Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att tappa tro, hopp och kärlek

Glad, ledsen, hoppfull, hopplöshet, godhet, ondska, kärleksfullhet, avsky, stolthet, förakt, styrka, svaghet, gränsdragning, gränslöshet…

Foto: Fatou Touray ©

Foto: Fatou Touray ©

Ibland tar känslosvallet över och vi måste landa. Landa och fundera på vad det var som hände. Och varför. Och hur. Och vem eller vad som styrde det som hände. Tänka efter på vad vi själva och andra hade för agenda. Varför saker och ting blev som det blev. Rannsaka oss själva, men också försöka analysera. Dra lärdom av.

Ibland kan jag känna mig så naiv. Naiv för att jag i grunden alltid tror människor om gott. Att de faktiskt är goda i grunden, inom sig. Samtidigt som jag vet att det inte alltid är så. Människor har olika agendor. Ibland är människor inte intresserade av vem du faktiskt är eller vad du vill göra. Då kan man inte göra något åt det. Plocka upp spillrorna, lappa ihop dem så gott det går, lämna det bakom dig och fortsätt med det du förutsatt dig från början. Dra lärdom av, men tappa inte hoppet. Tappa inte kärleken. Tappa inte tron på människan. Var stark!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

30 år med Gambia i mitt hjärta

Idag. Precis idag, den 17 mars 2016, är det precis 30 år sedan jag gjorde något som kom att få en väldigt stark betydelse i mitt liv. Jag var ganska nyss fyllda 15 år och jag reste tillsammans med min mamma till Gambia i Västafrika. Det var den 17 mars 1986. Statsminister Olof Palme hade nyss blivit mördad och jag minns att när jag reste från den lilla orten i Mellansverige, Söråker för att resa till Gambia så var mordet på vår statsminister i färskt minne.

Binta 3 år, Bakau, 1992

Binta 3 år, Bakau, 1992

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig på vår resa, bara att jag tyckte det skulle bli spännande. Men datumet, den 17 mars 1986 har för alltid präntat sig in i mitt minne.

Jag vet inte hur mycket en resa kan förändra en 15-årings liv, men jag vet att den här resan gjorde det. Jag fick en ny syn på livet på många sätt och resan blev den första av flera och sedan den dagen för precis 30 år sedan så har landet Gambia och människor med ursprung från landet kommit att betyda enormt mycket för mig! Kanske var de positiva intrycken extra starka då jag hade gått igenom en riktigt svår period i mitt liv och denna resa liksom förlöste vissa händelser för mig? Ett annat perspektiv i min enorma sorg?

Kanske var det den känsla av samhörighet från min egen uppfostran och mina egna rötter som gjorde att banden blev så starka? Gästfriheten, enkelheten, livsglädjen, att alla räknas, alla inkluderas. Det är den känsla jag har för Gambia generellt och det är den känsla jag uppfostrats i.

Jag kan inte svara på exakt vad det var, jag vet bara att det nog var den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv, förutom mina fyra barns födelser. Den här resan har kommit att påverka hela mitt liv efter den där dagen för 30 år sedan! På både gott och ont, men allra mest på gott.

Några av de vänner vi mötte i mars 1986 räknar jag fortfarande till några av familjens och mina allra närmsta vänner. Många är döda. Jag träffade faktiskt min första make (jag har varit gift 2 gånger) på den resan, även om vi blev tillsammans och gifte oss först många år senare, när han bodde i Norge. (Vila i Frid!)

Det finns så många röda trådar som går genom livet och många av dessa röda trådar som skapades där och då är fortfarande en stor och viktig del i mitt liv.

Jag minns att vi vägrade att åka hem när det var dags. Jag minns att mamma sa att det inte fanns tillräckligt med pengar kvar för att stanna, men när ägaren av hotellet vi bodde på ville byta biljett med oss för att resa hem tidigare och sa att vi fick bo kvar gratis på hotellet, så tvekade vi inte en sekund. Vi bytte och levde snålt den tid vi var kvar. När vi ändå var tvungna att resa hem så grät vi hela vägen hem. Jag minns att jag somnade utmattad av gråt på flygplanet efter flera timmar.

Det var den första resan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, men så mycket kan jag säga att Gambia och dess befolkning har fortsatt berika mitt liv på ett sätt som gör mig oerhört tacksam!! Inte minst genom mina nära relationer till folk i Sverige med gambiskt ursprung och som fortsatt fylla mig med kunskap om det här landet, religionen och kulturen. Ni vet vilka ni är: TACK!!

