Gambia-så mycket mer än sexturism

Jag har blivit ganska trött på den ensidiga bilden i media på Gambia som ett sexturism-land. Ett land dit medelålders kvinnor åker för att ragga unga killar. Jag ska inte förneka att problematiken finns, för det gör den. Jag förnekar inte heller att det finns en problematik i ”äldre, kärlekstörstande kvinna från Europeiskt land” mot ”fattig afrikansk kille som söker ett liv med bättre ekonomiska möjligheter”. Självklart är det en problematik.

Å andra sidan tror jag inte problematiken är märkbart mindre när äldre, emigrerade Gambiska män reser tillbaka till hemlandet och ”hämtar” sig en ung fru. Däremot är det inte lika uppenbart, när man ser dem tillsammans. Ja, faktum är att det även finns äldre Gambiska kvinnor som hämtar sig en ung, Gambisk man, även om de inte är så väldigt många. Det finns också många äldre, Svenska män som reser till Gambia och har ”kärleksaffärer” eller gifter sig med unga, Gambiska kvinnor.

Min erfarenhet är dock att de allra flesta som lever i ett ”blandäktenskap”, d.v.s. i detta fall en relation mellan en Svensk och Gambier, är i ungefär samma åldrar. Lustigt nog så bland de äktenskap där åldersskillnaden är stor, så handlar det om par som träffats i Sverige och där personerna från Gambia har haft permanent uppehållstillstånd. Det är nämligen det kritikerna ofta gör gällande, att dessa kvinnor utnyttjar dessa unga killar för att ha sex och att dessa unga killar utnyttjar dessa äldre kvinnor för att få ett uppehållstillstånd.

Självklart finns det med all säkerhet dessa exempel också. Men det lustiga är att saker inte alltid är vad de ser ut att vara…

På min förr-förra resa till Gambia, på den jag reste med alla mina barn, så såg jag bara ett enda par, där jag själv var snabb med att dra mina egna slutsatser. Det vill säga det var en ung, Gambisk kille och en äldre, Europeisk kvinna. Mina egna fördomar fick fritt spelutrymme direkt, det erkänner jag…

Efter ett tag började jag dock prata med paret lite, då de satte sig bredvid oss och det visade sig att de båda bodde i Holland och varit gifta i 10 år… Bye-bye, kära fördom…

Den senaste resan jag gjorde, var tillsammans med min pappa. Den här gången höll vi till lite mer vid ”turiststråken” och jag såg företeelsen flera gånger. Ung Gambisk kille-Europeisk äldre kvinna.

Å andra sidan. När jag funderade en stund, så insåg jag att de flesta i Gambia som vi inte kände kallade mig och min pappa Mr & Mrs. Många trodde alltså att vi var ett gift par. Och i stort sett alla turister i Gambia får en ”guide” sina första dagar, vanligen en ung Gambisk kille som tar dem runt på sevärdheter och liknande. När man såg ett Europeiskt par som gick med en ung kille, så tänkte man inte så mycket på att det skulle vara annat än vad det troligen var, d.v.s. ett par turister som hade en guide med sig.

Men när det var ensamma kvinnor som gick med en ung man, så började fantasin genast flöda… trots att många av dem säkert också hade sin guide med sig, eller varför inte en ingift släkting?

Att det är ganska vanligt både i Sverige och Gambia med ”blandäktenskap” (ogillar uttrycket, men använder det för att lättare beskriva) är ett faktum. Själv har jag ju också blivit vad många skulle kalla ”medelålders” (även om jag har svårt att själv se mig så 😉 ) och jag tänker på vad folk säkert tror när jag springer omkring i Gambia med mina barns unga släktingar. Det är säkert en hel del som får fantasier av det också!

Kulturerna är så uppblandade idag att det inte alls är ovanligt att en äldre man kan gå och hålla sitt bonusbarnbarn i handen, utan att han för den sakens skull är sexturist. Inte heller är det konstigt om jag sitter på restaurang och käkar med en 20-årig kille. Men det folk ser när de tittar på oss, är säkert något helt annat, precis som jag tänkte när jag såg den unga killen och äldre kvinnan som varit gifta i 10 år.

