Vi kvinnor och våran jäkla vikt

Jag 1992


Jag ungefär 1994

Här började det gå uppåt, ungefär 1995

När jag väl var på stan idag, kände jag inte alls för att vända hem igen, när jag nu missat den där grejen jag kände att jag ville och borde ha gått på, så jag passade på att göra lite shopping i stället. Bland annat en klänning till tv4-galan på Söndagkväll. Men jag hade väldigt lite tid på mig och när jag upptäckte att det typ bara fanns en riktig finklänning i hela stan i min storlek och jag dessutom fick gå på en ”avdelning för tjockisar”, på Lindex för att köpa vanliga vardagskläder, så insåg jag att det är dags. Det är dags att för första gången i mitt liv börja att planera för en bantningskur.

Så här är det: under hela min uppväxt var jag inte bara liten i kroppen, utan väldigt smal. Jag var så smal att många trodde att jag hade allvarliga ätstörningar. Det hade jag inte. Jag åt det jag var sugen på och gick ändå inte upp ett gram.

Innan jag blev gravid med Binta vägde jag så lite som 39 kilo. Jag fick mycket gliringar för det. Jag hade en hel del komplex för att jag var så mager. Som tonåring tyckte jag att det var extra trist att jag inte hade tillstymmelse till former. Helt platt. Inga tuttar, ingen rumpa och ingen midja.

Några år efter att jag fick Isatou (som nu är snart 16 år) började jag helt plötsligt, från ingenstans gå upp i vikt. Jag fick en rumpa som hette duga och äntligen, äntligen en midja. Jag var så stolt över att äntligen få lite kvinnliga former.

Så småningom kunde jag se att de där formerna tog sig allt större proportioner, om man säger så. Idag blev jag chockad. Jag kunde inte ens ha storleken över den storlek jag handlade förra sommaren, utan TVÃ… storlekar över. Jag inser. Jag måste ner i vikt. Kvickt. Jag som varit så stolt över att aldrig ha bantat en dag av mitt liv, inser att det nog är den enda utvägen för mig. Jag känner mig faktiskt inte ens stolt över min kropp längre. Inte så att jag går omkring och skäms, men mer att jag kommit till ett stadium, där jag inte tycker det känns bra att knappt kunna hitta kläder jag trivs med.

Jag måste inse att det inte bara är mina kläder som krymper, utan att jag faktiskt fortsätter och fortsätter att gå upp i vikt och att det är no goood.

Rockar fett var kul för några år sedan. Nu är det inte kul att rocka fett. Längre.

Mitt måtto är dock: skit i kilon och mode, skit i kalorier och vad andra tycker. Sträva efter att uppnå en viktbalans som DU mår bra med och som DU trivs med! Det är ändå bara du som ska leva med din egen kropp!!

Det är just det jag ska göra nu. Hitta en vikt där jag faktiskt trivs med mig själv och mår bra, sen får andra tycka vad de vill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,