däremot helt oberörd ut…

Jai och Sara latjar och borstar tänderna på samma gång

Hengameh och Jai på baksidan

En hejdå-kram innan jag blir utslängd. OBS!! Jag är inte så mycket kortare än Jai som det ser ut, bara lite. Hon har nämligen skyhöga dojjer på sig…

Mina tre lila prinsessor: Isatou (15), Jai (18) och Binta (20)

Det kom naturligtvis många, många fler redan innan jag gick, men jag har inte pratat med dom om att lägga ut foton, så jag fegar ur. Även om det blir lite lustigt det där. När jag började blogga kändes det så självklart att inte lägga ut bilder på barnens kompisar eller skriva ut barnens kompisars namn. Nu känns det nästan lite fånigt att inte göra det, då de själva har bloggar, facebook och annat och lägger ut massvis med bilder på sig själva. Men jaja, jag försöker vara lite restriktiv i alla fall…!

Behöver jag säga att det var ganska kaotiskt här hemma igår, när jag lämnade hemmet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tack, Harriet…

Ni minns kanske att en helt underbar människa erbjöd sig och faktiskt också körde mig och barnen till begravningen när Helene/Alter Ego gick bort? Den här underbara människan heter Harriet och vi har hållit kontakt till och från efter den där begravningsresan. Jag har länge velat träffa henne igen, men med utbildningen jag gick på så var det helt omöjligt att ha ett socialt liv.

Till slut idag skulle dock hon och hennes två barn komma på besök för att låna en ljudbok av mig. Nämligen Tusen Strålande Solar. Naturligtvis så åkte hon inte från Eskilstuna till Uppsala för att låna en ljudbok, vi ville ju träffas också, men för att det äntligen skulle bli av, så var anledningen till att hon kom att hon skulle låna ljudboken. Nu har hon åkt hem igen och när jag ska plocka undan lite saker och lägga in i mitt sovrum, vad hittar jag där? Ljudboken förstås.

Ja, jag var ingen god värdinna idag alls. Jag brukar alltid bjuda på käk när jag får gäster från andra städer, dessutom hade jag sett fram emot att få träffa och prata med Harriet ordentligt. Nu blev det inte så.

Det brukar ofta vara rörigt hemma hos mig, med rörigt menar jag ungdomar som kommer och går, grejer som ligger framme, som borde vara bortplockade o.s.v. Idag var det inte rörigt. Idag var det KAOS!!

Säckar, påsar, kartonger, möbler som skulle kastas, sopsäckar som gick sönder, ett överfyllt köks- och vardagsrumsbord. Vi har inte flyttat, men köpt en del nya möbler, gjort utrensningar i barnens rum och gjort ett rumsbyte. Därav kaoset. Jag trodde jag skulle vara färdig TIMMAR innan Harriet kom. I skrivandets stund så är vi ännu inte klara, även om vi börjar kunna se golven igen och det börjar bli bättre och bättre.

Vi hann i alla fall prata lite, medan vi bar säckar och möbler till containern, medan vi åkte och handlade och medan vi tryckte i oss snabbmat, sedan barnen röjt av det värsta från köksbordet. Som sagt, i dag var jag en usel väninna. Men nu skriver jag det som ett bevis, så jag inte själv ska glömma bort det. Nästa gång ska jag bjuda Harriet och barnen på käk och jag ska försöka se till att kaoset är under kontroll, vilket det definitivt inte var idag. Men trevligt var det i alla fall…

P.S. Glöm inte läsa intervjun med Therese.

Följ mig med Twitter.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Allt är kaos, men ingen har stökat till

Vårt hem ser ut som ett bombnedslag. På riktigt. När jag sätter fötterna i golvet så ser jag dem inte. Jag fattar verkligen inte vem som kommer in här hemma när alla tittar bort och stökar ner. Hela hemmet. För det är ingen av barnen som gjort något. Alls. De är helt oskyldiga.

När jag frågar vem som inte ställt in i diskmaskinen, för att bänken är överbelamrad, så tittat alla på mig med stora, trovärdiga ögon och säger övertygande: ”Jaaaag har i alla fall ställt in det jaaaag har använt i diskmaskinen. Jag har ingen aaaaning om vem som inte tagit undan efter sig…”

Så säger de. Även om diskmaskinen är tom…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,