Så… finns det någon sexturism i Gambia då? Finns det på allvar äldre kvinnor som reser ner för att ha sex med yngre killar? Ja, med all säkerhet så finns det det. Jag minns en gång när min mamma och min bror var i Gambia och de fick ett gäng strandraggare efter sig. De var uppenbarligen på jakt efter min mamma. Till slut skulle de lite ”respektfullt” fråga min bror om ”lov” att få ragga på mamma. Då säger min bror: ”Det är helt okej att du raggar på min mamma, så kan du visa mig var du bor, så åker jag hem till dig och raggar på din mamma! Deal?” Behöver jag säga att mamma fick vara ifred sedan? 😉

Ja, med all säkerhet finns det sexturism i Gambia. Men när jag har frågat runt bland väninnor, Gambier och andra jag känner som rest till Gambia många gånger, om de personligen sett någon som uppenbart har åkt till Gambia för att ”ragga” unga killar, så blir det diffusare. ”Jo, man har ju sett…” Eller som en väninna sa: ”Jag satt på planet till Gambia en gång och det satt två medelålderskvinnor vid mitt säte. Efter halva resan tog de av sina vigselringar och blinkade menande till varandra… Å andra sidan skulle det antagligen ha kunnat hända på vilket charterplan som helst, kanske till Spanien, till exempel…”

Sedan är det det där med ”utnyttja”. Är det så att dessa kvinnor utnyttjar dessa män? Eller är det helt enkelt så att de är så kärlekstörstande att de faller för en intensiv uppvaktning, utan att se helheten eller några konsekvenser? Eller är det i stället dessa unga killar som utnyttjar de äldre kvinnorna i förhoppning om att få ett bättre liv med hopp om ekonomisk stabilitet genom ett uppehållstillstånd, som kanske kan vara till godo inte bara för dem själva, men för hela deras familj? Eller är det helt enkelt så att dessa två grupper är lika goda kålsupare som ”utnyttjar” varandra?

Jag inser förstås utsattheten som dessa killar har i och med den fattigdom som är ett faktum i Gambia. Jag har sett reportage och jag har läst artiklar som handlar om detta fenomen och jag tycker det känns väldigt ”krasst” att se, särskilt ett program som visades 2008 (hittar ej klippet längre) där det fanns i alla fall en kvinna som verkligen uttryckte att hon var i Gambia för att ha unga sexpartners. Det mesta hon sa är sånt jag tar starkt avstånd från. Kanske i synnerhet det förakt hon visade det Gambiska folket och hur hon uppenbart tycktes se ner på sina unga sexpartners.

Men jag tror faktiskt att kvinnor som hon är få. Det som gör mig mest ledsen i den här debatten är att det finns människor som faktiskt avstår från att resa till Gambia, antingen för att de är rädda för att bli tagen för en sexturist eller i andra fall, för att de tror att hela landet genomsyras av detta fenomen efter att ha följt denna debatt år ut och år in här i Sverige.

Jag hävdar med bestämdhet att de flesta som reser till Gambia gör det för att ha semester, för att upptäcka en ny kultur eller för att de vill se något nytt. De flesta som reser till Gambia kommer inte heller att beröras av ”sexturismen” över huvudtaget. De flesta kommer att bli bemötta med en oerhörd respekt och gästvänlighet. På samma sätt som de flesta turister eller män inte åker till Thailand för att ha sex, så gör inte heller de flesta kvinnor det när de reser till Gambia.

Att vara vit i en Gambisk familj är idag inget unikt på något sätt.


För övrigt är det inte längre ovanligt att se vita även utanför turiststråken i Gambia idag. Det är ett så oerhört litet land och det finns så många Europeér och andra som valt att semestra eller flytta dit. Det är faktiskt inte ens exotiskt att vara vit i Gambia idag. Det går inte ens att jämföra med när jag gjorde min första resa till Gambia som 15-åring. Då var det exotiskt att komma ut på landsbygden som vit, men så är det inte alls idag.

För de Gambier som senare väljer att flytta till Sverige av olika anledningar, så är det vanligare än i många andra invandrargrupper att man redan har etablerade kontakter med Svenskar och andra Europeér. Turismen har varit så inflytelserik i Gambia, på både gott och ont, då landet och befolkningen är så liten att de flesta Gambier i städerna etablerat nära kontakter med ”vita”.

Jag tror att den långvariga turismen i Gambia har varit en bidragande orsak till att jag aldrig hört talas om Gambier som haft några större integrationsproblem i det Svenska samhället.

