Det där med att bli äldre…

Det är mycket med åldern som kan upplevas negativt när man börjar traska förbi 40-strecket eller därefter. Orken blir liksom lite mindre, även om man vill saker lika mycket. En annan sak som kan vara lite negativ är att man ju oftast inte anses lika snygg längre. Rynkor börjar krypa fram, grå hårstrån börjar göra sig synliga och många av oss går upp en del i vikt med åren. 

När jag var ung

När jag var ung

Det finns mycket som kan kännas negativt. Lite som att ”börja rasa ihop”. Samtidigt får vi inte glömma att det faktiskt finns en massa positiva saker också. Det jag själv nyligen blivit väldigt medveten om är att jag kan stå på mig på ett sätt jag inte gjorde när jag var yngre. Jag känner mig själv bättre och ”går inte med” på saker jag vet att jag inte vill.

Jag känner mig mycket starkare i mig själv och jag känner mig dessutom stolt över det!! Det är ju liksom erfarenheter som har lett mig till den klokhet jag upplever att jag har nu. Det är mina tidigare erfarenheter som gör att jag nu står upp för mig själv och mina behov och intressen på ett sätt jag aldrig gjorde som ung.

Jag för kanske 20 år sen?

Jag för kanske 20 år sen? Rynkfri och inga grå hår.

Jag tror att jag levde väldigt mycket för mycket för andra och deras behov när jag var yngre. Ja, självklart för barnen, men jag menar även för kompisar, för kärleksrelationer, kollegor och i princip alla runt omkring mig. Och mitt i allt detta glömde jag ofta bort mina egna behov. Eller inte bara ofta. Jag skulle nog våga påstå att jag väldigt sällan kom ihåg mina behov och när jag väl gjorde det, så stod jag inte upp för dem. Det gör jag nu! Och det gör mig stolt och tacksam och mycket glad över att jag har kommit dit, även om priset varit högt och det kostat mig enormt mycket smärta, sorg och frustration.

Jag är också glad över att jag har arbetat mycket med mig själv och min personliga utveckling de senaste åren. Jag är väldigt glad över att jag har insikt om mina styrkor och svagheter på ett sätt som jag inte heller hade när jag var yngre. Om det beror på att jag arbetat mycket med mig själv eller på åldern vet jag inte, men jag gissar att både och varit viktigt, men att aktivt arbeta med sig själv ger verkligen resultat i relation till andra människor.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Lite grått och lite kråkfötter, fler kilon, men också med insikter och kunskaper jag inte vill vara utan.

Idag när jag ser mig i spegeln så kan jag visserligen se en person som väger allt för mycket, som börjat få lite kråkfötter runt ögonen, som har rätt många gråa hårstrån och mycket mindre ork än för 20 år sedan. Jag kan se en kvinna som är 40+, men som inte känner mig som 40+. Samtidigt ser jag hur andra ser på mig. Särskilt yngre personer och det är förstås som en kvinna på 40+, eller om det är riktigt unga personer, så ser de nog en stenålderskvinna, för all del… Komplett med höftskynke och träklubba. 😉

Men samtidigt som jag ser denna kvinna i spegeln, så kan jag också se en klok kvinna som fått allt detta av erfarenheter som gett mig kunskap, klokhet, lärdomar och en helt ny trygghet i mig själv och den jag är. En kvinna som vågar stå på sig, även om det innebär att jag mister en person i mitt liv eller två. En person som inte tar en massa skit. För att jag vet att jag är värd så mycket mer än så. Jag har vågat sätta ett värde på mig själv och den person jag är! Det är värt mycket det!

Så när du, medelålders kvinna står där framför din spegelbild och känner dig kritisk till kråkfötter, övervikt och gråa hårstrån, försök se den du var för 20 år sedan. En person som inte alls hade den kunskap du har i dag. En person som kanske inte stod upp för dig själv på det vis du önskat. En person som du kanske tycker var både naiv och okunnig. Skulle du vilja byta? Det skulle inte jag! Och jag hoppas att du är klok nog att inse det värde du har. Just nu. Med kråkfötter och bilringar och kanske ett och annat grått hårstrå.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När girigheten får ett ansikte…

Efter minnesstunden i den hyrda lokalen, hade barnen och mammorna till barnen blivit uppmanade att mötas i lägenheten som var den bortgångnes. Alltså pappan till de fyra barnen som blivit faderslösa. Eftersom alla barnen är minderåriga, (min dotter är äldst, med sina 17 ½ år) så blev naturligtvis mammorna medbjudna. Jag har redan berättat att ett av barnen valt att inte komma till begravningen och de kunde därför inte närvara. Men vi stod i kontakt med henne i alla fall.

Man får ofta höra att när någon går bort, så brukar det ibland finnas någon person som beter sig väldigt girigt. Jag har aldrig haft någon egen erfarenhet av detta, men det fick jag nu. Det fanns en person som uppträdde väldigt respektlöst mot barnen som precis mist sin far. Dessutom hade hon lagt beslag på papper som varit skrivet av pappan till vart och ett av barnen. Tack och lov fanns det ett original till, som hon inte kände till, men det var väldigt dåligt beteende av henne och jag tror det gav barnen ytterligare en slags chock. Hon hade säkert sina skäl till detta, även om jag inte kommit på ett enda gott skäl till det…

Nu har det gått ett dygn. Jag har retat mig och irriterat mig på att en person kan gå emot en nybegraven persons sista vilja. Hur en person kan förstöra en annars fin begravning och minnesstund och samling av familjen.

Men jag glömde. Nästan. Jag har ju en mamma som är så klok, så klok! Hon gav mig nyligen en text, som ska vara skriven av Moder Teresa. Jag är inte Moder Teresa, men jag ska försöka anamma några av hennes tankegångar. Texten kommer i nästa inlägg. (Klickbar länk)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,