Jag känner tacksamhet för att jag fått så mycket kunskap, jag inte skulle ha fått annars. Jag känner tacksamhet för att jag inte bara bjudits in att se kulturen på håll, utan även bjudits in att vara en del av den. Jag känner tacksamhet för att jag fått känna den tillhörighet som jag känt och fortfarande känner. Jag känner tacksamhet för att jag fått perspektiv på min tillvaro på ett sätt jag inte hade fått utan de fina gemensamma minnen jag har med många från den gambiska gemenskapen. Ledorden är ödmjukhet, tacksamhet, kvinnor och öppenhet. Jag återkommer alltid till kvinnorna.

Jag är helt övertygad att om du som kvinna vill komma nära en kultur, eller människor i en annan kultur, så ska du leva med kvinnorna.

Jag älskar verkligen vardagen i Gambia. Jag är väldigt ointresserad av fest och nattklubbar och det är sällan jag går på dem, men att sitta vid matlagningskärlen och skala lök, prata om livet, stå nedsjunken i tvättbaljor och tvätta kläder för hand. Gå till marknaden på morgonen för att planera dagens matlagning. Sitta med wonjo-juice eller baobabjuice och prata om livet och det som sker där och då. Att prata om förlossningshjälp och nyheter, det är det jag trivs mest med.

Med åren har jag, liksom många med mig, blivit mer bekväm och bor gärna på hotell när tillfälle ges, eller äter på restauranger, men i grund och botten är det fortfarande vardagslivet jag vill åt, det är där jag har min roll och det är där jag har min plats.

Jag tycker mycket om att resa, se nya platser och lära känna olika kulturer, men när jag landar i Gambia då har en del av mig ”kommit hem”. Jag vet att jag kommer möta människor jag älskar och som jag älskar tillbaka och jag vet att jag kommer känna mig hemtam och van vid det jag möter. Jag försöker alltid lära mig mer och ge något tillbaka, men framför allt blir jag lugn i sinnet och får ro.

30 år med ett land, ett folk, en utökad familj. Min tacksamhet känner inga gränser och jag älskar den person jag blir när mina fötter vidrör den röda, varma sanden och jag kan dra in doften av churay (myrra) i mina näsborrar och känna den välbekanta doften, ljuset, ljuden och allt det som omsluter mig. 30 år av genuin kärlek! Tack för den här tiden, jag hoppas den aldrig tar slut…

 

Lite bilder från några av våra resor, även om jag efter källarinbrott, trasiga kameror och annat, inte har bilder från alla resor, så är det här en liten del i alla fall. ♥

Detta bildspel kräver JavaScript.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Missa inte vardagens alla guldkorn

IMG_9973-768x1024Idag har jag haft en toppen dag på mitt arbete. Ibland så har man bättre dagar och ibland sämre, så är det bara, men idag var en fin dag. På väg hem från jobbet sitter jag på tunnelbanan och lyssnar på det tips min mamma givit i sin blogg om Ubah Musse´s ”Sommar” från 2011 och Tankar från dagen. Sommar uppfyller mig med skratt, spänning, sorg och stort intresse över hennes person.

Jag går och handlar lite mat. När jag nästan är framme vid min gård, på gården innan min, ser jag en liten flicka med rosa cykelhjälm och rosa cykel. Hon pratar med mig och pekar och jag plockar ut lurarna ur mina öron och ställer ned matkassarna:

”Jag kan cykla!!” Jublar den lilla flickan och så vinglar hon med styret hit och dit, medan hon trampar. Jag förstår att hon precis lärt sig cykla: ”NÄMEN! Vad du kan! Vad duktig du är! Har du precis lärt dig det?” Frågar jag flickan. ”Ja”, flåsar hon, samtidigt som hon försöker hålla tungan rätt i munnen och styret åt rätt håll. En liten pojke som står bredvid flickan, med blå hjälm och jacka säger: ”Vill du se att jag också kan cykla utan att hålla i mig?” ”Javisst”, svarar jag och så springer han iväg två portar bort och hämtar en blå cykel i cykelstället och så kommer han cyklande med full fart mot mig. Så ropar han: ”Kan du cykla utan att någon håller i dig?” Jag svarar med ett stort leende över hela ansiktet: ”Ja, det kan jag, men jag kommer ihåg att det var väldigt svårt att lära sig!”

Så lyfter jag upp matkassarna och börjar gå mot min port. Då hör jag pojken ropa efter mig: ”Jag tycker i alla fall att du är snäll och jag tror att du kan cykla nästan lika bra som mig!”