Sammanfattningsvis så tycker jag man kan säga att om en kvinna (eller man, för jag skulle gissa att det är ganska 50/50 när det gäller könen som reser ner till Gambia som s.k. sexturister, även om det är kvinnorna som fått all uppmärksamhet i frågan) reser till Gambia som turist, för att ha sex och utnyttja unga tjejer och killar som har en förhoppning om ett annat, bättre liv, så tycker jag det säger en hel del om deras människosyn och är väldigt cyniskt.

Men, som sagt, det finns helt andra aspekter på varför det är helt fantastiskt att semestra i Gambia. Det är bra att problematik av den här sorten lyfts fram i ljuset och granskas och debatteras, men i just detta fall så kan jag känna att det har fått för stora proportioner. Gambia ger en bra mycket större upplevelse än sexturismen, även om det sällan lyfts fram i våra medier!

Papir Loving

Jag har tidigare bloggat om Sexturismen i Gambia

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Gambia 2011 Del: 16 (Sista delen)

Hemma igen

For English, click HERE!

På flygplatsen kommer två av mina bröder och hämtar mig och pappa. Det är roligt att se dem och berätta. Framför allt är det roligt att höra pappa berätta om hur han upplevt sin första resa till Gambia.

När jag kommer hem sitter Binta och Isatou vakna och väntar på oss. (De har inte sovit utan varit vaken hela natten.) De har städat fint och de har tvättat alla kläder. De har köpt kladdkaka och grädde och jordgubbar och cola till mig. Kladdkaka på de fina faten. Jag blir så glad och jag känner vad mycket jag saknat dem och vad roligt det är att träffa dem. Få hålla om dem. Så småningom vaknar Mabou och det är toppen att få krama om min lilla älsklingsbebis hårt och länge. Se hans nya frisyr och höra hans härliga röst.

När jag skickat Mabou till skolan ringer jag och ber Jai komma så jag får träffa och krama på henne också. Hon kommer och mina små barn är så stora och fina.

Mina barn är den stora glädjen och lyckan i mitt liv.

Jag pratar hela förmiddagen med barnen om deras släktingar, våra upplevelser, lämnar presenter och hälsningar till dem alla.

Berättar om att alla frågar efter dem. Om hur många som sa:

”Den förra semestern var den bästa!”

Jag: ”Men det var ju inte eran semester?”

”Nej, men alla som träffade er förra gången pratar om den otroliga semestern. Det kanske var eran semester, men vi var många som tog del av den och njöt av den! Alla pratar om att er förra semester var den bästa semester vi har sett och har haft!”

Ja, det är sant. Den var speciell. Jag hade nog bara inte insett att den blev speciell även för människor utanför vår närmsta familj.

Men nu är jag hemma igen och sammanfattningsvis kan jag säga att jag haft ännu en fantastisk semester i Gambia. Med nya upplevelser och med reseupplevelser med nya människor och gamla vänner.

Samtidigt som det där tomrummet blir påtagligt varje gång jag lämnar landet. Jag kommer hem till något fantastiskt. Men jag lämnar också något där. En bit av mitt hjärta och min själ. Det gör alltid ont.

Här följer hela min reseberättelse om du missat den eller någon enstaka del: (Denna lista kommer också att lägga sin under fliken ”Om Gambia” ovan, där även min förra reseberättelse från Gambia går att finna)

Gambia 2011 Del 1 Inför resan och mottagandet

Gambia 2011 Del 2 Jag är tillbaka

Gambia 2011 Del 3 Dansshow på Atlantic i Banjul

Gambia 2011 Del 4 Krokodiler och utsatta barn

Gambia 2011 Del 5 Resan till Kunta Kinteh Island (tidigare James Island)

Gambia 2011 Del 6 Fläta Håret

Gambia 2011 Del 7 Semester

Gambia 2011 Del 8 Ã…terträff och Kläder

Gambia 2011 Del 9 Prinsessan Fatou, min touma (namne)

Gambia 2011 Del 10 Besöka vänner och konsert

Gambia 2011 Del 11 Reptilfarmen och Paradisebeach i Sanyang

Gambia 2011 Del 12 Ngente (namngivning) för hela slanten

Gambia 2011 Del 13 En dag med min touma Fatou och Mabou ´s farmor (touma=namne)

Gambia 2011 Del 14 Sista heldagen och väldigt mycket stress…

Gambia 2011 Del 15 Avsked

Tack för att ni läst och gett respons!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Och jaaaa…

…jag tänker fortsätta stötta mina barn i det de vill syssla med! 😀 Att låta dem utveckla sina intressen i det som de själva är intresserade av och inte tvinga på dem mina egna intressen. Så länge det inte är något som skadar dem eller någon annan eller deras hälsa så kommer jag att stötta dem i det de vill, med mina råd och min vägledning har de mitt fulla stöd! I medgång och motgång.

