kokosnöt | Fatou.se

Ett kokosnötsskal från Sanyang Beach i Gambia, röd sand från en gata i Kololi, snäckor från olika stränder i Gambia

Idag är det exakt tre år sedan som jag skrev ett inlägg om min längtan till Gambia. På något sätt blir stark längtan lite lättare att hantera om man har något fysiskt att hålla fast vid. Det gick jag och tänkte på ibland, nu när jag nyligen var i Gambia.

Vad skulle kunna få mig lite bättre till mods när jag sitter där i hela vardagssmeten i Sverige, cyklar mellan jobb och affären och springer mellan tvätthögarna och dammsugaren där hemma?

Till slut kom jag på det! Jag måste ha med mig den där röda sanden hem. Den där sanden som fick tårarna att rinna när jag såg den från flygplansfönstret inför landningen.

En dag när vi för en gångs skull var och promenerade i området vi bodde i, vi tog en promenad till Easy Time, så fyllde jag en vattenflaska med den där röda sanden.

De andra skrattade lite åt mig och tyckte det var lite knäppt. Men jag visste precis vad jag gjorde!

Jag plockade med mig fler naturminnen hem. När vi en dag var i Sanyang Beach och åt kokosnötter, så tog jag tillvara på det ena kokosskalet. En släkting sa att de kunde slipa upp skalet och göra det fint, men jag valde att ta med det natural.

Ofta när vi var på just Sanyang Beach eller andra stränder, så gick jag och plockade snäckor. När jag kom hem hade jag en hel påse med mig.

Nu har min saknad och längtan inte växt sig så stark ännu att det gör ont. Jag bär fortfarande varma, glada och lyckliga minnen av vår resa. Men jag vet att när tiden går så kommer det än en gång att komma tillfällen när jag längtar så det gör fysiskt ont i mig.

Nu har jag gjort min lilla ”minnesgrej” eller ”sakna-grej” från Gambia.

Jag har fyllt kokosnöten med den röda sanden och dekorerat sanden med några av de vackraste snäckorna jag plockade. Så nu står den där i mitt sovrum. Varje gång min blick landar på kokosskalet, kan jag inte låta bli att le…

Läs även andra bloggares åsikter om kokosnöt, röda sanden, afrika, längtan, saknad, gambia,

Tidigare delar ur min Reseberättelse kan du läsa här:

Mabou testar F ´s peruk

Den följande dagen av vår resa, skulle man kunna beskriva som både himmel och helvete på samma gång, fast så kortfattad ska jag förstås inte vara:

Först kom då Stephen och hämtade upp oss hela gänget, direkt på morgonen. Han tog med oss till Sanyang-beach. Det visade sig sedan att han äger den del av stranden som vi var på.

Där sitter jag och vinkar

På väg till Sanyang-beach

På Sanyang-beach fick jag känslan av att jag funnit en plats som överträffar självaste paradiset. De stunder vi kom att tillbringa där fick mig alltid att känna att det var ett sånt där ”Moment of Life” som man bara vill hålla kvar för evigt! Och då är jag normalt inte så förtjust i stränder…

När vi kom dit tog Mabou och jag en långpromenad och plockade snäckor. Vi fann så många vackra, att vi samlade ihop en ansenlig mängd snäckor.

När vi återvände till de andra, så var där en man som plockade ner färska kokosnötter åt oss. Dessa öppnade han sedan och så fick vi svalka oss med att dricka ur kokosmjölken.

But Onkel Siaka, where are you putting your hand?

Binta får sig också en slurk

Därefter öppnade han kokosnötterna och skar ut bitar av kokosen som vi satt och mumsade på.

Men vi slapp i alla fall fallande kokosnötter i huvudet! 🙂

Binta posar på stranden

Fast hon posar ju typ alltid när hon ser en kamera

Mabou och Binta njuter av livet

Efter att ha njutit på Sanyang-beach, åkte vi till West Field och skulle kolla en fotbollsmatch. Det var kusin Demba som skulle spela. Han spelade för Bakau mot Serekunda.

Det här var nog den enda gång i Gambia som vi stod i en kö, vad jag kan påminna mig om

Först var det inte så jättemycket folk där

…eller så var vi bara väldigt tidiga. På den här sidan satt supportrarna för Bakau

…men ganska snart så var det knökfullt med folk…

Det var härlig feststämning bland publiken och alla supportrar

Musa är Demba ´s vän och kanske största supporter?