Hur kan man inte älska barn, deras spontanitet och tillit till sina medmänniskor? Hur kan man missa alla guldkorn i vardagen? Hur kan man inte älska att leva?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Man får bli arg på sitt barn

Man får tycka att det är jobbigt att vara förälder. Att det är jobbigt att ha barn. Även om man själv har valt att skaffa barn och även om man själv har satt dem till världen.

Man får bli arg på sina barn när de har gjort fel eller i rent uppfostringssyfte. Trots att det är du som har uppfostrat dem.

Man får sätta egna regler. Även om ”alla andra får” något helt annat. Även om någon tycker att du är en ”hönsmamma”.

Man har rätt att ha egen tid. Även när du har blivit förälder.

Man får ge sina barn lov att göra saker som inte andra barn i samma ålder får göra. Även om någon anser att du är ansvarslös.

Man får ta obekväma beslut för barnets skull. Även om barnet gråter och skriker att du är världens sämsta förälder.

Men man ska inte göra dessa saker hela tiden. Om du alltid klagar på ditt barn, alltid åsidosätter ditt barn, aldrig bekräftar ditt barn, alltid tar beslut ovanför barnets huvud, utan att barnet får vara med och bestämma, tar egentid när ditt barn behöver dig mer än vanligt, alltid är arg på ditt barn, då kan ditt barn fara illa.

Man får bli arg på sitt barn och jag skulle vilja påstå att man BÖR bli arg på sitt barn när h*n gör fel. Hur ska ett barn annars lära sig att våga ta konflikter? Men det är också viktigt att efter ett ”utbrott” sitta ner och prata om det som hänt. Förklara varför man blev arg och att man inte tycker om HANDLINGEN som barnet gjort, men alltid kommer att älska honom/henne.

Föräldraskap är en balansgång. Som förälder har vi naturligtvis även rätt att göra fel. Vi är bara människor. Jag tror att de allra allra flesta av oss föräldrar har våra barns bästa för ögonen och gör det vi tror är rätt och det vi i den stunden förmår. Samtidigt tror jag det är helt omöjligt att uppfostra ett barn utan att begå några misstag.

Föräldraskap är aldrig lätt. Ibland går vi på instinkt, ibland på beprövade metoder, ibland på ren slentrian och ibland på vår kännedom om vårt barn. Det viktigaste tror jag ändå är att vi försöker göra vårt bästa.

Att se saker i ett större perspektiv och på längre sikt än våra barn har förmågan att göra, tror jag är en av våra största uppgifter. Barn och ungdomar har en förmåga att se saker på väldigt kort sikt och har ofta svårt att se konsekvenser av sitt handlande.

Barn behöver massor av kärlek och omsorg, de behöver vägledning och omtanke, men de behöver också riktlinjer, någon som säger ifrån och någon som kan och orkar stå emot när vindarna blåser som hårdast.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Boktips: Morgon i Jenin

Jag har läst boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Den här boken är lite dubbel för mig och jag ska förklara varför. Innan jag började läsa denna bok hade jag läst en del böcker med ”fart i”. Början av den här boken var väldigt ”lugn” i takten. Det innebär att den hade ett lugnt tempo och jag hade därför svårt att koncentrera mig i början. Faktum var att jag knappt ville läsa i den, eftersom jag inte kunde koncentrera mig när jag väl läste den. Därför tog jag knappt fram den. Det resulterade i att det tog väldigt väldigt lång tid att läsa första halvan för mig!

Jag tänkte i mitt huvud att jag max skulle kunna ge den här boken 3 av 5 i betyg. Men det var då. Bli nu inte skrämd för att läsa den, det kan mycket väl ha haft att göra med mig och inte med själva boken.

När jag närmade mig hälften av boken så hände dock något. Jag blev så inne i den att jag knappt kunde lägga den ifrån mig. Jag läste och läste och läste… Och faktum är att den andra delen var så oerhört bra att jag skulle kunna ge den 8 av 5 i betyg. Så på det stora hela kommer jag att ge den en klar 5:a sammanfattningsvis och nämna att den är en av de bästa böcker jag läst! Så totalt kan en bok alltså förändras. Eller om det var jag som förändrades och hade svårt att ge den en chans i början?