Binta är kanske den som syns mest av mina barn, det beror nog mest på att hon valt ett yrke där en av delarna är i rampljuset

För mig är det inte viktigt att de blir framgångsrika. Det är viktigt att de har ett liv de själva trivs med och mår bra. Det är viktigt för mig att stötta dem för att nå de mål de själva har satt upp och när de inte lyckas med det så är det min önskan att få finnas där för dem och visa att de duger och är älskade i alla fall. För de personer de är!

Min kärlek till mina barn är förbehållslös och kommer att vara lika starkt oavsett vad de väljer att göra med sina liv. Jag kommer alltid att respektera deras val och så långt det är möjligt stötta dem i deras val även om jag kanske inte alltid kommer att tycka om dem.

Binta med hennes dans, oavsett vad illasinnade ryktesspridare tycker om dansen! Jag vet att hon jobbar mycket hårt och förtjänar varje framgång hon gör. Det är HON och ingen annan som tagit henne till den nivå hon är idag! Det är jag stolt över och därför har hon mitt fulla stöd!

Jai har jag i flera år försökt stötta med hennes sång, då hon har en fantastisk sångröst, vilket hon vägrar att utveckla och det tycker jag också är viktigt att acceptera, även om jag tycker det är lite trist att inte utveckla den talang hon uppenbarligen har! I stället försöker jag nu att stötta henne i sitt yrkesval för att kunna utveckla sig inom det!

Isatou försöker jag stötta och uppmuntra i sitt matlagnings- och bakningsintresse på de sätt jag kan. Jag har ofta skrivit om hur hon lyckas skapa fantastiska smakupplevelser i vårt kök, till familjens stora glädje!

Mabou är det ju lite svårt att säga vilket som kommer att bli hans styrka och stora intresse i livet, då han ännu är så ung, men just nu vill han lära sig mer inom dans och att spela tv-spel är ett gemensamt intresse vi har för tillfället…! 😉

Jag anser att det i stort sett är en förälders plikt att ge sitt stöd till sina barn, oavsett om det finns de som har sina moraliska betänkligheter i frågan!

För övrigt ger jag mitt fulla stöd till Blackout Dancecrew, som jobbar mycket hårt med sin egen och andras dans. Som undervisar alla dessa människor i alla åldrar. Som dessutom ger unga tjejer en bättre och starkare självkänsla. Som får en massa unga fans att inse att det är okej att dansa och tycka om sig själv även om man är ”för” kort, lång, smal, tjock, har stora fötter eller långa ben, breda höfter eller vad-det-nu-kan-vara… Ja, helt enkelt att man duger som man är och kan gå väldigt långt ändå om det är något man brinner för! Det visar ju inte minst alla bokningar och erbjudanden de får!

Jag älskar att få vara en del av mina barns liv och jag älskar att de är en del av mitt liv! Jag har mina vänner, kollegor, släktingar, bekanta, men störst av allt är kärleken till mina barn! Leve Kärleken! Länge, länge leve spridning av glädje, kärlek, positivism och uppmuntran till dina medmänniskor. Kort leve till alla som sprider illasinnade rykten och lögner, förtal och elakheter, hat och avundsjuka, både på Internet och utanför!

Peace, Love & Harmony!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Love is all we need…

Det spelar liksom ingen roll hur stora de är, eller vilka jobb, partner eller liv de väljer att skaffa, vilka misstag de begår, vilka mål de uppnår, eller misslyckas med, men den där enorma, superstarka, villkorslösa och förbehållslösa kärleken till sina barn går liksom aldrig över.

På ett sätt blir den starkare med åren, ju mer man går igenom tillsammans, desto mer svetsar det en också samman.

Den minskar aldrig. Och den försvinner aldrig. I stället utvecklas den och slingrar sig in i barnen på de mest outgrundliga vägar. Likt en slingerväxt som inte slutar växa, men som väver sig in där den sätter upp sitt mål.