Lillasyster F och lillebror Baba Landing hejjar förstås på storebror Demba

Spelarna för Serekunda börjar kliva på plan…

Poliserna har kollen…

Demba och hans lag på väg in på plan. Demba blir överfallen av alla fans, varav lillasyster F är ett av dem…

Mabou hinner ge Demba en ”lycka-till-kram” innan han springer in på plan…

Sedan börjar matchen. Det går inte så bra för Bakau. Serekunda tar ledningen. I andra halvlek så står det 2-0 till Serekunda, när det ofattbara händer:

Spelare nummer 10 i Serekunda-laget tar upp en jojjo (typ turmaskot, i detta sammanhang) som tillhör Bakau-laget och kastar den. Bakau ´s supportrar blir arga och börjar bua åt spelaren. Varpå spelaren får en knäpp, eller nåt och kastar in sten på publiken. Publiken ilsknar till och börjar kasta sten tillbaka.

Allt har redan urartat. Jag ser hur polis och militär springer över planen mot vår motsatta sida, där oron börjat.

Men det sprider sig snabbt som en löpeld och helt plötsligt är kaoset ett faktum. Det flyger stora stenbumlingar över våra huvuden. De som är med oss skriker åt oss att springa ut. De inser mycket snabbare än oss vad som är på väg att hända.

Jag tar Mabou i handen och springer mot utgången. Försöker kolla var jag har de andra barnen, men tappar kontrollen direkt. Det är redan upplopp.

Allt är kaos. Stora stenbumlingar flyger över våra huvuden, folk skriker, alla trängs. Tusentals personer försöker ta sig ut. Samtidigt.

Någon sliter Mabou ur min hand. Jag hinner inte se vem eller var de tar vägen. Jag står förvirrad och försöker hitta Mabou med blicken. Musa kommer och skriker åt mig att jag måste springa ut.

Mina ben kan inte lyda.

Han kommer och rycker mig i armen och skriker igen att jag måste springa. Jag skriker att jag inte kan lämna det här, eftersom jag inte vet var Mabou är.

Musa skriker att Mabou redan är ute. Vi springer ut tillsammans. Medan jag springer faller stenbumlingar stora som honungsmeloner ner framför mina fötter.

Jag vänder mig om och ser hur det är fullt av stenbumlingar i luften ovanför mitt huvud. När jag äntligen kommer ut igen, på gatan utanför, där vi stod och köade innan, så ser jag hur barnen står på vänster sida. Binta gråter och skriker att Mabou är borta. Jag är på väg att vända om och springa tillbaka in, när Musa skriker åt mig att stanna och så springer han in igen. Precis när Musa sprungit in, så kommer en annan släkting springande med Mabou.

När Binta och jag står och pussar och kramar Mabou, över att han är välbehållen, upptäcker vi att Emma, Jai ´s kompis är borta.

F springer genast in för att leta Emma. Men just som F springer in, så kommer en kompis till Demba med Emma.

Allt är kaos.

Till slut kommer Musa ut och efter ytterligare en stund kommer även F ut.

Vi upptäcker att F är skadad i foten. Vi samlar ihop oss och tar oss till bilarna.

När vi kommer hem, lägger vi om F ´s fot och ger henne alvedon. Hon haltade i flera dagar..

F ligger på soffan och vilar sin fotskada…

Väl hemma upptäckte vi att F även hade blodstänk på hela BH ´n och linnet på baksidan. Det visade sig då att en stenbumling hade kommit flygande genom luften och F hade då tryckt ner Hareg ´s huvud och själv duckat.

Tyvärr hade stenen träffat en man bakom F som slogs till marken med blodet sprutande ur huvudet. Troligen var det då hon blev nedstänkt med blod på ryggen.

Det meddelades på nyheterna senare, som jag missade, att folk dog. Vissa källor sa att två personer hade dött och andra sa att det var fyra personer. Sedan hade fem personer hamnat på sjukhus med allvarliga skador och sex personer hade brutit något ben.

Ja, jag visste inte att man riskerade livet av att gå på en fotbollsmatch. Men nu vet jag bättre! Jag ska nog undvika fotboll även fortsättningsvis.

När vi varit hemma en stund och även Demba kommit hem, oskadd, gick vi till en närbelägen restaurang och fick något i oss att äta. Mabou somnade på en stol.