Till handlingen: Den handlar om konflikten mellan Palestina och Israel. Den handlar om ett av vår tids svåraste konflikter och boken sätter en in så att man verkligen kan KÄNNA den smärta som krigets fasor innebär. Det handlar också om vikten av att tillhöra, om barndomen och hur den påverkar oss. Den handlar om blod, sorg och förtvivlan, om de yttersta konsekvenserna för både barn och vuxna av ett krig som innefattar allt vad ondska kan innebära. Jag gråter mig igenom många sidor och jag har en klump i magen under många sidor. Det väcker både ilska, sorg och en djupaste förtvivlan. Samtidigt finns där en försoning. En försoning som man i stunder av boken inte ens insåg vara möjlig eller kunde tro var möjlig.

Språket i boken är oerhört vackert och beskrivande. Ibland flyter språket på i ren poesi. Jag är överväldigad av det vackra språket!

Historien berättas på så vis att den innehåller många förvecklingar som man inte förväntar sig och därför vill jag inte skriva så mycket om handlingen i boken, för att riskera att förstöra dynamiken i den. Jag väljer därför att bara uppmana alla om att läsa den! Den är verkligen, verkligen värd det!!

Boken får en solklar femma av fem möjliga:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

18 år och mamma

Idag, för 23 år sedan blev jag mamma. Jag var nyss fyllda 18 år och den andra Mars 1989 såg min äldsta dotter dagens ljus. Nä, inte dagens ljus, men just den dagens ljus.

När hon föddes hade hon stora, mörka lockar på sitt huvud och stora, bruna ögon som iakttog allt i sin omgivning. Att se in i hennes ögon första gången var som att drunkna i en ocean. 

Hon var så söt att jag inte kunde gå utanför dörren utan att folk stannade oss för att få titta närmare på henne och ofta fick jag höra ”det var det sötaste barn jag någonsin sett”.

 

Binta var ett enormt krävande barn på alla sätt. Det satte mitt moderskap på prov på alla sätt som var möjliga, samtidigt som hon lärde mig vad riktig, villkorslös kärlek är!

Binta är en person som alltid har satt spår i människor omkring henne. De flesta som träffat Binta minns henne. Det var inte alltid lätt att vara hennes lillasyster när flickorna var små. Att testa gränser var Binta´s signum och det var inte alltid lätt att vara den som blev testad. Det har hon dock betalat igen med råge under sina vuxna år och är oerhört omsorgsfull och engagerad i sina syskon idag.

 

Om man säger att ”testa gränser” var hennes signum under barndomen och tonårstiden, så är lojalitet, omsorg och engagemang hennes signum som vuxen.

Den röda tråd som följt Binta genom hela livet, både som barn, tonåring och vuxen är hennes aktivitet. Hon har alltid varit oerhört aktiv och haft många järn i elden. Konståkning, dans, fotboll, aktiviteterna har löst av varandra. 

Men dansen var slutligen det hon fastnade för. Koreograf, dansare, danslärare. Med SM-titlar i både Dancehall (DHQ och Europes best dancehallgroup), HipHop (par) och Reggaeton har hon bevisat att hon har en talang utöver det vanliga!

 

Jag är så stolt över det hon har uppnått för sin egen skull. Hon har klättrat dit hon är med egna medel. Med sin egen kraft, vilja, energi, levnadsglädje, kapacitet och talang.

Redan vid 22 års ålder hade jag tre barn, det är jag glad att inte Binta har. Jag hoppas hon fortsätter satsa på sin dans så länge hon tycker att det är roligt!

Det sista året har hon spenderat mer tid på Jamaica än i Sverige (7 månader i Jamaica och 5 i Sverige) och idag åker hon till Polen på en bokning. Varmt GRATTIS lilla hjärtat! Hoppas du får en toppen födelsedag! ♥♥♥

 

Till dig

Du min förtvivlan och min kraft 
du tog allt eget liv jag haft 
och därför att du krävde allt 
gav du tillbaka tusenfalt
-Karin Boye

 

Ja, det är mycket födelsedagar i familjen just nu, men nu tror jag det lugnar ner sig något ett tag framöver! 🙂

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Naket

Jag flydde från kärleken. Hals över huvud. Sårad. Utlämnad. Ensam. Jag stängde dörren och låste den så noga. Jag bestämde mig för att aldrig någonsin släppa in den igen. Kärleken.

Jag har gjort allt i min makt för att hålla den borta. Jag har flytt från den när så krävts.

Nu står den och bankar på min dörr igen. Månad ut och månad in. Den slutar inte banka. Den bankar bedjande, sorgset, uppfordrande, naket, bejakande, kärleksfullt, omsorgsfullt och med glädje.