Jag är så tacksam för mina barn att det inte finns några gränser! Tack för att ni finns och tack för att ni är precis de personer de är! Var och en med sin egen personlighet, sina egna styrkor och svagheter! Tack för att ni förgyller varje dag i mitt liv och tack för att jag får vara en del av era liv!

Jag vill också passa på att tacka de andra barnen i mitt liv för att ni finns och LEVER! Ni gör mig till världens rikaste kvinna!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det är väl det som kallas moderskärlek?

För er som bor i Stockholm och åker Tunnelbana, har nog sett att min äldsta dotter Binta följt efter er den senaste tiden… Eller rättare sagt, hon sitter på en massa affischer i tunnelbanan, då hon gjort modelljobb för ett företag som heter topstreetwear.com.

Hon har ganska mycket på gång just nu, både med dansen och lite sidoprojekt hon håller på med såsom reklamkampanjer och filminspelningar.

Två av bilderna från ett av dessa sidoprojekt fastnade jag särskilt för. Det var dessa:

Bilderna tillhör duvetinte.se

Synen av Binta på den coola jättecykeln kändes bekant. Så jag har gått och funderat i några dagar nu på vad det är för minnen som bilderna väcker?

Igår kom jag på det!!

Det påminner om en syn jag fick när Binta var liten. Jag tror att hon var ca: 4 år. Hon var väldigt tidig på allt och snabb att lära sig. Hon började gå redan vid 8 månaders ålder och sedan dess har hon sprungit sig genom livet.

Vid det här tillfället hade jag precis plockat av stödhjulen på hennes cykel. Men hon kunde inte cykla utan, så man fick springa efter och hålla i pakethållaren, för att hon skulle få stöd.

Så en dag står jag i köket och tittar ut genom fönstret. Förbi köksfönstret kommer Binta cyklande på sin kompis mammas stora damcykel och VINKAR dessutom med ena handen mot mig och log ett leende som sträckte sig över hela ansiktet. Hade jag varit kaffedrickare så hade jag antagligen satt kaffet i halsen!!

Binta vid ungefär 3 års ålder

Jag blir så full i skratt när jag tänker på den händelsen. Inte bara för att jag fick en smärre chock av händelsen i sig, utan även för att händelsen är så talande för hur Binta är som person. En svårighet är liksom ingen svårighet för henne, bara ännu en utmaning som hon kommer att erövra.

”Det går inte!” eller ”Du kan inte!” eller ”Du får inte!” Det är ord som aldrig haft någon betydelse för henne. Det har bara fått henne att försöka lite mer.

I samma anda har hon nått sina framgångar inom dansen. Varje nytt steg eller takt har varit en utmaning för henne och om det varit svårt att uppnå målet för henne, då har hon jobbat på det ännu mer.

En granne sa en gång till mig, när jag var väldigt arg på Binta och vi hade haft en stor konflikt. Jag gissar att hon kan ha varit 8-10 år då: ”Om inte Binta blir framgångsrik inom underhållningsbranschen när hon blir stor, så kommer jag bli mycket, mycket förvånad!”

Hon har inte fått något gratis. Hon har kämpat alla dygnets timmar i stort sett sedan hon föddes för att klara av nya utmaningar och därför unnar jag henne varje framgång hon erövrar.

Men när ni ser dessa cykelbilder, så ser ni säkert en ung, snygg tjej som flirtar med kameran. Kanske med en del sexappeal? Vad vet jag?

Men när jag ser dessa bilder, då ser jag en liten fyraårig tjej som själv lärt sig cykla utan stödhjul för att hon inte har tid att vänta på att någon ska komma och hålla i pakethållaren och som knappt når ner till tramporna på den allt för stora damcykeln. Jag ser hur hon vinkar till mig in genom köksfönstret och ler med hela ansiktet.

I guess it ´s just a mama ´s love?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Shopping

394908

Minns ni den här tunikan? Från Kapp Ahl. Som jag var så väldigt sugen på redan för flera månader sedan? Jag vill bara tillkännage att jag är lycklig ägare av den nu! LYCKLIG ÄGARE!!

Vem sa att man inte blir lyckligare av lite shopping? Inte jag i alla fall!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kramas med Binta

I morse när jag kom hem från jobbet, väntade mig en liten överraskning. Binta (21) var hemma på besök. Hon och hennes vän låg och sov och jag kunde bara inte låta bli att väcka henne. När jag ätit frukost med Mabou och skickat honom till skolan, försökte jag övertala henne att komma och sova i min säng, så jag kunde krama lite på henne. Hon är en toppen liten kamin när man känner sig trött och frusen.

Hon försökte i stället övertala mig att krypa ner med henne, men jag ville sova i min egen säng och lyssna på min ljudbok tills jag somnade, så vi fick sova på varsitt håll.

När vi vaknat så hann vi kramas en liten stund innan hon skulle vidare, så jag har hunnit få och ge lite Binta-kärlek i dag i alla fall.♥♥♥

När barnen flyttar hemifrån så blir varje stund man kan tillbringa med dem, väldigt värdefull! Det trodde man inte när man stod mitt uppe i konflikter och bråk och med lätthet hade kunnat bli galen av ilska…! 😉

Ens barn är alltid kärlek, men ibland känns det lite mer inombords!

Missa inte VECKANS DEBATT!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag vill aldrig bliva stur

Jag, Jai och Binta

Pippi Långstrump hade många roliga ideér. I Pippi Långstrump i Söderhavet händer följande:

”Vi ska ha roligt jämt”, sa Annika. ”Här i Villa Villekulla och på Kurrekurreduttön och överallt.”. Ingen av de tre vill någonsin bli stor. Pippi plockar fram tre krumelurpiller och om man äter dem i mörker och säger ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”, ja, då blir man aldrig stor.

När jag var barn hittade jag aldrig några krumelurpiller, så har jag också fått acceptera att jag blivit stor. Men nu vill jag verkligen finna några att ge till mina barn.

Binta flyttade ju egentligen hemifrån för flera år sedan, men i praktiken har hon nog inte flyttat helt hemifrån förrän i somras, då hon varit hemma väldigt långa perioder och ofta.

Jai flyttade hemifrån vid årsskiftet.

Jai och Binta

Det blev en helt ny situation för mig och de två hemmavarande barnen. Först kändes det bara underligt. Och rätt bra. Isatou fick äntligen ett eget rum. Tvättkorgen fylls på i ungefär en tredjedel så snabb takt som innan. Tekoppar och tomma mjölkpaket som belamrade bord och diskbänk, slutade bli så snabbt belamrade. Schampo och balsam går åt ungefär en tredjedel så mycket per månad som innan. Skohögarna i hallen har mer än halverats. Listan kan göras rätt lång, på fördelar med att vara en lite mindre familj.

Men nu har det gått några månader. Ibland är hemmet ofattbart tomt och tyst.

Jag saknar de där samtalen som jag bara brukar ha med Binta.

Jag saknar de där kramarna som bara Jai kan komma och ge mig.

Mina två små flyttfåglar Jai och Binta

Kort sagt så saknar jag mina två stora flickor enormt ibland. De döttrar som jag gett liv till, de döttrar som fyllt mitt liv med så mycket liv. De döttrar som jag fått vara en så stor del av deras liv i snart 19 år respektive drygt 21 år. Nu har den där delen minskat. Som mamma är jag förstås fortsatt en stor del av deras liv, men den där stora delen har ändå minskat rejält. Det känns lite ensamt och tomt.

Jag vet att det här är en del av livet. Jag vet att det är naturens gång och jag önskar mina flickor ett vuxenliv. Att få lära sig ta ansvar för sin egen nutid och framtid, men det hindrar mig ändå inte från att känna lite tomhet över den förändring som nu sker.

I helgen var Binta här hemma. I går spenderade jag eftermiddagen med Jai. Jag märker att jag så snart jag träffar dem nu, återkopplar till deras barndom konstant. Så snart vi sitter ner i ett samtal, börjar jag att berätta för dem om episoder från deras barndom. En del av dem har de hört förut och en del av dem som jag inte tidigare berättat.

Jag kan inte förklara varför, men jag misstänker att det är ett försök av mig att ta farväl av deras barndom, att välkomna dem till vuxenlivet. Eller så kanske det är så att jag försöker intyga mig själv om att de faktiskt håller på att lämna sin barndom bakom sig för att ta sig ut på sina egna ben i världen? Kanske är det också så att jag först nu inser hur fort allt gick. Steget mellan de var 3-4 år och ställde till med en massa komiska händelser och nutiden när de börjar kliva in i vuxenlivet skedde över en natt, eller en kort sekund, samtidigt som det tagit en väldans massa år, skratt, svett och tårar att komma hit där de nu befinner sig?