Jag vet bara inte om jag vågar öppna dörren. Jag vet inte om jag vågar glänta ens. Om jag inte öppnar dörren nu så är jag övertygad om att jag aldrig kommer att göra det! Men det kanske är lika bra? Tänk om jag öppnar dörren och bara finner sorg, smärta och utsatthet. Då är det kanske bättre att sitta inlåst, utan att ens glänta?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Av hela mitt hjärta

Jag fann av en slump ett gammalt blogginlägg som Binta (22) skrev i sin dåvarande blogg. Inlägget blir i år fyra år gammalt. Hon skrev det några dagar efter hon tog studenten och även några dagar innan hon vann sin första DancehallQueen-tävling. Så här skrev hon till mig och om sitt liv:

”Åh vad jag älskar mitt liv.
Det är så fruktansvärt roligt att bara vara jag just nu.
Jag mår så bra, så mycket kärlek att det svämmar över,
från familj, släkt, pojkvän & vänner.
Förtjänar jag detta……ehh Aaa som fan att jag gör.

Min mamma är så underbar & söt, det finns ingen bättre än min mamma.
Som klarat och gått igenom så mycket på egen hand. jag har tur som har dig.
Som klarat allt, mot ALLA odds. Jag har tur som har dig som mamma, som alltid kämpat för rättvisan och sina barn.
Ååh vad jag älskar min mamma, ni vet…kärrigen mot strömmen!!”

Till sina småsyskon skrev hon:

”syskonen: Ni är det bästa jag har. vem skulle ta mina kläder utan lov om inte jai fanns??
Vem skulle ge mina öron sår om inte Mabou fanns??
Vem skulle kunna laga mat & baka hemmaa om inte Isa fanns??
vem skulle jag älska så som jag älskar er om ni inte fanns?<3 – jag döööör för er. jag har tur!”

Binta och Isa på Jamaica

I går och i förrgår pratade jag i telefonen med Isatou (18) på Jamaica (Binta skrek lite och tjoade i bakgrunden i går) och som nästan alltid så skrattade hon och var glad. Det lät så härligt med hennes bubblande röst i telefonen. I förrgår var hon sjuk. Feber och förkylning men hon berättade också att de simmat med delfiner för några dagar sen och trots förkylning och feber lät det inte som det gick någon större nöd på henne.

Jag: Men har du det bra då? Har ni roligt?

Isatou: Roligt? Jag vill ALDRIG komma hem igen…!

Och så skrattade hon sådär högt och hjärtligt som hon bara gör när hon har det bra!

Fast nu tar vi det lilla lugna, flyget hem går snart och det är tid för min lilla prinsessa att komma hem igen om inte så länge. Den äldsta prinsessan får jag nog vänta på ett tag till, men den som väntar på något gott…

Sa jag förresten att jag saknar min yngsta och äldsta prinsessa? Sa jag att jag vill krama de två bortresta prinsessorna? Sa jag förresten att jag är orolig men också unnar dem denna resa av hela mitt hjärta? Sa jag förresten att jag älskar och avgudar alla mina fyra barn, men bara känner mig helt lugn när jag har dem alla fyra omkring mig?

Förresten: Sa jag att jag saknar Binta och Isatou av hela mitt ♥?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Brown Skin Girl

Jai, (20) min mellandotter har nyligen kommit hem från semester i Thailand med sin sambo och hans familj. De har haft semester och varit på bröllop. När hon kom hem var jag i Stockholm, så när vi träffades idag hade vi inte setts på 3 ½ veckor. Det kändes.

Det var härligt att få krama om henne, att få se henne och att få vara nära henne igen!

Jai är den mörkaste av mina barn i huden och Thailand ´s sol i kombination med den Svenska sommaren har gjort henne riktigt, riktigt mörk. Hon är så fin att jag får lust att käka upp henne ibland! Thailand ´s semestern har gjort henne gott och det glädjer mig enormt!

Att jag fick fina semesterpresenter gjorde knappast mötet mindre nice! Mama love presents! Inte mindre än tre fina presenter fick jag och syskonen fick en del de också! Att köpa presenter till sina syskon är nog bättre för en förälder än när man själv får presenter! Det blir på något sätt dubbel glädje!

Jag är så glad över att mina barn kommer så bra överens med varann, trots att de är så enormt olika till sättet. De kompletterar varandra perfekt, så är det bara. Och trots att de flyttar hemifrån och skapar sig egna liv, så är barnen alltid ens närmsta familj, det går inte att ändra på!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,