Jai, Binta och Isatou som små

Var tog tiden vägen? Det där är ju en gammal klyscha när barnen växer upp. Att allt gick så snabbt. Men nu står jag där själv och frågar mig: var tog tiden vägen? När blev mina små, söta flickor med hårtofsar i grälla färger, så stora att de kunde ge sig av ut i världen, utan att hålla sina små, lena händer i mina?

Jag kommer förstås att fortsätta sakna mina stora, små tjejer i min vardag. Jag kommer sakna och längta, älska dem ständigt, samtidigt som jag ska släppa taget på dem så de kan möta en framtid med självständighet som betyder att jag måste backa några steg.

Mabou och Isatou i gemensam bakning

Samtidigt kan jag fortsätta njuta av den tid jag har kvar med de två ännu hemmaboende barnen. Njuta av den tid de har kvar av sin barndom, innan även de ska springa ut på egna, stapplande steg i den stora världen. Jag vet ju hur lite tid jag har på mig. Jag vet hur oerhört fort det går och jag inser att jag vill ta tillvara på varje sekund jag har med de två yngsta barnen här på Kurrekurreduttön… I alla fall så länge vi inte får tag på några krumelurpiller…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nobody puts MY Baby in the corner!

Jag, Jai och Binta

Vi har våra konflikter här hemma. Även med döttrarna som inte ens längre bor hemma. Tur att vi inte är långsura, någon av oss.

Vi skräller till och sen går det över rätt snabbt. Det är tur det! Särskilt jag och Binta är ganska intensiva personer som ryker ihop så det… ja ryker om det, typ. Sen blir vi tajta igen och kastar kärlek på varandra.

Jag läser Binta ´s blogg och hon får rätt ofta haters-kommentarer.

Eftersom hon älskar dans, jobbar med dans, är professionell dansare och jobbar väldigt hårt för att utveckla sin dans hela tiden, så är alltså dansen en väldigt stor del av hennes liv. Följaktligen så skriver hon också mycket om dans i både sin egen blogg och i Blackout ´s (hennes dansgrupp) blogg.

Att vara en ung, framgångsrik dansare, väcker uppenbarligen ganska mycket hat och avundsjuka hos många av hennes läsare.

Visserligen får hon väldigt mycket positiv respons också. Inte minst av hennes elever, uppdragsgivare och andra bloggläsare. Men. Hon får som sagt var också en hel del haterskommentarer. Det handlar alltså inte om att de som kommenterar har olika åsikter, utan det handlar om Jantelagen. Man ska fan inte komma och tro att man är något!

Men det är hon. Hon är något och hon är definitivt någon! Dessutom är hon också en riktigt bra dansare! Det kommer inte gratis, utan handlar om hårt arbete och mycket blod, svett och tårar, som jag tidigare har skrivit om!

För mig är hon ju den bästa Binta jag har!!

Nu vet jag att Binta har mycket skinn på näsan (tack och lov) och tusen järn i elden, konstant. Faktum är att Binta väldigt sällan ”går och lägger sig”. Utan hon håller oftast igång, tills hon somnar av ren utmattning.

Sätt henne på en buss/tåg/bil och hon kommer somna direkt. Eller framför TV ´n, annars är det sällan hon varvar ner.

Ja, Binta kan hantera det här med haterskommentarer. Hon knycker på nacken och går vidare. Skrattar ibland åt okända människors ”galenskap”.

Däremot så har jag lite svårare att bara låta haterskommentarer på Binta ´s blogg ”rinna av mig”.

Man är ju liksom alltid mamma. Jag bemöter ganska ofta haterskommentarer på Binta ´s blogg. Kanske lite hysteriskt. Men det skiter jag i, för om man ska kasta skit på okända personer bara för att man retar sig på dem, eller är avundsjuka, så ska man i alla fall inte göra det utan att jag som mamma ska ha chans att bemöta det där hatet.

Och bemöta det gör jag. Jag gjorde det senast igår. Binta blev tydligen road av mitt svar. Så road att hon la upp min kommentar i ett inlägg. Och ja, lite roade det mig också…! 😉

Vi får väl se om det fortsätter nu…?

Nobody puts MY Baby in a corner!!

…och störst av allt är kärleken!!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,